Fest hos Amerikas överklass, ca 1890

Vilda fester och överdådig lyx delade USA

Gästerna på New Yorks lyxiga fester röker cigaretter rullade av 100-dollarsedlar och äter ostron som värdarna lagt pärlor i. Bara några kvarter från festerna i stadens praktbostäder ökar emellertid antalet fattiga. Ilskan över de rikas slösaktighetär på kokpunkten, och rykten om en revolution sprider sig.

Gästerna på New Yorks lyxiga fester röker cigaretter rullade av 100-dollarsedlar och äter ostron som värdarna lagt pärlor i. Bara några kvarter från festerna i stadens praktbostäder ökar emellertid antalet fattiga. Ilskan över de rikas slösaktighetär på kokpunkten, och rykten om en revolution sprider sig.

Imageselect, library of Congress, Serial and Government Publications division

... Och läs artikeln om det överdådiga USA här:

Hotell Waldorf i New York har förvandlats till det franska kungaslottet Versailles.

Speglar och dyrbara gobelänger pryder väggarna, sextusen färgsprakande orkidéer smyckar festlokalerna, och musik och skratt blandas med klirrandet av juveler.

Sjuhundra gäster från stadens elit samlas på hotellet kvällen den 10 februari 1897 – alla klädda som historiska personer från 1500-, 1600- eller 1700-talet.

På en gyllene tron tar värdinnan, Cornelia Bradley-Martin, emot sina gäster utklädd som den skotska drottningen Maria Stuart och iförd ett överdådigt rubinhalsband, som en gång tillhört den franska kungafamiljen.

Vid Cornelias sida står hennes make, som är klädd som en fransk 1700-talskung iförd rosa brokad och vita silkesstrumpor i röda skor med diamantspännen.

Cornelia Bradley-Martin

Cornelia Bradley-Martin var utklädd till den skots­ka drottningen Maria Stuart vid balen 1897.

© Bridgeman

Makarna Bradley-Martins maskeradbal har varit på allas läppar i en vecka – inte minst för att tidningarna spridit rykten om bombhot och angrepp från anarkister och andra, som opponerar sig mot den dyra balen i en tid av armod och ekonomisk kris.

Waldorfs ledning har därför skärpt säkerheten: alla de nedersta fönstren har täckts med skivor, och cirka tvåhundra poliser har slagit en ring runt byggnaden.

Inomhus cirkulerar en handfull detektiver diskret, och värdparet ledsagas av livvakter. Gästerna ryser njutningsfullt – en skandal är under uppsegling, och lyckligtvis är de inbjudna.

Gamla pengar var bäst

Inte färre än tusen inbjudningar hade skickats ut till Bradley-Martins ökända maskeradbal vintern 1897. Det betydde dock inte att vem som helst från New Yorks överklass var inbjuden.

Även om staden vid 1800-talets slut var hemvist för USA:s rikaste, gav stor rikedom inte automatiskt tillträde till den finaste delen av sällskapslivet.

Avgörande var varifrån förmögenheten kom, och hur länge den funnits i släkten. Sådana var reglerna bland Europas aristokrater – och USA:s rika ville likna dem.

Tidningsillustration från 1890-talets New York

Tidningarna skrev om maskeradbalerna i 1890-talets New York.

© Imageselect, library of Congress, Serial and Government Publications division

Bland amerikanerna ansågs det därför finast med ”gamla” förmögenheter.

Två personer gjorde sig till domare över vilka som hade hedervärda ”gamla pengar”, och vilka som skulle föraktas som ”nyrika uppkomlingar”: Caroline Webster Schermerhorn Astor från den extremt rika familjen Astor och etikettexperten Ward McAllister.

Tysk byggde upp förmögenhet i USA

Caroline Webster Schermerhorn Astor var född i en familj som hade skapat sig en förmögenhet på rederiverksamhet och tillhörde ”the old Knickerbockers” – ättlingar till de ursprungliga holländska familjer som hade anlänt till Manhattan på 1600-talet.

Män av ”Knickerbocker”-­härkomst hade inga vanliga arbeten. Trots att Knickerbockers kanske flörtade lite med New Yorks affärsliv levde de mest av avkastningen från mark som tidigare generationer hade köpt.

Caroline Schermerhorn hade gift in sig i den rikaste av de ”gamla pengar”-familjerna – Astor – som ägde enorma delar av Manhattan.

Förmögenheten hade grundats av tysken John Jacob Astor, som på 1780-talet hade emigrerat till New York. Där köpte han upp så mycket mark att han blev USA:s förste multimiljonär.

”Jamen, det finns endast omkring fyrahundra fashionabla personer i New York.” Ward McAllister

Johns sonson William Backhouse Astor, Carolines make, levde gott på den ofantliga familjeförmögenheten.

Medan William tillbringade en stor del av sin tid på sin lustjakt tillsammans med olika kvinnor, beslutade Caroline sig för att skapa en New York-aristokrati, som kunde hävda sig mot de nyrika.

Fru Astor allierade sig med advokaten Ward McAllister, som hade lärt sig europeisk hovetikett och hur man klädde sig på korrekt sätt för varje tillfälle.

McAllister skapade en uppsättning stränga regler, som var nödvändiga att känna till vid ett middagsbord i de finaste kretsarna. Enligt advokaten omfattade dessa kretsar inte mer än fyrahundra personer.

”Jamen, det finns endast omkring fyrahundra fashionabla personer i New York”, sa han 1888 till tidningen New-York Tribune.

”Utöver det antalet hittar du antingen personer som inte är bekväma i en balsal, eller som gör andra obekväma”, förklarade McAllister.

I New york var det framför allt en grupp män­niskor som var intresserade av överklassens sällskapsliv: journalisterna.

Pressen följde livet i de rikas klubb

New York-pressen bevakade flitigt fru Astors fester för de fyrahundra utvalda societetspersonerna.

Tidskriften Town Topics berättade till exempel hur fru Astor ofta tog emot gästerna iförd svart peruk, stående framför ett porträtt av sig själv i naturlig storlek. Hennes stab av arton servitörer serverade tjugorätters menyer, som levererades till huset av omkring 125 cateringkockar.

Medan tidningarnas satirtecknare drev med McAllister, häpnade journalister åt de rikas vansinniga uppvisningar av rikedom, lyx och slösaktighet:

”Borgerskapet i New York har blivit världens mest extravaganta”, skrev journalisten James D. McCabe i boken New York by sunlight and gaslight – ”enorma summor spenderas årligen på all slags trams och förströelse”.

Man i maskeraddräkt, ca 1890

Tillverkning av historiska dräkter skulle ge arbete åt inhemska skräddare.

© Getty Images

Detta omfattade bland annat en födelsedagsfest för en hund, som i present fick ett diamanthalsband. På en annan fest täcktes golvet av ett berg av sand, och på värdens signal började gästerna gräva efter juveler.

Till de som deltog i stadens utsvävningar hörde familjen Vanderbilt. Trots att de befann sig i miljonärernas högsta liga tillhörde de inte fru Astors fyrahundra utvalda.

Familjen Vanderbilt hade nämligen blivit rik på investeringar i järnvägar, och sådana förmögenheter var enligt Caroline Astor ”nya pengar”.

Alva Vanderbilt, som var gift med William Kissam Vanderbilt, tänkte dock inte finna sig i att stå utanför de finaste kretsarna.

För att lösa det kom hon på en plan: tillträde till fru Astors kretsar skulle banas via uppförandet av ett praktpalats i europeisk stil.

Lyxslott överträffade allt

Familjen Vanderbilt köpte en tomt på hörnet av Femte avenyn 660 och 52:a gatan, och Alva anlitade sin favoritarkitekt, Richard Morris Hunt. Han hade utbildat sig i Paris och hade utvecklat en överdådig och storslagen byggstil, som föll de rika amerikanerna i smaken.

Otaliga hantverkare och konstnärer arbetade i flera år, medan ett sagoslott i vit kalksten och marmor långsamt reste sig.

Slottet inreddes med bland annat antika gobelänger, kandelabrar, golv, paneler, öppna spisar, rustningar och alabasterbadkar, som Alva Vanderbilt och Richard Morris Hunt hade köpt på resor i Europa.

År 1882 – efter cirka fyra år – stod praktbygget till slut färdigt. Stadens nobiliteter var betagna, men Alva var besviken.

Drömpalatset, som kallades Le Petit Chateau (lilla slottet), hade inte öppnat de dörrar hon hade räknat med. För att uppnå sitt mål behövde fru Vanderbilt anordna en fest.

Här låg de rikas praktbostäder:

Fru Astor fick kapitulera

År 1883 skickade Alva ut 1200 inbjudningar till en maskeradbal, som skulle locka även de mest förhärdade ”old Knickerbockers” till Vanderbilts hem.

”Vanderbilts bal har vänt upp och ner på New Yorks sällskapsliv”, skrev The New York Times, ”sedan den utlystes har den stört nattsömnen och sysselsatt varje tanke (...) hos samhällets toppar”.

Caroline Astor fann dock att hon till skillnad från resten av New Yorks överklass inte hade fått någon inbjudan till Alva Vanderbilts bal.

Ward McAllister tillkallades. På ett delikat uppdrag smög han i kvällsmörkret den 26 mars 1883 längs Femte avenyn till nummer 660 – Vanderbilts Le Petit Chateau.

Kort därefter smög advokaten in i fru Astors hem i nummer 350. Där övertygade McAllister sin arbetsgivare om att hon besegrats: om Caroline ville bli inbjuden var hon tvungen att först bjuda in Alva Vanderbilt till sitt hem.

”Det är helt uppenbart att pengar saknar betydelse här. Det finns för mycket av det”. En franskmand

Senare samma kväll rullade en droska iväg till fru Vanderbilt. En betjänt överräckte ett kort med två ord, ”Mrs. Astor” – tillräckligt för att öppna en ny värld åt Alva.

Följande dag avlade hon visit hos Caroline Astor, som i gengäld mottog den önskade inbjudan till balen.

Tio år senare hade även fru Astor byggt ett nytt palats på Femte avenyn, ända uppe vid Central Park – ett område som var så exklusivt att det blev för mycket för en gäst från Europa.

Överflödet stack i ögonen

År 1895 lamslogs en fransman på besök vid åsynen av ”Millionaires’ Row” – den bit av Femte avenyn som låg vid Central Park. Där hade flera rika Newyorkbor bosatt sig i nyuppförda praktbyggnader.

”Det är helt uppenbart att pengar saknar betydelse här. Det finns för mycket av det”, skrev fransmannen med avsmak.

”De ändlösa raderna av lyxpalats basunerar ut det vansinniga överflödet. Inga butiker, utom ett par skräddare och några tavelförsäljare (…) endast enfamiljshus, som alla fordrar en inkomst man inte ens vågar räkna på”.

Fifth Avenue, 1890-talet

New Yorks rika flockades på stadens mondäna Femte avenyn.

© Getty Images

För den franske besökaren var den grälla smaken kväljande:

”På golven i de stora salarna, som har för högt i tak, ligger för många värdefulla persiska mattor, det är för många gobelänger, för många målningar på väggarna i salongerna. I gästrummen är möblerna för utsökta och för många, och på middagsborden är det för många blommor, för mycket silver och för många kristallglas”.

De stenrika Newyorkborna struntade emellertid i sådana åsikter och fortsatte att njuta av livet. Inte minst i sommartillhållet Newport.

En rik kvinna hävdade att hon ”alltid satte av 300000 dollar varje säsong i Newport för underhållning” – som jämförelse var den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare 564 dollar år 1890.

Ingen bekymrade sig om pengar. Endast de fattiga.

Börsen på Wall Street föll

Medan extravaganta fester och extrem lyx präglade de rikas liv, levde en stor del av New York i en värld av arbetslöshet, fattigdom och social otrygghet.

Staden upplevde två ekonomiska kriser under perioden 1870–1900. Första gången 1873, när börsen på Wall Street kraschade och fick stänga i tio dagar.

”Panik på Wall Street får prominenta företag att gå omkull, finanskrisen sprids till andra delar av landet”, rapporterade tidningen The New York Herald.

Börskraschen ledde till massavskedanden bland New Yorks arbetare, som i protest demonstrerade på gatorna och hamnade i bråk med polisen. Tjugo år senare drabbades Wall Street av ännu en börskrasch.

Mängder av butiker och företag gick omkull. Flera tusen invandrare och okvalificerade arbetare stod plötsligt utan arbete och hade ingen möjlighet att försörja sina familjer.

Misären var omfattande – till exempel hade New York tjugotusen hemlösa, som sov på bänkar i parker och på gatorna.

De rika invånarna lät sig dock inte påverkas av eländet bland de sämst ställda i storstaden.

Droskor med livréklädda betjänter rullade fortfarande längs avenyerna och satte av förnäma passagerare utanför praktfulla byggnader, från vilka glad musik strömmade ut.

Men tidsandan höll på att förändras. Järnvägsmoguler, oljebaroner och stålkungar, som dittills hyllats som landets stora söner, tappade alltmer anseende.

Deras livsstil betraktades som opassande och de pampiga palatsen uppfattades som bevis för osmakligt slöseri.

”Deras fritidsvillor byggda på bergssidor eller vid kusten, deras enorma lustjakter med en stab som bara inväntar ägarnas sällsynta besök (...)” Amerikansk journalist

”Om vår civilisation ska raseras, som någon har förutsagt, så blir det inte av barbarer underifrån. Våra barbarer kommer uppifrån”, konstaterade en tidningskommentator år 1894.

Pressen beskrev allt oftare de rikas spenderande som odemokratiskt:

”Deras fritidsvillor byggda på bergssidor eller vid kusten, deras enorma lustjakter med en stab som bara inväntar ägarnas sällsynta besök – inget av detta harmonierar med andan i de amerikanska institutionerna”, skrev en journalist.

Strejker och oroligheter

Avgrunden mellan New Yorks många fattiga och de ofattbart rika blev allt djupare, medan den värsta ekonomiska krisen sedan inbördeskriget plågade nationen. Tecknen på en kris i USA var många.

År 1892 satte delstaten Pennsylvania in sin milis mot strejkande stålverksarbetare i staden Homestead. Två år senare spred sig en omfattande strejk bland de anställda vid järnvägen.

Strejken bröt ut i Chicago, där arbetare som tillverkade järnvägsvagnar på Pullmanfabrikerna protesterade mot avskedanden och drastiskt minskade löner.

Fattiga amerikaner i New Yorks slumkvarter, 1800-talets slut

I slumkvarterens bostäder var det ont om frisk luft och dagsljus.

© Getty Images

Många gick under i New York

Miljontals fattiga emigranter från i synnerhet Europa sökte lyckan i USA i slutet av 1800-talet.

Många invandrare anlände med skepp till New York, där de slussades in i stadens slumkvarter, som på 1880-talet sträckte sig från yttre Brooklyn in till Lower Manhattan.

Där levde flera tusen utfattiga familjer i små, slitna lägenheter med dålig ventilation och nästan inget dagsljus.

Medan stadens förmögna invånare tjänade extremt höga löner som bankirer och företagsledare, kunde de fattiga skrapa ihop två–tre dollar om dagen genom att skyffla jord på byggarbetsplatser, hämta sopor eller sy kläder på fabriker.

Många arbetade i klädindustrins sweatshops – små fabrikslokaler, där flera hundra okvalificerade arbetare slet i tolvtimmarsskift för en usel lön.

Fattiga barn kunde också bidra till familjernas ekonomi genom att sälja dagstidningar eller putsa skor.

Ordföranden för järnvägsarbetarnas fackförening, Eugene V. Debs, uppmanade till en landstäckande bojkott av Pullmans vagnar.

När omkring 125000 anställda vid järnvägarna följde uppmaningen stod en stor del av landets tågtrafik stilla – tills president Grover Cleveland satte in militära styrkor och upphävde bojkotten.

Efter hand spreds rykten om folkligt uppror, revolution och klasskrig i USA till utlandet – nyheter som inte stärkte den amerikanska aktiemarknaden.

Men det fanns sätt att lösa detta, ansåg landets allra rikaste, bland annat makarna Bradley-Martin, som tillhörde fru Astors fyrahundra. Amerikanerna skulle bokstavligt talat festa sig ur problemen.

För det ändamålet tänkte Bradley-Martin i början av 1897 hålla en överdådig maskeradbal på hotell Waldorf.

Rikt par i blåsväder

Bradley-Martin hade inga som helst betänkligheter inför att spendera några hundratusen dollar på en bal.

Paret såg sig som välgörare, som med festen kunde lätta upp den tråkiga stämningen och förbättra den dåliga ekonomiska situationen, som orsakats av social oro och kollapsen på aktiemarknaden.

När fru Bradley-Martin meddelade pressen om maskeradbalen stötte hon emellertid på patrull.

Redaktörer, politiker och predikanter uttryckte ilska över den vulgära uppvisningen av rikedom vid en tidpunkt då ofattbart många människor led ekonomisk nöd.

Präster uppmanade medlemmar av sina församlingar att inte delta i festen. Kritiker hävdade att den planerade balen skulle bli en orgie i frossande och synd, medan massorna svälte.

En rektor ansåg att det var oansvarigt att kasta bränsle på det bål som kunde leda till revolution och samhällsomstörtning.

Salongen i familjen Vanderbilts ”Le Petit Chateau” liknade en sal i ett europeiskt slott.

© aLtairisfar/architectural record, Getty Images & Shutterstock

Den förestående festen blev även för mycket för en pastor i Brooklyn.

”Må Gud ha medlidande med de frysande, svältande fattiga i dessa dagar, och må en cyklon av rättvisa drabba denna bal av egoism”, rasade han.

En annan pastor varnade:

”Jag anser att denna bal är en uppmuntran till anarki!”

En politiker gick längre än så. Han hävdade att det vore välförtjänt om en anarkist kastade in en bomb mitt under Bradley-Martin-balen och sprängde de ”dansande sprättarna och deras damer till konfetti och rött klister”.

Höjd skatt blev droppen

Kritiken lyckades dock inte förhindra Bradley-Martin-balen, som blev ett enda festmaraton med middag, sprit och dans.

Arrangemanget varade till klockan fyra på natten, då redlöst berusade miljonärer släpades ut i droskor och kördes hem.

Utöver extrema mängder whisky, konjak och vin konsumerade Bradley-Martins gäster sextio lådor Möet & Chandon-champagne, dåtidens dyraste bubblor.

Men om makarna Bradley-Martin hade trott att kritiken skulle dämpas efter balen misstog de sig.

Många präster fördömde konsumtionen under festen.

Balens värdar uthärdade kritiken i två år, men när New Yorks skattemyndigheter i ljuset av den uppenbara rikedomen fördubblade parets skatt, blev det för mycket för dem.

Makarna Bradley-Martin tömde sitt hus och skickade möblerna över Atlanten till London.

Sedan tog makarna avsked av över sextio vänner med en påkostad bankett på hotell Waldorf Astoria, där gästerna serverades sköldpaddssoppa, timbal av fiskrom och vårlamm, medan hotellorkestern spelade populära melodier som ”When You Ain’t Got No Money, You Needn’t Come Round” – ”Om du inte har några pengar behöver du inte komma”.

Därefter lämnade Bradley-Martin New York och flyttade till Storbritannien.