Varje dag var en kamp på prärien

Fattiga människor från Norden strömmade till USA för att få sin egen mark. Invandrarna fick emellertid bittert erfara att det var svårt att överleva på prärien – och många dog.

Fattiga människor från Norden strömmade till USA för att få sin egen mark. Invandrarna fick emellertid bittert erfara att det var svårt att överleva på prärien – och många dog.

North Wind Picture Archives / Imageselect

Det är olidligt hett i Nebraska denna sommardag 1865. En lång kolonn av prärievagnar med nordiska mormoner skumpar långsamt fram över prärien.

”Vagntåget nådde långt om länge fram till ett vattendrag, som omgavs av täta buskage, och där gömde en grupp india­ner sig”, berättade dansken Frands Christian Grundtvig efteråt.

”Indianerna kom rusande mot oss med blodisande tjut och började skjuta mot mig, medan några andra tog min fru, kastade upp henne på en häst och red iväg med henne. Jag träffades av fem eller sex pilar, och en av dem träffade höften. Indianerna trodde att jag var död.”

Angreppet är ett hårt slag för mormonernas följe. ”Sju från vårt kompani sårades. Pilarna stack ut ur halsen, ansiktet, axlarna och ryggen på de sårade”, summerade Peter Anthon Nielsen, en annan av gruppens medlemmar.

Överfallet var långtifrån någon unik händelse vid den tiden. Under 1860-talet angrep urbefolkningen den ena lilla nybyggarbebyggelsen efter den andra i delstaten Minnesota, i Nebraska och i Dakotaterritoriet.

”Indianerna har börjat angripa bönderna. De har dödat många människor, och många har skändats på de mest fasansfulla sätt” Norsk nybyggare berättar om urbefolkningens blodiga angrepp.

Krigarna dödade männen och tog med sig kvinnorna som fångar.

”Indianerna har börjat angripa bönderna. De har dödat många människor, och många har skändats på de mest fasansfulla sätt. Tomahawker och knivar har redan krävt många offer”, skrev en överlevande norsk nybyggare från Minnesota i ett brev hem till sin familj.

Skandinaverna i de ensligt belägna präriebyarna och i vagntågen på väg över prärien utgjorde lätta byten för fientliga lokala stammar.

Trots skrämmande nyheter av det här slaget avskräcktes nordborna inte från att söka lyckan i Amerika.

Gemensamt för dem alla var att de kom till ett stort och främmande land, där de skulle försöka smälta in och skapa sig en ny framtid.

En del gjorde det genom att bli så amerikanska som möjligt, andra försökte hålla fast vid sina nordiska rötter.

För en stor del av skandinaverna började resan mot USA i Liverpool. Därifrån stävade många passagerarfartyg ut över Atlanten.

© Smithsonian/National Museum of American History

Drömmen om ett nytt liv

Orsakerna till att hundratusentals skandinaver reste till Amerika var lika många som antalet emigranter.

Somliga var äventyrslystna, andra flydde från skulder eller brott, men de allra flesta sökte lyckan, eftersom de inte såg några möjligheter att försörja sig i hemlandet.

Från mitten av 1800-talet hade befolkningssiffrorna vuxit stadigt i hela Skandinavien, och det fanns inte tillräckligt med arbete åt alla inom varken lantbruket eller i städerna.

Samtidigt kunde godsägarna vara brutala arbetsgivare. Som August Rasmussen, som i tolv år hade arbetat på ett gods i Danmark, berättade:

”Jag gav min rygg åt herremannens rotting och min tröja åt löjtnantens klinga och mitt kindben till förvaltarens örfilar. Prygel, knuffar och slag var inte tillåtet, men de stora slog de små i alla fall. De visste att vår rätt var borta.”

”I Amerika är det inte för många, det finns plats” Nordiska tidningar skrev flitigt om möjligheterna i USA.

Så snart August hade möjlighet försvann han till Amerika. Det tidigare riksdagsledamoten Rasmus Sørensen, som själv hade utvandrat till Amerika, skrev 1855 ett öppet brev till sina landsmän i Danmark.

I det jämförde han de danska förhållandena med USA: ”Skillnaden är att mannen i sin timmerstuga här både är sin egen kung och sitt eget herrskap. Den skog han hugger ved i, hägnar in och sköter om, är hans egen, och de fåglar och djur han skjuter hamnar på hans eget bord.”

Även nordiska tidningar skrev flitigt om möjligheterna på andra sidan Atlanten: ”I Amerika är det inte för många, det finns plats.”

Löftesrika brev från landsmän som redan befann sig i Amerika lockade också många att rycka upp tältstolparna och pröva lyckan i USA.

Amerika var skrämmande

Den hamn som de flesta immigranter ankom till i Amerika var den i New York. ”Jag minns när jag såg Frihetsgudinnan – vi var hänryckta”, mindes tio­åriga Elsie Odmark från Sverige senare om sin ankomst till New York 1915.

Men att komma till den nya världen var även en skrämmande upplevelse. Precis som alla andra immigranter på den tiden sattes lilla Elsie i land på ön Ellis Island.

Där undersökte läkare och amerikanska myndighetspersoner de nyanlända på jakt efter sjukdomar – och om de hade de nödvändiga dokumenten och någon form av startkapital med sig.

”Jag minns hur de gick igenom vårt hår. Det fick mig att känna mig illa till mods. Det var för att se om vi hade några löss, tror jag”, berättade Elsie.

Hon och hennes fem syskon, som rest på egen hand till Amerika för att ansluta sig till sin far och sin storebror, nekades till en början tillstånd att komma in.

Först när deras familj i USA hade skaffat underskrifter och intyg om att någon faktiskt väntade på dem och skulle ta hand om dem, fick Elsie och hennes syskon lov att komma in i landet.

Efter några dagar var lyckligtvis allt pappers­arbete avklarat, och då kunde syskonskaran resa vidare in i landet.

Resan över den nordamerikanska kontinenten skedde i täckta prärievagnar.

© Vintage Image/Imageselect & Shutterstock

Lilla Elsie reste västerut

För många invandrare fortsatte resan från New York med tåg västerut – även för Elsie Odmark och hennes syskon, som skulle till Omaha i Nebraska.

Barnen kunde endast några få engels­ka ord, och hade förmanats att inte följa med främlingar. Det ryktades att kriminella försökte locka till sig nyanlända immigranter för att råna dem eller göra dem till tvångsarbetare.

Det var därför några rädda barn, som efter flera dagars resa genom Amerika äntligen kunde kliva av tåget på Union Station i Omaha. Men deras far och storebror stod inte och väntade på dem!

Lyckligtvis kunde en svensk-­amerikansk dam med hjälp av en polis visa dem vart de skulle, så att de kunde återförenas med resten av familjen.

”Sven, har vi kommit till himlen?” Unga Elsie Odmarks fråga till sin bror, efter deras ankomst till USA.

För barnen, som levt i armod och fattigdom i Sverige, var det omvälvande att komma till en produktiv farm i Mellanvästern. Vid middagen nästa dagen förbluffades de av all mat som stod på bordet:

”Sven, har vi kommit till himlen?” frågade Elsie sin bror.

”Nej, det tror jag inte, Elsie. Det är inte himlen, men det är det näst bästa efter det”, svarade brodern.

Den hjälp Elsie och hennes syskon fick av den svenska kvinnan var lyckligtvis ingen ovanlighet. Många invandrade skandinaver gjorde vad de kunde för att hjälpa andra nyanlända att komma vidare.

Immigranter som skulle västerut var ofta tvungna att lita på andra skandinaver, som de aldrig tidigare hade mött. En av dem var norska Ida Apelseth, som fick hjälp av en svensk-amerikan:

”Man var tvungen att lita på någon, och han talade vårt språk – jag förstod svenska, och han förstod norska.”

En rik amerikansk familj hade ofta en hel tjänstestab av nordiska kvinnor.

© Wisconsin Historical Society / Getty Images

Nordiska hushållerskor var bäst

Familjer i de amerikanska storstäderna anställde gärna en eller flera tjänsteflickor för att sköta hushållsarbetet. Efter slaveriets avskaffande 1865 började framför allt nordiska kvinnor ta över sysslorna.

”De gillar finska flickor”, berättade finska Hanna ­Sippala, som 1916 kom till USA som nittonåring. ”Vi får en massa arbete uträttat, och vi arbetar hårt”, förklarade hon.

Bland många amerikaner var det även ett tecken på status att ha en vit nordisk flicka i huset i stället för en svart – i synnerhet i landets norra delar, där betydligt färre tidigare slavar fick jobb.

Kvinnligt tjänstefolk från Norden var känt för att arbeta så hårt att de ofta – utöver kost och logi – fick lika mycket betalt som manliga arbetare.

Skandinaverna samlades

Just språket kunde vara en utmaning. Endast ett fåtal av de skandinaver som ville resa till USA kunde mer än några enstaka engelska glosor.

Under färden över Atlanten gick det väl an, men så snart invandrarna kommit i land i USA, var de tvungna att klara sig på egen hand.

Många hade därför med sig parlörer – små böcker med de viktigaste orden och enkla meningar. Böckerna gjorde att de klarade att be om hjälp att hitta järnvägsstationen, hyra ett rum att övernatta i, och att be om ett mål mat.

För att slippa tampas med språket klumpade många immigranter sig samman i orter, där det redan bodde personer från deras del av Europa.

Norrmannen Goodman Norwick, född Gudmund Joakim Naavik, mindes hur skandinaviskt området hans far bodde i var, när han 1909 anslöt sig till honom:

”Förbannade svensk, stick tillbaka dit du kommer från!” Nedsättande tillmäle riktat mot svenske Anders Johansson.

”Det far bodde i var en norsk bebyggelse, och jag hörde nästan aldrig att engels­ka talades där.”

För de invandrare som valde att inte slå sig ner i de nordiska enklaverna kunde livet i det nya landet vara mycket mer av en utmaning.

”Jag kunde aldrig öppna munnen och prata, utan att någon gjorde narr av mig”, mindes Anders Johansson.

”Förbannade svensk, stick tillbaka dit du kommer från!” och ”din dumme svensk!” löd tillmälena.

För många av skandinaverna gällde det att så snabbt som möjligt lära sig engels­ka, så att de kunde komma igång och ­arbeta.

I de nordiska samhällena upprättades det skolor, i vilka både barn och vuxna undervisades i engelska, samtidigt som de höll sitt modersmål vid liv.

Driftiga svenskar satte sin prägel på Chicago – många öppnade butiker.

© Släkthistoria

Chicago var Sveriges näst största stad

I takt med att utvandringen från Norden till Nordamerika ökade växte det fram ett svenskt kvarter i storstaden Chicago.

Medan de flesta danska utvandrare drog västerut för att driva en farm, föredrog många svenskar livet i en storstad.

År 1900 levde drygt 100 000 invånare av svensk börd i Mellanvästerns största stad, Chicago. Av dessa var 63 000 födda i Sverige. Metropolen var därmed världens näst största svenska stad efter Stockholm.

Redan från Chicagos grundande hade svenskar bott i staden, och deras brev hem lockade ännu fler landsmän – först endast ett fåtal, men under 1880-talet ökade antalet svenskar i staden explosionsartat.

De nyanlända svenskarna slog sig ner framför allt i stadsdelen Swede Town. I början av 1900-talet blev Chicago ökänt som USA:s gangsterstad och hemvist för maffiabossen Al Capone, men faktum är att staden även hade svenska ligor, som styrde sin del av staden med hårda nypor.

Kontakter gav jobb efter ankomsten

Enklast var det för de skandinaver som hade släkt och vänner i Amerika. Genom dem fick de hjälp att hitta ett jobb.

För de invandrare som kom med den andra och tredje vågen var det relativt enkelt att hitta sin plats i Amerika.

Många av de etablerade nordiska farmarna i Mellanvästern tog emot utvandrarna hemifrån med öppna armar och hjälpte dem på traven med ett arbete och ibland även lite fickpengar.

Farmarnas vänlighet kom dock inte bara av känslan av samhörighet med skandinaverna, vilket norrmannen Gustav Simonson noterade: ”De var glada att anlita en skandinav, för de visste att han skulle arbeta hårt.”

Lyckligtvis för immigranter utan släkt eller vänner i USA rådde det ofta brist på arbetskraft i väst – på farmerna, på sågverken, vid järnvägen eller i de små städer som sköt upp på prärien.

Många som reste från Skandinavien hade redan ett specifikt stycke jord eller ett särskilt jobb i åtanke, innan de gav sig av.

I dessa tillfällen var arbetsgivarna oftast de amerikanska järnvägsbolagen, som från mitten av 1800-talet var i full färd med att anlägga järnvägar tvärs över den stora kontinenten.

”Jag har blivit gårdsägare, minsann, och stolt ägare till 160 acres jord” Dansken Carl Martin Pedersen fick en gård i USA.

Längs spåren köpte bolagen upp land, som de sedan arrenderade ut till nybyggare. Järnvägsbolagen var framför allt intresserade av att få skandinaver som arrendatorer, eftersom de ansågs vara särskilt flitiga och arbetsamma.

Bolagen marknadsförde sig därför aggressivt i Skandinavien och gav ofta ekonomiska bidrag till familjer, som var beredda att komma till Amerika för att odla upp marken längs järnvägen.

Även den amerikanska staten försökte göra det attraktivt för nybyggare att slå sig ner och odla upp prärien.

År 1862 infördes den så kallade Homestead Act, som gav nybyggare rätt att ta 160 acres (65 hektar) i besittning i Mellanvästern. Det var dock förenat med vissa krav, förklarade dansken Carl Martin Petersen:

”Jag har blivit gårdsägare, minsann, och stolt ägare till 160 acres jord”, skrev han 1880 hem till familjen:

”Det är en homestead (gård, red.) och har kostat mig i totalt 17,5 dollar. Kravet är att man ska bygga hus på marken, bo där och odla minst tio acres. Efter åtta år blir marken min, och då kan jag göra vad jag vill med den.”

© Shutterstock

Många svenskar bodde i städer

De tio amerikanska städerna med flest svenska invånare 1910:

  • 1) Chicago: 63 035
  • 2) New York: 34 952
  • 3) Minneapolis 26 478
  • 4) St. Paul: 11 335
  • 5) Seattle: 8 677
  • 6) Worcester: 8 038
  • 7) Boston: 7 123
  • 8) San Francisco: 6 970
  • 9) Portland, Oregon: 4 801
  • 10) Denver: 4 537

Prärien skulle odlas upp

”Lätt är det inte att odla upp en farm utan kapital på den nakna prärien. Det tar alla krafter, all tid och även livet”, skrev danskan Johanne Frederiksen.

Andra, som i likhet med Johanne och hennes familj var de första som odlade upp prärien, hade det ofta svårt. Visserligen var jorden gratis, men att få den odlingsbar var ett slitgöra.

Dessa hårda villkor mötte de första nordiska nybyggarna i Minnesota och Dakota vid 1800-talets mitt.

Marken de fått hade aldrig varit odlad. Nybyggarna kavlade därför upp ärmarna och satte igång att bygga hus och förbereda jorden för sådd.

Ett samtida amerikanskt ögonvittne beskrev det hårda arbetet: ”All jord som de sådde grävdes upp av kvinnorna med sina hackor.”

De första grödor som planterades var för det mesta majs ”och de olika grön­saker som redan växte på platsen”, noterade mannen.

Livet på prärien var hårt, och det var inte ovanligt att de första nordiska nybyggarna fick svälta. Trots allt arbete de lade ner kunde det nämligen dröja halva och hela år, innan jorden gav så mycket att det gick att mätta en familj.

”På morgonen står allt hushållsarbete stilla. Jag måste med ut på åkern, där plogen står, samla ihop stutarna och spänna för dem, de går ju helt lösa” Danska Johanne Frederiksen skulle både sköta hemmet och slita på fälten

Förhållandena var desamma för de människor som bosatte sig på den del av prärien som låg på den kanadensiska sidan av gränsen.

En av dem var danska Johanne Frederiksen. Hon bodde tillsammans med sin make i en liten stuga byggd av torv, medan de sparade för att kunna bygga ett riktigt hus.

Medan mannen arbetade på granngårdarna för att tjäna pengar, skötte Johanne odlingen av deras egen jordlott:

”På morgonen står allt hushållsarbete stilla. Jag måste med ut på åkern, där plogen står, samla ihop stutarna och spänna för dem, de går ju helt lösa. Vi går genom sankmark och isigt vatten och gungflyn runt saltsjön till den mark som är högre belägen. Våt som en jakthund kommer jag hem och byter om, tar där­efter upp barnen till deras kära havregrynsgröt, vår bästa måltid.”

Efter frukosten fortsatte det hårda arbetet med att göra jorden kring deras lilla stuga odlingsklar:

”Högt, tätt, trassligt gräs. Grävlings-, murmeldjurs- och skunkgryt så djupa att ett barn kan gömma sig i en del av dem, och de finns i hundratal. Till det kommer de små pilträden och rosenbuskarna, och genom allt detta ska plogen dras.”

Många män från Norden stred i det amerikanska inbördeskriget för att avskaffa slaveriet.

© Shutterstock

Invandrare från Norden kämpade mot slaveriet

Flera tusen invandrare från Norden ­deltog i det amerikanska inbördeskriget åren 1861–1865. De flesta stred på Nordstaternas sida, även om det generellt fanns en tendens bland många av första generationens invandrare i USA att stödja Sydstaterna.

Ett huvudskäl till att människor från Norden i regel stred för den nordliga sidan, var att de arbetade framför allt inom lantbruket. De hade därför ett personligt intresse av att stoppa den konkurrens om jobben som slaveriet utgjorde.

Dessutom bodde invandrare från Norden huvudsak­ligen i norr, där det var naturligt att gå med i Nord­stats­armén.

För många fanns det dock en extra morot: männen erbjöds medborgarskap så snart de tog värvning. Vanligtvis var det en process som tog flera år för de nyanlända.

Hemma i de nordiska länderna inledde de amerikanska ambassaderna också en värvningskampanj: de erbjöd sig att betala för nordiska familjers resa till Amerika, om männen gick med på att tjänstgöra i armén.

Många nappade på erbjudandet. ­Enbart i Sverige anmälde tvåtusen man sig frivilligt på några månader.

Nybyggarna fruktade urbefolkningen

Som om det påfrestande arbetet med att odla marken inte var nog fanns det väldigt påtagliga hot mot skandinavernas överlevnad: de hade slagit sig ner på mark som tillhört ursprungsbefolkningen – och den var ofta fientligt inställd till nybyggarna.

Vid flera tillfällen bröt det ut krig mellan lokala stammar och nybyggarna, som fick stöd av den amerikanska armén.

I augusti 1862 angrep medlemmar av dakota­folket flera nordiska bosättningar i Minnesota och dödade omkring femhundra personer – mestadels civila.

”Jag tvingades att se på, när de sköt och dödade min älskade make.” Bondhustrun Guri Endresen från Norge.

Den norska bondfrun Guri Endresen Rossland var först fyra år senare redo att skriva hem om sina upplevelser: ”Jag kunde inte tänka på annat än att jag och hela min familj skulle mördas av dessa förfärliga hedningar”, mindes hon.

”Jag tvingades att se på, när de sköt och dödade min älskade make, och jag såg hur min älskade son Ole blev skjuten i axeln”, berättade hon i sitt brev till släkten hemma i Norge.

Två av Guris döttrar ”fördes bort av de vilda indianerna, men dagen därpå fick de en möjlighet att fly.

Efter tre dagar hittades de på prärien av några amerikaner. Vi fann även min äldste son, Endre, skjuten till döds”, berättade Guri Endresen Rossland.

”Själv vandrade jag planlöst runt på min tomt med min yngsta dotter. I fyra dagar och nätter stannade jag där med min lilla dotter, uppfylld av fruktan och hopp och på vanvettets rand, innan jag fann min sårade son (Ole, red.) och några få andra oskadda personer, som hjälpte oss till en säkrare plats.”

För den danske mormonen Frands Christian Grundtvig, som under färden över prärien 1865 hade förlorat sin hust­ru, var tillvaron också svår.

Han lyckades ta sig fram till mormonernas högborg i Salt Lake City, Utah, men han kom aldrig över förlusten av hustrun.

”Jag har ofta stått vid min svarv med tårarna trillande nedför kinderna”, medgav han senare i livet.

För många av de tidiga nordiska lantbrukarna var rädslan för angrepp från ­ursprungsbefolkningen ständigt närvarande.

I takt med att ursprungsbefolkningen drevs allt längre västerut och tvingades in i reservat, försvann mycket av rädslan.

Danska Johanne Frederiksen beskrev ett vagntåg av urinvånare, som passerade familjens gård på väg västerut: ”Hela denna tiggarskara utgjorde ju en väldigt ynklig syn.”

Norsk-amerikanska soldater från Wisconsin, som deltog i inbördeskriget, har 1880 en återförening.

© Wisconsin Historical Society/Getty Images

Unga män slet i skogarna

En stor del av skandinaverna fick emellertid jobb på andra ställen än på prärien.

Många unga män från Norge och norra Sverige var vana att arbeta med timmer, och de sökte sig därför till de stora sko­gar­na i norra och västra Amerika. Där fick de arbete inom skogsindustrin.

Männen slet hela veckorna och gav sig därefter iväg till närmaste stad för att spendera sina surt förvärvade pengar.

Skogsarbetarnas tillvaro var knappast avundsvärd, berättade norskan Marie Berglund, som arbetade på en bar i en stad i nordvästra USA:

”Det var svårt att se alla dessa unga män från Norge – de hade varit ute och fällt träd. De fick sin lön och kom sedan in från lägren med sin filt på ryggen, smutsiga, otvättade, stackars satar. En del av dem hade sådan hemlängtan att det var synd om dem.”

”Min kollega blev träffad. En träbit träffade honom på hälen; han kunde inte ens stödja på den. De tog honom till sjukhuset, och jag fick en ny kollega.” Arbetet på sågverken i Amerika var riskfyllt.

Norrmannen Anton Isaksen arbetade på ett sågverk: ”Det var ett hårt arbete, fruktansvärt hårt.”

Och farligt, när stora träbitar kom flygande ur maskineriet:

”Min kollega blev träffad. En träbit träffade honom på hälen; han kunde inte ens stödja på den. De tog honom till sjukhuset, och jag fick en ny kollega.”

Det rådde aldrig brist på arbetskraft – nya arbetare stod alltid redo. Om en skadad arbetare inte hade släkt eller vänner som kunde hjälpa honom tills han var frisk igen, riskerade han att snabbt bli tvungen att tigga på gatan

I Mellanvästerns många nordiska kyrkor och församlingshus samlades det ofta in pengar för att hjälpa dem som skadats och inte längre kunde arbeta.

Livet på prärien kunde vara ensamt. Ett stort antal nybyggare blev så deprimerade att de tog livet av sig.

© Willard Drake Johnson & Shutterstock

Prärien kunde göra nybyggare tokiga

Förutom det hårda slitet på åkrarna kämpade nyanlända nordiska familjer med en rad andra omständigheter som gjorde livet i Nordamerika farligt.

Även kulturen korsade Atlanten

Även de som saknade sitt nordiska hemland hade hjälp att hämta: överallt sköt det upp butiker med särskilda nordiska varor, och det gavs ut tidningar med nyheter från Europa.

Många skandinaver gifte sig också med varandra, och det var inte ovanligt att det i hemmen talades enbart danska, svenska, norska eller finska.

Generellt sett blev de nordiska enklaverna med tiden dock integrerade i det amerikanska samhället. För somliga inleddes assimileringsprocessen redan vid ankomsten till New York.

”Mitt namn, Anders Johansson, ändrades i immigrationspapperen”, förklarade den svenske immigranten, vars brytning ständigt möttes med glåpord.

”Mina egna barn kan inte tala svenska, och det är inte bra.” Elsie Odmark berättar om sina barn.

”Jag blev tillsagd att kalla mig för Andrew och att ändra Johansson till Johnson – jag vet inte varför.”

De särskilda nordiska inslagen försvann snabbt i de flesta hem. Många barn och barnbarn lärde sig inte sina föräldrars eller deras föräldrars modersmål.

Det berodde på att de amerikanska skandinaverna från cirka 1900 började gifta sig utanför sina etniska grupper.

Elsie Odmark, som kom till Amerika som barn, fick acceptera att hennes barn glömde sin svenska bakgrund.

”Mina egna barn kan inte tala svenska, och det är inte bra”, medgav hon.

Chris Madsen deltog bland annat i jakten på bröderna Dalton.

© Library of Congress & Shutterstock

Lögnaktig dansk blev ­president Roosevelts vän

Marken brände under Chris Madsen, när han 1876 skyndsamt utvandrade till USA. Hemma i Danmark hade han flera gånger dömts för ­bedrägerier mot en lång rad personer.

Så fort Chris Madsen klev av båten tog han värvning i den amerikanska armén. Han påstod att han hade stridit i det dansk-tyska kriget 1864, fransk-tyska kriget 1870 samt i Främlings­legionen.

Det var ren lögn, men Chris Madsen gjorde ändå snabbt karriär i armén, där han bland annat stred med Buffalo Bill.

Under spansk-amerikanska kriget 1898 ingick han i Theodore Roosevelts regemente ”Rough Riders” och blev vän med den blivande presidenten. Därefter blev Chris en U.S. Marshal, som upprätthöll lagen i Oklahoma.

Många fann lyckan i USA

Även om det var svårt för många skandinaver att finna sig tillrätta i Amerika, lyckades de allra flesta. Så småningom vande de sig vid den främmande kulturen och det nya språket.

Att skapa sig ett hem och en vardag i Amerika hade krävt uppoffringar, svett och tårar, men för dem som lyckades var det ofta mödan värt.

Människor som inte haft någon framtid i sitt hemland, fick i Amerika en möjlighet att skapa sig en ny och bättre tillvaro.

Där kunde de bli herrar i sitt eget hus och ge sina barn en bättre framtid än de kunnat få i Europa. Och efter de första mödosamma åren blev livet som regel lättare.

En av de immigranter som det gick bra för var Johanne Frederiksen, som tillsammans med sin make till slut lyckades odla upp sin mark och etablera en lukrativ farm mitt ute på prärien.

Johanne konstaterade filosofiskt att ”jag gick till vintern som en människa som vid den mörka nattens inbrott går in i en mörk skog, full av vilda djur. Nu har vi kommit igenom och ser att det ljusnar på andra sidan. Inget har skadat oss.”

Svenska Elsie Odmark summerade de nordiska nybyggarnas kamp för att lyckas i Amerika så här: ”Vi tog hand om varandra, oavsett hur hårt vi fick arbeta för det.”