Vapenlagarna och konstitutionen
1791 lade grundlagsfäderna till en mening i den amerikanska konstitutionen. Det korta tillägget är nu centralt i vapendebatten. Vad menade de egentligen?
Medlemmar ur den paramilitära organisationen Minutemen på marsch under det amerikanska frihetskriget 1776.
Individens rätt att bära vapen är en stridsfråga som speglar USA:s politiska polarisering. Den är en del av vad som lite drastiskt kallats ett kulturkrig. Varje gång en masskjutning skett – som då 58 människor dog och över 500 skadades i Las Vegas i oktober 2017, eller vid skolskjutningen i Florida den 14 februari i år (då minst 17 dog) – utlöses en debatt med rop på striktare regler för vapeninnehav.
Men konkreta åtgärder uteblir. Faktum är att det på delstatlig och lokal nivå på senare år stiftats lagar i motsatt riktning. Det har på sina håll blivit tillåtet att bära dolda vapen på offentlig plats och självförsvars rätten har utvidgats.
Konstitutionens andra tillägg
Försvaret av individens rätt att bära vapen tar som regel sats i det andra tillägget till USA:s konstitution. Det är en del av grundlagens rättighetsförklaring, som antogs redan 1791, men går i dag knappast att självklart tolka entydigt.
Tillägget består av en enda mening: »En väl reglerad milis är nödvändig för säkerheten i en fri stat, därför skall folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas.«
När tillägget skrevs, kort efter att USA:s konstitution trätt i kraft, var det naturligt att den nya nationen slog vakt om rätten till beväpnade hemvärnsmiliser. Centralmakten var svag, det fanns en utbredd skepsis mot en stark federal militär. Samtidigt behövdes skydd mot vad som uppfattades som yttre fiender – ursprungsbefolkningen såväl som främmande makter.
Och även efter att konstitutionen antagits var delstaterna måna om att bevara en självständighet gentemot det federala styret. I Virginia och andra sydstater var vita plantageägare beredda att försvara sin rätt att äga slavar.
Milisgruppen West Ohio Minutemen på vakt utanför det republikanska partikonventet i Cleveland i juli 2016, när Donald Trump valdes till partiets presidentkandidat.
Individens rätt att bära vapen?
Men i och med att en »reglerad milis« inte längre är relevant för säkerheten är det begreppet »folkets rätt« som står i fokus när det andra tillägget blir tillhygge i vapendebatten. Avsåg grundlagsfäderna folkets rätt till kollektivt försvar, eller ville de grundlagsfästa individens rätt att bära vapen? Frågan har stötts och blötts genom åren och getts olika rättsliga tolkningar.
En vändpunkt kom 2008 när Högsta domstolen slog fast att en lag i huvudstaden Washington, som i princip innebar ett förbud mot vapen i hemmen, inte var förenlig med konstitutionen.
Ändå är den juridiska bilden långt ifrån entydig. Delstatliga och lokala vapenlagar tillåts variera avsevärt. I storstäder som New York finns hårda restriktioner för vapenköp, även om vapen kan föras in från delstater där de är lätt tillgängliga.
Uppskattningsvis finns i dag över 300 miljoner vapen spridda i USA, ungefär lika många som det finns människor. Men fördelningen är inte jämn. Vart fjärde hushåll beräknas ha vapen. Och opinionen är trots allt splittrad. Det är många väljare som vill ha striktare lagar.
Vapenlobbyn NRA
Att inget händer kan delvis förklaras med en stark lobby – med NRA, National Rifle Association, i spetsen – som drivs på av vapentillverkarnas vinstintressen. Fast minst lika viktigt är att rätten att bära vapen har blivit en fråga om identitet, inte minst i mindre orter på landsbygden. Det handlar om något heligt – patriotism och gamla amerikanska värden anses stå under hot.
Detta är något som president Donald Trump väl förstår. Han missar sällan ett tillfälle att försvara rätten att bära vapen med stöd av konstitutionens andra tillägg.
Opinionsmätningar har också visat att klyftan vidgats drastiskt mellan demokratiska och republikanska väljare. I det senaste presidentvalet tyckte 79 procent av Hillary Clintons väljare att det var viktigare med ökad vapenkontroll än att försvara rätten att bära vapen. Motsvarande siffra för Donald Trump var endast 9 procent.
Publicerad i Populär Historia 4/2018