Vapenlagarna och konstitutionen
1791 lade grundlagsfäderna till en mening i den amerikanska konstitutionen. Det korta tillägget är nu centralt i vapendebatten. Vad menade de egentligen?

Medlemmar ur den paramilitära organisationen Minutemen på marsch under det amerikanska frihetskriget 1776.
Individens rätt att bära vapen är en stridsfråga som speglar USA:s politiska polarisering. Den är en del av vad som lite drastiskt kallats ett kulturkrig. Varje gång en masskjutning skett – som då 58 människor dog och över 500 skadades i Las Vegas i oktober 2017, eller vid skolskjutningen i Florida den 14 februari i år (då minst 17 dog) – utlöses en debatt med rop på striktare regler för vapeninnehav.
Men konkreta åtgärder uteblir. Faktum är att det på delstatlig och lokal nivå på senare år stiftats lagar i motsatt riktning. Det har på sina håll blivit tillåtet att bära dolda vapen på offentlig plats och självförsvars rätten har utvidgats.
Konstitutionens andra tillägg
Försvaret av individens rätt att bära vapen tar som regel sats i det andra tillägget till USA:s konstitution. Det är en del av grundlagens rättighetsförklaring, som antogs redan 1791, men går i dag knappast att självklart tolka entydigt.
Tillägget består av en enda mening: »En väl reglerad milis är nödvändig för säkerheten i en fri stat, därför skall folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas.«
När tillägget skrevs, kort efter att USA:s konstitution trätt i kraft, var det naturligt att den nya nationen slog vakt om rätten till beväpnade hemvärnsmiliser. Centralmakten var svag, det fanns en utbredd skepsis mot en stark federal militär. Samtidigt behövdes skydd mot vad som uppfattades som yttre fiender – ursprungsbefolkningen såväl som främmande makter.
Och även efter att konstitutionen antagits var delstaterna måna om att bevara en självständighet gentemot det federala styret. I Virginia och andra sydstater var vita plantageägare beredda att försvara sin rätt att äga slavar.