Vådaskott utlöste Amerikas frihetskamp

Hundratals rödrockar marscherar den 19 april 1775 genom nattmörkret i den nordamerikanska kolonin Massachusetts med kurs mot staden Concord, en känd högborg för upproriska kolonisatörer som drömmer om självständighet från kolonialmakten Storbritannien.

Trots att de brittiska soldaterna redan befinner sig långt in i fiendeland är rödrockarna obekymrade. De tillhör en välutbildad och fruktad elitstyrka, som ingen amerikansk milis av bönder och skollärare har vågat beskjuta.

Längs vägen ska britterna stanna till i Lexington för att gripa två rebelledare och sedan fortsätta till Concord för att leta upp och förstöra illegala vapen.

Snart går det upp för de långa raderna av marscherande soldater att deras hemliga uppdrag har avslöjats, för på backkrönen blossar signaleldar upp och kyrkklockor börjar ringa.

Rödrockarna låter sig emellertid inte skrämmas, utan fortsätter sin marsch. Även om upprorsledarna har tagit till flykten kan kanoner, kruttunnor och resten av rebellernas förnödenheter inte flyttas så snabbt.

Efter tre timmars marsch ersätts den kolsvarta natten av tidigt gryningsljus. Då upptäcker britterna till sin förvåning att uppdraget kanske kommer att bli svårare än de hade trott; längs landsvägen där rödrockarna marscherar springer milismän.

Amerikanerna, som tycks försöka ta sig förbi britterna, håller sig precis utom skotthåll. Rödrockarna känner sig övertygade om att deras 735 man räcker för att avskräcka milisen från att gå till anfall, men för säkerhets skull gör de halt för att ladda sina musköter.

Många av de brittiska soldaterna hoppas rentav på strid, så att de äntligen ska få tillfälle att lära rebellerna en läxa.

Under soldaternas månadslånga vistelse i Boston har de nämligen fått utstå en hel del kränkningar och har vid flera tillfällen förolämpats grovt av civila amerikaner utan att officerarna har låtit dem reagera på oförskämdheterna.

En möjlighet att utkräva hämnd erbjuder sig när rödrockarna marscherar in i Lexington. På långt håll ser några av dem att stadens sextio–sjuttio man starka medborgarmilis har ställt upp på allmänningen.

Utsikten att hamna i ett stort numerärt underläge får kapten John Parker, milisens befälhavare, att ge sina mannar en sista instruktion:

”Låt de brittiska trupperna passera. Besvära dem inte annat än om de förolämpar er. Behåll era positioner och skjut bara om de skjuter mot er först. Men om de vill ha krig, låt det då börja här.”

De första tre av britternas kompanier marscherar in på allmänningen och utstöter sitt stridsrop: ”Huzza!” En löjtnant ropar: ”Lägg ner vapnen, förbannade rebeller!”

Hans överordnade, major John Pitcairn, försöker förhindra blodsutgjutelse genom att rida upp till förtruppen och få den att stanna. Samtidigt befaller han amerikanerna att lägga ner sina vapen och gå hem.

Kapten Parker ger sina män order att behålla sina vapen, men lämna allmänningen utan att skjuta. Situationen håller på att lösa sig när ett skott plötsligt avfyras.

Om det är ett vådaskott eller en upprörd brittisk soldat eller milisman som kramar åt om avtryckaren vet ingen i dag. Skottet får dock omedelbara konsekvenser.

Rödrockarna höjer sina musköter och avfyrar en salva mot milisen, som skingras i panik. Britterna hinner rusa fram och genomborra sårade amerikaner innan Pitcairn får tillbaka sina mannar i ledet.

När krutröken lättar ligger åtta milismän döda på allmänningen. Ytterligare tio är sårade. Den mångåriga konflikten mellan amerikanska kolonisatörer och den brittiska regeringen har för första gången resulterat i stridshandlingar.

Drabbningen i Lexington ska dock visa sig vara bara början på en lång och blodig dag som tvingar de tidigare oslagbara rödrockarna till en neslig reträtt.

Amerikanerna ville ha krig

Storbritannien hade haft besittningar i Nordamerika sedan år 1607. På 1700-talet hade de växt till tretton kolonier, som omfattade stora delar av kontinentens östkust.

Kolonierna, som hade en hög grad av självstyre, protesterade regelbundet mot de lagar som garanterade att Storbritannien tjänade stora summor på handeln med dem.

Skatterna och avgifterna steg i kölvattnet på det nio år långa krig mellan Storbritannien och Frankrike som rasade i Amerika mellan åren 1754 och 1763. Kriget slutade med brittisk seger, men statskassan var tom.

Amerikas närmare två miljoner kolonisatörer, av vilka de flesta var antingen utvandrade eller deporterade britter, skulle fylla den igen.

Kolonisatörerna levde redan med en rad impopulära lagar, till exempel ett förbud mot att importera billigt socker från länder utanför Brittiska imperiet.

Britterna kom hela tiden på nya sätt att avgiftsbelägga amerikanerna, bland annat 1765 års Quartering Act, enligt vilken kolonierna skulle ge kost och logi åt brittiska trupper.

Med tiden kom rödrockarna alltmer att betraktas mer som en ockupationsmakt än som ett skydd mot indianer och fransmän.

De mest missnöjda kolonisatörerna bildade den underjordiska rörelsen Sons of Liberty, ”Frihetens söner”, som i det fördolda verkade för ett självständigt Amerika.

År 1773 nådde konflikten kokpunkten när rörelsens medlemmar smög ombord på handelsfartyg i Bostons hamn och kastade brittiskt te i vattnet som en protest mot utnyttjandet av amerikanerna.

Regeringen i London svarade med ett nytt lagpaket som slog hårt mot rebellerna och som gav de brittiska styrkorna i Nordamerika ytterligare befogenheter.

Den underjordiska rörelsen började förbereda sig på krig genom att plundra brittiska vapenarsenaler för att lägga upp hemliga lager.

När kriget bröt ut skulle vapnen delas ut till de medborgarmiliser som upprättats i alla tretton kolonierna.

En av dessa arsenaler fanns i staden Concord tre mil utanför Boston, där britterna stationerat fyratusen rödrockar för att behålla greppet om kolonin Massachusetts.

VIDEO: Britterna var redo att angripa:

I april 1775 fick Bostons befälhavare general Gage nys om vapenarsenalen i Concord. Han sände ut drygt sjuhundra soldater för att förstöra kanonerna, som en lojal kolonisatör berättat om.

Gage, som insåg att han lekte med elden, ville undvika att sökandet utlöste ett krig: ”Se till att männen inte plundrar invånarna eller förstör någon privat egendom”, förmanade han sina befäl.

Gage gav sina bästa enheter order om att de skulle förflytta sig under natten för att ta rebellerna på sängen innan de hann flytta vapnen från Concord.

Den 18 april, dagen före insatsen, sjöd Boston av liv. Brittiskt kavalleri sadlade sina hästar, roddbåtar sattes i floden och officerare sågs föra intensiva samtal ute på stadens pirar, långt från alla nyfikna öron.

En spion i general Gages inre krets fick emellertid nys om planen och varnade den underjordiska rörelsen.

Kyrktorn skickade hemlig signal

Innan en enda rödrock hade hunnit lämna Boston visste halva Massachusetts att britterna skulle slå till mot Concord.

Silversmeden Paul Revere var en av de första som hörde talas om insatsen. Han bodde mitt i Boston och var en aktiv medlem av Sons of Liberty.

Så snart han fick nys om general Gages planer inleddes en process som var på förhand bestämd och som syftade till att varna medborgarmiliserna i stadens uppland. Klockan tio på kvällen sände Revere upp två män i Old North Churchs tornspira för att tända varningslyktor.

Rebellerna i upplandet visste att en lykta betydde att britterna lämnade staden genom den södra porten, medan två lyktor betydde att de rodde över floden nordväst om staden.

Reveres medhjälpare tände två lyktor. Lyktorna var även en signal om att rebellerna skulle sadla en snabb häst, så att Revere kunde skynda in i landet med nyheter från Boston.

Därefter lät Revere sig ros över floden, hoppade upp i sadeln och red i riktning mot Lexington och Concord.

På vägen dit stannade han till vid krogar och gårdar och bad dem mobilisera områdets medborgarmilis. Snart var fler ryttare på väg genom natten för att väcka alla vapenföra män i området.

I Lexington hann Revere varna de efterspanade rebelledarna innan britterna ryckte in och råkade i strid med stadens milis.

Ljudet av skott fick den ene av dem att entusiastiskt utbrista: ”Det är en ärorik dag för Amerika!” Nu hade hans landsmän tagit de första stegen mot frihet från britternas tyranni.

Samtidigt som vissa rödrockar avfyrade sina vapen i Lexington skyndade de övriga mot Concord. Överste Smith, insatsens befälhavare, hade delat upp sina soldater för att snabbt kunna nå rebellernas vapenarsenal.

Han sände iväg soldater till stadens norra bro för att eventuella milismän inte skulle kunna komma staden till undsättning den vägen. Därefter inleddes sökandet.

Slag och silkesvantar i Concord

Till britternas besvikelse hittade de bara några vagnar och ett mindre antal vapen. Rebellerna hade även hunnit tömma den stora krutdepå som spionen berättat om.

Soldaterna betedde sig till en början som gentlemän, men vid utsikten att göras till åtlöje grep en officer Concords krogvärd och slog honom tills han berättade att det fanns tre kanoner som rebellerna inte hunnit gräva upp.

Medan sökandet pågick anlände ytterligare milismän till en samlingsplats norr om staden. När fyrahundra man samlats inledde de en välordnad marsch mot bron, som bevakades av ett hundratal brittiska soldater.

Milismännen som gick i täten bar musköter med påsatta bajonetter. De såg inte alls ut som den oorganiserade styrka som rödrockarna räknat med att möta.

Britternas första salva dödade två milismän, men amerikanerna fortsatte framåt på spikraka led, stannade till och avfyrade flera salvor.

”Deras eld var så tung att vi tvingades retirera”, berättade en menig brittisk soldat senare. Rödrockarna drog sig tillbaka och fick ta hjälp av hela den brittiska styrkan för att slå tillbaka anfallet.

Klockan tolv gav överste Smith upp att hitta några fler vapen i Concord och beordrade sina soldater att marschera tillbaka till Boston

På kullarna och i skogarna längs vägen väntade 1500 milismän, som inom bara några timmar blev till 4000 man. De gjorde britternas reträtt till en mardröm.

En och en halv kilometer öster om Concord råkade rödrockarna i det första bakhållet. ”Backarna på vardera sidan av vägen vimlade av rebeller”, berättade en brittisk soldat senare.

Sex av hans kamrater dog i striderna innan ett bajonettanfall tvingade milismännen att fly in i skogen. Smith ledde sina soldater framåt, men strax efteråt haglade återigen muskötkulor över britterna.

Amerikanerna, som sköt från gömställen i skogen, fällde ytterligare trettio rödrockar. Även den nedblodade kapten Parker från Lexington låg i bakhåll, så att hans män fick ge igen för förlusterna de lidit i gryningen.

Smiths kavalleri jagade emellertid snabbt bort dem från backkrönet där de ställt upp sig.

Britterna var nära att ge upp

Den ihållande elden från fienden, som snabbt försvann in i buskagen, tärde på britternas stridsmoral. De tidigare så välordnade leden hade sedan länge övergått i en kaotisk flykt mot Boston.

Ingen lydde order och alla småsprang. Vissa av befälen övervägde till och med att hissa vit flagg:

”Vi hade att välja mellan att lägga ner vapnen eller bli skjutna en efter en”, skrev en brittisk officer som befann sig bland de panikslagna soldaterna – men så hörde han uppmuntrande tillrop från sina landsmän.

På avstånd såg de långa, spikraka rader av brittiska soldater på backkrönet utanför Lexington. Två svarta kanoner som glimmade i eftermiddagssolen gav de utmattade männen förnyade krafter.

General Gage blev bekymrad när han fick höra att medborgarmilisen kände till allt om den hemliga insatsen i Concord.

Fem timmar efter det att de första soldaterna lämnat Boston skickade han därför iväg ytterligare tusen man för att undsätta Smith under hans reträtt.

Så snart amerikanerna kom inom skotthåll avfyrades britternas kanoner i Lexington, vilket satte tillfälligt stopp för milisens angrepp.

Britterna tog sig tid att operera sina allvarligast sårade soldater innan undsättningsstyrkans ledare, general Percy, gav order om att två starka flanker skulle skydda huvudstyrkans reträtt.

Kanonerna skulle hela tiden hållas skjutklara och köras i position ifall större grupper av milismän dök upp.

Det gjorde de. En förbluffad och samtidigt imponerad general Percy tvingades motvilligt konstatera:

”Rebellerna anföll oss på ett mycket utspritt och ovanligt vis, men med både mod och uthållighet. De var fullt på det klara med vad de ville göra. De som stämplade milisen som oorganiserade huliganer misstog sig grovt. Milisen förfogar över män som stridit mot indianer och kanadensare, och eftersom detta land är täckt av skog och kullar ger milisens stridsmetoder dem en stor fördel.”

I byn Menotomy övergick gerillakriget till våldsamma gatustrider. Britterna, som besköts från fönster och uthus, svarade med att storma byggnaderna och döda alla de såg.

Byns krog genomborrades av hundra skott från brittiska musköter och i ett närliggande hus dödades elva milismän när britterna stormade in och stack ner dem med sina bajonetter.

Rödrockarna förlorade fyrtio man under de hårda striderna, som visade sig bli dagens blodigaste.

Amerikanernas förlustsiffror, tjugofem döda och nio sårade, visar att dagens förödmjukelser gjort rödrockarna mer skoningslösa.

Bron var förstörd

Amerikanerna skuggade rödrockarna och slog till så snart landskapet tillät ett bakhåll. De trötta britterna hemsöktes även av milismän till häst, däribland 54-årige Hezekiah Wyman, som rödrockarna snart lärde sig att frukta.

Den långe, gråhårige Wyman, som var en skicklig jägare och skytt, slog till vid flera tillfällen. Varje gång satt han av utanför de brittiska musköternas räckvidd och lade upp sitt långa jaktgevär på sadeln.

Sedan väntade han och siktade noga. När britternas förtrupp närmade sig fällde han den närmaste soldaten, svingade sig upp på hästen och red iväg.

Britterna, som var under ständig beskjutning, fortsatte till bron över Charles River i byn Cambridge. Om de bara kunde ta sig över den skulle de befinna sig i säkerhet.

Till soldaternas förfäran hade dock brons plankor tagits bort av milisen. Nu riskerade de att fastna mellan floden och 3000–4000 milismän.

General Percy beordrade genast sina soldater norrut längs grusvägen till Charlestown. Därifrån kunde rödrockarna seglas över till Boston av brittiska flottan.

Reträttens sista del skedde i ilmarsch och slutade på toppen av Bunker Hill, en kulle med utsikt över Boston på vilken en grupp utvilade brittiska soldater radat upp sig. Bakom deras led kastade sig Smiths och Percys utmattade män i gräset.

Några minuter senare låg hundratals män i gräset och sov. De hade marscherat 6,5 mil på mindre än ett dygn och beskjutits i åtta timmar.

Striderna kostade 73 brittiska soldater livet. Så många som 174 var sårade och 53 saknades, detta efter en insats som ingen hade trott skulle innebära några som helst problem.

Striderna vid Lexington och Concord hade demonstrerat att medborgarmilisen kunde mäta sig med rödrockarna. Segern gav amerikanerna modet att göra väpnat uppror mot det mäktiga Storbritannien.