Solen höll på att gå ner över det snötäckta landskapet i South Dakota, när omkring 200 medlemmar av siouxfolket intog den lilla orten Wounded Knee i Pine Ridge-reservatet.
Det var den 27 februari 1973, och efter år av korruption, fattigdom, förtryck och svikna löften från myndigheterna hade siouxerna fått nog – nu hade de barrikaderat sig i byggnaderna och utropat Wounded Knee till en ”befriad zon” under ursprungsamerikansk kontroll.
Att ockupationen genomfördes i just Wounded Knee var ingen slump. I december 1890 hade omkring 300 män, kvinnor och barn från lakotafolket massakrerats av amerikanska soldater på platsen, som hade stor symbolisk betydelse för de infödda.
Ockupanterna krävde bland annat att regeringen höll de fördrag som ingåtts med de infödda, och gav stammarna större självbestämmande.
Myndigheterna svarade med att skicka ett stort antal tungt beväpnade soldater och FBI-agenter. De följande 71 dagarna inträffade flera eldstrider och explosioner, som kostade två ursprungsamerikaner livet och sårade flera andra.
Omkring 300 lakota dödades och begravdes i en massgrav vid Wounded Knee 1890.
Konflikten väckte stor uppmärksamhet
Konflikten uppmärksammades i hela USA, och aktivister och demonstranter från hela landet flockades till Wounded Knee.
Den 8 maj ledde intensiva förhandlingar till en vapenvila, som satte stopp för ockupationen. I kölvattnet på konflikten åtalades flera ursprungsamerikanska ledare, men de flesta frikändes.
Aktivisternas krav på större självbestämmande hörsammades inte av regeringen, men konflikten gjorde att ursprungsamerikanernas kamp hamnade i rampljuset.
Sedan dess har konflikten i Wounded Knee blivit en symbol för de inföddas strävan efter rättvisa, erkännande och jämlikhet – precis som massakern på samma plats 1890.