Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Utvandrarna blev lurade: Lockades till Amerika

Miljoner skandinaver lät sig övertygas, när skrupelfria agenter för amerikanska bolag lovade dem gratis jord och ett liv i överflöd på andra sidan Atlanten. Priset: allt de ägde och hade samt att de var tvungna att lämna familj och hem – kanske för alltid.

Kunstindeks Danmark & Weilbachs kunstnerleksikon

Oväsendet på Larsens Plads är öronbedövande. Promenaden går längs Köpenhamns hamn, där ångfartyget SS United States den 4 maj 1911 ligger vid kajen.

Vagnar klapprar fram över kullerstenen med sina tunga lass av bagage, och det tutas från de båtar som kommer med resande från danska och svenska städer.

Här och där hörs fragment av samtal, när ivriga agenter från de transatlantiska rederierna försöker sälja de sista lediga biljetterna till personer som ännu inte har planerat sin färd över Atlanten.

Varannan vecka under vårmånaderna avgår ett av Skandinavien-Amerika Liniens fartyg mot New York, och varje gång förvandlas Köpenhamns innerhamn till ett kaos.

Säckar och tunnor står staplade överallt på kajen, medan ett myller av resenärer och deras familj och vänner försöker hitta en ostörd plats för att ta farväl.

Överallt hörs gråt och darrande röster, för ingen av parterna vet om de någonsin kommer att ses igen.

När tiden för SS United States avgång närmar sig, går passagerarna uppför landgången medan de håller hårt i biljetten, som det ofta har tagit flera år att spara ihop till.

Många har sålt alla sina ägodelar – det enda de nu äger och har är en papperslapp, på vilken det står ”Köpenhamn–New York”. För dem är det emellertid nyckeln till Amerika.

När alla är ombord, och de sista av passagerarnas stora koffertar och kistor är på plats i last­rum­met, tjuter mistluren på SS United ­States som en sista hälsning till Köpenhamn.

Julie Feilberg är en av de många skandinaver som befinner sig ombord på den 10000 ton tunga Amerikaångaren. Året innan hade hennes make Ditlev korsat Atlanten för att komma över en jordlott på prärien i Kanada.

På egen hand har han slitit i Saskatchewanprovinsen, dit Julie och parets fem yngsta barn nu är på väg.

Familjens tre äldsta barn ska stanna hemma i Danmark, och det är smärtsamt att ta farväl – inte minst för lillebror Hans, som kramar sin mammas hand hårt.

”Varför byggde far inte sitt lilla hus bredvid moster?” frågar femåringen, med tårarna rullande nedför kinderna. Hans är för liten för att förstå att ett betydligt bättre liv väntar familjen på andra sidan oceanen.

”En fattig arbetare i Värmland kunde aldrig förbättra sin ställning. Den som var fattig, förblev fattig.”
Svensk man

Det är ju det alla säger: Amerikabreven från de många utvandrade skandinaverna; reklambroschyrerna med de tjusiga bilderna av den frodiga jorden och inte minst rederiernas representanter i Norden – agenterna – som garanterar att lyckan väntar på alla som reser till Nordamerika.

Det är svårt att inte bli frestad att lämna det fattiga livet i Norden, och familjen Feilberg är varken den första eller den sista som räknar med en bättre framtid i den nya världen.

Miljontals danskar, norrmän, svenskar och finländare har under årens lopp packat väskorna för att bygga upp en ny tillvaro i Nordamerika – många lockade av skrupelfria säljare, som får provision på varje ny biljett till Amerika som de lyckas sälja.

De flesta skandinaviska ­utvandrare landade i New York.

© Corcoran Collection & Läsning för folket

Utbredd fattigdom i Norden

Tillvaron i samhällets lägsta klasser var kärv och brutal i 1800-talets Norden, framför allt för att länderna under den perioden upplevde en befolkningsboom.

Den svenske skalden och biskopen Esaias Tegnér beskrev 1833 ”freden, vaccinet och potäterna” som de viktigaste skälen till befolkningstillväxten, och historikerna håller än i dag med om hans tes.

En lång fredsperiod innebar att männen inte längre stupade i krig, och barnadödligheten föll markant tack vare bättre hygien och sjukvård.

Dessutom innebar effektivare odlingsmetoder att befolkningen i långa perioder hade rikligt med mat. Även smittkoppsvaccineringen, som Sverige införde 1816, fick dödligheten i landet att minska.

Den positiva utvecklingen i länderna hade dock en nackdel i form av överbefolkning. Skandinaviska familjer fick barn ungefär vartannat år, och det innebar att det inte fanns jord eller arbete åt alla.

Även de som hade turen att ha ett arbete fick slita hårt. Torpare och daglönare fick slita dagen lång utan att kunna hoppas på att deras livsvillkor skulle bli bättre – inte minst för att de stora gårds- och godsägarna ägde nästan all mark.

”En fattig arbetare i Värmland kunde aldrig förbättra sin situation. Den som var fattig förblev fattig”, berättade en svensk torpare.

Många från landsbygden hade sökt sig till städerna i hopp om att få arbete, men även i städerna var klyftan mellan rik och fattig markant.

De flesta fick okvalificerade jobb i de fabriker som växte fram, eller så blev de tjänstefolk – fortfarande utan möjlighet att få ett bättre liv.

De bodde i trångbodda och ohälsosamma hyreskaserner. Att bryta sig loss från fattigdomen var i stort sett omöjligt för många européer.

”Den enkla arbetaren, som inte är hantverkare, har därför endast valet mellan Amerika och fattigstugan”, som en man från Bornholm formulerade situationen i ett brev 1872.

Men efter 1840 hörde allt fler skandinaver talas om ”möjligheternas land” på andra sidan Atlanten. Några av de första som gav sig av var norska kväkare från Stavanger, som 1825 reste dit, efter att ha förföljts i åratal i hemlandet.

År 1838 beskrev svensken Carl Friman delstaten Wisconsin som ”det härligaste landet”, och snart spred sig drömmen om Amerika bland Nordens fattiga.

Svält, religion och ryssar drev iväg nordborna

På hundra år lämnade mer än 2,6 miljoner människor Norden för att få bättre villkor i Nordamerika. De flesta var fattiga, som hoppades på en bättre tillvaro, men även tro och hit fick människor att packa väskorna.

Alla kunde få jord i Amerika

I Amerika fanns det gott om jobb. Inget annat land upplevde en sådan ekonomisk tillväxt som USA, som ständigt behövde mer arbetskraft – gärna starka nordiska män, som kunde arbeta hårt.

”De norska folken i allmänhet har ett gott anseende här”, skrev en utvandrad norrman i ett brev hem.

I mitten av 1800-talet var det framför allt järnvägsbolagen som lockade skandinaver med att de i Amerika kunde få sin egen mark för en blygsam summa – något som var otänkbart hemma i Norden.

Bolagen hade fått marken gratis i samband med konstruktionen av järnvägs­nätet, och nu kunde de sälja jordlotterna för 1,25 dollar per tunnland, motsvarande ungefär en liten fotbollsplan.

I USA var intresset för att få landet i de avsides belägna delstaterna uppodlat så stort att den amerikanska regeringen 1862 införde den så kallade Homestead Act. Enligt den nya lagen kunde alla män över tjugoett år gratis få sextiofem hektar fullkomligt orörd mark.

”Säden är mycket bättre här, och mjölken fetare.”
Carl Friman

Sextiofem hektar motsvarade en stor gård i Norden, och för en fattig nordisk ­lantarbetare lät erbjudandet om jord som en möjlighet att bli sin egen lyckas smed i ett friare och mer jämställt samhälle.

År 1838 skrev Carl Friman från Wisconsin att ”folk kan leva bättre här än i något annat land, eftersom man lättare får något gott ut av allting. Säden är mycket bättre här, och mjölken fetare”.

De många så kallade Amerikabrev som de första skandinaviska emigranterna skrev hem blev en av drivkrafterna bakom den massutvandring som ägde rum med början i slutet av 1860-talet.

Det rådde rena Amerikafebern, trots att de allra fattigaste lantarbetarna knappast hade råd att betala de 100–150 kronor – en årslön – som en biljett i tredje klass kostade.

Många greps av resfeber, och rederiernas agenter försökte övertyga så många som möjligt om att det enda rätta var att utvandra till USA.

Omkring tolv miljoner immigranter från hela världen anlände till Ellis Island i New York mellan 1892 och 1952. Enbart 1907 skickades över en miljon från ön vidare in i USA.

© Everett Collection/Ritzau Scanpix

Agenterna var som hyenor

Rederibranschen hade insett att det fanns pengar att tjäna på utvandrarna. När massutvandringen tog fart i slutet av 1860-talet hade segelfartygen ersatts av snabba ångfartyg.

Därmed tog resan från Europa till Amerika inte längre två månader, utan knappt två veckor. Den snabba överfarten underlättade resan för utvandrarna, men var även en fördel för rederierna, som kunde ha fler avgångar med samma antal fartyg.

De stora ångfartygen kunde dessutom ta betydligt fler passagerare – i synnerhet i tredje klass, där emigranterna stuvades mer eller mindre som boskap.

För att sälja biljetter använde rederierna sig av så kallade utvandringsagenter, som skulle förmå skandinaver att ge sig av.

Agenterna kretsade som hyenor i hamnkvarteren i Köpenhamn, Göteborg och Christiania (Oslo). Agenterna tog varje tillfälle att kasta sig över människor för att sälja in drömmen om Amerika.

När utvandrarna väl stod med sin biljett i handen på kajen, försökte agenterna pracka på dem all möjlig utrustning för överfarten såsom sängkläder, muggar, tallrikar och bestick.

De flesta emigranter reste med sina saker i en tung kista. I folkmun kallades den för en Amerikakoffert.

© Nordfjord Folkemuseum

En av de mest framgångsrika utvandringsagenterna var skåningen Hans Mattson, som åren 1866–1881 var anställd av både delstaten Minnesota och järnvägsbolagen St. Paul & Pacific Railroad och Northern Pacific Railway.

Mattson såg bland annat till att översätta amerikanska broschyrer till svenska, så att hans landsmän skulle förstå vilka förträffligheter USA bjöd på.

I broschyren ”Minnesota och dess fördelar för invandrare” från 1867 kunde Mattson locka med att i präriestaten hade ”skolor, kyrkor, byar och städer sprungit upp som genom ett trollslag”, och lyckligtvis var ”de sista spåren av indianerna nu nästan borta”.

Agentsystemet var uppbyggt kring huvudagenter med ett nätverk av med­arbetare, som flitigt försökte övertala skandinaver att sälja sina ägodelar för att kunna köpa biljetter.

Att snärja kunderna var en lukrativ affär för huvudagenterna. De hade ofta en utbildning i till exempel juridik och värvades av utländska företag såsom de stora rederierna.

Den danske agenten Vincent Riber var anställd av det brittiska rederiet State Line, som betalade honom en årlig ersättning av över tvåtusen kronor.

Riber fick dessutom tio kronor i provision för varje vuxen passagerare och fem kronor för varje barn.

Enbart 1883 sålde Vincent Riber 726 vuxenbiljetter och 172 barnbiljetter, och tjänade sammantaget mer än tiotusen kronor – en skyhög lön, som vida översteg till och med vad en domare i högsta domstolen tjänade.

Provisionsersättningen fick många att bortse från allt vad moral hette och skrupelfritt dra nytta av människors okunnighet.

Det höll på att kosta fyra personer från Bornholm dyrt: De hade redan ingått ett kontrakt om jord i Nya Zeeland, när en agent sökte upp dem i Köpenhamn.

Han övertalade dem att resa med sitt bolag till Boston, eftersom han hävdade att de därifrån enkelt kunde komma vidare till Nya Zeeland.

När Bornholmsborna senare kontaktades av en annan agent, som sålde biljetter direkt till Nya Zeeland, avböjde de till en början hans enträgna inviter – tills han visade dem en världskarta.

Resan till Amerika gick i etapper

För större delen av utvandrarna från de nordiska länderna gick färden till USA via England. Resan var lång och krävde ofta flera etapper med både tåg och fartyg, tills flera rederier erbjöd direkta förbindelser.

Library of Congress

Hangö

Cirka 250 000 av de 400 000 finländare som 1860–1930 utvandrade till Amerika seglade från Hangö mot England. Emigranterna reste med de ångfartyg som transporterade smör till Storbritannien.

Library of Congress

Hamburg

Tillsammans med Bremen blev Hamburg ett nav för emigrantströmmen till USA. Fartygen var ofta väldigt primitiva, och maten var enligt en dansk resenär så usel att ”svin skulle tackat nej till både mat och dryck ombord”.

Library of Congress

Köpenhamn

De flesta danskar passerade huvudstaden, när de skulle till Amerika – inledningsvis ofta med en mellanlandning i Tyskland. Från 1880 kunde danskarna segla direkt till New York med det danska rederiet Thingvallalinjen.

Library of Congress

Kristiansand

Med sitt sydliga läge blev Kristiansand en knutpunkt för den norska trafiken över Atlanten. I början av 1800-talet stävade fartyg härifrån till Québec i Kanada med ett mindre antal emigranter och återvände med virke. Senare blev staden sista anhalten i Skandinavien för Thingvallalinjen, som därifrån seglade direkt till New York.

Library of Congress

Göteborg

Den populäraste rutten för svenskarna gick med båt från Göteborg till Hull på den engelska ostkusten, där emigranterna tog tåget till Liverpool. Cirka åttio procent av svenskarna utvandrade via England.

Library of Congress

Hull

Placeringen vid den engelska ostkusten blev guld värd för Hull under utvandringen. Från 1836 till 1914 passerade 2,2 miljoner emigranter staden för att komma till Liverpool på motsatta sidan av ön. Större delen av dem kom från de nordiska länderna.

Library of Congress

Liverpool

Emigranttransporten fick sitt centrum i Liverpool, som redan på 1700-talet blivit en viktig förbindelselänk mellan bomullsproducenterna i USA och textil­industrin i England. Omkring nio miljoner invandrare reste 1830–1930 från Liverpool till USA och Australien.

Library of Congress/Hulton Deutsch/Getty Images

Betrodda män var nyckelpersoner

Eftersom de allra flesta av de potentiella ut­vandrarna slet på åkrarna och fälten utanför de större städerna, såg huvudagenterna ofta till att värva lokalt betrodda personer.

Inget var effektivare än när samhällets handlare eller krogägare började tala varmt om att utvandra till Nya världen.

Folk på landet litade på de långa berättelserna om det fantastiska USA, när orden kom från respekterade personer som lärare och tidningsredaktörer.

Långtifrån alla agenter tyckte att de behövde berätta att de tjänade pengar på att få människor att lämna sina hem.

I Humble socken på ön Langeland i Danmark arbetade länsmannen framgångsrikt som utvandringsagent – och socknen hade den högsta andelen utvandrare i hela Danmark.

Nätverket av agenter växte kraftigt under 1870- och 1880-talet och var snart spritt till alla delar av Skandinavien.

I Norge sysselsatte de tre rederierna ­National Line, Allan Line och Thingvalla tillsammans cirka 1400 agenter under 1880-talet.

Köpenhamns huvudagenter anlitade 1886 inte färre än 1053 underagenter utanför huvud­staden. Att det formligen kryllade av agenter konstaterade ryttmästare Wilhelm ­Sommer redan tjugo år tidigare.

”Varhelst jag har varit har jag dessvärre sett att befolkningen har gripits av en utvandringsmani framkallad av kringresande agenter och hemvändande ­emigranter”, skrev Sommer efter en rundresa på Själland 1868.

Just de hemvändande utvandrarna, som kallades för ”yankees” eller ”jänkare”, var agenternas viktigaste tillgång: de registrerades inte av myndigheterna och bedrev en ljusskygg lobbyverksamhet.

Deras lön bestod oftast av en gratis hemresa, under förutsättning att de skaffade ett antal nya utvandrare.

När jänkarna stod i sina Stetsonhattar och med en en svag amerikansk brytning livfullt berättade om sina äventyrliga upplevelser ”over there” blev deras gamla landsmän imponerade.

Att lockas av en yankee kunde dock vara riskabelt. Unga skandinaviska flickor fick till exempel veta att de bara behövde skriva un­der på att arbeta ett halvår i USA hos ”fina familjer”, så skulle de få resan betald.

I själva verket rörde det sig om ”de liderligaste och mest beryktade husen i New York”, stod det i en varning som publicerades i en dansk lokaltidning.

Antalet yankees i Norden är okänt, men historikerna vet att det brittiska rederiet Allan Li­ne enbart hösten 1881 lät 1300 svensk-amerikaner resa hem gratis till Sverige, där de fick pro­vi­sion för varje utvandrare de sålde en biljett till.

Hur amerikanerna skönmålade den brutala verkligheten underströks 1869 ­i denna svenska ­teckning riktad mot utvandring.

© Corcoran Collection & Läsning för folket

Propagandan överdrev rejält

Både amerikanska delstater och bolag tryckte tjusiga broschyrer för att locka emigranter till landet, och det fanns inga gränser för hur mycket USA lovprisades.

Järnvägsbolaget Northern Pacific inbillade till exempel läsarna att klimatet på Minnesotas och Wisconsins prärier var så hälsosamt att det kunde bota även de värsta sjukdomar.

En broschyr utgiven av delstaten Minnesota ”glömde” att räkna om vintertemperaturen från Fahrenheit till Celsius, så att det verkade som om arton minusgrader i själva verket var endast noll grader.

I Sverige började konservativa krafter bli oroliga för att propagandan fungerade så bra att de skickligaste och mest arbetsamma unga skulle lämna landet.

Präster började varna utvandrare i sina församlingar för att de riskerade sin själ genom att resa iväg och bosätta sig bland kättare.

I tidningar sattes det in annonser som varnade för den hårda verklighet, med hårt slit och blodtörstiga urinvånare överallt, som väntade utvandrarna.

Resan var rena mardrömmen

Många av de nordiska utvandrarna fick uppleva att agenternas fagra löften sällan stämde.

En del hade sålt allt de ägde för att få råd med biljetten, men när de gick ombord på fartyget mot Amerika fanns det varken några vackra salonger eller överdådiga middagar, som skandinaverna hade sett i de tjusiga broschyrerna och annonserna. För många blev överfarten till drömlandet rena mardrömmen.

De allra flesta av utvandrarna från Norden hade endast råd med de billigaste ­biljetterna i tredje klass. Där låg de som packade sillar i kojer, som stod så trångt att det inte ens fanns någon plats att ställa handbagaget.

Det värsta var dock stanken av spyor, när passagerarna längst ner i fartyget blev sjösjuka. Toaletterna var usla, så efter ett par dagar stank det av avföring och urin.

Julie Feilberg, som 1911 var på väg med fem av sina barn till Kanada, hade så svårt att uthärda de vidriga förhållandena att hon och barnen tillbringade dygnets ljusa timmar på det vindpinade däcket.

”Det är inte roligt att sitta i åtta timmar på ett däck i storm och slask utan något skydd. Men det går inte att vistas under däck på grund av den kväljande luften och stanken”, skrev hon i ett brev hem till Danmark.

“Det är svenskarna som är så ondskefulla.”
Christian Andersen

I regel var överfarten ansträngande för barnfamiljer. Svenska Ida Lindgren reste med sin familj i andra klass, men även där var resan långtifrån någon nöjesresa. ”Hytten är becksvart, så vi har ljuset tänt mitt på dagen”, skrev Ida.

En mörk hytt var dock att föredra framför det stök med tillhörande slagsmål, som regelbundet bröt ut i de stora sovsalarna bland de män som gärna tog till flaskan för att få tiden att gå.

Enligt dansken Hans Jensen, som 1889 reste från Köpenhamn till New York, började oväsendet redan tidigt på dagen:

”Klockan sju på morgonen blev det liv i kojerna. Gälla toner hördes från ett dragspel. Svenskarna började dricka igen ur stora brännvinsbehållare, som de hade fyllt på i Danmark.”

Skandinaverna umgicks flitigt under överfarten, men många danskar skrev i brev hem att de tyckte att svenskarna drack för mycket och blev grova i mun. En sådan upplevelse hade sjuttonårige Christian Andersen 1894:

”Det är svenskarna som är så ondskefulla. Häromdagen hade en svens­k ölat så mycket att han slog en jyllänning i ena ögat och på flera andra ställen. Efter det gick han upp på däck och slet sönder kläderna på fyra danskar.”

Boken innehöll även talövningar med engelska glosor.

© Immigrantmuseet & Shutterstock

Strunta i passet, håll i pengarna

För de skandinaviska utvandrarna var det en ovan situation, när de plötsligt stod mitt i New York. Därför gav den danske globetrottern Holger Rosenberg år 1911 ut ”100 nyttige Raad for Udvandrere”, som innehöll allt från viktiga förberedelser inför resan till ovärderliga tips, när invandraren för första gången stod i en amerikansk bar.

  • © Shutterstock

    Strunta i pass och visum

    ”Tänk inte på att skaffa dig ett pass eller andra dokument. Bara fyll i formuläret som du får från ångbåtsbolagets agent.”

    År 1860–1916 krävdes varken pass eller visum för inresa i USA.

  • © Shutterstock

    Inget spel på överfarten

    ”Spela inte kort om pengar, eller slå vad om fartygets hastighet”, varnade Rosenberg.

    Många manliga resenärer förlorade alla sina pengar på vägen över Atlanten, och utan pengar på fickan hamnade en ­utvandrare snabbt i armod.

  • © Shutterstock

    Håll munnen stängd

    ”Överallt i världen är det dumt, men i USA är det dåraktigt att berätta för någon du möter och som kallar dig vän, hur mycket pengar du har på dig.”

    Redan vid ankomsten till New York stod lurendrejare redo att blåsa de förvirrade resenärerna.

  • © Shutterstock

    Drick inte med främlingar

    ”Acceptera under inga omständigheter vänliga invitationer från okända individer, som vill bjuda på en öl i en bar eller en saloon.”

    Så snart de blåögda immi­granterna gick i land stod kriminella i kö för att utnyttja och lura dem.

  • © Shutterstock

    Lägg inte näsan i blöt

    ”På få platser i världen har man så mycket frihet som i USA. Men även där finns det vissa etikettsregler, som inte bör överträdas. Lägg inte näsan i blöt; träng dig inte mellan två personer som går på gatan; när du promenerar med en kvinna, så gå ­mellan henne och kantstenen.”

    I boken underströk Rosenberg ofta att det som var god ton hemma i ­Danmark, inte nödvändigtvis var det samma som i Amerika.

  • © Shutterstock

    Lämna New York snabbt

    ”Ingenstans i USA är det svårare att hitta arbete än i New York, och ingenstans är det lättare att råka illa ut. Stanna inte där!”

    Även om många emigranter fick ­arbete i New York, var kampen om ­jobben hård, och därför var både ­arbetsvillkor och löner ofta dåliga.

  • © Shutterstock

    Kräv pengar efter en tågolycka

    ”Skulle det ske en tågolycka – vilket är långtifrån ovanligt i USA – och du ­skadas, ska du komma ihåg att du har möjlighet att få en generös ersättning från järnvägsbolaget.”

    Rosenberg ville gärna framställa USA så positivt så möjligt, så inget var så dåligt att det inte var bra på något sätt.

Andra gånger var stämningen betydligt muntrare. Det pratades och dansades glatt och obekymrat, när dragspelen och fiolerna plockades fram.

”Vi hade riktigt roligt på havet. Vi dansade från morgon till kväll. Norrmännen och svenskarna i ena änden av skeppet, och engelsmännen och irländarna i den andra”, skrev norrmannen Karl Hansen ­Frøseth, som 1884 var på väg till Minnesota med sin hustru.

Att så många människor stuvats samman under usla sanitära förhållanden innebar dock att fartygen ofta förvandlades till rena smittohärdar.

I de stora sovsalarna i tredje klass, där flera hundra människor vistades dygnet runt, var det nästan omöjligt att undgå sjukdomar. Framför allt kolera var vanligt, och den livsfarliga tarminfektionen var passagerarnas största fasa.

För en hel del nordiska utvandrare slutade drömmen om Amerika på havet. ­Tjugoettårige Jens Andersen från Danmark upplevde koleran på nära håll, när han 1866 korsade Atlanten.

Av de 758 passagerarna på SS Peruvian avled hundra av sjukdomen, och Jens trodde att han skulle drabbas av samma öde.

Han hade redan skrivit sitt avskedsbrev till familjen hemma i Danmark, men efter vård och karantän i New York överlevde den unge dansken. Värre gick det för den svenska familj som han träffat på fartyget.

Den utvandrade fadern hade varit hemma i Sverige för att hämta sin hustru och deras tre barn, men ­redan innan fartyget hade nått Amerikas kust hade mannen fått begrava hela sin familj i havet.

Utvandringen skedde i vågor

Den stora emigrationen från Norden till Nordamerika pågick i cirka åttio år. I synnerhet konjunktursvängningar avgjorde hur många svenskar, danskar, norrmän och finländare som utvandrade.

Röd = Danskar
Vit = Finländare
Orange = Norrmän
Gul = Svenskar

Underwood Archives/Getty Images

1850-talet

Redan från 1820-talet var norrmännen de första som gav sig iväg – pionjärernas positiva brev hem får landet att gripas av reslust.

Underwood Archives/Getty Images

1862

Den amerikanska regeringen inför den så kallade Homestead-lagen, som gör det möjligt för alla män över 21 år att gratis göra anspråk på 65 hektar icke uppodlad mark.

Underwood Archives/Getty Images

1870'erne

Emigrationen slår igenom på allvar i USA, men Skandinavien är fortfarande inte riktigt med på vägen. De flesta invandrarna kommer från England, Irland och Tyskland.

Underwood Archives/Getty Images

1880'erne

Högkonjunktur i USA betyder att antalet emigranter från bland annat Skandinavien ökar explosionsartat.

Underwood Archives/Getty Images

1890'erne

Utvandringsagenterna får först sent upp ögonen för Finland, så den första stora finska emigrationsvågen kommer från slutet av 1880-talet.

Underwood Archives/Getty Images

1900'erne

Trots att Wall Street drabbas av sin första börskrasch 1901 och ännu en finanskris 1907, flyttar tusentals skandinaver fortfarande till USA.

Underwood Archives/Getty Images

1910'erne

Världskriget 1914–18 blir början på en kraftig minskning av emigrationen till USA.

Underwood Archives/Getty Images

1929

Börskraschen i USA inleder den stora depressionen, som effektivt sätter stopp för immigrantströmmen till USA. Från 1930 utvandrar endast få skandinaver, och fler reser faktiskt från USA.

Underwood Archives/Getty Images

Splittring hemma i Norden

Den omfattande utvandringen satte spår i hemländerna – inte bara i form av brustna släktband och saknad, utan även för att många små socknar riskerade att dö ut, när många unga utvandrade och därmed försämrade möjligheten för att nya generationer skulle växa upp.

På statlig nivå hade människoflykten till Nordamerika till en början varit en välkommen möjlighet för de nordiska länderna att lösa den stora överbefolkningen.

I Danmark betalade myndigheterna till och med enkel biljett åt en del av landets kriminella för att bli av med dem. Men efter hand som emigrationen tog fart började man oroa sig.

I konservativa och nationalistiska kretsar betraktades utvandrarna som ynkryggar, som svek sitt fosterland; de var fega hundar, som suktade efter Amerikas mjölk och honung i stället för att kavla upp ärmarna och kämpa för sitt eget land.

Varje vecka var hamnar i Skandinavien fyllda till ­kajkanten med familj och vänner, som skulle ta ­farväl. Här Christiania (Oslo) år 1905.

© Print Collector/Getty Images

I Sverige bildades 1907 organisationen Nationalföreningen mot emigrationen, som arbetade för att få unga att stanna kvar i glesbygdsområdena i stället för att utvandra. En liknande rörelse bil­dades i Norge året därpå.

I Finland, som upplevde massutvandring på allvar först från slutet av 1800-talet, var myndigheterna så negativa till emigrationen att tidningar med positiva artiklar om utvandring konfiskerades.

I Danmark kunde dagstidningar skriva och trycka vad de ville, men många tidningar bytte under 1880-talet inställning till emigrationen.

I stället för berättelser om Amerikas ö­ver­då­d publicerade tidningarna mer kritiska artiklar. Tidningen Lange­lands Tidende var 1869 full av solskenshistorier om USA, men när utvandringen kulminerade i Danmark 1882, var tonen en helt annan.

Tidningen pub­licerade ynka två ­emigrationsartiklar – den ena om utvandrarnas usla villkor i New York, den andra om en pojke som hade stulit från sin husbonde för att kunna resa till Amerika, men ångrade sig, återvände hem och ”tog sitt straff”.

Tjusiga reklamaffischer från de stora ­rederierna lockade skandinaver att resa till USA.

© Historical Picture Archive/Getty Images

Ny forskning: Det var individualisterna som gav sig av till det förtrollade landet

Den danska ekonomen och forskaren Anne Sofie Beck Knudsen har som en del av ett större projekt kartlagt att de skandinaver som emigrerade till USA har mer speciella förnamn än de som stannade kvar i födelseländerna.

”Det finns ett påtagligt samband ­mellan speciella förnamn och indivi­dualistiska drag, det visar forskning från psykologin”, har Beck Knudsen sagt med anledning av sin forskning.

Från 1850 till 1920 reste ungefär en fjärdedel av alla Skandinaviens invånare till Nordamerika. De allra flesta lämnade släkt och vänner utan att vara säkra på att få se dem igen, vilket enligt Anne Sofie Beck Knudsen i sig tyder på en hög grad av individualism.

Hon anser sig dessutom kunna påvisa att individualisternas utvandring kan ha bidragit till att de nordiska länderna i dag är välfärdsstater med en hög grad av omfördelning.

”Utvandringen dränerade så att säga Skandinavien på individualister, som, om de hade stannat, hade gjort vår kultur mer individualistisk”, har den unga forskaren sagt.

Utvandringen ebbade ut

Trots ett växande motstånd från allt fler håll tappade Skandinaviens lycksökare intresset för allt fantastiskt som påstods finnas i Nordamerika först en bit in på 1900-talet.

Efter börskraschen 1929 sköljde den ekonomiska krisen över större delen av världen, men inget land drabbades hårdare än USA.

Den ekonomiska depressionen satte effektivt stopp för massutvandringen, som redan höll på att ebba ut, efter att den amerikanska regeringen 1921 hade infört ett kvotsystem.

Strömmen av emigranter hade varit enorm i årtionden, och landet höll på att bli fullt.

Sammanlagt 2,6 miljoner skandinaver hade fram till 1930 lämnat sina hemtrakter för att söka lyckan i Amerika.

“Vi blir aldrig rika eller ens oberoende.”
Julie Feilberg

Visserligen gick det bra för många, som kunde bygga upp en hyfsad tillvaro i USA, men för ett stort antal slutade det i förtvivlan. Hårt slit i hemlandet hade bara bytts ut mot hårt slit i Nordamerika.

Många var utan tvekan djupt besvikna på sin nya tillvaro, men i breven hem beskrevs livet i USA ofta i rosenrött, eftersom det betraktades som pinsamt att inte lyckas i det förlovade landet i väster.

”De berättade inte hur mödosamt det i själva verket var att skapa sig en tillvaro långt från all bebyggelse, där man ofta hamnade i konflikt med indianer”, berättade till exempel dansken Hans Rasmussen, som på 1870-talet hade bosatt sig i delstaten Nebraska.

Även Julie Feilberg fick uppleva att framgång inte var något som kom gratis. Efter att ha slitit i sex år på familjens jordlott i provinsen Saskatchewan skrev hon i ett brev hem att ”vi blir aldrig rika eller ens oberoende”.

Hon ångrade inte att hon gett sig av, men som hos många andra utvandrare var tvivlet en vanlig gäst:

”Mitt humör växlar ofta mellan fruktan och hopp, glädje och sorg. Ibland ­grips jag av själsvånda i min rådvillhet och känner att vi har kastat ut barnen i något vi inte kan rädda dem från.”

Julie och Ditlev Feilberg uthärdade prövningarna och flyttade inte tillbaka till Danmark igen.

Men som så många andra nordiska utvandrare insåg paret att löftena om guld och gröna skogar i Nordamerika skiljde sig ganska drastiskt från den benhårda verklighet de hamnat i.

Läs också:

Vietnamkriget

Vad är Agent Orange?

2 minuter
Andra världskriget

Dokument avslöjar namnet på fräck agent

2 minuter
Civilisationer

Aboriginer var de första utvandrarna

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj