Tio skandinaver som förändrade USA

Många av de miljoner skandinaver som utvandrade till USA hamnade i en hård tillvaro, där drömmen om ett bättre liv aldrig förverkligades. Några få lyckades emellertid och förändrade sitt nya hemland för evigt.

Många av de miljoner skandinaver som utvandrade till USA hamnade i en hård tillvaro, där drömmen om ett bättre liv aldrig förverkligades. Några få lyckades emellertid och förändrade sitt nya hemland för evigt.

National Park Service/Ritzau Scanpix, George Rinhart/Getty Images & Shutterstock

1. Snickarens son skapade ett nationalmonument

Bildhuggaren Gutzon Borglum skapade ett av USA:s mest kända land­märken: de a­me­ri­kan­ska pre­si­den­ter ­som huggits ut ur Mount Rushmores sida.

Borg­lums föräldrar, Jens och Christina, kom till USA tre år innan sonen föddes i Idaho 1867. Pappan var snickare, och Borg­lum ärvde förmågan att forma och blev bildhuggare.

Den öde delstaten South Dakota var 1923 i behov av en sevärdhet för att profilera sig och beslutade att anlägga ett mo­nu­ment som hyllade USA:s historia.

Borglum var missnöjd med sin första version av Thomas ­Jefferson och sprängde den.

© National Park Service/Ritzau Scanpix, George Rinhart/Getty Images & Shutterstock

Gutzon Borglum, som var känd för sina skulpturer av hjältar från amerikanska inbördeskriget, fick fria händer.

Han valde att avbilda de fyra presidenterna Geor­ge Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt, som han ansåg symboliserade USA:s grundande, tillväxt, utveckling ­respektive styrka.

Arbetet inleddes 1927. Mycket av klippan sprängdes bort med dynamit – bland annat för att få fram Washingtons djupt liggande ögon.

Från början var planen att avbilda varje pre­si­dent i halvfigur, men 1941 avled Borg­lum, och dessutom var pengarna slut, så projektet avbröts.

Priset var nästan en miljon dollar, motsvarande cirka 155 ­miljoner kronor i dagens penningvärde.

De 18 m höga huvudena har cirka 2,5 miljoner besökare årligen.

© National Park Service/Ritzau Scanpix, George Rinhart/Getty Images & Shutterstock

Fakta om Mount Rushmore-monumentet:

  • Konstruktionen tog 14 år.
  • 400 arbetare formade klippan med verktyg och dynamit.
  • Totalt 400 000 ton sten avlägsnades.

Haugdahls bil var 4,9 m lång, 51 cm bred och hade 250 hästkrafter.

© Bettmann/Getty Images

2. Fartdåre gjorde stock-car populärt

Att se snabba bilar tävla i ett stock-car-lopp är ett typiskt amerikanskt folknöje. Men de bensindoftande loppen med extremt trimmade standardbilar hade ­knappast funnits till om det inte varit för Sig Haugdahl, en ­norrman med bensin i blodet.

Nittonårige Haugdahl utvandrade 1910 från Trøndelag till USA, där han attraherades av race med hemmabyggda eller modifierade bilar.

Med sin bil Wisconsin Spe­cial nådde Haug­dahl 1922 en hastighet av 290 kilometer i timmen. Bilen hade en smal kaross för att ­minimera luftmotståndet och en sexcylindrig flygplansmotor.

Under åren 1927–1932 var Haugdahl obesegrad mästare i så kallad sprint car racing.

År 1936 fick Haugdahl i uppgift att utforma en stock-carbana i Daytona Beach i Florida, där många förare brukade testa sina bilar på ­stranden.

Haugdahls vän, racerföraren William France, byggde senare vidare på idén, och efter andra världskriget grundade han National Association for Stock Car Auto Racing (NASCAR).

Tjugofyra år efter sin död fick Sig Haugdahl 1994 en plats i National Sprint Car Hall of Fame som ­en hyllning för sina insatser för ­amerikansk motorsport.

År 1940 hade Greyhound Lines omkring 10000 medarbetare.

© Universal History Archive/Getty Images

3. Samåkning ledde till enormt bussbolag

När amerikaner ser en grå buss köra förbi, identifierar de den som en helamerikansk Greyhoundbuss, men bolagets grundare kom från Sverige.

Greyhound Line bildades av Carl Eric Wickman (1887–1954), som 1905 utvandrade från Dalarna till Minnesota, där han fick arbete i en gruva.

När Wickman fick sparken 1914, bytte han bransch och blev bilförsäljare. Det visade sig dock snabbt att det inte var Wickmans kall i livet, för han klarade inte av sin första uppgift – att sälja en Hupmobile från Hupp Motor i Detroit.

Modellen hade sju säten, och den driftige Wickman erbjöd sig att köra sina tidigare kollegor till gruvan på morgonen och hem igen på kvällen.

En tur kostade 15 cent, motsvarande 36 kronor i dagens ­penningvärde. Med långsamma hästdragna vagnar som alternativ blev Wickmans ”linjebil” snabbt populär.

År 1927 hade Wickman etablerat flera rutter och i billiga, olackerade bussar kunde han frakta passagerare från New York till ­Kalifornien.

Det sägs att ­bolaget fick namnet Greyhound efter att en av chauf­förerna såg sin buss speglas i ett skyltfönster och tyckte att den såg ut som en vinthund av rasen greyhound.

År 1936 hade bussbolaget blivit USA:s största med flera hundra bussar. I dag har Greyhound Lines 123 linjer med över 2700 destinationer.

Eero Saarinen var känd för sina stora byggen, bland annat Dulles International ­Airport i Washington.

© Library of Congress & Shutterstock

4. Skapade världens högsta båge

Eero Saarinen föddes 1910 i den lilla finska ­kommunen Kirkkonummi. Hans far var den ­ansedde arkitekten Eliel Saarinen, och 1923 emigrerade familjen, när Eliel fick jobb i USA.

Eero gick i sin fars fotspår, och efter att han 1939 vunnit en konsttävling fick den amerikans­ka underrättelsetjänsten OSS upp ögonen för honom.

Den unge finländaren fick bland annat illustrera handledningar för ­desarmering av bomber och att formge presidentens Situation Room under Vita huset.

Efter kriget blev Eero även en känd arkitekt, som ofta arbetade tillsammans med sin far. Ibland hade amerikanerna emellertid svårt att hålla isär de finska arkitekterna med samma efternamn.

År 1948 utropades fadern som vinnare i en tävling om att skapa ett hyllningsmonument till det amerikanska folket. Problemet var att det i själva verket var Eeros förslag som hade vunnit.

Misstaget åtgärdades, och sonen uppförde Gateway Arch i St. Louis – en enorm, 192 meter hög ­jättebåge av stål, som än i dag är världens högsta.

5. Cykelreparatör satte fart på USA:s krigsproduktion

År 1911 fick cykelmekanikern William S. Knudsen från Köpenhamn anställning hos den amerikanska biltillverkaren Ford.

Knudsen hade en unik förmåga att optimera produktionen och steg snabbt i ­graderna. Snart var han Henry Fords högra hand. År 1921 flyttade Knudsen till General Motors, där han 1937 blev chef.

Knudsen erhöll flera medaljer, bl.a. Distinguished Service Medal två gånger.

© AP/Ritzau Scanpix & Shutterstock

Knudsens begåvning hade uppmärksammats av president Franklin D. Roosevelt, och 1940, när krig verkade oundvikligt för USA, skickade presidenten bud efter honom.

Under ett möte i Washington bad Roosevelt dansken att sätta fart på landets ­produktion av krigsmateriel, och de följande fem åren ledde Knudsen historiens största ­upprustning.

Som ett erkännande från militären utsågs Knudsen till generallöjtnant – en rang som ingen civil i USA haft varken förr eller senare.

Knudsen delegerade produktionen, så att varje fabrik producerade precis det som den hade ­maskiner för.

Knudsen utnyttjade även sitt enorma nätverk och fick till exempel biltillverkaren ­Chrysler att bygga tusen stridsvagnar i månaden.

För sitt arbete bad Knudsen regeringen om en dollar i årslön. Det blygsamma beloppet var Knudsens sätt att tacka sitt nya hemland för sin framgångsrika karriär.

Efter kriget återvände Knudsen till det privata näringslivet fram till sin död 1948. Om sin egen krigsinsats sa han:

”Vi vann för att vi dränkte fienden med en lavin av produktion i en omfattning han aldrig skådat, eller ens trott var möjlig.”

Anderson var den första arbetarkvinnan som blev chef för en amerikansk myndighet.

© Library of Congress

6. Diskare kämpade för rösträtt och lika lön

Amerikanska kvinnor kan i hög grad tacka ­svenska Mary Anderson, född Maria Sofia Magnusdotter, för att de har rösträtt.

Som sextonåring hade Mary 1888 emigrerat från Lid­köping till USA, där ett hårt liv väntade. Mary arbetade bland annat som diskare och på fabrik.

Förhållandena var horribla och olyckor var vanliga, och Anderson var med och organiserade strejker för bättre arbetsmiljö. Lika villkor för män och kvinnor var emellertid hennes främs­ta mål.

Tack vare sin vältalighet och sitt engagemang valdes hon bland annat till ordförande för de kvinnliga skoarbetarna i Illinois. Hon var även en ledande förespråkare för kvinnors rösträtt, som 1919 infördes i USA.

Året därpå blev hon chef för Kvinnobyrån, en myndighet inom arbetsdepartementet. Anderson var därmed den första kvinnliga arbetaren som fick en statlig chefspost.

Hon lät byrån ta fram statistik, som användes för att övertyga USA:s fackföreningar om att kämpa för högre lön för kvinnor.

Efter 25 år på posten hade hon tjänat under fem presidenter – från Woodrow Wilson 1920 till Franklin D. ­Roosevelt 1944. Därefter gick hon i pension, men ända fram till sin död 1964 kämpade hon för lika lön för lika arbete.

John Ericsson hyllas med en staty i stadsdelen
Tribeca i New York.

© Wikimedia

7. Konstruerade ett av USA:s mest kända fartyg

En av de verkligt kända svenska invandrarna i USA är John Ericsson, ingenjören och uppfinnaren som konstruerade USS Monitor, det nydanande örlogsfartyg som hjälpte Nordstaterna att besegra Sydstaterna till havs under det amerikanska inbördeskriget.

John Ericsson föddes på Långbanshyttan i Värmland. Efter att ha arbetat vid anläggandet av Göta kanal och som löjtnant vid Jämtlands fältjägarkår, flyttade han 1826 till England för att ägna sig åt sitt uppfinnande.

År 1839 flyttade han till USA, där han bland annat konstruerade en effektiv fartygspropeller.

Det som gjort honom känd är dock hans örlogsfartyg USS Monitor, som i ett sjöslag 1862 hindrade Sydstaternas flotta, med USS Merrimack i spetsen, från att utplåna Nordstaternas flotta vid ­Hampton Roads i Virginia.

Regissören ­Francis Ford Coppola köpte 1975 Niebaums ­vingård.

© James Andanson/Getty Images

8. Pälshandlare lärde amerikanerna att dricka vin

Redan som sextonåring var finländaren Gustave Niebaum (1842–1908) rastlös, och pojken från Helsingfors följde med ett fartyg till ryska Alaska.

Där blev han en driftig pälshandlare och på 1860-talet var han störst i Alaska. När den ryske tsaren Alexander II bjöd ut Alaska till försäljning, ­råd­frågade USA:s rege­ring ­Niebaum, som 1867 övertygade amerikanerna
om att köpa området.

Priset motsvarade 125 miljoner dollar, eller 1,2 miljarder kronor, i dagens penningvärde. Päls var inte Niebaums enda intresse. Han såg även en stor framtid för vin – trots att de flesta amerikaner föredrog öl.

Med vinstockar importerade från Frank­rike anlade Niebaum 1879 vin­gården Inglenook. Han tog bland annat bordeauxvin till USA och vann flera guldmedaljer vid världsutställningen 1889.

Efter ­Niebaums död fortsatte gården att ­producera några av USA:s bästa viner.

9. Glasblåsare gav läskedrycksjätte ett lyft

Alexander Samuelsson föddes 1862 i Kungälv. Efter att familjen flyttat några gånger hamnade de i Surte. Alexander fick jobb vid Surte glasbruk, där han utbildades till glasblåsare.

När affärerna började gå sämre för bruket beslöt Alexander att flytta till USA, och 1883 gav han sig av.

Samuelsson
stod bakom
en av ­världens
mest kända förpackningar.

© Wikimedia

I det nya landet fick han arbete som glasblåsare, och med tiden blev han chef för glasbruket. När The Coca-Cola Company 1915 ville ha en ny flaska till sin populära läskedryck utlyste bolaget en tävling om en ny design.

Alexander Samuelsson var då chef för Root glass company i delstaten Indiana och ledde den grupp som tog fram en ny flaska. Förslaget från Root vann, och det är Alexander Samuelssons namn som står på patentet.

Samuelsson själv blev inte rik på Coca-Cola-flaskan, men miljoner och åter miljoner amerikaner och törstiga människor runt om i världen har hållit resultatet av hans arbete i handen.

I Kalifornien finns flera sta­tyer av ”Snow­shoe Thompson”.

© Shutterstock

10. Postbud tog skidor till Kalifornien

Trots smeknamnet ”Snowshoe Thompson” var den norske invandraren Jon Torsteinsson Rue (1827–1876) från Telemark inte särskilt snabb i snöskor.

Det gick bättre med skidor. Med sina tre meter långa, hemmagjorda skidor kunde Rue bära ut post i Kaliforniens ensliga landsbygd. Rue, som i USA bytte namn till John Thompson, påstod att han aldrig åkte vilse.

Med sig hade han varken ­kompass eller en varm filt – endast en fyrtio kilo tung postsäck samt lite torkat kött och några kex.

Thompson var så snabb att han en gång hann rädda livet på en man genom att hämta medicin i ­närmaste stad, som låg flera dagsfärder bort.

Trots att Thompson aldrig fick så ­mycket som en cent för sin postutdelning, som under vintern ägde rum två gånger i månaden, fortsatte han trofast i tjugo år.

Thompson lärde andra att tillverka skidor och blev en föregångare inom längdåkning, som i dag är en stor gren i Kaliforniens skidområde Sierra Nevada.