Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Tågrånarna var präriens okrönta hjältar

I slutet av 1800-talet rullar mängder av tåg genom USA. Järnvägen ägs av stenrika män utan skrupler, så många nybyggare är rätt nöjda när brottslingar systematiskt börjar plundra tågens värdefulla försändelser.

Shutterstock, AGE/Fotostock/Imageselect & Världens Historia

Expresståget från San Francisco till Reno tar sig frustande fram genom snödrivorna i bergskedjan Sierra Nevada.

Det är den 5 november 1870 och de skramlande vagnarna syns knappt i den mörka natten.

Efter att ha passerat den lilla staden Verdi börjar tåget köra lite långsammare. Det är just det ögonblicket som de fem maskerade männen vid spåret har väntat på.

Obemärkt hoppar de upp på kolvagnen. Två av männen kryper fram till loket, där de hotar eldaren och lokföraren med sina höjda revolvrar.

Under tiden tar sig de tre övriga männen över till tågets expressvagn, som är kopplad till kolvagnen. Det är i expressvagnen alla värdesaker förvaras.

Den 5 november 1870 genomförde sju män vilda västerns första tågrån. Bytet blev fyrtioentusen dollar.

© www.Legendsofamerica.com

En dryg kilometer från Verdi tvingar rånarna lokföraren att blåsa signalen ”stopp”, som får tågets bromsare att slå till bromsarna på vagnarna.

Samtidigt kopplar de tre rånarna loss passagerarvagnarna, så att endast loket, kolvagnen och expressvagnen fortsätter köra.

Några kilometer längre fram på spåret stannar de loket. En av männen knackar på den låsta expressvagnen och ropar att han är tågets konduktör.

När vakten öppnar dörren övermannas han direkt, varefter banditerna tömmer vagnen på samtliga värdeföremål.

Tågrånet utanför Verdi var det första i sitt slag i vilda västern.

Därmed inleddes tågrånarnas storhetstid, en epok då sluga brottslingar kunde tjäna en förmögenhet och samtidigt utmana dåtidens giriga företagsledare.

Tågrånarna var väl förberedda

Nyheten om rånet av San Francisco-tåget år 1870 spred sig över hela USA. ”Det stora samtalsämnet på gatan i dag är tågrånet på järnvägen mellan Reno och Verdi”, stod det i tidningen Territorial Enterprise, där bland andra Mark Twain arbetade som journalist.

Enligt tidningen hade rånarna stulit föremål som uppgick till ett värde av hundrafemtiotusen dollar.

Det var en överdrift. I själva verket kom rånarna ”bara” undan med fyrtioentusen dollar, motsvarande drygt sex miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.

De var tvungna att lämna kvar åttatusen dollar i silvertackor och mynt, som var för tunga att transportera på hästrygg.

Ligan hade förberett sig väl. Några dagar tidigare hade John Chapman, en av medlemmarna, rest till San Francisco, där han fick tillgång till tågens försändelselistor.

Efter några dagar såg Chapman orden ”röd rock” på en av listorna.

Han visste att det var transportföretaget Wells Fargos kod för en stor penningförsändelse av löner till gruvarbetarna i Gold Hill, så han telegraferade omedelbart tågets tider till sin liga, som väntade på hans besked.

Tågrånarna utnyttjade det faktum att järnvägarna i västra USA till stor del var avskilda från civilisationen.

© Science History Images/Alamy/Imageselect

Rånet hade planerats in i minsta detalj.

Ligamedlemmarna visste att alla värdesaker låg samlade i tågets så kallade expressvagn, en beteckning som tågbolagen tagit över från de hästdragna värdetransporterna.

Därför fokuserade rånarna på expressvagnen, och efter att ha tömt den på pengar flydde de till häst.

När rånarna var borta backade tågföraren snabbt tillbaka tåget till Verdi för att slå larm med telegrafen – bara för att finna att banditerna hade förutsett även det.

De hade nämligen kapat telegrafledningarna, så tåget tvingades köra hela vägen till Reno för att larma myndigheterna.

Vid det laget hade rånarna försvunnit långt upp bland bergen.

Trots att alla sju rånarna fångades in efter kuppen var själva utförandet av rånet så effektivt att det kopierades av nästan alla senare tågrånare.

Tågrån var ett lagarbete

Under de följande fyrtio åren exploderade antalet tågrån i vilda västern. I genomsnitt varannan vecka stoppades ett tåg och tömdes på allt av värde.

De flesta tågrånare inledde sin kriminella bana som diligens- eller postvagnsrånare, men när järnvägen på 1870-talet började erövra västra USA gick många över till tågen, som var betydligt lönsammare att råna.

Järnvägarna transporterade nämligen stora värden i form av guld och silver från gruvorna i exempelvis Kalifornien eller löner till gruvarbetarna.

Medan en enda person kunde plundra en diligens krävdes det emellertid minst fyra man för att råna ett tåg.

Om rånarna var tillräckligt många kunde de relativt enkelt ta kontroll över en station och sedan var det bara att vänta på tågets ankomst.

Det var en farlig taktik, eftersom risken att vittnen skulle slå larm eller göra motstånd var stor.

Taktiken kunde dock också resultera i ett större byte om rånarna hade full kontroll över stationen och på så vis kunde ta sig extra god tid att plundra tåget.

Om banditerna samtidigt förstörde stationens telegraf måste tåget ta sig hela vägen till nästa station innan myndigheterna kunde larmas.

De amerikanska tidningarna betraktade järnvägskungarna som ett hot mot samhället.

© Universal History Archive/UIG/Bridgeman Images

Järnvägskungarna utnyttjade Amerika

Alla föraktade de så kallade rövarbaronerna, som köpte upp USA:s järnvägar och blev rika på medborgarnas och statens bekostnad.

Tjugotusen mil, fem gånger jordens omkrets, så mycket växte USA:s järnvägar mellan åren 1865 och 1890.

Utbyggnaden förbättrade landets kommunikationer, men lockade även till sig cyniska affärsmän som fartygsmagnaten Cornelius Vanderbilt, som blev rikast i världen genom att köpa upp järnväg på östkusten och skaffa sig i stort sett monopol på godstrafiken.

Efter Vanderbilts död år 1877 tog hans son William över. Han sänkte järnvägsarbetarnas löner kraftigt och tvingade dem att betala för tågresan till sina arbetsplatser.

Samtidigt tog ”rövarbaronen” Jay Gould kontroll över Union Pacific Railroad, som byggts med stora statliga lån.

Trots att Gould tjänade massor med pengar på järnvägen vägrade han betala tillbaka till staten.

Gould fick den förmögne Cyrus Field att investera i järnvägar som Field senare förlorade stort på, medan Gould själv bara blev rikare.

Han manipulerade aktiekurser och mutade ett stort antal politiker, vilket fick alla att avsky honom.

Nybyggarna avskydde järnvägsbolagen

Bortsett från de stora värden som tågen transporterade blev järnvägarna också ett mål av mer ideologiska skäl.

Trots att de allra flesta betraktade tågen som ett transportmässigt framsteg var bolagen bakom dem ofta illa omtyckta av framför allt nybyggarna.

Bolagen hade nämligen lockat många bosättare att slå sig ner längs de nybyggda järnvägssträckorna med löften om billig mark.

I början bodde många gratis på marken som järnvägsbolagen ägde och arbetade med att göra den bördig.

Så snart det började växa upp städer, eller när jorden var redo för sådd, krävde emellertid järnvägsbolagen stora summor pengar för marken, som nybyggarna inte hade en chans att betala.

Många tvingades därför gå från hus och hem, varefter bolagen sålde eller arrenderade ut den bördiga marken i mindre lotter till ett högre pris och tjänade stora pengar på kuppen.

Järnvägsbolagen visste att det kunde innebära liv eller död för en präriestad om den hamnade vid de nyanlagda järnvägssträckorna, så de tog ordentligt betalt för att dra rälsen genom specifika områden.

Järnvägsbolagens hänsynslösa girighet gjorde att många betraktade tågrånarna som hjältar.

Så länge rånen inte gick ut över befolkningen i närområdet kunde ligor som gav sig på järnvägsbolagen därför räkna med att få hjälp av lokalbefolkningen.

Av samma anledning såg de flesta tågrånare till att använda minimalt med våld under sina kupper.

Om ingen av passagerarna eller tågpersonalen skadades var det nämligen svårt för ordningsmakten att få hjälp av nybyggarna.

Tågrån var lagarbete

De bästa tågrånen planerades med militärisk precision. För att stoppa ett flera ton tungt expresståg, pacificera eventuella vakter och slippa oskadda undan med bytet måste alla rånarna veta exakt vilken roll de hade.

Claus Lunau/Världens Historia

Stoppa tåget – utan att orsaka olyckor

De bästa platserna att slå till på var ställen där tåget måste sakta in, till exempel i en kurva eller före en bro. Rånarna kunde stoppa ett tåg på flera sätt. De smartaste banditerna valde en metod som inte kostade några civila livet.

Dynamit: Söndersprängd räls stoppade effektivt tåget, men ökade också risken för civila förluster.

Fälla träd: Rånarna kunde blockera rälsen med träd eller stenar, men även då fanns det risk för olyckor.

Signalflagga: Ett knep var att rånarna klädde ut sig till järnvägsarbetare och signalerade till tåget att stanna.

Claus Lunau/Världens Historia

Pacificera tågpersonalen

Kolvagnen bakom loket var obemannad, så det var en strategiskt lämplig plats att hoppa ombord på. Därifrån kunde rånarna dela upp sig, så att ena hälften tog över loket medan den andra hoppade över till expressvagnen, där värdesakerna förvarades. I vissa expressvagnar fanns det vakter, så rånarna behövde vara vaksamma.

Claus Lunau/Världens Historia

Dela tåget

Många tågrånare valde att koppla loss passagerarvagnarna och köra vidare med loket och expressvagnen. På så vis hindrades beskäftiga passagerare och eventuella vakter i vagnarna från att ingripa.

Claus Lunau/Världens Historia

Stoppa förföljare

Om tåget delades kunde rånarna köra loket och expressvagnen över en bro. Därefter sprängdes bron, så att ingen kunde följa efter.

Claus Lunau/Världens Historia

Spräng kassaskåpet

Vissa kassaskåp hade tidlås, eller så skickades nycklarna i förväg med ett annat tåg. Då var rånarna tvungna att använda dynamit.

Claus Lunau/Världens Historia

Rövarbaron ägde järnvägen

I sydvästra USA var järnvägsmogulen Jay Gould särskilt avskydd på grund av sina brutala affärsmetoder, som gav honom öknamnet ”rövarbaronen”.

Gould, som tog till alla sorters knep för att bli rik, köpte upp järnvägssträckor från krisdrabbade bolag, däribland Union Pacific Railroad, Nordamerikas första transkontinentala järnväg.

I början av 1870-talet kontrollerade han över tvåtusenfemhundra mil järnväg, tillräckligt för att nå mer än halvvägs runt jorden.

Gould drog sig inte för att ta i med hårdhandskarna mot vare sig nybyggare eller konkurrenter.

”Smitty, ska vi inte råna ett tåg eller öppna ett mäklarkontor? Vad som helst som är anständigt och ärligt.”
Daniel Harvick, cowboy

När den förmögne Cornelius Vanderbilt försökte köpa upp ett av Goulds tågbolag valde rövarbaronen att trycka upp nya aktier lika snabbt som Vanderbilt kunde köpa dem.

Aktierna fick Gould godkända genom att muta personer på de ansvariga myndigheterna.

Innan Vanderbilt genomskådade bluffen hade Gould tjänat en förmögenhet, som han senare använde för att köpa upp järnvägar väster om Mississippi.

I den glesbefolkade regionen drog den skrupelfrie affärsmannen åt tumskruvarna på de små städerna och nybyggarna längs hans järnväg.

Han tvingade bort fattiga bönder från sin mark för att sedan sälja eller arrendera ut jordlotterna till skyhöga priser.

När ett rånarband plundrade Goulds tåg hyllades de som hjältar av lokalbefolkningen.

Äventyrslystna blev tågrånare

Järnvägsbolagens dåliga rykte gjorde att amerikanerna började betrakta tågrån som ett vanligt jobb, till och med ett respektabelt sådant.

I sina memoarer skrev cowboyen Daniel Harvick från Arizona om att han och en annan cowboy, John Smith, i februari 1889 blev tågrånare bara för att de kände att de ville byta yrkesbana.

De båda männen hade väntat i flera månader på att få fösa boskap genom delstaterna när Harvick till slut fick nog av enformigheten och sa: ”Smitty, ska vi inte råna ett tåg eller öppna ett mäklarkontor? Vad som helst som är anständigt och ärligt. Jag är trött på att arbeta dag och natt hela våren, sommaren och hösten.”

Medan de helt öppet stod och diskuterade sina planer på att råna ett tåg kom två andra män fram till dem och sa att de också gärna ville vara med på ett hörn.

En månad senare slog de fyra männen till och rånade ett tåg på någonstans mellan sjutusen och fyrtiotusen dollar.

Bortsett från historierna om de stora summor pengar som framgångsrika tågrånare kunde stjäla var det också äventyrslusten som drev många unga män.

För vissa blev det ett slags mandomsprov att försöka råna ett tåg. Därför hände det ganska ofta att rånare efter en tid återgick till civila yrken – om de inte hamnade i fängelse först.

Både Smith och Harvick åkte fast, men först efter att ha gömt undan bytet från sitt tågrån.

Efter att ha avtjänat sitt straff återgick de till ett liv som laglydiga medborgare i östra USA.

En vacker dag bestämde sig de två gamla vännerna för att bege sig västerut igen.

En kort tid senare återvände de hem, nu som förmögna män.

Ingen kunde bevisa det, men alla misstänkte att de hade hämtat bytet från sina dagar som tågrånare.

Historiens värsta järnvägssträcka

Union Pacific Railroad, som gick från San Francisco till Kansas City, var en av de vackraste i vilda västern, men också en av de farligaste. På järnvägen rullade tågen österut med guld från Kaliforniens gruvor genom ödsliga landskap som var perfekta för tågrån. Banan var också ett populärt mål för rånare för att den kontrollerades av den hänsynslöse rövarbaronen Jay Gould.

Cassidy gjorde rånande till en konst

De flesta tågrån var slumpmässiga företag. Banditerna tog tillfället i akt när det dök upp och improviserade.

Det var något som bankrånaren Robert Leroy Parker, mer känd som Butch Cassidy, förändrade.

År 1898 rånade tre medlemmar av hans gäng ett tåg i Nevada och Cassidy blev väldigt imponerad av bytet.

Han beslöt sig därför för att göra tågrån till ligans huvudsyssla.

Cassidy var emellertid inte typen som kastade sig hals över huvud in i ett sådant företag.

Om han skulle råna ett tåg skulle det göras ordentligt och förberedas in i minsta detalj.

Under sin tid som diligens- och bankrånare hade han upprättat en stark organisation och han hade tillräckligt med pengar för att kunna förbereda en storskalig kupp.

Cassidy visste att det första järnvägsbolagen gjorde efter ett rån var att samla en beväpnad grupp män för att spåra och fånga rånarna.

Därför placerade han ut utvilade hästar längs hela vägen från den plats där tåget skulle rånas till ligans gömställe i Wyomings vildmark, tjugoåtta mil därifrån.

På så vis kunde hans män hela tiden byta till utvilade hästar, medan förföljarna var tvungna att låta sina hästar vila.

Normalt tog färden en vecka, men med utvilade hästar kunde ligan tillryggalägga sträckan på två–tre dagar.

Efter elva månaders förberedelser var Cassidy och hans gäng redo att slå till.

Dynamit löste alla problem

Strax efter klockan två natten till den 2 juni 1899 stoppades tågbolaget Union Pacifics expresståg nummer 1 av två män med varningslampor utanför Wilcox i delstaten Wyoming.

Tåget bestod av två tågsätt med var sitt lok. Tågföraren i det främre sättet såg ingen annan utväg än att stanna, eftersom lamporna signalerade om fara på spåret.

Han visste att det fanns en träbro längre fram. Kanske hade den spolats bort? Ganska snart gick det emellertid upp för alla att männen som stoppat tåget inte var några järnvägsanställda.

”Så snart tåget stannade gick konduktör Storey fram för att se vad som stod på”, berättade tågets postfunktionär Robert Lawson senare för en tidning.

”Han såg flera män med pistoler. En av dem ropade att de skulle spränga tåget i luften med dynamit.”

Männen, som ingick i Cassidys liga, kopplade snabbt loss det första tågsättet från det andra.

Därefter tvingade de lokföraren i det främre tågsättet att köra över bron lite längre fram.

Så snart tåget hade passerat bron sprängde Cassidys män bron i luften med ett öronbedövande dån.

Nu kunde ingen från det andra tågsättet följa efter dem. Därefter dök ytterligare fyra medlemmar av Cassidys liga upp och förklarade för de postanställda i tågets expressvagn att de skulle spränga vagnen i luften om de inte öppnade dörrarna.

”Burt Bruce, postmännens chef, vägrade öppna och gav order om att alla ljus skulle släckas”, berättade Lawson. ”Männen talade högt och hotade att spränga vagnen i luften, men dörrarna förblev stängda. Efter cirka femton minuter avfyrades två skott mot vagnen. Strax därefter följde en kraftig explosion. En av dörrarna totalförstördes och de flesta rutorna i vagnen krossades.”

Efter denna styrkedemonstration hotade rånarna återigen att spränga vagnen i luften om inte personerna i den gav upp, vilket de nu snabbt gjorde.

I förvirringen tappades nycklarna till kassaskåpet bort, så Cassidys män fäste dynamitgubbar på kassaskåpet och sprängde det i luften, vilket fick pengarna och värdepappren att spridas över ett stort område.

Rånarna samlade snabbt ihop så mycket pengar de kunde innan de red iväg i galopp.

Alla älskade gentlemannarånarna

Cassidys noggranna förberedelser gjorde det möjligt för ligan att undslippa de cirka fyrahundra förföljarna som skickades efter dem.

Trots att Union Pacific och Pacific Express, vars pengar förvarades på tåget, utlovade fyratusen dollar per rånare (över sexhundratusen kronor i dagens penningvärde) kom de undan allihop.

Efter att ha gömt sig i ett par månader slog bandet till igen på samma sätt och kom återigen undan med bytet. Cassidy hade hittat receptet på det perfekta tågrånet.

Medan vissa tågrånare kunde vara brutala, bemödade sig andra om att skada så få personer som möjligt.

Trots en ändlös lista av rån dödade exempelvis Butch Cassidy aldrig någon. Han betraktade sig själv som en så kallad gentlemannarånare.

En medlem av Cassidys band The Wild Bunch gick så långt i sin strävan att uppträda som en gentleman att han efter att ha sårat en sheriff i en revolverduell erbjöd sig att betala mannens läkarkostnader.

Cassidys gäng var måna om att göra ett gott intryck på vanliga människor.

När ligan år 1874 stoppade ett tåg vid Gads Hill Station i delstaten Missouri undersökte de noga passagerarna och bad dem visa händerna.

De vars händer tydde på att de utförde hårt arbete fick behålla sina ägodelar, medan passagerare med mjuka händer blev av med allt de hade.

Fyra män ur den beryktade Daltonligan sköts och dödades år 1892. Ligan låg bakom ett stort antal tågrån.

© Bettmann/Getty Images

Tågbolagen ger igen

Järnvägsbolagen med Jay Gould i spetsen kunde inte bara strunta i hotet från de många tågrånarna.

Varje gång ett band rånade ett tåg skickades grupper av beväpnade upprätthållare av lag och ordning efter tågrånarna för att fånga dem ”döda eller levande”.

Mycket stora belöningar utlovades till den som kunde antingen fånga eller hjälpa till att hitta de skyldiga.

Det tjänade emellertid inget till.

Ofta lyckades man fånga brottslingarna, men lika ofta hade rånarna vid det laget hunnit gömma undan bytet.

Det var inte ovanligt att tillfångatagna tågrånare avtjänade sina straff och därefter återvände till platsen där de hade grävt ner stöldgodset.

Pengarna använde de i de flesta fall för att köpa en gård, på vilken de sedan kunde leva ett bekymmersfritt liv.

Lagen gynnade tågrånarna

Tågrånen var emellertid farliga, så många rånare dödades.

Oftast var själva rånet relativt riskfritt, men under flykten sköts och sårades många av representanter för ordningsmakten.

Om ordningsmakten lyckades spåra tågrånare till platsen där de gömde sig resulterade det normalt i en skottväxling, under vilken tågrånarna dödades.

”Om det blir ett brott mot Förenta staternas regering att råna ett tåg kommer det nästan garanterat att snart vara slut med ’arbete’ av det här slaget.”
William Pinkerton, privat upprätthållare av lag och ordning

Vissa av de personer som skulle upprätthålla lag och ordning dödade faktiskt hellre de misstänkta än överlämnade dem till rättvisan, eftersom järnvägsbolagens största problem i kampen mot tågrånarna visade sig vara själva lagstiftningen.

På 1800-talet var tågrån inget federalt brott, så det var upp till de enskilda delstaterna att åtala tågrånarna enligt sina egna lagar.

Dessa var i regel så illa formulerade att rånarna enkelt kunde utnyttja kryphålen i de bristfälliga lagtexterna.

Det var inte många delstater som hade dödsstraff för tågrån, men det tryckte järnvägarna på för att få igenom under 1880-talet.

Tanken var att dödsstraffet skulle avskräcka brottslingarna från att råna tågen, men det fick faktiskt motsatt effekt.

När Kalifornien år 1891 införde dödsstraff för tågrån ökade antalet rån markant.

Det berodde på att jurymedlemmarna ofta var obenägna att döma människor till döden för att ha rånat de illa omtyckta järnvägsbolagen, så länge rånen inte hade medfört några civila förluster eller mord.

I många fall friade därför juryerna hellre tågrånarna än dömde dem till döden för de brott de begått.

Järnvägsbolagens sista hopp var att samla en majoritet i Washington för att göra tågrån till ett federalt brott.

Då skulle hela statsapparaten kunna sättas in mot rånarna.

Som William Pinkerton, en av de många privata upprätthållarna av lag och ordning som järnvägsbolagen anlitade för att skydda tågen, sa: ”Om det blir ett brott mot Förenta staternas regering att råna ett tåg kommer det nästan garanterat att snart vara slut med ’arbete’ av det här slaget.”

Det skulle dock dröja länge innan en sådan lag trädde i kraft.

Först år 1902 instiftades en federal lag mot tågrån, och vid det laget hade en helt annan utveckling praktiskt taget satt stopp för rånen.

De flesta tågrånen begicks i USA, men även andra länder drabbades.

© www.andythomas.com

Alla hoppade på tåget

Från mitten av 1800-talet och fram till år 1925 utförde ligor runtom i världen tågrån. Här är några av historiens ovanligaste.

  • Guldkuppen

    Var: London, England

    När: den 15 maj 1855

    Vem: William Pierce och Edward Agar

    Byte: 91 kilo guld, värt 25 miljoner kronor i dagens penningvärde

    Hur: Med hjälp av en tågvakt och en postanställd rånade William Pierce och Edward Agar en guldtransport från London till Paris. De kopierade nycklarna till tågets kassaskåp och utgav sig för att vara passagerare. Längs vägen till Frankrike bytte de ut guldet mot bly och steg av. I Boulogne vägdes lådan, och eftersom vikten i princip motsvarade den som uppmätts i London fortsatte transporten. Först i Paris upptäcktes kuppen.

  • Klåparna

    Var: Kamela, Oregon

    När: den 14 juni 1914

    Vem: Charley Manning, Al Meadors och Clarence Stoner

    Byte: Inte ett öre

    Hur: De tre brottslingarna hade fått ett tips om en stor penningförsändelse på posttåget från La Grande i Oregon. De steg ombord och rusade fram mot värdevagnen med dragna pistoler. Ingen försökte stoppa dem. När rånarna kom fram förstod de varför; de hade klivit på fel tåg. Under flykten som följde blev Manning skjuten och dödad. Tågrånet blev ett av de sista i vilda västern.

  • Kemikuppen

    Var: Rondout, Illinois

    När: den 12 juni 1924

    Vem: Newtonligan

    Byte: 3 miljoner dollar, cirka 345 miljoner kronor i dagens penningvärde

    Hur: Efter ett tips från en postanställd steg två av bröderna Newton ombord på tåget i Chicago. Under pistolhot tvingade de tågföraren att stoppa tåget utanför staden Rondout. Därefter kastade de in flaskor med formaldehyd i passagerarvagnarna. Ångorna tvingade tågets vakter att ge upp och därefter gav sig ligan av med tågets postsäckar. Kuppen var den största i Amerika.

  • Den politiska

    Var: Kakori, Indien

    När: den 9 augusti 1925

    Vem: Hindustans frihetsrörelse

    Byte: 8 000 rupier, cirka 1,3 miljoner kronor omräknat i dagens penningvärde

    Hur: En grupp revolutionära hinduer som kämpade för Indiens självständighet från England angrep tåget mellan Shahjahanpur och Lucknow. En medlem av gruppen drog i tågets nödbroms, varefter de övriga övermannade tågets vakter. Ur tågets bankfack stal de penningpåsar som tillhörde den brittiska staten och lämnade platsen. Gruppen lämnade kvar alla värdesaker som tillhörde indier.

Järnvägsrånarnas era tar slut

I slutet av 1800-talet började de stora guld- och silvergruvorna i västra USA bli uttömda.

Samtidigt hade många resenärer gått över till checkar i stället för kontanter, och de stora försändelserna av pengar hade blivit färre.

Det gjorde livet som tågrånare besvärligt, eftersom det var nästan omöjligt att planera angrepp mot de få tåg som transporterade tillräckliga stora värden för att det skulle vara värt risken att råna dem.

Det gällde även Butch Cassidy och hans liga, som gjorde sitt sista tågrån i juli 1901. Målet var Great Northern Express, som ligan rånade i Montana nära den kanadensiska gränsen.

Efteråt flydde Cassidy och ligamedlemmen Sundance Kid till Argentina.

Pinkertons detektiver hade emellertid inte för avsikt att ge upp jakten på tågrånarna, så de tvingades även fly till först Chile och därefter Bolivia.

”Faktum är att de senaste tjugo, laglydiga åren har varit mina bästa.”
William Carlisle, tidigare tågrånare

Butch Cassidy och Sundance Kid sköts och dödades av den bolivianska militären år 1908.

Ett fåtal tågrånare fortsatte med sin ljusskygga verksamhet en bit in på 1920-talet, men de allra flesta bytte bana.

Från år 1919 förbjöds alkohol i praktiskt taget hela USA. Många tidigare tågrånare utnyttjade då sina erfarenheter av att undvika ordningsmakten för att smuggla sprit från Kanada och Mexiko.

Fascinationen för tågrånarna höll emellertid i sig in i det sista. Efter sin död år 1964 skrevs en lång dödsruna i New York Times över William Carlisle, en av vilda västerns sista tågrånare.

En kort tid före Carlisles död intervjuade Associated Press den åldrande tågrånaren om hur det var att leva ett liv på ständig flykt undan rättvisan.

”Det var bara en galen idé. Skulle jag göra om det?” frågade Carlisle sig själv.

”Nej. Jag har tänkt mycket på det på senare år och faktum är att de senaste tjugo, laglydiga åren har varit mina bästa.”

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj