Tågrånarna var präriens okrönta hjältar

Tågrånarna var väl förberedda

Nyheten om rånet av San Francisco-tåget år 1870 spred sig över hela USA. ”Det stora samtalsämnet på gatan i dag är tågrånet på järnvägen mellan Reno och Verdi”, stod det i tidningen Territorial Enterprise, där bland andra Mark Twain arbetade som journalist.

Enligt tidningen hade rånarna stulit föremål som uppgick till ett värde av hundrafemtiotusen dollar.

Det var en överdrift. I själva verket kom rånarna ”bara” undan med fyrtioentusen dollar, motsvarande drygt sex miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.

De var tvungna att lämna kvar åttatusen dollar i silvertackor och mynt, som var för tunga att transportera på hästrygg.

Ligan hade förberett sig väl. Några dagar tidigare hade John Chapman, en av medlemmarna, rest till San Francisco, där han fick tillgång till tågens försändelselistor.

Efter några dagar såg Chapman orden ”röd rock” på en av listorna.

Han visste att det var transportföretaget Wells Fargos kod för en stor penningförsändelse av löner till gruvarbetarna i Gold Hill, så han telegraferade omedelbart tågets tider till sin liga, som väntade på hans besked.

Rånet hade planerats in i minsta detalj.

Ligamedlemmarna visste att alla värdesaker låg samlade i tågets så kallade expressvagn, en beteckning som tågbolagen tagit över från de hästdragna värdetransporterna.

Därför fokuserade rånarna på expressvagnen, och efter att ha tömt den på pengar flydde de till häst.

När rånarna var borta backade tågföraren snabbt tillbaka tåget till Verdi för att slå larm med telegrafen – bara för att finna att banditerna hade förutsett även det.

De hade nämligen kapat telegrafledningarna, så tåget tvingades köra hela vägen till Reno för att larma myndigheterna.

Vid det laget hade rånarna försvunnit långt upp bland bergen.

Trots att alla sju rånarna fångades in efter kuppen var själva utförandet av rånet så effektivt att det kopierades av nästan alla senare tågrånare.

Tågrån var ett lagarbete

Under de följande fyrtio åren exploderade antalet tågrån i vilda västern. I genomsnitt varannan vecka stoppades ett tåg och tömdes på allt av värde.

De flesta tågrånare inledde sin kriminella bana som diligens- eller postvagnsrånare, men när järnvägen på 1870-talet började erövra västra USA gick många över till tågen, som var betydligt lönsammare att råna.

Järnvägarna transporterade nämligen stora värden i form av guld och silver från gruvorna i exempelvis Kalifornien eller löner till gruvarbetarna.

Medan en enda person kunde plundra en diligens krävdes det emellertid minst fyra man för att råna ett tåg.

Om rånarna var tillräckligt många kunde de relativt enkelt ta kontroll över en station och sedan var det bara att vänta på tågets ankomst.

Det var en farlig taktik, eftersom risken att vittnen skulle slå larm eller göra motstånd var stor.

Taktiken kunde dock också resultera i ett större byte om rånarna hade full kontroll över stationen och på så vis kunde ta sig extra god tid att plundra tåget.

Om banditerna samtidigt förstörde stationens telegraf måste tåget ta sig hela vägen till nästa station innan myndigheterna kunde larmas.

Nybyggarna avskydde järnvägsbolagen

Bortsett från de stora värden som tågen transporterade blev järnvägarna också ett mål av mer ideologiska skäl.

Trots att de allra flesta betraktade tågen som ett transportmässigt framsteg var bolagen bakom dem ofta illa omtyckta av framför allt nybyggarna.

Bolagen hade nämligen lockat många bosättare att slå sig ner längs de nybyggda järnvägssträckorna med löften om billig mark.

I början bodde många gratis på marken som järnvägsbolagen ägde och arbetade med att göra den bördig.

Så snart det började växa upp städer, eller när jorden var redo för sådd, krävde emellertid järnvägsbolagen stora summor pengar för marken, som nybyggarna inte hade en chans att betala.

Många tvingades därför gå från hus och hem, varefter bolagen sålde eller arrenderade ut den bördiga marken i mindre lotter till ett högre pris och tjänade stora pengar på kuppen.

Järnvägsbolagen visste att det kunde innebära liv eller död för en präriestad om den hamnade vid de nyanlagda järnvägssträckorna, så de tog ordentligt betalt för att dra rälsen genom specifika områden.

Järnvägsbolagens hänsynslösa girighet gjorde att många betraktade tågrånarna som hjältar.

Så länge rånen inte gick ut över befolkningen i närområdet kunde ligor som gav sig på järnvägsbolagen därför räkna med att få hjälp av lokalbefolkningen.

Av samma anledning såg de flesta tågrånare till att använda minimalt med våld under sina kupper.

Om ingen av passagerarna eller tågpersonalen skadades var det nämligen svårt för ordningsmakten att få hjälp av nybyggarna.

Rövarbaron ägde järnvägen

I sydvästra USA var järnvägsmogulen Jay Gould särskilt avskydd på grund av sina brutala affärsmetoder, som gav honom öknamnet ”rövarbaronen”.

Gould, som tog till alla sorters knep för att bli rik, köpte upp järnvägssträckor från krisdrabbade bolag, däribland Union Pacific Railroad, Nordamerikas första transkontinentala järnväg.

I början av 1870-talet kontrollerade han över tvåtusenfemhundra mil järnväg, tillräckligt för att nå mer än halvvägs runt jorden.

Gould drog sig inte för att ta i med hårdhandskarna mot vare sig nybyggare eller konkurrenter.

När den förmögne Cornelius Vanderbilt försökte köpa upp ett av Goulds tågbolag valde rövarbaronen att trycka upp nya aktier lika snabbt som Vanderbilt kunde köpa dem.

Aktierna fick Gould godkända genom att muta personer på de ansvariga myndigheterna.

Innan Vanderbilt genomskådade bluffen hade Gould tjänat en förmögenhet, som han senare använde för att köpa upp järnvägar väster om Mississippi.

I den glesbefolkade regionen drog den skrupelfrie affärsmannen åt tumskruvarna på de små städerna och nybyggarna längs hans järnväg.

Han tvingade bort fattiga bönder från sin mark för att sedan sälja eller arrendera ut jordlotterna till skyhöga priser.

När ett rånarband plundrade Goulds tåg hyllades de som hjältar av lokalbefolkningen.

Äventyrslystna blev tågrånare

Järnvägsbolagens dåliga rykte gjorde att amerikanerna började betrakta tågrån som ett vanligt jobb, till och med ett respektabelt sådant.

I sina memoarer skrev cowboyen Daniel Harvick från Arizona om att han och en annan cowboy, John Smith, i februari 1889 blev tågrånare bara för att de kände att de ville byta yrkesbana.

De båda männen hade väntat i flera månader på att få fösa boskap genom delstaterna när Harvick till slut fick nog av enformigheten och sa: ”Smitty, ska vi inte råna ett tåg eller öppna ett mäklarkontor? Vad som helst som är anständigt och ärligt. Jag är trött på att arbeta dag och natt hela våren, sommaren och hösten.”

Medan de helt öppet stod och diskuterade sina planer på att råna ett tåg kom två andra män fram till dem och sa att de också gärna ville vara med på ett hörn.

En månad senare slog de fyra männen till och rånade ett tåg på någonstans mellan sjutusen och fyrtiotusen dollar.

Bortsett från historierna om de stora summor pengar som framgångsrika tågrånare kunde stjäla var det också äventyrslusten som drev många unga män.

För vissa blev det ett slags mandomsprov att försöka råna ett tåg. Därför hände det ganska ofta att rånare efter en tid återgick till civila yrken – om de inte hamnade i fängelse först.

Både Smith och Harvick åkte fast, men först efter att ha gömt undan bytet från sitt tågrån.

Efter att ha avtjänat sitt straff återgick de till ett liv som laglydiga medborgare i östra USA.

En vacker dag bestämde sig de två gamla vännerna för att bege sig västerut igen.

En kort tid senare återvände de hem, nu som förmögna män.

Ingen kunde bevisa det, men alla misstänkte att de hade hämtat bytet från sina dagar som tågrånare.

Cassidy gjorde rånande till en konst

De flesta tågrån var slumpmässiga företag. Banditerna tog tillfället i akt när det dök upp och improviserade.

Det var något som bankrånaren Robert Leroy Parker, mer känd som Butch Cassidy, förändrade.

År 1898 rånade tre medlemmar av hans gäng ett tåg i Nevada och Cassidy blev väldigt imponerad av bytet.

Han beslöt sig därför för att göra tågrån till ligans huvudsyssla.

Cassidy var emellertid inte typen som kastade sig hals över huvud in i ett sådant företag.

Om han skulle råna ett tåg skulle det göras ordentligt och förberedas in i minsta detalj.

Under sin tid som diligens- och bankrånare hade han upprättat en stark organisation och han hade tillräckligt med pengar för att kunna förbereda en storskalig kupp.

Cassidy visste att det första järnvägsbolagen gjorde efter ett rån var att samla en beväpnad grupp män för att spåra och fånga rånarna.

Därför placerade han ut utvilade hästar längs hela vägen från den plats där tåget skulle rånas till ligans gömställe i Wyomings vildmark, tjugoåtta mil därifrån.

På så vis kunde hans män hela tiden byta till utvilade hästar, medan förföljarna var tvungna att låta sina hästar vila.

Normalt tog färden en vecka, men med utvilade hästar kunde ligan tillryggalägga sträckan på två–tre dagar.

Efter elva månaders förberedelser var Cassidy och hans gäng redo att slå till.

Dynamit löste alla problem

Strax efter klockan två natten till den 2 juni 1899 stoppades tågbolaget Union Pacifics expresståg nummer 1 av två män med varningslampor utanför Wilcox i delstaten Wyoming.

Tåget bestod av två tågsätt med var sitt lok. Tågföraren i det främre sättet såg ingen annan utväg än att stanna, eftersom lamporna signalerade om fara på spåret.

Han visste att det fanns en träbro längre fram. Kanske hade den spolats bort? Ganska snart gick det emellertid upp för alla att männen som stoppat tåget inte var några järnvägsanställda.

”Så snart tåget stannade gick konduktör Storey fram för att se vad som stod på”, berättade tågets postfunktionär Robert Lawson senare för en tidning.

”Han såg flera män med pistoler. En av dem ropade att de skulle spränga tåget i luften med dynamit.”

Männen, som ingick i Cassidys liga, kopplade snabbt loss det första tågsättet från det andra.

Därefter tvingade de lokföraren i det främre tågsättet att köra över bron lite längre fram.

Så snart tåget hade passerat bron sprängde Cassidys män bron i luften med ett öronbedövande dån.

Nu kunde ingen från det andra tågsättet följa efter dem. Därefter dök ytterligare fyra medlemmar av Cassidys liga upp och förklarade för de postanställda i tågets expressvagn att de skulle spränga vagnen i luften om de inte öppnade dörrarna.

”Burt Bruce, postmännens chef, vägrade öppna och gav order om att alla ljus skulle släckas”, berättade Lawson. ”Männen talade högt och hotade att spränga vagnen i luften, men dörrarna förblev stängda. Efter cirka femton minuter avfyrades två skott mot vagnen. Strax därefter följde en kraftig explosion. En av dörrarna totalförstördes och de flesta rutorna i vagnen krossades.”

Efter denna styrkedemonstration hotade rånarna återigen att spränga vagnen i luften om inte personerna i den gav upp, vilket de nu snabbt gjorde.

I förvirringen tappades nycklarna till kassaskåpet bort, så Cassidys män fäste dynamitgubbar på kassaskåpet och sprängde det i luften, vilket fick pengarna och värdepappren att spridas över ett stort område.

Rånarna samlade snabbt ihop så mycket pengar de kunde innan de red iväg i galopp.

Alla älskade gentlemannarånarna

Cassidys noggranna förberedelser gjorde det möjligt för ligan att undslippa de cirka fyrahundra förföljarna som skickades efter dem.

Trots att Union Pacific och Pacific Express, vars pengar förvarades på tåget, utlovade fyratusen dollar per rånare (över sexhundratusen kronor i dagens penningvärde) kom de undan allihop.

Efter att ha gömt sig i ett par månader slog bandet till igen på samma sätt och kom återigen undan med bytet. Cassidy hade hittat receptet på det perfekta tågrånet.

Medan vissa tågrånare kunde vara brutala, bemödade sig andra om att skada så få personer som möjligt.

Trots en ändlös lista av rån dödade exempelvis Butch Cassidy aldrig någon. Han betraktade sig själv som en så kallad gentlemannarånare.

En medlem av Cassidys band The Wild Bunch gick så långt i sin strävan att uppträda som en gentleman att han efter att ha sårat en sheriff i en revolverduell erbjöd sig att betala mannens läkarkostnader.

Cassidys gäng var måna om att göra ett gott intryck på vanliga människor.

När ligan år 1874 stoppade ett tåg vid Gads Hill Station i delstaten Missouri undersökte de noga passagerarna och bad dem visa händerna.

De vars händer tydde på att de utförde hårt arbete fick behålla sina ägodelar, medan passagerare med mjuka händer blev av med allt de hade.

Tågbolagen ger igen

Järnvägsbolagen med Jay Gould i spetsen kunde inte bara strunta i hotet från de många tågrånarna.

Varje gång en liga rånade ett tåg skickades grupper av beväpnade upprätthållare av lag och ordning efter tågrånarna för att fånga dem ”döda eller levande”.

Mycket stora belöningar utlovades till den som kunde antingen fånga eller hjälpa till att hitta de skyldiga.

Det tjänade emellertid inget till.

Ofta lyckades man fånga brottslingarna, men lika ofta hade rånarna vid det laget hunnit gömma undan bytet.

Det var inte ovanligt att tillfångatagna tågrånare avtjänade sina straff och därefter återvände till platsen där de hade grävt ner stöldgodset.

Pengarna använde de i de flesta fall för att köpa en gård, på vilken de sedan kunde leva ett bekymmersfritt liv.

Lagen gynnade tågrånarna

Tågrånen var emellertid farliga, så många rånare dödades.

Oftast var själva rånet relativt riskfritt, men under flykten sköts och sårades många av representanter för ordningsmakten.

Om ordningsmakten lyckades spåra tågrånare till platsen där de gömde sig resulterade det normalt i en skottväxling, under vilken tågrånarna dödades.

Vissa av de personer som skulle upprätthålla lag och ordning dödade faktiskt hellre de misstänkta än överlämnade dem till rättvisan, eftersom järnvägsbolagens största problem i kampen mot tågrånarna visade sig vara själva lagstiftningen.

På 1800-talet var tågrån inget federalt brott, så det var upp till de enskilda delstaterna att åtala tågrånarna enligt sina egna lagar.

Dessa var i regel så illa formulerade att rånarna enkelt kunde utnyttja kryphålen i de bristfälliga lagtexterna.

Det var inte många delstater som hade dödsstraff för tågrån, men det tryckte järnvägarna på för att få igenom under 1880-talet.

Tanken var att dödsstraffet skulle avskräcka brottslingarna från att råna tågen, men det fick faktiskt motsatt effekt.

När Kalifornien år 1891 införde dödsstraff för tågrån ökade antalet rån markant.

Det berodde på att jurymedlemmarna ofta var obenägna att döma människor till döden för att ha rånat de illa omtyckta järnvägsbolagen, så länge rånen inte hade medfört några civila förluster eller mord.

I många fall friade därför juryerna hellre tågrånarna än dömde dem till döden för de brott de begått.

Järnvägsbolagens sista hopp var att samla en majoritet i Washington för att göra tågrån till ett federalt brott.

Då skulle hela statsapparaten kunna sättas in mot rånarna.

Som William Pinkerton, en av de många privata upprätthållarna av lag och ordning som järnvägsbolagen anlitade för att skydda tågen, sa: ”Om det blir ett brott mot Förenta staternas regering att råna ett tåg kommer det nästan garanterat att snart vara slut med ’arbete’ av det här slaget.”

Det skulle dock dröja länge innan en sådan lag trädde i kraft.

Först år 1902 instiftades en federal lag mot tågrån, och vid det laget hade en helt annan utveckling praktiskt taget satt stopp för rånen.

Järnvägsrånarnas era tar slut

I slutet av 1800-talet började de stora guld- och silvergruvorna i västra USA bli uttömda.

Samtidigt hade många resenärer gått över till checkar i stället för kontanter, och de stora försändelserna av pengar hade blivit färre.

Det gjorde livet som tågrånare besvärligt, eftersom det var nästan omöjligt att planera angrepp mot de få tåg som transporterade tillräckliga stora värden för att det skulle vara värt risken att råna dem.

Det gällde även Butch Cassidy och hans liga, som gjorde sitt sista tågrån i juli 1901. Målet var Great Northern Express, som ligan rånade i Montana nära den kanadensiska gränsen.

Efteråt flydde Cassidy och ligamedlemmen Sundance Kid till Argentina.

Pinkertons detektiver hade emellertid inte för avsikt att ge upp jakten på tågrånarna, så de tvingades även fly till först Chile och därefter Bolivia.

Butch Cassidy och Sundance Kid sköts och dödades av den bolivianska militären år 1908.

Ett fåtal tågrånare fortsatte med sin ljusskygga verksamhet en bit in på 1920-talet, men de allra flesta bytte bana.

Från år 1919 förbjöds alkohol i praktiskt taget hela USA. Många tidigare tågrånare utnyttjade då sina erfarenheter av att undvika ordningsmakten för att smuggla sprit från Kanada och Mexiko.

Fascinationen för tågrånarna höll emellertid i sig in i det sista. Efter sin död år 1964 skrevs en lång dödsruna i New York Times över William Carlisle, en av vilda västerns sista tågrånare.

En kort tid före Carlisles död intervjuade Associated Press den åldrande tågrånaren om hur det var att leva ett liv på ständig flykt undan rättvisan.

”Det var bara en galen idé. Skulle jag göra om det?” frågade Carlisle sig själv.

”Nej. Jag har tänkt mycket på det på senare år och faktum är att de senaste tjugo, laglydiga åren har varit mina bästa.”