Sydstatssoldat: ”När ska detta krig få ett slut?”

I december 1862 segrar Sydstaterna över Nordstaterna i slaget vid Fredericksburg¹. Men sydstatssoldaten Tally Simpson känner ingen glädje. I ett brev från den förstörda staden beskriver han julen i skuggan av inbördeskrigets fasor.

I december 1862 segrar Sydstaterna över Nordstaterna i slaget vid Fredericksburg¹. Men sydstatssoldaten Tally Simpson känner ingen glädje. I ett brev från den förstörda staden beskriver han julen i skuggan av inbördeskrigets fasor.

Bettmann/Getty Images

Ett läger vid Fredericksburg, 25/12 1862

Min kära syster

Så är juldagen här. Solen skiner svagt genom ett lager av tunna moln, och luften är mild och behaglig.

En stilla bris får bladen på de höga tallar som växer vid vår bivack att röra sig på ett sådant sätt att deras rasslande låter som musik. Här är lugnt och stilla, och det ger plats för sorgliga och plågsamma minnen.

Hur många familjer samlades inte på denna dag för ett år sedan för att muntert fira julen?

Glada och på gott humör skålade de för de familjemedlemmar som inte kunde delta i firandet, eftersom de befann sig vid fronten.

*
Slaget vid Fredericksburg, nio mil söder om Washington, pågick 11–14 december 1862. Totalt 18000 stupade eller sårades.

På tankens kärleksfulla ­vingar skickade de alla de uppriktigaste och innerligaste önskningar om att deras kära skulle komma hem välbehållna*.

Men detta år träffas samma familjer i sorg för att minnas de nära och kära som de sedan dess har förlorat. Föreställ dig att alla de döda (alla som dödats sedan kriget inleddes) lades i en stor hög, och att alla de sårade ställdes upp i en enda, stor grupp.

Om det skulle gå att göra, så skulle de dödas bleka ansikten och de sårades klagan sända skälvningar av fasa genom hjärtat på de människor som är ansvariga för detta krig.

Deras hjärtan skulle skälva av en sådan smärta att de hellre skulle vilja befinna sig bland de döda – eller bland dem som vred sig i smärtor – än att behöva stå inför Gud med sådana brott på sitt samvete.

*
1861 var oblodigt jämfört med året därpå. Fasorna ­började på allvar i april 1862, när 35000 stupade i slaget vid Shiloh.

Och då har jag inte ens nämnt skriken av fasa från de mödrar och fäder som gråter över sina söner, från de systrar som gråter över sina bröder, från hustrur som gråter över sina män, och döttrarna som sörjer sina fäder.

Trots det verkar det inte som om någon tänker på det elände och den olycka som sprider sig över landet.

När ska detta krig få ett slut? Kommer vi även nästa jul att befinna oss i ett läger?

Taliaferro “Tally” Simpson
© Wikimedia Commons

Kort om Taliaferro “Tally” Simpson

Åh, som jag hoppas att freden snart kommer att sänka sig över vårt unga och högt älskade land, och att vi snart ska kunna mötas i lycka och glädje igen.

Men nu har jag pratat tillräckligt om mina dystra tankar. I stället tänker jag berätta för dig att vi för några dagar sedan marscherade in i staden. Båda arméernas framskjutna posteringar befinner sig fortfarande på samma positioner som de intog före slaget*.

Vårt regemente inkvarterades på marknadsplatsen, medan de andra fick bo i butiker och i privata bostäder. Städer som plundrades och skövlades under antiken har jag ofta läst om.

Men det var inte förrän jag såg vad som hade inträffat i Fredericksburg som jag till fullo förstod vad det handlade om.

Husen är genomborrade av granater och kanonkulor**. Framför allt de byggnader som står nära floden. Dörrarna till butikerna är uppbrutna, och allt av värde har avlägsnats.

*
Slaget ändrade inte krigets gång. Staden ­Fredericksburg bytte händer sju gånger under inbördeskriget.

**
Hela 140 kanoner riktade Nordstaterna mot staden. Nästan alla stadens byggnader skadades under det fyra dagar långa slaget

Räkenskapsböcker, anteckningsblock, brev och papper från både privatpersoner och av offentlig karaktär har spridits ut över gatorna och trampats på.

Män­niskors privata egendom har beslagtagits och förstörts.

Nordstatssoldaterna slog sig ner i de stora villorna. Där roffade de åt sig all mat som fanns, och allting annat som de kunde lägga vantarna på. Åtskilliga hus har bränts ner. Förödelse av det slaget hoppas jag aldrig få se igen.

Trots prövningarna verkar människor i staden glada och obekymrade. Det är som om de har förlikat sig med situationen. Patrioter av den kalibern är ovanliga. De kommer att gå till historien.

I staden fick vi besök av brigadgeneral Patrick*.

Han var omgiven av åtskilliga adjutanter och bar en flagga som visade att han kom i ett fredligt ärende.

*
M.R. Patrick var nordstatsgeneral och militär­guvernör för Fredericksburg, som i april 1862 intagits av nordstatsarmén.

Vi bytte tidningar, och flera av våra män köpte pipor, handskar och andra saker från de meniga som rodde brigadgeneralens båt över floden.

Soldaterna hade med sig massor av alkohol, och de skrattade och pratade med våra män, som om de alla hade varit vänner sedan de var småpojkar.

Något mer nytt har jag inte att berätta – bortsett från att jag håller på att dö av längtan efter att höra från er därhemma.

Frimärke tryckt i USA

Sydstatsgeneralen Robert E. Lee vann slaget vid Fredericksburg, men förlorade kriget. Trots nederlaget hyllades han som en hjälte – och fick bland annat pryda frimärken.

© Shutterstock

På hela tre veckor har jag inte fått brev, och du kan säkert föreställa dig hur angelägen jag är att få höra från er alla.

Postgången är väldigt oregelbunden. Jag hoppas att jag snart får ett brev. Men jag kan berätta att Dunlap Griffin är död. Han avled i Richmond av de skador som han fick i det senaste slaget.

Kapten Hance mår bra. Men Frank Fleming är i ett väldigt dåligt skick. Han utnämndes till löjtnant för inte så länge sedan.

”Förödelse av det slaget hoppas jag aldrig få se igen”. Tally Simpson, 1862.

Pres Hix kom för att hämta kvar­levorna av sin bror Nap och Johnnie Garlington* i går.

De tar med sig de döda till Richmond i dag. Därefter kommer de att föras hem. Jag har mottagit det paket med kläder som skickades till Columbia. Paketet innehöll en skjorta, en halsduk och två par strumpor.

Jag utgår från att det var det paket som du tidigare skickat till Columbia, så att det skulle kunna skickas ­vidare till Barnwell i Richmond. Jag är oerhört tacksam för det.

När kommer förresten Harry** hem?

*
Johnnie Garlington var en nära vän till familjen Simp­­­son. De övriga är också vänner och bekanta från South Carolina.

**
Henry ”Harry” Miller, Simpsons kusin, skickades hem på permission efter att ha sårats. Han stupade i sla­get vid Cedar Creek 1864.

Jag hoppas innerligt att freden snart sänker sig över vårt högt älskade land.

Måtte vi alla snart få mötas och få lov att vara glada.

Din vän
Tally

Epilog

Julen 1862 blev Tally Simpsons sista. Han stupade 24 år gammal i slaget vid Chickamauga den 20 september 1863. Nord och syd stred mot varand­ra i ytter­ligare ett och ett halvt år.

Först när Sydstaterna kapitulerade den 9 april 1865 upphörde blods­utgjutelserna. Kriget hade då pågått i fyra år och kostat 620000 amerikaner livet.