Svenskarna som hamnade i USA:s slum
Författaren Ola Larsmo fascineras av de historier som hamnat i skymundan. Som den om de fattiga svenska emigranter som levde i kåkstaden Swede Hollow i Minnesota.
Swede Hollow i Minnesota omkring 1930.
För tiotalet år sedan var Uppsalaförfattaren Ola Larsmo tillsammans med sin fru Rita i Minnesota för att hälsa på Ritas vänner. De passade också på att besöka American Swedish Institute i Minneapolis, där Ola Larsmo fastnade vid en gulblek skärmutställning om Swede Hollow, ett slumområde i närliggande St Paul som från 1850-talet och framåt befolkades av bland andra fattiga svenskar.
Här levde de som var längst ner på samhällsstegen. Det var människor vars liv inte hade mycket gemensamt med den allmänna svenska sinnebilden av strävsamma och hårt arbetande emigranter som framgångsrikt slog sig ner i USA och togs emot med öppna armar, likt Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit.
"Berättelser i skuggan"
– Jag blev stående vid den där utställningen i en timme av det enkla skälet att jag är så fascinerad av sådana där berättelser som någon har tystat ner, sådant som man inte vill höra. Berättelserna i skuggan brukar jag kalla dem.
DRÖMMEN OM AMERIKA BLEV EN MARDRÖM
Ola Larsmo har fått korn på ”berättelser i skuggan” förr. Som när han i essän Djävulssonaten uppmärksammade det så kallade Bollhusmötet i Uppsala, en sammankomst 1939 då ett stort antal studenter protesterade mot att Sverige skulle ta emot några få judiska flyktingar från Tyskland.
Den här gången har Larsmo försökt nosa upp spåren efter det tusental svenskar som bodde i Swede Hollow. Fram trädde en bild av liv som levdes i misär.
Många hade hårda och farliga jobb, ofta vid järnvägen. Husen var inte mer än enkla skjul, sjukdomar var vanliga. De nyanlända svenskarna sågs av andra grupper ofta som korkade och smutsiga under den här tiden. Arbetet ledde till en längre artikel i Dagens Nyheter 2013.
Vad fick du för reaktioner på artikeln?
– Det blev DN:s näst mest delade artikel någonsin. Men jag hade inte förstått att människor också skulle bli arga över den. Men man kan lita på de svenska rasisterna. På Flashback dök det upp långa tirader om att jag smutskastade de svenska emigranterna.
Författaren Ola Larsmo senaste roman handlar om den svenska kåkstaden Swede Hollow som växte fram i Minnesota på 1850-talet.
Alltid någon längst ner
Ola Larsmo tror att hatet handlade om att berättelsen om Swede Hollow gick tvärtemot den etablerade svenska synen på utvandrarna.
– Problemet är att en del har ett så stort behov av att generalisera. Talar du om vissa svenska utvandrare har du plötsligt talat om alla. Sedan finns det ju förstås också med i bilden, att ju mer du begriper dig på människorna i Swede Hollow, desto fler likheter ser du med hur dagens immigranter behandlas i Sverige. Det finns likheter – och skillnader.
DE FÖRSTA UTVANDRARNA TILL USA
Parallellerna handlar, enligt Ola Larsmo, om en trappa där den grupp som invandrat senast också står längst ner.
– Jag brukar ibland prata om att det ser ut som ett stort mudderverk. Man skyfflar in någon längst ner, sen simmar de runt i skiten, sen åker man upp ett hack och så får någon annan sätta sig längst ner istället. Irländarna kom till USA på 1840-talet och hamnade längst ner. Sedan kom svenskarna, sedan italienarna och polackerna.
– När jag var liten, på 1970-talet i Västervik, då sade man om greker att de fattade ingenting och de slogs med kniv och de bröt upp parketten för att odla potatis. Ungefär samma sak sade man sedan om jugoslaver under inbördeskriget på 1990-talet.
Fiktiva karaktärer i slummen
Ola Larsmo släppte inte sin fascination för den svenska slummen med DN-artikeln. Istället började han skriva på en roman med namnet Swede Hollow, en bok som nyligen kom ut. I den dryga 400 sidor långa berättelsen får läsaren följa de fiktiva karaktärerna Gustaf och Anna och deras barn som tvingas lämna Sverige efter att Gustaf knivhuggit en förman på sin arbetsplats.
TIDNINGSARKIV AVSLÖJADE ALVAS ÖDE I USA
De hamnar i den svenska slummen i St Paul, längst ner på samhällsstegen och med små möjligheter att klättra. Fördomar om svenskar som obildade och simpla sätter också upp spärrar.
Vilka av svenskarna var det egentligen som hamnade i Swede Hollow och liknande kåkstäder och varför?
– Ska vi vara helt ärliga så vet vi inte. Det finns inte någon dokumentation. Men vad vi kan konstatera är att de som kom hit fick de allra enklaste jobben. I Sverige var industrialiseringen i städerna igång, men den gick inte tillräckligt fort. Det fanns ett befolkningsöverskott på den svenska landsbygden med många människor som inte kunde försörja sig. Många av dem som utvandrade till USA hamnade i städerna och fick helt enkelt ta de enkla jobb som fanns. Man flydde en hotande misär – och kom till något som nog var ganska likt det man lämnat.
Knapphändiga uppgifter
Ola Larsmos researcharbete har varit omfattande, men mycket av dessa väldigt utsatta svenskars historia är fortfarande höljd i dunkel. I folkräkningarna är uppgifterna ytterst knapphändiga. Ofta finns bara ett namn och ett yrke. Inga födelseår eller andra ledtrådar. Det gör det mycket svårt att härleda dem till platser i Sverige och svenska släktingar.
– Jag har gjort några försök när jag har hittat lite ovanliga namn. Genom Ellis Island records har jag sett att några kommer från Sundsvall och några från Ystad. Längre har jag inte kommit. Men om min bok skulle leda till att folk drar igång släktforskning på det här området så skulle jag ju väldigt gärna vilja veta vad man kommer fram till.
Forskar också om egna släkten
Arbetet med Swede Hollow har gjort Ola Larsmo till en duktig ”arkivråtta”, något som han har haft nytta av i sin privata släktforskning.
När började du forska kring din egen släkt?
– För tre, fyra år sedan bestämde jag mig för att ta tag i de släktforskningspapper som min far lämnade efter sig när han dog. Sedan har jag väl stött på de gamla vanliga murarna som man springer in i förr eller senare, som en präst med oläslig handstil...
Vad har du hittat?
– Mina släktingar har varit väldigt stationära. På mammas sida kretsar det kring Närkeslätten. Nästan varenda en man hittar har bott i något litet torp eller någon gård. Och frågar jag min mamma, som är 98, så känner hon till ställena. På pappas sida är det samma sak, det är en massa torp och indelta soldater i Gästrikland.
Ola Larsmos morfars bror Carl Emanuel Anell, som emigrerade till Amerika.
Morfars bror hamnade i skuggan
En släkting som han har gått till botten med är morfars bror Carl Emanuel Anell, född i Närke 1888 och utvandrad till USA 1909.
Carl Emanuels livsberättelse skulle också kunna klassificeras som en av Ola Larsmos ”berättelser i skuggan”, ett livsöde som hamnade långt från den amerikanska drömmen.
– Han var ju ett stort hål i släkthistorien. Storyn var att han hade dött i första världskriget. Men det visade sig att så var det inte alls, han levde mycket längre än så. Men han misslyckades i livet och därför hörde han nog inte av sig.
Sommaren 2014 reste Ola och Rita Larsmo till USA för att söka spår efter Carl Emanuel, som tillhörde den sista stora emigrantvågen från Sverige.
Carl Emanuel hamnade först i skogsnäringen i Seattle, där han lyckades skrapa ihop ett sparkapital, som han förlorade när han bestämde sig för att hoppa på ett svenskt koloniprojekt på Kuba, ett projekt som havererade. Tillbaka i Seattle levde han på enkla ungkarlshotell och arbetade i skogen. De få sparpengar han eventuellt hade kvar försvann förmodligen i en bankkrasch.
I en tidningsnotis som Rita Larsmo hittade under resan i USA går att läsa att Carl Anell 1930 hade försökt ta sitt liv två gånger. Livet fortsatte av allt att döma i misär genom 1930-talets depressionsår och 1940 hade han supit ihjäl sig.
– Det fanns ju det här trycket på dig att om du kom hem och hade varit i USA då skulle du ha gjort bra ifrån dig. Men det hade inte han, så han teg och dog.
DNA-forskning fascinerar
Ola Larsmossläktforskningsintresse har också fört honom in på DNA-forskningens område.
– Där har vi gått ner oss ordentligt, jag och några släktforskarbekanta.
Men genom sin DNA-forskning är det inte främst nedtystade och förträngda historier han har hittat. Snarare berättelser om framgångsrik samhällsutveckling och innovation.
PRÄSTFAMILJ MÖTTE MISÄR I LAPPLAND
– Det finns ju en väldigt vanlig linje här i Norden som heter I-M253. Den har i sin tur en undergrupp som jag tillhör och som är väldigt förknippad med jordbrukets genombrott och trattbägarkulturen på stenåldern.
Publicerad i Släkthistoria 7/2016