Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Svarta slavar skickades till Afrika

För att bli av med frigivna slavar beslöt en grupp amerikaner år 1821 att köpa ett mygghärjat träsk av en västafrikansk hövding.

Popperfoto/Getty Images

Den frigivne slaven Peyton Skipwith står vid relingen, när fartyget Jupiter i december 1833 når Västafrikas kust. Femtiosex dagar tidigare hade han gått ombord i Norfolk i den amerikanska delstaten Virginia.

För Skipwith är kontrasten till den livliga amerikanska hamnstad han lämnade markant. Från skeppet ser han endast orört land – med träd höga som sexvåningshus – och luften är fylld av närgångna myggor.

Jupiter lägger till i Monrovia, huvudstad i den amerikanska kolonin Liberia. Kolonin grundades endast tolv år tidigare, men många av stadens trähus är redan förfallna eller står ofärdiga, övergivna av sina ägare.

Med sin fru och deras fem barn föses Peyton Skipwith och de övriga passagerarna in i en ankomsthall, där de knappt femtio nyanlända ska bo och sova.

Hallen stinker av spyor och avföring från alla som är sjuka i dysenteri, vilket i kombination med malaria gör att var fjärde av de nyanlända dör kort efter ankomsten. Bland dem är Skipwiths sexåriga dotter Felicia.

En och en halv månad efter ankomsten skriver Skipwith till sin tidigare ägare, plantageägaren John Hopewell Cocke: ”Solen är så varm att folk från Amerika inte klarar av den under den torra säsongen, och under de våta regnar det för mycket. Skriv till mig när du får tillfälle, och berätta på vilka villkor jag kan komma tillbaka, för jag vill tillbaka så fort det går”, vädjar han i brevet.

Men familjen är strandsatt, för frigivna slavar är inte välkomna i USA. Exslavar som Skipwith har av sina forna ägare pressats att ta emot en enkel biljett till Liberia.

Där ska de frigivna slavarna som flitiga, gudfruktiga bönder bygga upp ett mönstersamhälle. Många av de tidigare slavarna får emellertid inte njuta av sin frihet särskilt länge utan avlider i den sjukdomsplågade kolonin.

Sextiotvå kvadratkilometer på Afrikas västkust blev till Liberia.

Shutterstock

De vita var rädda för de svarta

Idén om en amerikansk koloni i Afrika föddes i en rökig bar på Davis’s Hotel i USA:s huvudstad Washington.

Där hade en grupp politiker från kongressen, landets lagstiftande församling, bestämt möte den 21 december 1816. Mötesdeltagarna var bekymrade, för landet upplevde en kristen väckelsevåg. Dess budskap var att alla människor – oavsett hudfärg – är lika i Guds ögon.

Rörelsen fick många slavägare att frige sina slavar, och det var just det som oroade politikerna. År 1816 hade USA omkring 230 000 frigivna slavar, cirka tretton procent av befolkningen, och de forna slavarna begav sig till städerna, där de utgjorde en billigare arbetskraft än de vita.

En del frigivna slavar ingick till och med äktenskap med vita och fick barn, vilket USA:s tredje president, slavägaren Thomas Jefferson, rasade mot: ”Svarta, oavsett om de ursprungligen har utgjort en särskild ras, eller om tiden och omständigheterna har gjort dem till en sådan, är underlägsna de vita fysiskt såväl som intellektuellt”, skrev Jefferson i en bok om delstaten Virginia.

Jefferson ansåg att slavar efter frigivningen skulle berövas möjligheten att beblanda sig med vita. Dåtidens vita fruktade även att synen av frigivna skulle uppmuntra slavar att göra uppror. År 1811 hade femhundra förrymda slavar bränt ner tre plantagevillor vid Mississippifloden och dödat två vita.

Upproret slogs ner, och fyrtiofyra infångade slavar halshöggs som straff.

Vid mötet i hotellbaren i Washington fick mötesledaren, senator Henry Clay, därför entusiastiska applåder för sin inledande kommentar:

”Kan det finnas en ädlare sak än att befria vårt land från en värdelös, skadlig, rent av farlig, del av befolkningen?”

Lösningen enligt Clay var att upprätta en kristen koloni för före detta slavar i Afrika: ”Där kan de sprida civiliserat liv och befrielse från okunskap och barbari i den förmörkade fjärdedelen av världen”.

Mötesdeltagarna höll med och stiftade American Colonization Society, ACS. Sällskapets mål var att förvärva land på Afrikas västkust, så att den föreslagna kolonin för frigivna svarta kunde skapas.

Resten av kongressen och den sittande presidenten, James Monroe, stöttade projektet och beviljade ACS 100 000 dollar, cirka femton miljoner kronor i dagens penningvärde.

Liberia köptes för tobak och paraplyer

Ett helt år sökte American Colonization Society (ACS) förgäves efter jord i Afrika, där sällskapet kunde grunda en koloni för USA:s svarta.

Hövdingarna vägrade att sälja, eftersom de var rädda att en koloni av exslavar skulle lägga sig i slavhandeln – en verksamhet som många hövdingar tjänade bra på.

År 1821 tog kompaniet därför i med hårdhandskarna: en utsänd förhandlare tvingade under pistolhot den västafrikanske hövdingen Zolu Doma att sälja sextio kvadratkilometer land vid kusten.

Priset: tre tunnor tobak, fem tunnor saltat kött, en tunna rom, sex musköter, tolv pistoler, tre tunnor krut, tjugo kikare, fyra paraplyer och en låda med pärlor.

Kristna donerade till kolonin

Trots massmöten för frigivna slavar, då personal från ACS utlovade ett liv i frihet i Afrika, tog det sällskapet flera år att få ihop tillräckligt med villiga kolonisatörer. Många frigivna slavar ville nämligen stanna i USA, eftersom de fötts där.

Till slut, i februari 1820, seglade det första ACS-skeppet till Afrika – trots att något land till kolonin ännu inte hittats. Ombord fanns åttiotvå tidigare slavar samt redskap, utsäde och proviant.

Efter cirka en månads överfart sattes de svarta passagerarna av på Sherbro, en ö utanför den brittiska kolonin Sierra Leone i Västafrika. En vit ACS-anställd, Samuel Bacon, började förhandla med lokala stammar om att köpa land till kolonin, och bland exslavarna på Sherbro var stämningen god.

”Jag beträder nu jorden i mitt fosterland. De infödda har tagit emot oss med glädje. Klimatet är milt och bra”, skrev exslaven Nathaniel Peck till sin gamla mor i mars 1820.

Kolonisatörernas optimism skulle snart avta. Källorna på ön var fulla med bakterier, och svärmar av myggor kastade sig över de nyanlända. Medan det smutsiga vattnet orsakade dysenteri ledde myggsticken till malaria.

I april inleddes regnperioden. Tunga skyfall vräkte ner och förstörde de palmbladshyddor som kolonisatörerna hade uppfört i en hast. Fukten i luften fördärvade de medförda förnödenheterna, särskilt allvarligt var att mjölet möglade.

”Åtta familjer är sjuka, bland dem finns det inte en enda som är i stånd att laga mat eller ta hand om ett barn”, skrev ACS-representanten Samuel Bacon i sin dagbok.

Kolonisatörerna krävde att få flytta från ön, men Samuel Bacon vägrade.

”De klagar på att det inte finns rent vatten, på att de är sjuka, på att det inte finns färskt kött, socker, mjöl och andra lyxsaker”, skrev han iskallt.

I maj 1820 dog även Bacon av dysenteri, och de överlevande bönföll nu Sierra Leones guvernör om att få slå sig ner i kolonins huvudstad, Freetown. Tillåtelsen kom sex månader senare. Då var tjugotvå av kolonisatörerna döda.

Utan officiellt sändebud från ACS gick förhandlingarna om köp av land till kolonin helt i stå. I Freetown fick de överlevande exslavarna tigga mat på stadens gator. Enstaka hade turen att få ett arbete som kunde försörja familjen.

Projektets katastrofstart fick dock inte ACS att tveka. Sällskapet förkunnade planer på en ny expedition, och pengar strömmade in, bland annat från kväkare, en kristen rörelse som hävdade alla människors lika värde.

Medan kolonisatörerna i Afrika dog, skänkte kväkare från Arkansas åttahundra dollar (nästan 145 000 kronor i dag) till ACS.

Donationer strömmade även in från landets presbyterianska församlingar:

”Kolonin ska uppfylla en önskan i hjärtat hos alla humana människor”, skrev en presbyteriansk grupp.

I februari 1821 var sällskapet klart att skicka ännu ett skepp till Afrikas malariakust. Ombord fanns mat för ett halvår, vapen, ammunition samt ACS-mannen J.B. Winn och trettiofyra exslavar.

Satirtecknare på 1800-talet påpekade det absurda i att frigivna svarta reste hem till Afrika, medan andra var slavar i USA.

© The Granger Collection/Ritzau Scanpix

Land såldes för rom och kikare

När skeppet från USA nådde hamnen i Freetown i mars 1821, var exslaven Lott Carey ivrig att komma i land. Han tillhörde baptistkyrkan, ett icke segregerat trossamfund, och han ville omvända afrikaner till kristendomen.

”Jag tror att lekmannapredikanter blir en stor välsignelse för detta land”, skrev han hem till kyrkans missionsråd.

Några veckor senare satt Carey vid sin febersjuka hustrus dödsbädd. För att spara på maten tvingade J.B. Winn exslavarna att slita i den stekande hettan med att odla grönsaker på en gård i Sierra Leone, som ACS hade hyrt av en brittisk man. Lott Carey lät sig inte nedslås av motgångarna och slitet.

”Jesus Kristus, vår frälsare, hade också redskap i handen, när han inledde sin mission i denna värld”, skrev Carey optimistiskt hem till missionsrådet.

För Lott Carey var det Guds belöning för det hårda arbetet, när han av ACS valdes ut till en förtrupp på femton frigivna män. Gruppen seglades i slutet av 1821 tjugofem mil nedför kusten till halvön Kap Mesurado.

Där hade ACS köpt mark av en lokal hövding. Priset var bland annat en tunna rom och tjugo kikare.

Från däcket såg Lott Carey sitt nya hemland – en frodig, men klippig halvö omgiven av ett upprört hav. Han var fortfarande vid gott mod: ”Överväger du att komma, så frukta ej, för du kommer att hitta den finaste plats dina ögon sett”, skrev han till en vän.

Kolonisatörerna hade med sig yxor och sågar och satte igång med att fälla träd för att bygga hus. Med Lott Carey i spetsen gav sig några män iväg längs en flod för att samla palmblad till hyddornas tak.

Efter en hel dags arbete återvände männen: bladen de fått ihop räckte knappt ens till tak på en enda hydda.

Samtidigt förvandlade regn jorden till sörja, som var svår att bygga i, och myggorna från områdets mangroveträsk stack dag och natt. Flera hotade att återvända till Freetown, men inte Lott Carey.

”Hellre riskera livet än att löpa den minsta risk att mista en plats med så många fördelar”, argumenterade han för de andra i förtruppen.

Kolonisatörerna beslutade att bita ihop, trots att var tredje låg sjuk malaria. Resten slet med att bygga hus och röja skog för att anlägga åkrar. De flesta frigivna hade levt som slavar på USA:s bomullsfält och visste inget om traditionellt lantbruk.

Åkrarna blev till lervälling, där utsädet ruttnade. Kolonisatörerna fick klara sig på sina medhavda, och krympande, livsmedelsförråd.

Rika vita köpte ett land till de frigivna svarta

En grupp politiker i Washington stiftade 1816 American Colonization Society (ACS). Sällskapets uttalade syfte var att skicka landets fria svarta invånare till Afrika.

Parasit dödade hästar och boskap

I början av 1822 undertecknades köpeavtalet officiellt av amerikanerna och baklandets ledande hövdingar. För att fira begivenheten kom en ACS-anställd, Eli Ayers, till bosättningen.

Ayers hissade amerikanska flaggan på en medhavd flaggstång och sköt salut med den enda av bosättningens kanoner som inte rostat i det fuktiga klimatet.

Efter ceremonin delade Ayers ut lite proviant till de hungriga kolonisatörerna, innan han reste hem till USA.

ACS hade emellertid ingen tilltro till att exslavarna kunde klara sig på egen hand. Sällskapet utnämnde därför en vit guvernör för kolonin – den 26-årige prästen Jehudi Ashmun.

Med guvernören anlände de resterande före detta slavarna från Freetown våren 1822. De möttes av en sorglig syn: åkrarna låg i träda, och husens plankor ruttnade i det fuktiga tropiska klimatet.

De nyanlända hade med sig nötboskap och hästar för plöjning, men djuren dog snabbt på grund av tsetseflugor. Flugans stick överför en parasit, som orsakar en dödlig infektion i djurens hjärnhinna.

I april inleddes regnperioden, och dysenteri och malaria spreds igen. Nästan sextio procent av kolonisatörerna var sjuka eller döende. Särskilt hårt drabbade var de yngsta: vartannat barn under tio år avled innan året var slut.

Under 1800-talet korsade många tusen frigivna slavar från USA Atlanten för att bosätta sig i Liberia.

© Library of Congress/Getty Images

Infödda mejades ner

Bosättningen hotades även av fientliga infödda. I deras ögon hade kolonisatörerna stulit halvön genom att betala ett alltför lågt pris för marken. Det hände ofta att personer ur lokalbefolkningen nattetid smög sig in i bosättningen för att stjäla från proviantförrådet.

I ett försök att förhindra stölderna byggde kolonisatörerna en träpalissad. Försvarsverket i sig var relativt enkelt att for­ce­ra, men lyckligtvis hade kolonin fortfarande sin enda användbara kanon samt en handfull gevär.

Dessvärre gjorde fukten att det mesta av krutet blev oanvändbart. Kolonisatörerna satsade därför på att några skott skulle skrämma bort de infödda. Så blev det för det mesta enligt guvernör Jehudi Ashmun: ”Deras ledare är extremt fega och har ringa kontroll över sina män”, skrev han i en rapport till ACS.

Taktiken visade sig särskilt effektiv i november 1822, då en stor armada av krigskanoter närmade sig halvöns kust. Kolonisatörerna sökte skydd bakom palissaden, när åttahundra krigare med spjut och sköldar gick i land.

Med höga rop rusade krigarna fram, medan kolonisatörerna avfyrade sina vapen. Salvan av kulor fällde flera i främsta ledet och skrämde resten så mycket att de flydde.

”Fantasin kan knappast frammana bilden av en folkmassa så massivt utsatt för moderna krigsmaskiners förödande kraft”, jublade Jehudi Ashmun i sina memoarer från 1826.

Efter angreppet skickade guvernören en budbärare till de lokala stammarna, och ett fredsavtal kom till stånd. Men problemen var inte över, för både mat och läkemedel höll på att ta slut.

© Shutterstock

Britterna gav upp sin slavkoloni

Amerikanerna var inte de första som ville bli av med sina exslavar genom att skicka dem till Afrika. År 1787 grundade engelska slavmotståndare staden Freetown i Sierra Leone, ett område vid Västafrikas kust som britterna kontrollerade. Staden skulle befolkas med frigivna slavar från brittiska kolonier.

I Sierra Leone lärde exslavarna sig att odla jorden, och i missionsskolor fick de lära sig att bli goda kristna. Projektet stötte dock snart på problem, eftersom exslavarna fick dysenteri och malaria av de många myggorna i området.

När den brittiska regeringen 1807 införde ett förbud mod transatlantisk slavhandel stod det klart att kolonin var ett fiasko. Året därpå tog regeringen över Sierra Leone.

Fick leva på svältransoner

Hemma i USA såg ACS med oro på Jehudi Ashmuns rapporter. Under slaget med de infödda hade kolonisatörernas sädesfält utanför palissaden trampats ner, och med regntidens ankomst kunde kolonisatörernas inte så några nya grödor.

Sommaren 1823 skickade sällskapet därför tillbaka Eli Ayers till kolonin. Med en fullmakt från ACS införde han flera förändringar över huvudet på guvernör Ashmun och kolonisatörerna. Hus vid floden skulle rivas, eftersom myggorna gjorde det ohälsosamt att bo där.

Ayers fördelade även all ny jord som kolonisatörerna röjt från skog och gjort om till åkrar. Var en kolonisatör inte nöjd med sin lott av ny åkermark blev vederbörande utvisad från kolonin.

Förändringarna utlöste protestbrev från kolonisatörerna till ACS, men sällskapets ledning ignorerade klagomålen. I kolonin avfärdade Ayers all kritik – och halverade dessutom matransonerna.

När året gick mot sitt slut ansåg Ayers att kolonin kommit på fötter igen, och han reste hem till USA. En vecka senare bröt kolonisatörerna sig in i förrådet och fördelade provianten mellan sig. Ashmun hotade att rapportera dem till ACS, men ingen tog honom på allvar.

Maten var nästan slut, när ett skepp från ACS kastade ankar i bukten i februari 1824. Ombord var en smula proviant – och 105 nya exslavar, vilket enbart förvärrade matproblemet. Enligt Jehudi Ashmuns memoarer omringade kolonisatörerna, med Lott Carey i spetsen, guvernörsbostaden och hotade honom.

”Vi bestämmer vem som får vad och hur mycket!” skrek Carey och pekade på sig själv och de andra kolonisatörerna.

”I stället för att arbeta för att skaffa mat, som ni borde, gör ni det genom att plundra”, replikerade guvernören och anklagade Lott Carey för myteri.

Ashmun var emellertid maktlös mot kolonisatörerna, och när ledningen i ACS fick höra om händelsen kallade de hem guvernören för en uppsträckning. Väl hemma fick Ashmun sparken.

Ersättaren, Ralph Gurley, fattade dock sympati för sin företrädare och övertalade honom att följa med tillbaka till kolonin; Ashmun brann nämligen fortfarande för projektet med att kristna afrikaner. När de klev iland på Kap Mesurado fyra månader senare, hade stämningen i bosättningen vänt.

”Några av de mest upproriska har antagit en helt annan attityd, vilket jag är övertygad om beror på den förnyade kraften från Ordet och Guds ande”, skrev Jehudi Ashmun upprymt till ACS.

Sanningen var dock att kolonisatörerna var utmärglade och höll på att dö av svält. Utan ork att klaga tog de ödmjukt emot den medhavda maten.

Ashmun och Gurley kunde även berätta att ACS gett kolonin namnet Liberia – efter det latinska liber (fri) – och att bosättningen nu hette Monrovia, efter James Monroe, presidenten som beviljat sällskapet pengar för att bli av med frigivna slavar.

© Peace Palace Library, The Hague & Shutterstock

Slavar blev aristokrater

Kolonin för frigivna slavar blev inget rättvist och jämlikt samhälle. De nya invånarna från USA intog med tiden rollen som Liberias överklass.

  • Fria/blandad härkomst

    *ÖVERKLASSEN

    Svarta som fötts fria och personer med blandad vit och svart härkomst utgjorde på 1800-talet överklassen i ACS- kolonin på Afrikas västkust.

    Eftersom personer med blandad härkomst har ljusare hud sågs de i USA som intelligenta, och de kunde därför få inresetillstånd.

    Båda grupperna fick rösträtt 1847, när Liberia blev självständigt – och utgjorde nu landets ekonomiska och politiska elit.

  • Frigivna

    MEDELKLASSEN

    ACS tvingade frigivna slavar att arbeta på Liberias åkrar, när de kom till kolonin. Lyckades de inte bygga ett hus och etablera ett jordbruk på ett halvår gick familjen miste om den mark de tilldelats.

    Många frigivna kunde ingenting om lantbruk och förlorade allt. De levde som daglönare eller tiggare utan politiskt inflytande.

  • Inhemsk befolkning

    INFÖDDA

    Områdets ursprungsbefolkning fick ingen rösträtt och hade inga rättigheter. De skulle dock betala skatt till skatteindrivare utskickade av Liberias makthavare.

    Betalningen bestod i en andel av byns grödor. Skattens storlek bedömdes utifrån hur mycket av värde skatteindrivaren uppskattade att byn ägde.

Sjuka av frukt

Under 1820-talet knoppade bosättningen av sig, när kolonisatörerna anlade nya städer på halvön. Här och där öppnades det handelsstationer, där infödda och kolonisatörer kunde byta varor.

Järn och tobak, som kolonisatörerna fick från USA, byttes mot afrikanernas sötpotatis och rotknölen maniok.

Enstaka stammar förblev dock fientliga och plundrade handelsstationerna. Under förberedelsen av en straffexpedition mot infödda 1828 exploderade Monrovias vapenlager, när ett ljus föll ner i en kruttunna. Bland de döda var den ständigt optimistiske Lott Carey.

Trots olyckan gick det nu framåt för kolonisatörerna, som alltmer anpassade sig till livet i sitt nya hemland. Bönderna blev bättre på att anpassa skörd och sådd efter regntiden, skördarna blev större, och färre gick till sängs hungriga.

När den frigivne Peyton Skipwith anlände med sin familj 1833 hade Monrovia fått en stenkaj i stället för en sank flodstrand, och många hus i staden var byggda av sten. Gatorna var dock fortfarande en sörja under regnperioden. Bland kolonisatörer i västerländska kläder syntes infödda klädda i djurhudar.

Trots bättre bostäder plågades kolonin fortfarande av sjukdomar. Enligt en rapport till ACS år 1832 låg var sjätte person sjuk i ”febern” – malaria.

Enligt ACS-mannen Joseph Mechlin var det kolonisatörernas fel.

”Mångas död berodde på vårdslöst beteende och ohämmat intag av platsens frukter, speciellt ananas”, påstod han i en samtida rapport till styrelsen.

På 1800-talet kunde Liberias armé alltid räkna med stöd från USA.

Sean Sexton/Getty Images

Framgång ledde till självständighet

Gradvis justerade ACS sina skepps ankomst till den torrare sommaren, så att provianten inte ruttnade på så kort tid. Samtidigt började exslavar från södra USA strömma till Liberia.

I Södern fanns det myggor som bar på malaria, så många av de nyanlända var resistenta mot den fruktade sjukdomen.

Omkring 1840 hade Liberias befolkning växt till omkring tvåtusen invånare, och flera nya städer sköt upp längs halvöns floder Saint Paul och Saint John.

Peyton Skipwith må ha velat lämna Liberia så fort som möjligt, men många hade funnit sig till rätta.

Kort efter sin ankomst skrev kolonisatören James Minor hem till sin tidigare ägare om en ung släkting, som precis hade anlänt till Liberia: ”Han uppförde sig som en unghäst som släppts ut ur stallet. Han testade sin frihet.”

Hemma i USA hade alla de hemska historierna emellertid gett kolonin dåligt rykte, och antalet donationer till ACS minskade avsevärt.

Sällskapet förlorade långsamt kontrollen över kolonins utveckling, och 1841 utsåg styrelsen en svart guvernör, kolonisatören Joseph Jenkins Roberts. Valet utlöste en våg av patriotisk stolthet i Liberia.

Året därpå blev kolonin i Västafrika helt oberoende av ACS. Liberias förste president blev Joseph Jenkins Roberts, som hade kommit till landet från USA arton år tidigare.

Från början dominerade invandrare från Nordamerika Liberias politiska liv, medan områdets ursprungsbefolkning förtrycktes. Efter en blodig militärkupp 1980, följd av ett långt inbördeskrig, blev det fred igen 2005. I dag är Liberia officiellt en demokrati.

TIDSLINJE: Liberia var beroende av USA

© King's College London & Shutterstock

  • 1847

    Liberia förklarar sig oberoende av ACS och blir ett självständigt land. Först femton år senare erkänns Liberia dock som en självständig nation av politikerna i USA.

  • 1854

    Republiken Maryland, en annan koloni för frigivna slavar från USA, ansluter sig efter stamuppror till Liberia. Därmed växer den unga staten.

  • 1854–1916

    Liberias expansion leder till konflikter med brittiska och franska kolonisatörer i Sierra Leone och Franska Guinea. Militärt stöd från USA gör dock att inga grannar vågar angripa Liberia.

  • 1927

    Landet ingår ett avtal om att exportera gummi till det amerikanska bolaget Firestone. Avtalet gör USA till Liberias viktigaste handelspartner.

  • 1930

    En rapport från Nationernas förbund (dåtidens FN) avslöjar att Liberias överklass förtrycker de infödda folkslagen. Landets president, Charles D.B. King, avgår.

  • 1944

    För första gången får alla medborgare i Liberia lov att rösta i ett parlamentsval. Rätten utökas åtta år senare till att omfatta landets presidentval.

  • Cirka 1955

    Befolkningen i Liberia har ökat till över en miljon invånare. Över 40 procent av befolkningen är under 14 år, mindre än tre procent är över 65.

  • 1980

    Officeren Samuel Doe tar makten i en militärkupp. Presidenten och flera ministrar avrättas. Inbördeskrig bryter ut, och 1997 väljs upprorsledaren Charles Taylor till president.

  • 2003

    Striderna blossar upp igen, och Taylor flyr. År 2005 sätter FN in fredsbevarande styrkor, och inbördeskriget tar slut.

  • 2017

    Liberia håller president- och parlamentsval. Den tidigare fotbollsstjärnan George Weah väljs till president, och resultatet erkänns internationalt.

    I dag räknas Liberia som en demokrati.

Läs också:

Traditioner

Omskärelse: Var började man omskära män?

1 minut
Piercing läpp förhistorisk
Arkeologi

Förhistorisk man hade stora ansiktspiercingar

2 minuter
Uppfinningar

När uppfanns tändaren?

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress för att få ett mejl med anvisningar för att nollställa lösenordet.
Ogiltig e-postadress

Skriv in lösenord

Vi har skickat ett mejl till med ett lösenord

Nytt lösenord

Enter a password with at least 6 characters.

Lösenord behövs
Visa Dölj