Svarta invånare slaktades i massaker i Tulsa

”Emma!” skriker han samtidigt som han kastar sig ner på knä och börjar leta efter skottsår på hennes kropp. Emma är blek men ögonen är öppna.

”Gurley, tänk inte på mig! Du måste bort härifrån”, vädjar hon.

Gurley ser Emma djupt i ögonen en sista gång innan han reser sig upp och börjar springa.

Utan att se sig om rusar han med andan i halsen genom gator täckta av glassplitter från krossade butiksfönster. Runt honom flyr män, kvinnor och barn från de vitas vapen och brinnande facklor. Alla med mörk hudfärg riskerar att bli slaktade som djur i sydstatsstaden.

Hatet pyrde i Tulsa

Fram till början av 1900-talet var Tulsa bara en sömnig småstad i sydstaten Oklahoma, men på hösten 1905 upptäcktes en rik oljekälla i ett område som snart blev ett av USA:s största oljefält.

Oljan förvandlade Tulsa till en ”boom town” med en tillväxt som drog till sig människor med drömmar om att tjäna storkovan. Nyinflyttade som inte hade råd att köpa egen mark att borra efter olja på öppnade i stället butiker, barer eller andra små rörelser.

Snart blev Tulsa känt som ”Magic City”. Mellan åren 1900 och 1921 formligen exploderade invånar­antalet från 1 400 till 72 000.

Långt före oljeboomen var en stor del av Tulsas invånare svarta som hade förts till området som slavar, och nu kom ännu fler afroamerikaner till staden på jakt efter arbete. Nästan alla vita medelklassfamiljer i oljestaden hade svart tjänstefolk: chaufförer, hembiträden, trädgårdsmästare eller tvätterskor.

Tulsas svarta befolkning kom varje morgon till de vita kvarteren i stadens södra delar för att slita dagen lång, men själva bodde de norr om järnvägen i stadsdelen Greenwood, som 1921 hade nästan 11 000 invånare.

Många bodde där i små, fallfärdiga hus, även om en del företagsamma svarta män i stadsdelen tjänade bra. Entreprenören bakom Green­woods ­populära biograf, Dream­land Theatre, hade egen bil.

Stadsdelens mest förmögne affärsman var dock O.W. Gurley. Tack vare Gurleys tre våningar höga hotell och många andra framstående verksamheter i området gjorde Green­wood ett så förnämt intryck att kvarteren brukade kallas Black Wall Street.

Framgångarna för många av Green­woods svarta invånare skapade missnöje bland vita som ansåg att tidigare slavar inte skulle ha större inkomster än de själva.

Ett ännu större bekymmer i vita kretsar var att stadens svarta befolkning växte. ”Tulsa riskerar att förlora sin prestigefyllda position som Oklahomas vitaste stad”, löd en varning i tidningen Tulsa Democrat.

Stadens vita invånare kunde dock glädja sig åt att de så kallade Jim Crow-lagarna fortfarande garanterade en skarp åtskillnad mellan vita och svarta. Sedan USA avskaffat slaveriet 1865 hade president Lincoln proklamerat att svarta nu hade vunnit ”rätten till liv, till frihet och till att söka lyckan”.

Men landets svarta befolkning hade inte blivit jämlika medborgare, eftersom delstaterna i Södern redan från 1870-talet infört lagar för att hålla svarta och vita åtskilda.

Invånare med olika hudfärger kunde inte gå i samma skola eller sitta i samma tågkupé, och svarta som inte lärde sig att läsa och skriva förlorade sin rösträtt.

I Tulsa fick svarta inte heller gå in i en butik där vita handlade. De kunde dock få arbeta i sådana butiker med enkla uppgifter utan kundkontakt.

Avskyn mot mörkhyade växte i Tulsa, och i slutet av 1910-talet drabbade vita och svarta samman i isolerade våldsamma händelser.

Lokaltidningen Tulsa Tribune spred rasistiska stämningar, och skribenter började kalla Greenwood ”Little Africa” eller ”Niggertown” – en stadsdel som enligt chefredaktören Richard Lloyd Jones präglades av ”sprit, droger, niggrer och vapen”. Redaktören hävdade utan omsvep att ”en nigger är det värsta som kan gå på två ben”.

År 1921 var läget spänt. En aldrig så oskyldig händelse kunde få rashatet att koka över i oljestaden.

Olyckshändelse utlöste våldsamheter

Måndagen den 30 maj 1921 började som alla andra dagar för 19-årige Dick Rowland. Den svarte tonåringen arbetade som skoputsare och putsade vita herrars skodon i en butik i Tulsas centrum.

Men när Rowland på för­middagen skulle gå på toaletten hade han otur. Butikens enda toalett var avsedd för vita, så Rowland var tvungen att ta sig upp på femte våningen i ett grannhus, där det fanns en liten toalett med skylten ”Bara för färgade”.

Svarta fick även använda hissen, och när Rowland skulle ner igen snubblade han på väg in i hissen och ramlade mot den vita hissflickan Sarah Page. Hon kände Rowland, som ofta åkt med hissen, men hon började ändå skrika och slå honom med sin väska, medan han försökte värja sig mot hennes slag.

”Jag har blivit överfallen”, jämrade sig Page när hissdörren öppnades på bottenvåningen. Rowland greps av panik och lade benen på ryggen, men nästa dag grep polisen den unge skoputsaren och burade in honom i en cell i stadens rådhus.

Sheriff William McCullough lovade Rowland en rättvis rättegång, men redan på förmiddagen den 31 maj var atmosfären spänd i Tulsa.

Tidningen Tulsa Tribune hade skrivit om händelsen i hissen och berättat för läsarna att den svarte tonåringen hade skadat Sarah Pages ”händer och ansikte och slitit sönder hennes kläder”.

När tid­nings­pojkarna sålde eftermiddagsupplagan var deras rop ännu mer uppseendeväckande: ”Extra! Extra! Neger lynchas i kväll! Läs allt om det!”

Så fort sheriff McCullough såg tidningsrubrikerna visste han att situationen kunde utvecklas till en katastrof. Snart hörde han skrik och oväsen från en vit folksamling framför rådhuset.

”Ge oss niggern!” skrålade de, och de blev fler timme för timme.

”Det blir ingen lynchning. Om någon försöker ta sig in till pojken i arresten måste de slå ihjäl mig först”, sa sheriffen för att dämpa de svallande känslorna.

Men det gick inte att stävja lynchstämningen, och situationen blev ännu mer explosiv när grupper av svarta från Greenwood dök upp. De ville förhindra att Rowland blev arkebuserad eller hängd, och flera var beväpnade.

”Nigger, vad tänker du göra med pistolen?” skrek en äldre vit man vid 22-tiden åt en av de svarta männen på torget. Trots att han var huvudet kortare än sin motståndare sträckte sig den gamle, vite mannen efter vapnet, som i tumultet gick av i luften.

Skottet fick flera andra män att avlossa sina vapen och kulorna flög kors och tvärs medan människor flydde åt alla håll. Över tjugo personer låg döda eller sårade framför rådhuset. Invånarna från Greenwood sprang tillbaka till sin egen stadsdel, men lynchstämningen bland Tulsas vita ­befolkning gick inte längre att stoppa.

I vrede sparkade uppretade män in dörrarna till vapenbutiker och slet till sig gevär, revolvrar och ammunition.

”Skaffa en pistol och få tag på en nigger!” uppmuntrade en polis, som själv gjorde sig redo att anfalla Greenwood. En av de allvarligaste raskravallerna i USA:s historia var i full gång.

Hatet sjöd i Södern

Rasoroligheter och medborgare som tog lagen i egna händer var inget ovanligt i sydstaterna 1921. Sedan 1915, då Ku Klux Klan återupplivades, hade lynchningarna blivit allt fler.

Maskerade i sina kåpor torterade och ­dödade Ku Klux Klan-medlemmar människor som i klanens ögon hade fel hudfärg.

Även i andra delar av USA eskalerade rashatet till våldshandlingar där vita angrep afro­amerikaner, och särskilt 1919 blev ett våldsamt år. Under den så kallade röda sommaren utbröt över 25 raskravaller, och även i städer i nordstaterna förekom blodiga strider mellan vita och svarta.

Värst var det dock i söder, där Ku Klux Klan var verksam. I Tulsa hade sammanslutningens första medlemmar lagt handen på Bibeln 1918 och svurit att kämpa för klanens mål att säkra ”vit överhöghet”.

Klanens avdelning i Tulsa växte snabbt, och budskapet från andra avdelningar var tydligt: ”Det bästa sättet att få nya medlemmar är att starta kravaller.”

Många av de vita som gick ut på ­gatorna sent på kvällen den 31 maj 1921 och begav sig mot Greenwood var Ku Klux Klan-medlemmar, men de gömde sig inte bakom några kåpor.

Skaran var så stor, och hela staden så kaotisk, att ingen såg någon anledning att maskera sig. Risken att bli dömd för våld mot svarta var hur som helst minimal.

Black Wall Street stod i lågor

Järnvägen som skilde Greenwood från stadens vita delar hade förvandlats till en frontlinje i en krigszon när klockan närmade sig midnatt den 31 maj 1921. För att försvara sina kvarter hade beväpnade svarta invånare gått i ställning i byggnader längs banvallen.

På andra sidan spåren samlades vita till en självutnämnd armé. Medan kulorna ven genom luften höll Greenwoods försvarare stånd i nästan två timmar. Men trycket blev till slut för stort.

De vita amerikanerna var tio gånger fler och stormade nu in i Greenwood medan de sköt vilt omkring sig. Krutröken låg som en dimma över gator och trädgårdar. Luften stank av svavel. En obönhörlig jakt hade börjat.

En av de första i Greenwood som föll offer för lynchstämningen var en ung, svart man i jeansskjorta. Han utsattes för rena rama kulregnet, när en grupp vita sköt i kapp för att träffa honom först.

Gärningsmännen gick fram till det flämtande offret på marken och såg på honom utan att röra ett finger, tills en ambulans kom tjutande. ”Försvinn härifrån. Rör inte den jäveln!” ropade männen till ambulanspersonalen, som förskräckta körde iväg från kaoset.

Förutom skjutvapen hade många av de vita i Tulsa försett sig med dunkar med fotogen och bensin som de forslade till Black Wall Street i bilar.

Stadens vita invånare var inte bara ute ­efter att döda en massa svarta, de tänkte även bränna ner deras butiker och bostäder. Byggnaderna manifesterade de svartas framgångar i staden.

Nu sparkade de laglösa in dörrar, varefter de stormade in och slet till sig värdeföremål innan de tömde sina dunkar över högar av uppstaplade trämöbler. Ljudet av tändstickor som ströks mot svavel­plån varslade om att elden snart skulle blossa upp, och mordbrännarna sprang vidare till nästa byggnad.

En grupp av över 500 vita män bevakade gatorna och såg till att skrämma bort brand­kåren, så att byggnaderna fick brinna ner till grunden.

Klockan sex på morgonen stod stora delar av Greenwood i brand, och röken lade sig som ett skrämmande moln över gatorna närmast järnvägen. Vett­skrämda människor började fly från området. Fäder och mödrar tog sina barn i handen och begav sig norrut.

Om de inte hann bort innan mordbrännarna nådde fram till deras hus, fick de en grym behandling. Ett äldre afro­amerikanskt par lät sig inte skrämmas och vägrade att lämna sitt hus. De knäböjde sida vid sida vid sin säng och bad till Gud, när en grupp vita män slog in dörren.

Utan att tveka satte inkräktarna en pistol i nacken på makarna och tryckte av. Det mördade paret fick ligga kvar på golvet vid sängen medan lågorna slukade deras hem.

Gurley gömde sig under byggnad

Hotellägaren O.W. Gurley hann ta till flykten innan hotellet antändes. Han hade lämnat kvar sin halvt medvetslösa ­hustru och hade nu hamnat i en livsfarlig situation.

Klockan var omkring sju på morgonen den 1 juni. Gatorna vimlade av hatiska vita män, och även om den välbärgade 53-årige Gurley var en respekterad man i Tulsa var han nu en måltavla på grund av sin hudfärg.

Han kände utmattningen i kroppen och insåg att han borde gömma sig i stället för att fortsätta sin flykt. Gurley klämde in sig i krypgrunden under en skolbyggnad, varifrån han hade utsikt över gatan.

Hundratals vita rusade förbi Gurleys gömställe – många med facklor i händerna. Till hotellägarens förskräckelse stannade en grupp av dem till när en vit tonåring ropade:

”Jag är säker på att jag såg en ta sig ner under skolan där borta.”

”Okej, låt oss se”, svarade en man, som riktade sitt gevär mot husgrunden och fyrade av. Gurley hade kravlat så långt bak han kunde och undgick därmed kulorna.

Ett kort ögonblick trodde han att han hade sluppit undan med blotta förskräckelsen, men då hörde han hur skolans fönster krossades. Snart kände han en olycks­bådande röklukt som letade sig ner i hans gömställe. Skolan brann.

”Att stanna här betyder en säker död, men jag dör också om jag kryper fram”, tänkte han.

Till slut blev han ändå tvungen att lämna sitt gömställe. När han hostande kom ut på ­gatan hade de vita dragit vidare mot norra Greenwood, där den nybyggda baptistkyrkan var mordbrännarnas nästa mål.

Vita samlade svarta i fångläger

På väg ut kände Gurley plötsligt en smärta i handen, där en glasskärva från skolans krossade fönsterrutor hade skurit ett djupt sår. Blodet rann längs skjortärmen, som på morgonen hade varit kritvit och nystruken.

Gurley smög nervöst iväg men stötte snart på en, som han själv uttryckte det, ”vit gentleman”. Denne stod med ett antikt hagelgevär och bevakade femton svarta, till­fångatagna personer. Gurley sträckte upp händerna över huvudet utan att göra motstånd.

Tillsammans med de andra fångarna fördes han till stadens basebollarena, McNulty Park, som nu fungerade som interneringsläger. Utan annat skäl än hudfärgen hade poliser och andra vita börjat gripa Tulsas ickevita invånare och samlade fångarna i tre läger i staden.

Fångarna gick i led med böjda huvuden, medan vita åskådare – till och med kvinnor och barn – hånade och spottade på dem.

Vissa roade sig även med att skjuta i marken, så att fångarna var tvungna att hoppa och dansa för att inte bli träffade i fötterna och benen. I flera fall rekylerade kulor på gatstenarna och sårade de tillfånga­tagna.

En motorcykelpolis band fast sex svarta män i ett rep efter sin motorcykel, innan han gasade iväg och tvingade fångarna att springa flera kilometer mot fånglägret.

Fyra andra sadistiska invånare plågade en svart man som tog sig fram på en rullbräda, eftersom hans ben hade blivit amputerade.

Männen knuffade av mannen från brädan med hjulen och band ett rep om hans längsta benstump. Repets andra ände band de fast vid en bil och körde genom Tulsa med den jämrande stackaren bakom sig. Hans hud slets upp mot underlaget medan huvudet slog emot spårvagnsräls och stenar. Mannen sågs aldrig i livet igen.

O.W. Gurley kunde skatta sig lycklig över att ha kommit fram till fånglägret i basebollarenan utan att ha blivit torterad längs vägen. I lägret lade en läkare om hans skadade hand, men hotellägaren var sårad ända in i själen. Gurleys livsverk hade bränts ner, och han hade förlorat sin hustru. Men mitt i eländet hörde han plötsligt en välkänd röst:

”Gode Gud, där är Gurley.”

Rösten kunde bara vara Emmas, och när han vände sig om kom hustrun springande. Emma hade bara svimmat på gatan och stod nu oskadd framför honom.

”Gurley, vad har de gjort med din hand? Är du skadad?” frågade Emma efter att paret hade återförenats i en lång och innerlig omfamning.

”Det är bara en skråma”, sa han.

Myndigheterna tystade ner massakern

Mitt på dagen den 1 juni upphörde illdåden på Black Wall Street. National­gardet hade kommit till Tulsa och hade utlyst undantagstillstånd i staden.

Brandbilar rullade in i de svarta invånarnas kvarter för att släcka bränderna, men stora delar av Green­wood låg redan i ruiner. Över 1 150 bostäder och affärer hade brunnit, och på gatorna låg sårade och mördade människor.

I den officiella statistiken registrerade myn­­dig­he­ter­na 36 dödsfall, varav 12 vita. Men historiker har senare konstaterat att antalet döda snarare var omkring 300.

Enligt vittnen arbetade vita Tulsa­bor frenetiskt med att forsla bort liken på eftermiddagen den 1 juni. Människor såg lastbilar med lik rulla ut ur staden för att dumpa kropparna i massgravar. Två vita pojkar såg förskrämt på medan tre män tömde ett lass lik.

En av männen såg pojkarnas stora ögon och tog tillfället i akt att hålla en liten lektion:

”Detta är syndens lön. Niggrerna gjorde orätt och fick vad de förtjänade.”

Generellt var Tulsas vita invånare inte ångerfulla. I Tulsa Tribune uttryckte redaktören Jones sin tillfredsställelse med att Greenwood hade jämnats med marken och skrev att ”ett område som Nigger­town får vi aldrig mer tillåta i Tulsa”.

Medan över 6 000 svarta personer greps och anhölls i samband med kravallerna gick nästan alla vita fria. Officiellt var det Tulsas svarta befolkning som fick skulden.

Efter oroligheterna tillsattes en jury som skulle undersöka händelserna. Slutsatsen blev att oroligheterna uteslutande hade orsakats av ”en grupp färgade män som ville skydda Dick Rowland”, och ”det fanns ingen upphetsad stämning bland de vita, inget tal om lynchning och inga vapen”.

Juryn hävdade även att svarta invånare i Tulsa generellt skapade problem genom att tro på lika rättigheter. Inga vita i Tulsa blev alltså någonsin fängslade för morden, förstörelsen och stölderna som ägde rum mellan den 31 maj och den 1 juni 1921.

Ironiskt nog ville hissflickan Sarah Page inte ens göra någon anmälan mot Dick Row­land, som sheriffen hade låtit smuggla ut ur staden till en säkrare plats medan den vita mobben attackerade Green­wood. Utan någon anmälan från Sarah Page blev Rowland följaktligen frisläppt utan rättsliga åtgärder.

Under sommaren och hösten 1921 var Greenwood inte mycket mer än ett tältläger där 8 000 hemlösa försökte återuppbygga stadsdelen. Många av dem lämnade Tulsa för att lägga händelserna bakom sig – bland andra paret Gurley, som slog sig ner i Los Angeles.

De följande åren fick Ku Klux Klan tusentals nya medlemmar i Tulsa. Raskravallerna i Tulsa visade tydligt på den enorma skillnaden mellan vita och svarta i USA.

Ändå föll det som hänt i glömska med tiden, eftersom myndigheterna i Oklahoma dolde skamfläcken 1921 genom att förstöra dokument som rörde kravallerna.

Först på 1970-talet började landets historiker gräva i massakern, så att den skulle kommas ihåg i framtiden.