Storhetsvansinne förvandlade ryskt erövringståg i Amerika till en katastrof
År 1803 har USA ännu inte sträckt ut sig till Stillahavskusten. Det jungfruliga landet lockar den ryske äventyraren Nikolaj Rezanov till en erövringsresa, då han vill öppna handelsstationer i Nordamerika och hissa den ryska flaggan varhelst han sätter sin fot. Sprit, intriger och storhetsvansinne gör emellertid snabbt resan till en mardröm.
Nikolaj Rezanov var 39 år gammal, när tsaren skickade ut honom för att kolonisera Amerika.
En varm vårkväll 1806 hålls det en ovanlig förlovningsfest i den lilla kolonistaden San Francisco. Uppe bland kullarna ovanför Golden Gate-sundet ligger den spanska guvernörens bostad, som dagen till ära har smyckats med blommor och två olika flaggor: den spanska och den ryska. Galaklädda gäster strömmar till festsalen, där kakor och sött vin har satts fram.
Inne i salen står festens mittpunkt – ett omaka par. Femtonåriga Conchita är guvernörens dotter och känd som ”hela Kaliforniens skönhet”.
På bara tre veckor har hon förälskat sig i den 42-årige ryske äventyraren Nikolaj Rezanov, som är chef för ett handelsimperium, som sträcker sig från Uralbergen till Alaska.
På hans bröst blänker diamanterna på Sankt Anna-orden, som ges endast till dem som har tsarens fulla förtroende.
Det blir en festlig kväll i guvernörsbostaden, men kort därefter avslöjar ryssen i ett brev till tsaren att förlovningen bara är ett trick, som ska se till att ryssarna kan etablera kolonier i Kalifornien:
”Ers Excellens kanske skrattar åt mina planer, men jag är säker på att de kommer att vara mycket lönsamma. Om vi får män och resurser kan hela detta land göras till en del av det ryska kejsardömet”, förutser han.
Tre år tidigare hade Nikolaj Rezanov stävat ut från Sankt Petersburg med två fartyg för att etablera ryska kolonier och handelsrelationer i Japan och Nordamerika. Det skulle bli ett av de mest spektakulära fiaskona i Rysslands historia.
Ambition tar Rezanov till hovet
Nikolaj Petrovitj Rezanov föddes i en adlig familj i 1770-talets Ryssland. Den unge Rezanov hade stora ambitioner, och när han vid fjorton års ålder gick in i armén talade han redan fem språk.
Efter sex år i armén blev han domare i Pskov, men provinsen började snart bli tråkig för den temperamentsfulle Rezanov, som till varje pris ville smaka maktens sötma.
Med sin charm och sin retoriska förmåga lismade han sig därför till ett sekreterarjobb vid hovet i Sankt Petersburg.
Där styrde Katarina den stora sitt rike, och i Vinterpalatset kunde Rezanov snabbt klättra till toppen i hierarkin, där han fick möjlighet att skapa relationer med imperiets viktigaste män.
1799: Med tsarens godkännande övertar Rysk-amerikanska kompaniet (RAK) Shelichov-Golikov-kompaniets besittningar i Amerika. Pälsjägarna blir en stat i staten med egna soldater och handelsmonopol i hela det norra Stillahavsområdet.
Sibiriens pälskung dyker upp
År 1793 mötte den nu 29-årige Rezanov en person, vars hårda liv stod i bjärt kontrast till det förnäma hovet. Grigorij Shelichov var känd som ”Kungen av Sibirien”.
Han hade skapat sin förmögenhet på att jaga uttrar i Alaska och sälja pälsen via sitt handelskompani.
Pälskungen ville att tsaritsan skulle stötta hans kompani för att hindra Frankrike och Storbritannien från att pressa ut ryssarna ur norra Stillahavsområdet.
Katarina var inte avvisande, men ville att någon från hovet skulle inspektera kompaniets handelsstationer.
Den kungliga inspektören blev Nikolaj Rezanov, som reste till Irkutsk i centrala Sibirien. Där visade Shelichov upp sina garverier, handelshus och vapendepåer.
De båda männen blev nära vänner, och 1795 gifte Rezanov sig med pälskungens fjortonåriga dotter Anna.
Strax därefter avled den försupne Shelichov, vilket lämnade Rezanov med ansvaret för ett av Rysslands största handelskompanier.
Den ambitiöse byråkraten sörjde inte sin svärfars död särskilt länge, utan reste tillbaka till Sankt Petersburg för att få tsaritsans officiella stöd för att utvidga kompaniets aktiviteter.
Britternas ökade närvaro i norra Stillahavsområdet var ”en dolk i ryssarnas drömmar”, förkunnade han och argumenterade för att hans firma skulle ha handelsmonopol och kallas för Rysk-amerikanska kompaniet (RAK).
Först 1799 lyckades det: Katarinas efterträdare, den paranoide tsar Paul, gav RAK ”Hans majestäts kungliga beskydd”.
Nu kunde Rezanov hissa den ryska flaggan på obebodda platser i Amerika, bedriva handel med främmande makter – och med den ryska staten som beskyddare kunde RAK aldrig gå i konkurs.
Sibiriens pälskung dyker upp
År 1793 mötte den nu 29-årige Rezanov en person, vars hårda liv stod i bjärt kontrast till det förnäma hovet. Grigorij Shelichov var känd som ”Kungen av Sibirien”.
Han hade skapat sin förmögenhet på att jaga uttrar i Alaska och sälja pälsen via sitt handelskompani.
Pälskungen ville att tsaritsan skulle stötta hans kompani för att hindra Frankrike och Storbritannien från att pressa ut ryssarna ur norra Stillahavsområdet.
Katarina var inte avvisande, men ville att någon från hovet skulle inspektera kompaniets handelsstationer.
Den kungliga inspektören blev Nikolaj Rezanov, som reste till Irkutsk i centrala Sibirien. Där visade Shelichov upp sina garverier, handelshus och vapendepåer.
De båda männen blev nära vänner, och 1795 gifte Rezanov sig med pälskungens fjortonåriga dotter Anna.
Strax därefter avled den försupne Shelichov, vilket lämnade Rezanov med ansvaret för ett av Rysslands största handelskompanier.
Den ambitiöse byråkraten sörjde inte sin svärfars död särskilt länge, utan reste tillbaka till Sankt Petersburg för att få tsaritsans officiella stöd för att utvidga kompaniets aktiviteter.
Britternas ökade närvaro i norra Stillahavsområdet var ”en dolk i ryssarnas drömmar”, förkunnade han och argumenterade för att hans firma skulle ha handelsmonopol och kallas för Rysk-amerikanska kompaniet (RAK).
Först 1799 lyckades det: Katarinas efterträdare, den paranoide tsar Paul, gav RAK ”Hans majestäts kungliga beskydd”.
Nu kunde Rezanov hissa den ryska flaggan på obebodda platser i Amerika, bedriva handel med främmande makter – och med den ryska staten som beskyddare kunde RAK aldrig gå i konkurs.
Ryssarna stävar ut i Östersjön
År 1803 var tiden inne. Tsaren skickade ut två ryska fartyg för att anlägga nya kolonier i Amerika och öppna en ambassad i det isolerade Japan.
Rezanov skulle vara ”tsarens ståthållare i ryska Amerika med makt över domstolar och rättsskipning”, och han skulle skapa en ”stabil grund för lag och ordning”.
Inför avresan fylldes fartygen Nadezhda och Neva med gåvor till japanerna – elfenbenskoppar, porslinsvaser och porträtt av tsaren.
Fartygens besättningar utgjordes av en brokig skara, för tsaren ville stärka Rysslands ekonomiska, akademiska och diplomatiska position i världen. Ombord fanns örlogsofficerare, vetenskapsmän, konstnärer, präster och gräddan av den ryska adeln.
Nikolaj Rezanov hade fått som han ville – RAK skulle vara en maktfaktor i Stillahavsområdet – men strax före avgång avled hans unga fru, 22 år gammal:
”All glädje i mitt liv försvann, när Anna gick bort. Mina båda barn är söta, men de river upp mina sår”, skrev han.
När fartygen stävade ut från Sankt Petersburg den 26 juli, var det därför med en djupt bedrövad Rezanov ombord på Nadezhda. Han skulle aldrig se sina barn eller sin födelseort igen.
Framme i Köpenhamn avslöjade Rezanov sin mörka sida. På tsarens räkning tog han in på stadens finaste hotell i tre veckor och kastade sig ut i nattlivet.
Den tysk-estniske godsägaren Hermann von Löwenstern beskrev allt i sin dagbok:
”Driven av nyfikenhet besöker Rezanov samtliga krogar och horhus. Från hotellrummets balkong ropar han åt alla flickor som går över torget, och skrattar högt åt sina egna skämt”.
Gräl på öppet hav
Ute på Atlanten hamnade Rezanov i konflikt med Nadezhdas kapten, Adam Johann von Krusenstern.
Tsaren hade nämligen gett båda männen intryck av att de skulle leda expeditionen.
Rezanov var dock endast chef för diplomatin, medan Krusenstern som kapten bestämde när fartyget var till havs. Besättningen föredrog den kompetente Krustenstern framför den lynnige Rezanov.
”Vi lämnade Ryssland i övertygelsen att Rezanov endast var en passagerare. När han lade sitt godkännande från tsaren på bordet överraskade han Krusenstern.
Det går inte att föreställa sig att dela skepp med honom under längre tid. Han är ofta tanklös, ond, partisk och ilsk”, hävdade godsägaren Löwenstern.
När fartygen nådde Brasilien eskalerade bråket mellan Rezanov och Krusenstern. Medan förråden fylldes med ananas, citroner och apelsiner, skrev officerarna en strid ström av klagomål i brev till Sankt Petersburg.
”Tsaren kommer att överraskas av mängden post från Brasilien”, noterade Löwenstern i sin dagbok. ”Rezanov gör inget för att dölja att han förbannar oss alla. Må bödeln ta honom!”
Rezanovs beteende blev så olidligt att de flesta i besättningen vände sig mot honom.
De beslutade sig för att dela officersmässen på Nadezhda i två, så att en tumstjock skiljevägg isolerade den sure ryssen från resten av expeditionen.
När fartygen stävade ut för att runda Sydamerikas spets var stämningen ombord tryckt. Löwenstern fann det svårt att stå ut med den:
”Otrevligheterna och stressen har gjort detta till en evighetsresa. Jag får rysningar vid tanken på att jag måste umgås med de här människorna i tre år”, skrev han.
Kommentaren gällde framför allt Rezanov: ”Han går på däcket med böjt huvud som en byracka som är rädd för vatten”, konstaterade Löwenstern.
Nakna kvinnor förvärrar stämningen
Den 24 april 1804 fick fartygen åter land i sikte. De närmade sig Marquesasöarna, en ögrupp i södra Stilla havet.
Efter ett möte med den lokala hövdingen skedde något som fick sjömännen att jubla. Nakna kvinnor simmade ut till fartygen och följde med männen ned under däck i utbyte mot glaspärlor och kläder.
Rezanov deltog inte i festligheterna. I stället skällde han senare ut Krustenstern inför besättningen. Det var en förödmjukande handling, som fick kapten Lisianskij från systerfartyget Neva att reagera:
”Du är galen och bör spärras in i din hytt”, hotade han Rezanov.
Den skarpa tillsägelsen fick Rezanov att för en kort tid hålla en låg profil, och när fartygen kort därefter nådde Hawaii, började han på nytt formulera vidlyftiga planer för ett ryskt Amerika.
Den lokale kungen handlade med RAK i Alaska, och örikets frodiga landskap gjorde stort intryck på Rezanov. ”Hela Sibirien kan förses med socker från Owyhee”, skrev han om en av öarna.
Glädjen grumlades dock av nyheten om att Sitka, den viktigaste RAK-kolonin i Alaska, året dessförinnan utplånats av lokala stammar. Expeditionen beslutade därför att Neva skulle skickas norrut för att återerövra kolonin. Under tiden fortsatte Rezanov på Nadezhda.
Stridstuppar sluter fred
Efter ännu en påfrestande sjöresa fick Nadezhdas besättning åter rysk mark under fötterna den 3 juli 1804, när de nådde Kamtjatkahalvön.
Den lokale guvernören, som dök upp strax därefter, fick genast medla mellan ledarna.
”Jag har hållits som gisslan ombord i sju månader”, klagade Rezanov.
”Jag förbannar det ögonblick jag fick något med Rysk-amerikanska kompaniet att göra”, skrek Krusenstern som svar, innan han bröt samman i tårar.
Guvernören insåg snabbt vem som var orsak till oron, och beordrade Rezanov att be om ursäkt offentligt. Med denna bräckliga vapenvila kunde Nadezhda segla vidare till Japan.
Rezanovs försök att öppna en rysk ambassad i Japan misslyckades dock fullständigt. De försiktiga japanerna lät ryssarna övervintra och vänta i ett halvår, innan de 1805 avvisade allt samarbete.
Avslaget var självförvållat, hävdade Löwenstern. Rezanov hade nämligen förolämpat japanerna genom att berusad kissa ut över relingen inför boende i Nagasaki. Rezanov var en skandal:
”Hela Japan talar om er. Folk säger att ni är annorlunda än holländarna. Stoltare, hetsigare, och ni ser ned på japanerna”, förklarade en tolk för honom.
Under expeditionen var den ryske kaptenen Adam Johann von Krusenstern konstant i konflikt med Nikolaj Rezanov
Stridstuppar sluter fred
Efter ännu en påfrestande sjöresa fick Nadezhdas besättning åter rysk mark under fötterna den 3 juli 1804, när de nådde Kamtjatkahalvön.
Den lokale guvernören, som dök upp strax därefter, fick genast medla mellan ledarna.
”Jag har hållits som gisslan ombord i sju månader”, klagade Rezanov.
”Jag förbannar det ögonblick jag fick något med Rysk-amerikanska kompaniet att göra”, skrek Krusenstern som svar, innan han bröt samman i tårar.
Guvernören insåg snabbt vem som var orsak till oron, och beordrade Rezanov att be om ursäkt offentligt. Med denna bräckliga vapenvila kunde Nadezhda segla vidare till Japan.
Rezanovs försök att öppna en rysk ambassad i Japan misslyckades dock fullständigt. De försiktiga japanerna lät ryssarna övervintra och vänta i ett halvår, innan de 1805 avvisade allt samarbete.
Avslaget var självförvållat, hävdade Löwenstern. Rezanov hade nämligen förolämpat japanerna genom att berusad kissa ut över relingen inför boende i Nagasaki. Rezanov var en skandal:
”Hela Japan talar om er. Folk säger att ni är annorlunda än holländarna. Stoltare, hetsigare, och ni ser ned på japanerna”, förklarade en tolk för honom.
Amerika ska rädda expeditionen
Det var sålunda en nedslagen Rezanov som återvände till Kamtjatka den 24 maj 1805. Färden hade dittills varit ett enda, långt fiasko.
Om Rezanov någonsin ville bli tagen på allvar i Ryssland igen, var han tvungen att återvända till Amerika och uträtta något spektakulärt.
Nadezhda var utslitet, så Rezanov skaffade ett nytt fartyg, Maria, och planerade en expedition till Nordamerika.
Där tänkte han besöka RAK-kolonierna och erövra nya territorier. Fartygets lastrum fylldes med förnödenheter, och den 14 juli 1805 lättade Maria ankar med endast 25 man ombord – Krusenstern och de övriga officerarna vägrade att följa med.
De flesta i besättningen var hårdföra och illaluktande lycksökare, som drömde om att bli rika på Alaskas havsuttrar. Även fartyget var fult.
Rezanov beskrev inledningsvis Maria som handelskompaniets ”nyaste och bästa skepp”, men efter bara några dagar till sjöss föll bogsprötet i vattnet, och de för tunna masterna hotade att knäckas så fort det blåste upp.
Ryssarnas första möte med sina kolonier på andra sidan havet var de vulkaniska Pribiloföarna, 300 kilometer från Alaskas kust.
Där blev Rezanov tvungen att modifiera sina förväntningar på ett välordnat samhälle. Femton ryska säljägare bodde i jordhålor, vars tak hölls uppe av revben från valar.
De följande veckorna seglade ryssarna från koloni till koloni längs ögruppen Aleuterna, medan Rezanov inventerade och löste konflikter.
Han kände sig som ”både tsar och Gud”, när han anlände och snabbt dömde suputer och tjuvar.
På ön Unalaska frågade Rezanov de infödda aleuterna vad de tyckte om den lokale RAK-chefen Emilian Larionov.
”Han är som en far för oss”, löd svaret, varpå en nöjd Rezanov gav Larionov en guldmedalj från tsaren.
I själva verket tvingades lokalbefolkningen följa med ryssarna på farliga jaktexpeditioner, för utan deras kajaker och spjut hade européerna ingen chans att fånga de skygga havsuttrarna.
Kolonin Sitka blev i början av 1800-talet centralort i ryska Amerika.
Lokalbefolkningen ska kristnas
Den 31 juli anlände Maria till den viktiga RAK-kolonin Kodiak nära Alaskas fastland.
Den ryska kronkolonin bestod av 30 stugor, en smedja och ett lagerhus fyllt med 18000 havsutterskinn till ett värde av cirka två miljoner rubel – tillräckligt med pengar för att finansiera tre världsomseglingar.
Dessutom fanns det en liten kyrka och en handfull av kyrkans män, ledda av munken Gideon. Att lokalbefolkningen skulle omvändas till kristendomen var ett krav från tsaren i Sankt Petersburg.
Rezanov gjorde därför sitt för att bidra till aleuternas bildning genom att fylla skolan med böcker och vetenskapliga instrument, som han hade köpt i London.
I augusti 1805 seglade Maria till kolonin Sitka i sydligaste Alaska, där RAK-bossen Alexander Baranov hade sitt högkvarter.
Han berättade hur kolonin hade grundats med blod. Tillsammans med 22 ryssar och 200 aleuter i kajaker slog han år 1799 tillbaka de lokala tlingitkrigarna efter ett stort slag.
Några års lukrativ fisk- och pälshandel följde, innan Sitka år 1802 attackerades, och 29 ryssar dödades.
Det var endast tack vare örlogsfartyget Neva, som Rezanov året dessförinnan hade skickat norrut, som Baranov kunde återta kontrollen över kolonin.
Sedan dess hade ryssarna befunnit sig i konstant alarmberedskap, för de infödda lurade fortfarande i skogarna bakom bosättningen.
USA skickar vapen till de infödda
Rädslan var inte obefogad, för amerikanerna hade försett tlingitkrigarna med vapen i utbyte mot havsutterskinn.
Det nygrundade USA såg nämligen gärna att ryssarna drevs på flykten.
”Vi lever på en klippa med vakter och laddade kanoner, så vi är alltid redo att ta emot gäster”, skrev Rezanov, som annars inte hade särskilt mycket till övers för sina landsmän.
”Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket dryckenskap”, skrev han i ett brev till munken Gideon, som var en av de få som orkade kommunicera med den vresige ryssen.
Rezanov och hans besättning fick övervintra i Sitka, men under oktober ställdes de inför en ny fiende: hungern. De 200 ryssarna i kolonin fick hålla till godo med sälkött, blaskig soppa och vodka.
Till slut var ryssarna tvungna att fånga kråkor för att överleva, och den 25 februari 1806 hade Rezanov fått nog:
Åtta ryssar hade dött av svält, och 60 låg sjuka. Han lämnade därför kvar Maria, riggade ett mindre fartyg och seglade söderut med 40 man ombord. Målet var det mytomspunna, frodiga Kalifornien.
År 1802 erövrade de infödda tlingitkrigarna ryssarnas koloni Sitka. Två år senare tog ryssarna dock tillbaka bosättningen.
Färden går till paradiset
När dimman lättade över San Francisco den 28 mars 1806 kunde invånarna i den spanska kolonin se ett fartyg med en sliten rysk flagga kasta ankar ute på havet.
En liten båt sattes i vattnet, och när den närmade sig kusten kunde spanjorerna se en förnäm herre stå i fören.
Mannen var Rezanov – så avmagrad att han knappt kunde stå upprätt. Hans mun stank av skörbjugg, han hade löss i håret, och hans mage drogs ihop i kramper.
Han höll trots det masken, när han hälsade på San Franciscos kommendant, Don José Dario Arguello.
Efter den ändlösa vintern i Alaska framstod kolonin som rena paradiset. Spanjorerna hade spioner i Sankt Petersburg och var fullt medvetna om att ryssarna drömde om att ta makten i Kalifornien.
Trots det behandlade de sina gäster som kungar. Ryssarna frossade på lammkött och körsbär i guvernörens hus, där Rezanov lade märke till hans 15-åriga dotter – den förtrollande vackra Conchita. Hon var lång, slank och hade den spanska adelns ljusa hy.
Under de följande tre veckorna utnyttjade Rezanov all sin charm och sin retoriska förmåga för att förmå spanjorerna att ingå ett handelsavtal med de hungriga ryssarna i RAK. Han gav sina värdar klockor, medaljer och elfenben – gåvor som japanerna inte hade tagit emot.
”Vi måste dölja vår desperation. Spanjorerna är extremt misstänksamma mot oss ryssar”, konstaterade Rezanov.
Förhandlingarna ledde inte till något, men då friade Rezanov till guvernörens dotter efter att ha uppvaktat henne i veckor:
”Jag erbjöd mig att ta hennes hand, och hon accepterade”, skrev han. Förlovningen överraskade spanjorerna, som trots det arrangerade en fest för att fira den.
Något bröllop kunde emellertid inte komma på tal förrän påven hade godkänt giftermålet mellan en katolsk kvinna och en rysk-ortodox man.
Äventyret slutar i Sibirien
Efter tre års fiasko var Rezanov lycklig över sin lilla fint – hans frieri berodde nämligen mer på hans ambition att garantera spanska leveranser av mat till de ryska kolonierna än på kärlek: ”I denna position kan jag tjäna mitt land”, skrev han till Rysslands handelsminister.
Det var därför en upprymd Rezanov som fyllde sitt fartyg med 200 ton spannmål för hemresan.
Tillbaka i Alaska försåg han kolonierna med mat, innan han korsade Stilla havet och påbörjade den långa resan tillbaka till Sankt Petersburg.
Längs vägen drömde Rezanov om RAK:s gyllene framtid, men i en släde på väg genom Sibirien drabbades han av lunginflammation och hög feber. Den 8 mars 1807 kollapsade han utanför staden Krasnojarsk och avled strax därefter.
Nikolaj Rezanovs resa var ett fiasko, men breven från Kalifornien inspirerade RAK till att pröva lyckan.
År 1812 etablerades den lilla kolonin Fort Ross norr om San Francisco, som skulle bli rena kornboden för pälsjägarna i Alaska.
Rysslands status som kolonialmakt var dock kortlivad, och 1867 väcktes landet abrupt ur sin amerikanska dröm.
Dyra krig och rädslan för en brittisk invasion fick landet att sälja Alaska till USA för ynka 7,2 miljoner dollar. Med försäljningen dog Rezanovs ambitiösa dröm, innan den hunnit börja på allvar.