Snickaren James Marshall inspekterade den kanal som han och hans män just hade grävt. Kanalen skulle leda vatten från floden American River till ett sågverk som de höll på att bygga åt godsägaren John Sutter. Marshall mätte djupet i kanalen när han såg något som glittrade till. Han tänkte inte mer på det, utan gick tillbaka till de andra.
Av ren nyfikenhet gick Marshall tillbaka till kanalen följande dag. Även då såg han något metalliknande som glänste i vattnet. Marshall kände pulsen dunka i öronen och hjärtat slog ett extra slag när han fick upp en klump stor som en ärta.
Han tyckte inte att den glimmade lika mycket som guld – det var kanske bara järnkisel. Marshall visste att järnkisel är sprött, medan guld är mjukt, så han lade klumpen på en sten och bankade på den med en mindre sten. Klumpen plattades till, men gick inte sönder.
”Gossar! Vid Gud, jag tror att jag har hittat en guldgruva!” Snickaren James Marshall, när han hittat guld i Kalifornien.
Med långa snabba kliv gick Marshall tillbaka till de andra som arbetade vid sågverket. ”Gossar! Vid Gud, jag tror att jag har hittat en guldgruva!”, utbrast han.
Smittade av Marshalls upphetsning släppte männen allt de hade för händerna. De turades om att bita i klumpen. En av arbetarna, som hade grävt guld i Georgia, utbrast: ”Det här guldet är renare än det jag hittade i Georgia.”
Allihop sprang ner till kanalen och vadade ut i det kalla vattnet. De stängde kanalens slussport och hittade genast små flagor av guld i vattnet. Snart stod de alla och grävde i kanalbankarna och i bottnen med sina fickknivar – var och en med sin egen euforiska dröm om rikedom och en sorglös framtid.
Otroligt nog enades de om att bygga klart sågverket innan de fortsatte sin jakt på guld. En av männen skrev i sin dagbok: ”Alla återvände till sina vanliga uppgifter, men vi talade bara om guld.”
Snickaren James Marshall hittade 1848 en guldklimp framför det sågverk som han höll på att bygga. Redan året därpå anlände 100 000 lycksökare till Kalifornien.
Fyndet gör markägaren förtvivlad
Två dagar senare red James Marshall till sin arbetsgivare John Sutter för att berätta om sitt fynd. Sutter såg med förtvivlan på vad de hittat. Han insåg genast vad detta skulle betyda för hans planer.
John Sutter hade 1839 kommit till Kalifornien med stora drömmar om att skapa ett jordbruksimperium. Kalifornien var vid den här tiden en del av Mexiko, och Sutter hörde till de första icke-mexikanska invandrarna i detta extremt glesbefolkade område.
Han köpte 200 kvadratkilometer mark i den mycket bördiga Sacramentodalen. Med hjälp av de lokala ursprungsamerikanerna byggde han ett stort fort av torkat lertegel. Bosättningen, som fick namnet Sutter´s Fort, fungerade som skydd såväl som handelsstation, bostad, stall och lada. Sutters gods blomstrade. Lokalbefolkningen skötte hans marker och mexikanska cowboyer vaktade hans boskap.
John Sutter försökte bygga upp ett lantbruksimperium i Kalifornien, men anstormningen av guldgrävare grusade alla hans planer.
År 1847 erövrade USA Kalifornien från Mexiko. Kriget gav John Sutter en oväntad gåva – 150 soldater blev strandsatta i Fort Sutter. De hann inte ta sig över bergen innan vintern kom.
Många av soldaterna var skickliga hantverkare, och Sutter kunde äntligen få hjälp med den kvarn och det sågverk som han så länge hade önskat. Byggnaderna skulle ge honom en dominerande roll i området.
Men ett stort guldfynd skulle förändra allt. Soldaterna, mexikanerna och ursprungsamerikanerna skulle lämna honom för att gräva guld. Hans kvarn och sågverk skulle inte bli klara, och horder av laglösa guldgrävare skulle välla in och förstöra hans mark, äta upp hans spannmål och slakta boskapen. Sutter bönföll Marshall att hålla tyst om guldfyndigheterna – åtminstone tills kvarnen och sågverket var färdiga.
Kaliforniens majestätiska natur var på 1800-talet ett omtyckt motiv bland amerikanska målare. Här bergskedjan Sierra Nevada målad av den tyske immigranten Albert Bierstadt.
Kalifornien var ett obebott paradis
Amerikas västkust var nästan helt orörd, medan resten koloniserades under 1700-talet. Antalet invånare förblev litet – tills guldruschen bröt ut.
Från mitten av 1500-talet hade spanska kolonisatörer erövrat det mesta av Centralamerika, och Kalifornien låg endast ett stenkast bort. Men när spanjorerna utforskade den amerikanska västkusten fann de ett område bebott av spridda stammar, och som inte tycktes ha några av de ädelmetaller som Centralamerika var rikt på.
Kalifornien var därför ointressant för Spanien, som hade varken resurser eller en befolkning för att kolonisera det enorma området. I stället fick området ligga nästan orört, och först 1769 – mer än 200 år senare – inleddes en kolonisering av området.
Längs kusten etablerade spanjorer och sedan mexikaner små byar, som växte upp kring missionsstationerna San Diego, Santa Barbara, Santa Cruz och San Francisco. Men år 1790 fanns det fortfarande inte mer än några hundra spansktalande mot de 150 000–300 000 kaliforniska ursprungsamerikanerna.
År 1821 blev landområdet en del av det nya, självständiga Mexiko, men 1848 tog USA över området efter segern i det mexikansk-amerikanska kriget. Vid det laget levde färre än 100 000 icke infödda i Kalifornien – år 1860 hade antalet ökat till 380 000.
Ryktet börjar sprida sig
Men hemligheten var alldeles för fantastisk för att den skulle gå att hålla tyst om i de sex veckor som det skulle ta att färdigställa allt. Och trots sin oro greps Sutter själv av den euforiska tanken att plötsligt bli stormrik.
I sina brev talade han om att det snart skulle ske stora saker i Sutter´s Fort, och flera av hans medarbetare lade märke till att Sutter uppförde sig underligt.
”Alla lämnade mig, från sekreteraren till kocken.” Guldruschen gjorde att entreprenörer som John Sutter inte kunde få tag i arbetskraft.
I Sutter´s Fort spreds nyheten snabbt. När en av de män som höll på att bygga sågverket handlade i traktens lilla butik betalade han för sina varor med en liten guldklimp.
Allt fler struntade i att gå till jobbet för att i stället leta guld. Soldaterna från Utah var de första, men de följdes även av ursprungsamerikanerna.
”Alla lämnade mig, från sekreteraren till kocken. Jag fick börja jobba med skörden ensam, medan de andra grävde och vaskade guld. Inte ens indianerna kunde jag lita på längre”, skrev John Sutter förtvivlat i sin dagbok.
Under de följande veckorna spred sig nyheten och till slut nådde den ända till San Francisco.
Bokhandlarna sålde travar med böcker till män med guldfeber. Böckerna beskrev bland annat metoder för att testa ädelmetaller och de snabbaste färdvägarna.
Affärsman utlöser guldrusch
Sam Brannan var en av de första invånarna i San Francisco som fick höra att det hänt något särskilt. Brannan tog sig genast till Sutter´s Fort för att öppna en butik med utrustning för guldgrävare.
”Allt tyder på att människorna här har blivit tokiga! Alla stannar upp och frågar sig själva: 'Är jag galen? Är det jag ser med mina egna ögon verkligen guld, eller är det bara mina fantasier?'”, skrev Brannan i sin dagbok.
Den 12 maj kom Brannan tillbaka till San Francisco för att sprida ryktet – och locka kunder till sin butik vid Sutter´s Fort. Han gick ut på huvudgatan, där han viftade med sin hatt och höll upp en flaska full av guld i luften, medan han ropade: ”Guld! Guld från American River!”
Människor flockades kring honom och synen av den dyrbara metallen var gnistan som skulle tända hela staden. På tre dagar lämnade en tredjedel av alla män San Francisco. De gick ifrån sina familjer eller sålde sina hus för en spottstyver.
I början av 1850-talet var San Franciscos hamn ofta så proppfull att fartyg fick vänta länge, innan de kunde lägga till vid en kaj.
San Francisco gick från by till metropol
Guldruschens inflöde av människor fick Kaliforniens småstäder att växa explosionsartat – inte minst San Francisco, som med sin placering vid kusten var första anhalten för de flesta hoppfulla guldgrävare.
År 1776 byggde spanska soldater ett fort nere i San Francisco-bukten. Intill fortet byggde spanska missionärer bosättningen Misión San Francisco de Asís. En liten stad växte långsamt fram och den fick namn efter missionen.
År 1847 hade staden 850 invånare, tolv handelskontor, två hotell, två tidningar och flera krogar. Två pirer var allt som hittills hade byggts av stadens senare så berömda hamn.
När guldgrävarna började strömma in 1849 anlände 40 000 av dem med fartyg till San Francisco. Den lilla hamnstaden sjöd av liv och hus byggdes på de branta sluttningarna.
På bara ett år växte befolkningen till 20 000 och på 1860-talet uppgick antalet invånare till 50 000. Hotell, butiker, bordeller och danshallar sköt upp som svampar ur marken.
Det var dit de framgångsrika guldgrävarna vallfärdade när de ville sätta sprätt på sina rikedomar. San Franciscos snabba tillväxt ökade behovet av bättre transporter mellan öst- och västkusten.
År 1869 lades sista handen vid den transkontinentala järnvägen. Nu låg vilda västerns Paris, som staden kallades, öppen för hela USA och resten av världen.
100 000 vallfärdar till Kalifornien
Den 29 maj skrev Californian, den lilla lokaltidningen i Sutter´s Fort: ”Guld! Guld!! GULD!!!” med jättebokstäver på förstasidan av det som skulle visa sig bli det sista numret. Tidningen lades ner eftersom alla anställda gav sig av för att leta guld. Fortets soldater deserterade, och arrestens fångvaktare tog fångarna med sig för att gräva guld.
En postryttare skickades iväg mot östkusten med den stora nyheten, och från hela Kalifornien började amerikaner, mexikaner och ursprungsamerikaner nu strömma in i Sutter´s Fort.
Omkring 6 000 lycksökare kom till Kalifornien år 1848, främst från Oregonterritoriet och Mexiko. Många av dem tjänade enorma förmögenheter på att plocka på sig det lättillgängliga guldet. De som hade tur tjänade tusentals dollar om dagen.
Några månader efter guldfyndet vid Sutter´s Fort, på sensommaren 1848, nådde ryktet östkusten. Då var det för sent att resa till Kalifornien. Ingen skulle hinna korsa Klippiga bergen och Sierra Nevada före vintern.
Guldgrävarna införde industriella metoder för att underlätta arbetet med att sila och spola lera och småsten med hjälp av flodvatten.
Under vintern spred sig ryktena om den stora mängden guld allt större. Så fort snön började smälta var tusen och åter tusen redo att ge sig av tvärs över den enorma kontinenten till ett så gott som obebott och okänt land.
Nästan 60 000 amerikaner drog i väg i karavaner tvärs över prärien, genom skogar och isiga bergskedjor.
Även från utlandet strömmade människor till. Det ena skeppet efter det andra anlöpte San Francisco med människor från Syd- och Centralamerika, Europa och Asien. Alla sökte lyckan.
Enbart under 1849 kom nästan 100 000 personer till Kalifornien – de kom att kallas ”Fortyniners”. De flesta slog sig ner i området kring Sutter´s Fort.
Guldfyndigheten var enorm. Guldådern var nästan 20 mil lång, och mellan 1848 och 1853 utvanns 370 ton guld. I dag skulle det motsvara ett värde av 7,2 miljarder dollar.
Fram till 1855 var guldgruvorna i Kalifornien fullproppade med hoppfulla guldgrävare. Gruvdriften fortsatte efter 1855, men bedrevs alltmer av stora bolag.
En del guldgrävare blev riktigt rika. Men de flesta hittade ingenting alls. De hade gett upp allt för drömmen om rikedom och lycka. Många dukade under. Var tolfte dog av svält, sjukdomar eller av våldsdåd i gruvlägren.
Värst gick det för Kaliforniens urinvånare. Före år 1848 bodde 150 000 ursprungsamerikaner i området. År 1870 fanns endast 30 000 kvar. I många fall handlade det om regelrätta folkmord för att fördriva urinvånarna från deras dyrbara land.
Även för John Sutter blev guldfyndet en katastrof. I sin dagbok skrev han: ”Fort Sutter har översvämmats av folk och förvandlats till en veritabel basar.”
Sutter kunde inte få arbetskraft till sitt jordbruk och guldgrävarna plundrade hans marker och stal hans boskap. På bara två år förlorade Sutter allt han hade arbetat så hårt för.
Guldruschens segerherre blev nationen USA. Före 1848 bodde det knappt 15 000 amerikaner och mexikaner i Kalifornien.
Bara sju år senare, 1855, hade över 300 000 invandrare slagit sig ner i det område som senare skulle bli USA:s folkrikaste stat.