”Slavknäckaren” piskade svarta till underkastelse

Den idylliska tillvaron tog emellertid slut år 1832, då Douglass återlämnades till sin ursprungliga ägare. Nu blev det snålt med maten samtidigt som arbetet var mer slitsamt. Dessutom försvann den relativa frihet som Douglass haft. I stället för att hänga med huvudet gjorde den beläste tonåringen uppror mot livet i kedjor. Han vägrade arbeta, svor åt sin ägare och lät vid flera tillfällen avsiktligt Aulds hästar rymma.

Till slut fick slavägaren nog och en kort tid senare tvingades Douglass gå den kalla vägen till slavknäckaren Covey, åt vilken han skulle arbeta i ett år. Covey, som bodde på en farm med sin fru och sina barn, sparade mycket pengar genom att hjälpa traktens plantageägare, som lät honom ta hand om besvärliga slavar. Coveys specialitet var att knäcka dem och få dem att uppföra sig.

”Jag får veta att jag är som ett ungt, otämjt arbetsdjur som ska brytas ner för att leva ett evigt, bittert liv i slaveri”, skrev Douglass senare i sin självbiografi. Tonåringens rygg blödde varje gång slavknäckaren pryglade honom för att försöka få honom att foga sig.

Slavar misshandlades till lydnad

Douglass hade förväntat sig att en man som gick under benämningen ”slavknäckare” skulle vara en stor, stark och hotfull man, men 28-årige Covey var knappt 160 centimeter lång och spensligt byggd. Rädsla kunde han emellertid ingjuta i folk. Hans smala, grågröna ögon, korta nacke och höga panna fick honom att se ut som en varg, en jämförelse som stämde väl överens med hans personlighet.

Covey övervakade ständigt sin ”flock” och om han tyckte att slavarna inte arbetade hårt nog pryglade han dem med antingen en käpp eller en läderpiska. Douglass arbetade så bra han kunde och gjorde allt han fått lära sig, men trots det fick han smaka på piskan.

Från gryning till midnatt slet han och en handfull övriga slavar på fälten. En annan av deras uppgifter var att samla ved på en oxkärra.

Douglass hade ingen erfarenhet av sådant arbete när han skickades ut i skogen bara ett par veckor efter sin ankomst till farmen. Han förlorade kontrollen över oxarna och krockade vagnen mot först ett träd och sedan porten in till Coveys farm.

Olyckan gjorde Covey rasande. Han slet kläderna av Douglass och piskade honom blodig med en gren från ett gummiträd.

Under det följande halvåret blev Douglass enligt egen utsago piskad minst en gång i veckan. Öppna sår på ryggen blev någonting den unge slaven tvingades vänja sig vid.

Stryk kunde vilken slavägare som helst ge sina slavar. Coveys specialitet som slavknäckare var den dagliga psykiska misshandel han utsatte de svarta för. Likt en orm i gräset övervakade den utstuderade farmaren sina slavar i det fördolda, bakom buskar och staketstolpar. Ibland låtsades han att han skulle in till staden, men i stället satte han sig och lurade i ett träd nära marken.

Därifrån kunde han se vad slavarna gjorde och sedan ge sig på dem som inte arbetade ordentligt. Slavarna upplevde det som om Covey hade en närmast övernaturlig förmåga. Han visste alltid vad de gjorde, även när han inte var där.

Efter några månader verkade det som om Covey skulle lyckas med sin uppgift att knäcka Douglass.

”Jag var nedbruten till både kropp och själ. Min kropps naturliga spänst fanns inte längre kvar, mitt intellekt tynade bort, min läslust försvann och den glada gnistan i mina ögon dog. Slaveriets mörker slöt sig runt mig. Människan förvandlades till ett djur”, skrev Douglass om sin första hemska tid hos slavknäckaren Covey.

Det fanns dock stunder då den unge slaven slapp undan sin vardag och kunde drömma sig bort till ett liv i frihet.

Den djupt religiöse Covey levde i enlighet med Bibelns bud om att helga vilodagen, så slavarna arbetade inte på söndagar. Douglass tillbringade ofta söndagarna ensam på en backe med utsikt över havsviken Chesapeake Bay. Med sorg i hjärtat såg han fartygen segla förbi.

”Den synen drabbade mig alltid hårt. Jag tänkte: ’Ni fartyg har släppt era förtöjningar, medan jag sitter fast här i mina kedjor och är en slav.’”

Slogs blodig

En glödhet sommardag i augusti påmindes Douglass verkligen om hur långt borta friheten var. Medan han slet med veteskörden fick han solsting och ramlade omkull. För att hämta sig kröp han in i skuggan, där Covey snart kastade sig över honom.

Han sparkade Douglass hårt i sidan och skrek att han skulle resa sig. Douglass försökte ta sig upp, men sjönk ihop igen, vilket resulterade i en ny spark. Till slut tog slavknäckaren en bräda, slog den i huvudet på Douglass och utbrast: ”Om du har huvudvärk ska jag nog bota dig!”

Slagen fick så klart inte Douglass snabbare upp på benen. Till slut lämnade en frustrerad Covey honom. Blodet rann nedför den unge slavens ansikte. När Douglass vaknade bestämde han sig för att det här var för mycket. Han flydde tillbaka till sin ägare Thomas Auld för att berätta hur illa hans ”ägodel” behandlats.

Där fanns det dock ingen sympati att få. I stället fick Douglass höra att han ”säkert hade förtjänat sina slag” och beordrades tillbaka till Covey morgonen därpå.

När han kom tillbaka till Coveys farm väntade slavknäckaren på honom och gick till angrepp likt en ”galen hund”, skrev Douglass. Han ville inte ha mer stryk, utan flydde ut i skogen. Där gömde han sig tills en slav vid namn Sandy stötte på honom. Sandy förbarmade sig över den unge mannen och bjöd honom med sig hem på ett mål mat och erbjöd honom en säng att sova i. Sandy var gift med en frigiven kvinna och levde ett bättre liv än de flesta andra slavar.

Efter en god natts sömn, då Douglass inte bara fick vila ut, utan även kände att han blivit behandlad som en människa, lämnade han stugan för att möta slavknäckaren. Det var dock söndag, så först hände ingenting. Den fromme slavknäckaren slog inte sina slavar på söndagar – men måndagar var en helt annan femma.

Slagsmål blev en avgörande vändpunkt

Som så många gånger förr kom Coveys överfall helt oväntat. När Douglass var på väg nedför en stege från höloftet gick Covey till attack och försökte binda ett rep runt fotlederna på tonåringen. För första gången på ett halvår – ja, hela hans unga liv – ville emellertid Douglass inte acceptera det.

Motståndet förvånade Covey. Han fick ett skräckslaget uttryck i ansiktet när Douglass tvingade ner honom på marken. De båda männen tumlade runt, men Douglass slog aldrig Covey, utan höll bara fast honom.

”Gör du motstånd, din slyngel?” brummade Covey ilsket till sin slav.

”Ja, herrn”, svarade Douglass och såg sin motståndare djupt i ögonen.

Covey insåg att han inte skulle kunna vinna på egen hand, så han ropade på sin kusin. När kusinen kom till undsättning fällde emellertid Douglass honom med en välriktad spark.

Skräcken lyste ur Coveys ögon. Douglass var både starkare än han och nästan två decimeter längre. Viktigast av allt var emellertid att Douglass inte längre var rädd. Den därpå följande kampen pågick i närmare två timmar.

Till slut gav Covey upp och sa andfått: ”Så, din slyngel, gå tillbaka till arbetet nu. Jag hade inte piskat dig så mycket om du inte hade gjort motstånd.”

I själva verket hade Covey inte gett Douglass ett enda piskrapp. Han försökte nog bara intala sig själv att han hade vunnit kampen.

Covey berättade inte heller om överfallet för någon. Det hade förstört hans rykte som brutal slavknäckare.

Douglass sista halvår på farmen blev en dans på rosor jämfört med hur det varit tidigare. Slavknäckaren lade aldrig mer en hand på den unge slaven. Med Douglass egna ord blev slagsmålet ”en vändpunkt i mitt liv som slav”.

”Det slagsmålet förändrade mig. Dessförinnan var jag ingenting. Nu var jag en man!” skrev han i sin självbiografi.

Epilog

Efter ett år hos Covey skickades Douglass vidare till två slavägare innan han 1836 återvände till Hugh Auld, då han arbetade på slavägarens skeppsvarv. År 1838 fick han till slut nog av livet som slav. Han utgav sig för att vara sjöman och flydde till Philadelphia i de fria nordstaterna.

Som den eldsjäl han var och med sin stora talang för att tala blev han under de följande årtiondena den viktigaste svarta rösten i kampen för slaveriets avskaffande och svartas rättigheter, som blev en realitet efter amerikanska inbördeskrigets slut 1865. Uppgörelsen med tyrannen Covey fick en närmast mytisk roll i Douglass politiska brandtal. Som han själv uttryckte det: ”Det var en återfödelse från slaveriets mörka gravkammare till frihetens himmelrike.”