Kölden biter i Frederick Douglass utmärglade kropp när han den 1 januari 1833 går de elva kilometerna från staden Saint Michaels till en farm i Bayside i delstaten Maryland på USA:s östkust. På axeln har han en käpp med ett litet knyte som innehåller den 16-årige slavens få ägodelar. Douglass, som är något av en rebell, har skickats till slavknäckaren Edward Covey. ”För att brytas ner”, som hans ägare Thomas Auld sa innan Douglass gav sig av.
Likt majoriteten av slavarna i sydstaterna föddes Douglass till slav. Han växte upp hos sin mormor och såldes som åttaåring till Thomas Auld, som lånade ut pojken till sin bror Hugh i Baltimore. Där hade Douglass det ganska bra. Han fick äta sig mätt, arbetet var inte orimligt hårt och framför allt lärde Hughs fru honom att läsa och skriva.
”Jag får veta att jag är som ett ungt, otämjt arbetsdjur som ska brytas ner för att leva ett evigt, bittert liv i slaveri.” Frederick Douglass om sin tid hos slavknäckaren
Den idylliska tillvaron tog emellertid slut år 1832, då Douglass återlämnades till sin ursprungliga ägare. Nu blev det snålt med maten samtidigt som arbetet var mer slitsamt. Dessutom försvann den relativa frihet som Douglass haft. I stället för att hänga med huvudet gjorde den beläste tonåringen uppror mot livet i kedjor. Han vägrade arbeta, svor åt sin ägare och lät vid flera tillfällen avsiktligt Aulds hästar rymma.
Till slut fick slavägaren nog och en kort tid senare tvingades Douglass gå den kalla vägen till slavknäckaren Covey, åt vilken han skulle arbeta i ett år. Covey, som bodde på en farm med sin fru och sina barn, sparade mycket pengar genom att hjälpa traktens plantageägare, som lät honom ta hand om besvärliga slavar. Coveys specialitet var att knäcka dem och få dem att uppföra sig.
”Jag får veta att jag är som ett ungt, otämjt arbetsdjur som ska brytas ner för att leva ett evigt, bittert liv i slaveri”, skrev Douglass senare i sin självbiografi. Tonåringens rygg blödde varje gång slavknäckaren pryglade honom för att försöka få honom att foga sig.

Frederick Douglass blev känd för sin järnvilja och sin kamp mot orättvisan, som han aldrig gav upp.
Slavar misshandlades till lydnad
Douglass hade förväntat sig att en man som gick under benämningen ”slavknäckare” skulle vara en stor, stark och hotfull man, men 28-årige Covey var knappt 160 centimeter lång och spensligt byggd. Rädsla kunde han emellertid ingjuta i folk. Hans smala, grågröna ögon, korta nacke och höga panna fick honom att se ut som en varg, en jämförelse som stämde väl överens med hans personlighet.
Covey övervakade ständigt sin ”flock” och om han tyckte att slavarna inte arbetade hårt nog pryglade han dem med antingen en käpp eller en läderpiska. Douglass arbetade så bra han kunde och gjorde allt han fått lära sig, men trots det fick han smaka på piskan.
Från gryning till midnatt slet han och en handfull övriga slavar på fälten. En annan av deras uppgifter var att samla ved på en oxkärra.
Douglass hade ingen erfarenhet av sådant arbete när han skickades ut i skogen bara ett par veckor efter sin ankomst till farmen. Han förlorade kontrollen över oxarna och krockade vagnen mot först ett träd och sedan porten in till Coveys farm.
Olyckan gjorde Covey rasande. Han slet kläderna av Douglass och piskade honom blodig med en gren från ett gummiträd.

Piskning var det vanligaste straffet. Slavarna fick otäcka ärr på ryggen, men såren påverkade inte deras arbetsförmåga.
Under det följande halvåret blev Douglass enligt egen utsago piskad minst en gång i veckan. Öppna sår på ryggen blev någonting den unge slaven tvingades vänja sig vid.
Stryk kunde vilken slavägare som helst ge sina slavar. Coveys specialitet som slavknäckare var den dagliga psykiska misshandel han utsatte de svarta för. Likt en orm i gräset övervakade den utstuderade farmaren sina slavar i det fördolda, bakom buskar och staketstolpar. Ibland låtsades han att han skulle in till staden, men i stället satte han sig och lurade i ett träd nära marken.
Därifrån kunde han se vad slavarna gjorde och sedan ge sig på dem som inte arbetade ordentligt. Slavarna upplevde det som om Covey hade en närmast övernaturlig förmåga. Han visste alltid vad de gjorde, även när han inte var där.

Bomullsplockning var Söderns slavars huvudsakliga arbetsuppgift. År 1850 fanns det omkring 3,2 miljoner slavar i USA och av dem arbetade 1,8 miljoner på bomullsfälten.
Efter några månader verkade det som om Covey skulle lyckas med sin uppgift att knäcka Douglass.
”Jag var nedbruten till både kropp och själ. Min kropps naturliga spänst fanns inte längre kvar, mitt intellekt tynade bort, min läslust försvann och den glada gnistan i mina ögon dog. Slaveriets mörker slöt sig runt mig. Människan förvandlades till ett djur”, skrev Douglass om sin första hemska tid hos slavknäckaren Covey.
Det fanns dock stunder då den unge slaven slapp undan sin vardag och kunde drömma sig bort till ett liv i frihet.
Den djupt religiöse Covey levde i enlighet med Bibelns bud om att helga vilodagen, så slavarna arbetade inte på söndagar. Douglass tillbringade ofta söndagarna ensam på en backe med utsikt över havsviken Chesapeake Bay. Med sorg i hjärtat såg han fartygen segla förbi.
”Den synen drabbade mig alltid hårt. Jag tänkte: ’Ni fartyg har släppt era förtöjningar, medan jag sitter fast här i mina kedjor och är en slav.’”

Douglass beskrev piskan, som bestod av ett handtag och ett stycke koskinn, som ”värre än en niosvansad katt”. Piskan slet loss stora hudflikar från ryggen.
Slogs blodig
En glödhet sommardag i augusti påmindes Douglass verkligen om hur långt borta friheten var. Medan han slet med veteskörden fick han solsting och ramlade omkull. För att hämta sig kröp han in i skuggan, där Covey snart kastade sig över honom.
Han sparkade Douglass hårt i sidan och skrek att han skulle resa sig. Douglass försökte ta sig upp, men sjönk ihop igen, vilket resulterade i en ny spark. Till slut tog slavknäckaren en bräda, slog den i huvudet på Douglass och utbrast: ”Om du har huvudvärk ska jag nog bota dig!”
Slagen fick så klart inte Douglass snabbare upp på benen. Till slut lämnade en frustrerad Covey honom. Blodet rann nedför den unge slavens ansikte. När Douglass vaknade bestämde han sig för att det här var för mycket. Han flydde tillbaka till sin ägare Thomas Auld för att berätta hur illa hans ”ägodel” behandlats.
Där fanns det dock ingen sympati att få. I stället fick Douglass höra att han ”säkert hade förtjänat sina slag” och beordrades tillbaka till Covey morgonen därpå.

Fram till 1900-talet fanns det i de flesta amerikanska städer en piskstolpe där kroppsstraff verkställdes. Det sista piskstraffet i USA utdömdes 1952.
När han kom tillbaka till Coveys farm väntade slavknäckaren på honom och gick till angrepp likt en ”galen hund”, skrev Douglass. Han ville inte ha mer stryk, utan flydde ut i skogen. Där gömde han sig tills en slav vid namn Sandy stötte på honom. Sandy förbarmade sig över den unge mannen och bjöd honom med sig hem på ett mål mat och erbjöd honom en säng att sova i. Sandy var gift med en frigiven kvinna och levde ett bättre liv än de flesta andra slavar.
Efter en god natts sömn, då Douglass inte bara fick vila ut, utan även kände att han blivit behandlad som en människa, lämnade han stugan för att möta slavknäckaren. Det var dock söndag, så först hände ingenting. Den fromme slavknäckaren slog inte sina slavar på söndagar – men måndagar var en helt annan femma.

Douglass böcker säljs fortfarande i stora upplagor.
Självbiografi banade väg för Douglass frihet
När Frederick Douglass år 1845 publicerade sin uppseendeväckande självbiografi kom han i kontakt med engelska människorättskämpar, som hjälpte honom att bli fri.
År 1845 utkom Douglass självbiografi En amerikansk slavs liv. Boken blev en internationell bästsäljare med 30 000 sålda exemplar under de fem första åren.
Den populära boken gjorde det möjligt för honom att 1845 resa till England och Irland, där han föreläste om slaveriet i USA. Hans berättelser gick rakt in i hjärtat på de så kallade abolitionisterna, som kämpade för slaveriets avskaffande. De hade aldrig upplevt en så vältalig svart man. Det slutade med att kväkaren Ellen Richardson och hennes svägerska Anna förhandlade med slavägarna Thomas och Hugh Auld om att friköpa Douglass. Priset för slaven landade på 711 dollar (cirka 250 000 kronor i dagens penningvärde), pengar som hans inflytelserika brittiska vänner samlat in.
När Douglass återvände till USA på våren 1847 var han officiellt en fri man. Människorättskämpen skrev ytterligare två böcker, som byggde vidare på den ursprungliga självbiografin. Även dessa blev stora försäljningsframgångar.
Slagsmål blev en avgörande vändpunkt
Som så många gånger förr kom Coveys överfall helt oväntat. När Douglass var på väg nedför en stege från höloftet gick Covey till attack och försökte binda ett rep runt fotlederna på tonåringen. För första gången på ett halvår – ja, hela hans unga liv – ville emellertid Douglass inte acceptera det.
Motståndet förvånade Covey. Han fick ett skräckslaget uttryck i ansiktet när Douglass tvingade ner honom på marken. De båda männen tumlade runt, men Douglass slog aldrig Covey, utan höll bara fast honom.
”Gör du motstånd, din slyngel?” brummade Covey ilsket till sin slav.
”Ja, herrn”, svarade Douglass och såg sin motståndare djupt i ögonen.
Covey insåg att han inte skulle kunna vinna på egen hand, så han ropade på sin kusin. När kusinen kom till undsättning fällde emellertid Douglass honom med en välriktad spark.
Skräcken lyste ur Coveys ögon. Douglass var både starkare än han och nästan två decimeter längre. Viktigast av allt var emellertid att Douglass inte längre var rädd. Den därpå följande kampen pågick i närmare två timmar.
”Gör du motstånd, din slyngel?” Edward Covey till Frederick Douglass
Till slut gav Covey upp och sa andfått: ”Så, din slyngel, gå tillbaka till arbetet nu. Jag hade inte piskat dig så mycket om du inte hade gjort motstånd.”
I själva verket hade Covey inte gett Douglass ett enda piskrapp. Han försökte nog bara intala sig själv att han hade vunnit kampen.
Covey berättade inte heller om överfallet för någon. Det hade förstört hans rykte som brutal slavknäckare.
Douglass sista halvår på farmen blev en dans på rosor jämfört med hur det varit tidigare. Slavknäckaren lade aldrig mer en hand på den unge slaven. Med Douglass egna ord blev slagsmålet ”en vändpunkt i mitt liv som slav”.
”Det slagsmålet förändrade mig. Dessförinnan var jag ingenting. Nu var jag en man!” skrev han i sin självbiografi.
Spännande flyktförsök gjorde slavar till kändisar
Frederick Douglass var inte den enda slaven som lyckades fly undan Söderns bojor. Flera slavar blev kändisar efter att på olika spektakulära vis satt sig i säkerhet i nordstaterna.

Flykt i liten trälåda
År 1849 ville slaven Henry Brown fly från sin hemska tillvaro. Han gömde sig i en liten trälåda med måtten 61 x 86 x 91 centimeter. Lådan skulle fraktas med tåg och ångbåt till en människorättskämpe i Philadelphia, 40 mil därifrån. Efter en 27 timmar lång resa, under vilken han vid flera tillfällen höll på att svimma, kröp Brown ut ur lådan som en fri man. Under årtiondena därefter arbetade han som trollkonstnär.

Slavägares ångfartyg togs över
Robert Smalls var slav ombord på ett ångfartyg, men när den vite kaptenen gick i land tog han tillfället i akt att fly. Smalls och de övriga 17 slavarna seglade ut på öppet hav och plockades upp av ett fartyg från nordstaterna, där de blev fria män. Smalls valdes senare in i representanthuset, där han i tolv år verkade för svarta personers rättigheter.

Bodde på mormors vind i sju år
År 1835 flydde slaven Harriet Jacobs från sin våldsamma, trakasserande ägare i North Carolina. I sju år gömde hon sig i en liten vindsvåning i sin mormors hus, där hon genom ett litet hål kunde se sina barn växa upp. Till slut lyckades hon rymma genom att gömma sig ombord på ett fartyg. Jacobs blev berömd när hon gav ut självbiografin Incidents in the life of a slave girl.
Epilog
Efter ett år hos Covey skickades Douglass vidare till två slavägare innan han 1836 återvände till Hugh Auld, då han arbetade på slavägarens skeppsvarv. År 1838 fick han till slut nog av livet som slav. Han utgav sig för att vara sjöman och flydde till Philadelphia i de fria nordstaterna.
Som den eldsjäl han var och med sin stora talang för att tala blev han under de följande årtiondena den viktigaste svarta rösten i kampen för slaveriets avskaffande och svartas rättigheter, som blev en realitet efter amerikanska inbördeskrigets slut 1865. Uppgörelsen med tyrannen Covey fick en närmast mytisk roll i Douglass politiska brandtal. Som han själv uttryckte det: ”Det var en återfödelse från slaveriets mörka gravkammare till frihetens himmelrike.”