Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

”Skeppet skakade och alla rusade upp på däck”

År 1941 bombade japanskt flyg den amerikanska örlogsbasen Pearl Harbor1 på Hawaii. Först fyrtio år senare berättade sjuksköterskan Ann Danyo Willgrube i ett brev till Tommy, en väninnas tonårige son, om sina upplevelser under angreppet.

Alamy & Shutterstock

Jermyn, USA, 1. december 1981

Käre Tommy

När jag tidigare i dag pratade med din mor fick jag reda på att du är intresserad av att få höra vad som skedde på vanärans dag, den 7 december 1941.

Det är svårt att förstå att det nu är fyrtio år sedan. Men eftersom jag befann mig på Hawaii, när det hände tänkte jag att du skulle vilja höra eller rättare sagt läsa om hur jag upplevde händelserna.

Jag tjänstgjorde på ett sjukhusfartyg, USS Solace, och tro mig, jag tänkte inte ett dugg på krig före den dagen.

Jag var bara så glad för att tjänstgöra på Solace och för att ha stationerats på Hawaii.

Min karriär i flottan började i januari 1940, när jag skickades till amerikanska flottans sjukhus, som låg i huvudstaden Washington, D.C. Efter arton månader skickades jag till USS Solace.

Jag anmälde mig för tjänstgöring i augusti 1941, och efter en kort seglats, som skulle svetsa samman oss, utrustades skeppet som sjukhusfartyg.

Därefter fick vi order att ansluta oss till Stillahavsflottan. Vi stävade genom Panamakanalen, varpå vi lade till i Long Beach för att ta ombord mer förnödenheter. Därefter satte vi till slut kurs mot Hawaii, där Stillahavsflottan befann sig.

Sjuksköterskorna på örlogssjukhuset bjöd lördagen den 6 december sjuksköterskorna på Solace till en fest, och på eftermiddagen gick en del av oss en promenad.

Det fanns så mycket att se att vi hade behövt en bil för att nå allt, men den dagen nöjde vi oss med att strosa.

Vi såg många intressanta saker längs vägen. Vi såg bland annat hur de infödda bodde, och noterade hur många asiater det fanns bland de infödda. Alla var vänliga och vinkade till oss eller kom fram för att prata med oss.

Den kvällen, när vi kom tillbaka till skeppet, hade vi alla blåsor på fötterna, men vi var upprymda och pratade om att vi skulle gå ut igen veckan därpå.

”De ­japanska ­piloterna cirklade över oss, medan de såg ut nästa mål.”
Ann D. Willgrube

Söndag morgon sov jag länge. Men ungefär klockan fem i åtta hördes en explosion. Skeppet skakade, och alla rusade upp på däck för att se vad som hände. Jag kikade ut genom ventilen i min hytt och såg svart rök från slagskeppet Arizona.

Det hade inte gått en minut förrän vår översjuksköterska rusade in i hytten och gav mig order att genast klä på mig och ställa upp på däck.

Japanerna bombade oss, och sårade började anlända tlll skeppet.

Jag klädde på mig på ett par minuter och rusade nedför trapporna till däcket.

De sårade anlände i hastigt tempo och skickades till olika avdelningar, så snart deras skador hade bedömts. Jag skickades därefter till operationssalen, eftersom det var min specialitet.

Eftersom jag var den yngsta sjuksköterskan ombord – den yngsta i tjänst alltså – ingick jag egentligen som reserv och hade till uppgift att lösa av andra sjuksköterskor, när de hade nattjänst.

Från den dagen fick jag emellertid en fast tjänst i fartygets operationssal.

Alla ombord arbetade dygnet runt den 7 december. Människor stannade på sin post, tills samtliga sårade hade fått behandling.

Vi fick smörgåsar och kaffe och fick lov att vila oss. Men vi var alltid påklädda och bar hela tiden flytväst.

Emellanåt hade vi möjlighet att gå ut och ta en nypa frisk luft på däcket. Skeppet var emellertid mörklagt, och vi kunde hela tiden se de japanska flygplanen som flög över oss.

Vi hörde att fienden använde Solace som sköld. De japanska piloterna cirklade över oss, medan de såg ut nästa mål. Omkring fyra grupper av plan flög över ön och besköt våra flygplan och skepp.

Skadornas omfattning fick vi överblick över först nästa dag. Men vi skaffade några lokaltidningar, och de skrev alla möjliga historier. Bilder och kartor visade var krigsmaterielen låg på Hawaii.

Teckningar visade även var på öarna det bodde japaner och hur de med hjälp av signaler kunde ha visat de fientliga piloterna vägen till målen.

En del av de platser som tidningarna nämnde hade vi passerat på lördagseftermiddagen. Då såg vi inget som tydde på att lokala japaner var invigda i sitt hemlands angreppsplaner eller deltog i förberedelserna av attacken. Trots det började vi spekulera och inbillade oss att vi hade sett flera misstänksamma saker.

Efter hand fick vi reda på att vi hade dragits med av vår fantasi. Vi gick emellertid inga fler promenader på ön.

Att ta hand om de sårade tog all vår tid under de följande dagarna. Var fjärde dag kom vi i land, och då njöt vi. Den förste januari tog vi oss en simtur, och vädret var idealiskt för det.

Medan vi var i land utnyttjade vi faciliteterna på The Royal Hawaiian Hotel, som flottan tagit över, så att personalen kunde få vila ut under landpermissionen.

Att se hur våra stolta skepp såg ut var hjärtskärande. Slagskeppet Arizona och flera andra skepp sjönk. Bara de översta delarna stack upp ur det grunda vattnet.

Slagskeppet Oklahoma hade lagt sig på sidan. De flesta av våra flygplan på flyg­baserna Hickam Field och Schofield hann aldrig lyfta från marken. Men det tog inte lång tid att röja farvattnen, så förstärkningar i form av flygplan och skepp kunde anlända från fastlandet.

Trots att USA har deltagit i andra krig och andra slag sedan Pearl Harbor, är det den dagen alla vill höra om. Här i USA minns vi dagen, så att vi inte glömmer vikten av att alltid vara förberedda och beredda att försvara oss.

Jag hoppas att den här berättelsen kan ge dig en uppfattning om och i ditt huvud skapa en bild av hur det gick till i Pearl Harbor den 7 december 1941.

Jag önskar dig en trevlig högtid.

Vänliga hälsningar, Ann D. Willgrube

Efterskrift

USA:s kongress förklarade krig mot Japan den 8 december 1941, dagen efter angreppet.

Amerikanernas insats var avgörande för de allierades seger 1945.

Ann Danyo Willgrube tjänstgjorde fram till 1967.

© Joe Danyo

Ann Danyo Willgrube

Levde: 1912–2001

Nationalitet: Amerikanska

Sysselsättning: Operationssjuksköterska och örlogsofficer med commanders rang, motsvarande kommendörkapten

Civilstånd: Gift med commander Wayne Willgrube, som Ann mötte ombord på sjukhusfartyget Solace

Känd för: Ann Willgrube tjänstgjorde som sjuksköterska under det japanska angreppet på Pearl Harbor. Hon specialiserade sig på kirurgi och skrev vetenskapliga artiklar i ämnet.

Läs också:

Andra världskriget

Pearl Harbor: Döden kom från himlen

12 minuter
Amerikas historia

Kolonisering: Upptäckten av Amerika förändrade världen

6 minuter
Andra världskriget

Varför vann de allierade över axelmakterna?

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj