Sju orädda spioner räddar USA

Och Washington hade all anledning att vara stolt. När kolonisterna utnämnde honom till överbefälhavare för kontinentalarmén – kolonisternas väpnade styrkor – i början av frihetskriget 1775 var det inte många som trodde att amerikanerna med en här av otränade bönder och borgare hade någon chans att besegra världens obestridda supermakt – det mäktiga Storbritannien. Men allt eftersom kriget fortskred visade både Washington och hans soldater vad de gick för.

Men en viktig nyckel till USA:s seger var bara känd för överbefälhavaren och en liten krets av förtrogna. Först senare har historikerna upptäckt och beskrivit det hemliga vapnet, ett nätverk av spioner: modiga män och kvinnor som med livet som insats arbetade bakom fiendens linjer och såg till att Washington alltid låg steget före sina fiender.

Washington behövde ett mirakel

Ett försprång var precis vad George Washington behövde när han 1775 utnämndes till överbefälhavare för kontinentalarmén och tog upp kampen mot engelsmännen. Washington, som 1789 skulle bli nationens första president, stod nämligen inför stora utmaningar. Till skillnad från den vältränade och välutrustade brittiska armén hade de amerikanska styrkorna bara tillgång till ett begränsat antal vapen, och de var sämre utbildade än sina brittiska fiender. Dessutom var de klart underlägsna när det gällde antalet soldater.

Proviant i form av mat och uniformer var det också brist på. Fältläkaren Albigence Waldo berättade att många män under långa perioder levde på vad soldaterna kallade ”glödkakor”, mjöl och vatten tillagat över kol. Dieten fick en soldat att klaga över att hans ”sammanklistrade inälvor förvandlats till papper”. Många amerikanska soldater tvingades också gå barfota även under vintern.

Bristen på vapen, ammunition och förnödenheter återspeglades i resultaten på slagfälten. Amerikanerna drev visserligen ut britterna ur Boston i mars 1776 efter ett års belägring, men därefter gick det stadigt bakåt för kontinentalarmén. I juni 1778 kontrollerade brittiska trupper New York, medan de amerikanska trupperna hade tvingats retirera till grannområdena Connecticut och New Jersey.

För att begränsa förlusterna och återta initiativet tänkte Washington ut en plan. Överbefälhavaren visste att han under rådande förhållanden inte kunde vinna kriget med enbart militära medel och ämnade därför skapa ett nätverk av spioner. Nätverket skulle kompensera för ojämlikheten mellan britter och amerikaner och hjälpa hans armé till seger.

Planen var inte gripen ur luften. George Washington hade själv en gång varit hemlig agent. 20 år tidigare, 1754, hade de europeiska stormakterna och ärkerivalerna England och Frankrike stridit på den amerikanska kontinenten. Kriget varade i nio år och gällde särskilt området kring Ohiofloden, väster om de engelska kolonierna. Washington stod på britternas sida, och bara 22 år gammal erbjöd han sina tjänster som spion.

Den blivande överbefälhavaren visade sig vara en naturbegåvning. Som officiellt utsänd för att förhandla med fransmännen höll han ögon och öron öppna bakom fiendens linjer. När de franska officerarna drack sig fulla och lät munnen glappa, höll sig Washington nykter och noterade allt som sades, så att han kunde föra upplysningarna vidare till sina överordnade. Bland den information som Washington snappade upp fanns berättelser om fransmännens stora stridsvilja och moral.

Washington, som av erfarenhet förstod nyttan av att samla upplysningar bakom fiendens linjer, bestämde sig nu för att använda sina nyvunna kunskaper mot sina tidigare överordnade, britterna.

Washingtons granne etablerade en spionring

Som ansvarig för uppdraget att skapa en spiontjänst utsåg Washington major Benjamin -Tallmadge, som var son till en präst i staden Setauket på Long Island utanför New York. Tanken var att han skulle gå i sin fars fotspår, men när frihetskriget bröt ut anmälde sig den då 22-årige Benjamin till kontinentalarmén. Han nådde majors grad och utmärkte sig i underrättelseofficerens stab. Här fick Washington upp ögonen för Tallmadge och gav honom i uppdrag att skapa ett nätverk av spioner som kunde ta sig in bakom fiendens linjer i New York och rapportera om vad de såg och hörde.

Tallmadge samtyckte och accepterade Washingtons villkor: Operationen skulle vara så hemlig att inte ens generalen själv skulle känna till identiteten på spionerna som den nye spionchefen rekryterade.

Tallmadge tog inga risker. Hans närmaste och mest betrodde man var barndomsvännen och grannen Abraham Woodhull. Som tredje son i en välbeställd familj hade Abraham som barn och yngling fått fria tyglar; chansen att han skulle ärva marken var nämligen i princip obefintlig, och familjen brydde sig därför inte särskilt mycket om hur det gick för lille Abraham i skolan.

Pojken svarade med att bete sig som familjens svarta får och skolkade från lektionerna i skolan. I stället strövade han runt i skogarna och på kullarna kring hemstaden. Men ödet hade andra planer. Abrahams två äldre bröder dog unga och lämnade honom som arvtagare till familjens ägor 1774. Abraham Woodhulls status som respekterad mark-ägare och inte minst hans goda kännedom om geografin gjorde honom till den perfekta spionen, och Tallmadge valde honom till chef över den hemliga tjänsten.

Tallmadge gav Woodhull täcknamnet Samuel Culper. Namnet Samuel hänvisade troligen till Tallmadges yngre bror, som hade varit kurir i armén. Namnet Culper – som skulle ge spionringen dess namn – var antagligen en förvanskning av namnet Culpeper, namnet på en ort i Virginia nära Washingtons barndomshem.

Tallmadge själv kallade sig John Bolton. Namnet valde han för dess symbolvärde: Bolton var ett av de äldsta efternamnen i de amerikanska kolonierna.

Som medhjälpare valde Woodhull ut en rad människor som han kände och litade på. Bland dessa fanns den 29-årige pubägaren Austin Roe från East Setauket. Roes pub låg ungefär mitt på Long Island utanför New York och besöktes av såväl britter som amerikaner. Som krögare kunde Roe obehindrat samtala med de brittiska gästerna och låtsas bry sig om hur de mådde.

Under förevändning att han skulle köpa varor till puben kunde han resa obehindrat till det brittiskstyrda New York så ofta han ville.

Övriga medlemmar var Caleb Brewster, en hamnarbetare som hade gjort smuggling till sin hobby och därför kände väl till varje bukt och vik kring Long Island, samt köpmannen Robert Townsend, förläggaren James Rivington och en kvinna som aldrig omtalades med något annat namn än Agent 355.

Skrev med osynligt bläck

Washington såg till att spionerna fick all den hjälp de kunde behöva. Det gällde bland annat osynligt bläck. Metoden var långt ifrån ny. Osynligt bläck – en vätska som blir synlig först när den aktiveras med värme, syra eller ljus – hade använts i många århundraden. På 1700-talet var det vanligt att man använde osynligt bläck om korrespondensen innehöll statshemligheter eller andra känsliga ämnen.

Brev inom den brittiska militären var ofta märkta med en diskret men lätt identifierbar bokstav i det ena hörnet, så att mottagaren kunde se om skriften skulle aktiveras med antingen ”A” (acid – syra) eller ”F” (fire – värme).

Metoden blev med tiden så vanlig och märkningen så tydlig att vitsen med bläcket försvann. Washington såg därför till att spionerna fick en helt ny typ av bläck. Vätskan kallade generalen ”vitt bläck”, och receptet var topphemligt. Samma sak gällde formeln för den vätska som kunde göra skriften läsbar.

Moderna analyser visar dock att bläcket till största delen innehöll garvsyra och att järnsulfat var basen i framkallningsvätskan. Eftersom receptet var hemligt och ganska komplicerat avslöjades aldrig tricket, och det osynliga bläcket fungerade som en kod som inte gick att knäcka och var säker för spionerna att kommunicera med.

Den hemliga informationen skrev spionerna ned mellan raderna i exempelvis räkenskapsböcker eller på lösa sidor som lades in i böcker. Man kunde också sticka in ett vitt ark med osynlig skrift i en bunt vita, oskrivna ark. Bara en diskret prick på baksidan markerade vilket ark som mottagaren skulle behandla med framkallningsvätska.

Som ytterligare säkerhet använde spionerna dessutom en kod som Tallmadge utvecklade med hjälp av en ordbok. Tallmadge skrev en lista över alla de ord som han förväntade sig att ringen skulle använda. Därefter lade han till personnamn och namn på geografiska platser och numrerade samtliga från 1 till 763. Tallmadge gav sig själv nummer 721, medan Woodhull blev 722 och Townsend 723. Washington fick nummer 711.

Lång kedja säkrade kommunikationen

Under hela krigsförloppet strömmade information om de brittiska truppernas styrkor och svagheter, om deras leveranser och större och mindre truppförflyttningar samt andra värdefulla iakttagelser från de brittiskkontrollerade områdena till amerikanernas högkvarter.

De hemliga upplysningarna nådde general Washington på en anmärkningsvärt regelbunden basis. Historiker har utforskat hemligheten bakom de osedvanligt säkra underrättelserna och upptäckt att framgångarna till stor del berodde på Culper-ringens arbetsmetoder..

Informationens väg till Washington var nämligen både krävande och genomtänkt. En agent som hade snappat upp information – exempelvis köpmannen Townsend – vidarebefordrade uppgifterna till en annan agent, till exempel Roe. Överföringen kunde ske på flera sätt. Ett av dem var att Townsend placerade handlingarna på en särskild plats på ett fält utanför Roes pub.

Roe läste underrättelserna och lade eventuellt till sina egna observationer innan han skickade meddelandet vidare. Meddelandet togs till sist till Connecticut, antingen landvägen eller i båt över Long Island Sound. Tallmadge, som hade sitt högkvarter i denna delstat, tog emot meddelandena och analyserade deras innehåll innan han skickade den slutliga rapporten till Washingtons läger.

Alla dubbelkontroller förhindrade allvarliga fel och gjorde det mindre sannolikt att agenterna gick i en brittisk fälla. Fördelen med spionagets arbetsgång var också att de amerikanska spionerna genom att skapa en kedja kunde få fram uppgifterna mycket snabbare än en ensam agent, som hela tiden var tvungen att resa fram och tillbaka mellan observationsplatsen och mottagaren.

Britterna anar oråd

Spionernas operationer gick emellertid inte alltid helt friktionsfritt. Mitt i sommaren 1779 fick britterna en känsla av att någon bevakade dem. De började därför regelbundet kontrollera post som gick in i och ut ur New York. Undersökningarna gjorde en av Culper-ringens kurirer så nervös att han två gånger underlät att skicka vidare brev från Townsend till general Washington.

I Long Island Sound fanns nämligen pirater, som med britternas goda vilja gick ombord på och genomsökte alla båtar som de fann misstänkta. I november var situationen så spänd att till och med den annars så djärve Caleb Brewster fick kalla fötter.

”Båten som åker över med rapporter från C har jagats hela vägen över sundet av dessa rövare (…) Om inte dessa brottsliga handlingar upphör, kommer C inte längre att ta risken, och 725 (Brewster) kommer heller inte att hämta meddelanden”, skrev Tallmadge bekymrat till general Washington i ett brev daterat den 1 november 1779.

Men trots britternas misstänksamhet lyckades spionerna undgå upptäckt, och snart stod ringen inför sin första stora utmaning. Hotet kom inte längre från mynningen på en brittisk musköt utan från den brittiska sedelpressen. Kolonisterna använde brittiska pengar när de handlade men tryckte även egna sedlar som de kallade ”continentals”. Sedlarna, som trycktes i Phila-delphia, använde amerikanerna bland annat för att finansiera kriget.

I motsats till de brittiska pengarna garanterades inte sedlarnas värde med guld eller silver. Pengarnas värde var därför beroende av att köpare och säljare var överens om och litade på värdet. För att förstöra pengarnas trovärdighet och underminera kolonisternas ekonomi började britterna trycka falska ”continentals”. Med fler sedlar i omlopp skulle värdet på sedlarna falla och ekonomin torpederas.

Amerikanerna försökte förhindra förfalskningarna genom att trycka pengarna på ett speciellt, tjockt papper. I november 1779 snappade Townsend dock upp ett rykte om att britterna hade stulit en mängd av det speciella pappret i Philadelphia. Townsends upplysningar nådde Washington den 27 november 1779. Informationen gjorde att Washington kunde varna kongressen i tid och uppmärksamma kolonisterna på de falska sedlarna innan britterna lyckades undergräva de amerikanska sedlarnas värde. Kort därefter upphörde sabotaget.

Knappt hade Washington med Culper--ringens hjälp avvärjt hotet från den brittiska sedelpressen förrän en ny katastrof hotade de frihetstörstande kolonisterna. I februari 1778 lyckades amerikanska diplomater i Paris ingå en allians med Frankrike. Genom en traktat lovade de två parterna varandra vänskap och goda handelsförbindelser. Fransmännen förpliktigade sig dessutom att stötta de rebelliska kolonisterna militärt och skicka en armé till kolonierna.

Washington lurade britterna

För Frankrike var koloniernas frihetskamp en välkommen möjlighet att krossa ärkerivalen Storbritannien och samtidigt skaffa en ny handelspartner. Sett från kolonisternas synvinkel var hjälpen helt avgörande. Bara med Frankrikes hjälp kunde kontinentalarmén skaffa fram de män och den militärutrustning som krävdes för att fortsätta striden mot de brittiska kolonialherrarna. I juni 1780 var hjälpen äntligen på väg.

En flotta med franska skepp korsade Atlanten och närmade sig den amerikanska kusten där de skulle lägga till vid Newport, Rhode Island. Men Washington var orolig. Han fruktade att britterna hade fått uppgifter om att skeppen var på väg. Washington var övertygad om att britterna i så fall antingen skulle hindra skeppen från att lägga till eller anfalla soldaterna så fort de steg i land. I båda fallen skulle utgången bli katastrofal för amerikanerna, som själva inte skulle klara av att hålla ställningarna länge till.

Så snart fransmännen kastade ankar vid Rhode Island den 10 juli larmade Washington därför Tallmadge, så att han kunde ta reda på hur mycket britterna visste och hur de tänkte agera. Tallmadge mottog brevet den 14 juli och skickade omgående iväg sina spioner och kurirer med informationen.

I hast red Austin Roe de nio milen till New York för att få tag på Townsend, som började iaktta britternas beteende. Detta pekade på att de planerade ett anfall mot fransmännen. Efter fyra dagar skrev Townsend sin rapport med osynligt bläck mellan raderna på en beställning av specerier.

Tillsammans med beställningen lade han en lapp där han bad om ursäkt för att varorna inte var med, och bedyrade att de skulle skickas så snart de fanns i lager igen. Roe skyndade iväg till Woodhull som gav brevet till Brewster, som samma kväll rodde det över vattnet med en anmärkning om att saken brådskade.

”Ärendet kräver att ni ger er iväg i dag. Låt inte en enda timme gå till spillo, för denna dag får inte gå förlorad. Kanske är dessa nyheter av större betydelse för vårt land än någon underrättelse någonsin varit”, löd brevet som nådde Washingtons högkvarter på eftermiddagen den 21 juli.

Washington visste att han omöjligt kunde hindra de brittiska styrkorna från att anfalla de nyanlända fransmännen. Han visste också att britterna troligtvis hade räknat ut att hans spioner hade avslöjat deras planer. Han bestämde sig därför för att spela högt. Om han kunde lura britterna att tro att han skulle utnyttja deras anfall på fransmännen för att själv försöka inta New York, skulle han kanske kunna avvärja ett ödesdigert angrepp mot sina livsviktiga allierade.

Med hjälp av sina närmaste rådgivare skrev Washington i all hast ett utkast till en plan och även brev som lät påskina att han planerade att anfalla New York. Anfallet skulle äga rum så snart de brittiska styrkorna var tillräckligt långt borta för att garnisonen i New York inte skulle hinna kalla tillbaka huvudstyrkan, ljög Washington.

Bunten med papper sände Washington med en kurir som fick besked om var och när dokumenten skulle levereras. Några timmar senare lämnade kuriren bunten hos britterna med en berättelse om att han hade hittat den vid vägkanten, där den troligen fallit ur sadelväskan från en ryttare som red i mycket hög fart.

Britterna svalde berättelsen med hull och hår och gjorde stora ögon då de öppnade bunten med dokument. Planerna verkade dessutom komma från högsta instans. Mottagarna av dokumenten överlade därför med sina överordnade, som bestämde sig för att återkalla styrkan som redan var på väg till Newport tillbaka till New York. Här väntade de förgäves på amerikanernas angrepp under de långa sommardagar som följde. Under tiden gick fransmännen i land utan att möta minsta motstånd.

Förrädare greps

Men britterna lät sig inte nedslås av fransmännens ankomst. De hade nämligen en ny plan. Deras styrkor hade New York i ett säkert grepp, och nu skulle de utöka sitt område till Hudson Valley, dalen som sträckte sig längs floden norr om New York. Genom att kontrollera landskapet längs floden kunde de brittiska styrkorna få ännu starkare fäste i området runt den strategiskt och ekonomiskt viktiga hamnstaden. Britterna väntade bara på rätt tillfälle, och detsamma gjorde den amerikanske revolutionshjälten general Benedict Arnold.

Arnold hade sedan krigets början varit en framgångsrik officer i kontinentalarmén. Men 1777 skadades Arnold allvarligt i benet och blev oförmögen att tjänstgöra på slagfältet. I stället blev han militärguvernör i staden Philadelphia. Men generalen hade dyra vanor, och när pengarna inte räckte till skuldsatte han sig. Folk började prata, både om slöseriet med pengar och om hustrun, vars far hade nära kopplingar till britterna.

Den förr så hyllade generalen blev förödmjukad av att vara föremål för byskvaller. Han menade att amerikanerna inte uppskattade hans insatser tillräckligt mycket och ville hitta någon som förstod hans värde – även ekonomiskt.

Via sina svärföräldrar träffade Arnold den brittiske majoren John André, med vilken han slöt ett avtal. Benedict Arnold skulle söka tjänsten som högsta chef för fortet West Point, som låg omkring nio mil norr om Manhattan. Och vid lämplig tidpunkt – när de brittiska styrkorna rörde sig upp längs Hudson Valley – skulle Arnold överlämna fortet till britterna.

Fortet var precis vad de brittiska styrkorna behövde. Det låg nämligen vid en plats där Hudson-floden gör en kraftig sväng, och den som behärskade fortet skulle kunna övervaka och kontrollera allt och alla som passerade flodvägen till och från New York. Om fortet hamnade i brittiska händer skulle kriget vara vunnet. Arnold kunde se fram emot att bli rikligt belönad av britterna med både pengar och ära, hoppades han.

Till en början gick allt enligt planerna. Arnold utnämndes till högsta chef på fortet den 3 augusti 1780 och började genast förbereda britternas ankomst. I september återstod bara ett sista möte med John André, så att han och Arnold slutgiltigt kunde bestämma exakt hur britternas övertagande skulle gå till.

Spioner var nära att avslöjas

Efter två misslyckade försök ägde mötet rum i oktober. För att inte väcka uppmärksamhet utgav sig André för att vara köpmannen John Anderson under resan till fortet. Men på tillbakavägen – som gick genom amerikanskkontrollerat territorium – stoppades André och visiterades av några soldater.

Under visiteringen hittade de brev från Arnold och något som de tyckte var misstänkt likt en karta över ett fort. Handlingarna hade mannen som presenterade sig som John Anderson gömt i sina strumpor, och soldaterna skickade pappren direkt till Washingtons högkvarter. Washingtons spioner jobbade dock redan med fallet. En stor del av deras observationer kom från ett kafé i New York som ägdes av bokförläggaren och Culper-spionen James Rivington.

Kafét besöktes dagligen av högt uppsatta britter. Bland kunderna fanns också André, och under en längre tid hade spionerna skickat upplysningar till Tallmadge, bland annat noteringar om köpmannen John Anderson, som Arnold ville ge fri lejd. Först när Tallmadge hörde talas om fången John Anderson, förstod han sambandet.

Tallmadge agerade snabbt och såg till att André fördes till arméns läger nära New York. Andrés allierade, general Arnold, förstod snart vad som var i görningen och flydde på en brittisk båt.

Britterna utnämnde Benedict Arnold till brigadgeneral, och han tillbringade resten av kriget med att strida mot sina landsmän. André gick ett betydligt värre öde till mötes. Efter misslyckade försök till utväxling mot förrädaren Arnold avrättades André. Under tiden som följde insåg britterna omfattningen av spionaget och arresterade en rad agenter.

”Flera av våra kära vänner har tagits till fånga, i synnerhet en som har varit särskilt nyttig i samband med denna korrespondens”, skrev Woodhull till Tallmadge den 12 november. De flesta historiker tror att Woodhull syftar på Agent 355, som vid denna tidpunkt försvinner ut ur historien – kanske på grund av att hon dog i fångenskap.

Spionerna hann fira ännu en triumf innan kriget var över. 1781 lyckades James Rivington lägga vantarna på den brittiska flottans kodbok. Kodboken gjorde att den franska flottan kunde förutse de brittiska fartygens nästa drag. Detta hade fransmännen stor nytta av under belägringen av Yorktown i Virginia. Belägringen upphörde den 19 oktober 1781 genom att de brittiska styrkorna kapitulerade. Nederlaget var början till slutet för britterna, som snart gav upp försöken att besegra kolonisterna.

Den 25 november 1783 red Washington triumferande in i New York. Vid hans sida red Tallmadge som ett erkännande av hans arbete som spionchef. Britterna var under alla omständigheter helt medvetna om spionagets betydelse. Den brittiske majoren George Beckwith konstaterade bittert: ”George Washington besegrade oss med spioner, inte med vapen.”
.