Siste mannen på månen slår igen butiken

År 1972 satte astronauterna från Apollo 17 otaliga rekord på månen. Officiellt jublade president Richard Nixon åt bedrifterna, men i själva verket hade han i många år försökt sätta stopp för månresorna.

År 1972 satte astronauterna från Apollo 17 otaliga rekord på månen. Officiellt jublade president Richard Nixon åt bedrifterna, men i själva verket hade han i många år försökt sätta stopp för månresorna.

National Archives, College Park, Glasshouse/Imageselect & Shutterstock

Det sticker i astronauten Harrison H. Schmitts fingrar och hans armar känns som två mörbultade biffar. Han har just blivit klar med att lasta ombord 110 kilo månsten på landningsmodulen Challenger inför avresan.

Schmitt är visserligen utmattad, men han är också berusad av lycka. Han känner att USA:s sjätte expedition till månen har varit en stor succé. Tillsammans med sin kollega Gene Cernan har Schmitt samlat in mer geologiskt material än någon tidigare expedition.

Med sina 36 tillryggalagda kilometer har de också slagit rekord i månbilskörning. Sist men inte minst har Schmitt som den första universitetsutbildade vetenskapsmannen på en månexpedition genomfört flera studier av månytan. Geologen kan nästan inte vänta på att få komma tillbaka till jorden och börja analysera de nya proverna.

Apollo 17-expeditionen var sista gången stjärnbaneret placerades på månen. Bilder från satelliter visar att flaggan står kvar än i dag.

© NASA

Medan Schmitt vilar sig i landningsmodulen står Gene Cernan ensam i det gråaktiga måndammet. Trots att gravitationen bara är en sjättedel av jordens känner han sig som fastnaglad vid ytan.

Till slut kastar astronauten en vemodig blick på stenlandskapet och yttrar därefter de sista orden på månen: ”Vi lämnar månen som vi kom och återvänder, om Gud vill, med fred och hopp för hela mänskligheten.”

Med sina 35,7 tillryggalagda kilometer i månbilen innehar Apollo 17-astronauterna fortfarande långfärdsrekordet på månen.

© National Archives, College Park

Klimatet på jorden var förändrat

I dag är det 50 år sedan Cernans kängor gjorde sina avtryck i måndammet och nästa besök ligger sannolikt fortfarande några år in i framtiden. Att döma av astronautens ord hade Gud uppenbarligen inte särskilt bråttom med att låta människan återvända till månen.

I själva verket vilade emellertid ansvaret på en man med mycket speciella maktbefogenheter: president Richard Nixon. Det var nämligen högst ovilligt han ärvde John F. Kennedys ambitiösa Apolloprogram.

Månlandningen var en av Kennedys käpphästar. Den 12 september 1962 stod presidenten full av självförtroende på Rice University i Houston och trollband sina åhörare: ”Vi väljer att resa till månen under detta årtionde, inte för att det är lätt, utan för att det är svårt.”

President Kennedy var en varm förespråkare för det amerikanska rymdprogrammet och tillkännagav redan år 1962 att USA skulle placera en man på månen före årtiondets slut.

© Cecil Stoughton, White House

Tack vare en kolossal kraftansträngning av USA:s industri och rymdforskning – och inte minst generösa statliga medel under president Kennedy och hans efterträdare Lyndon B. Johnson – lyckades man uppnå målet. Den 20 juli 1969 satte Neil Armstrong foten på månen och yttrade de berömda orden: ”Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättesprång för mänskligheten.”

Det var dock Richard Nixon som via ett långdistanssamtal till månen fick äran att gratulera Neil Armstrong och Edwin E. ”Buzz” Aldrin.

Nixon var visserligen mer än nöjd med att få sola sig i strålglansen från rymdtriumfen, men personligen var han i princip likgiltig till månprogrammet. Det stod klart redan när astronauterna från den andra månexpeditionen, Apollo 12, besökte presidenten. Enligt kommendör Pete Conrad uppvisade Nixon ett totalt ointresse för vad de hade uträttat.

”Jag ser inte poängen med att resa till månen sex gånger till.” President Richard Nixon

Efter nästa Apolloexpedition kommenterade Nixon: ”Jag ser inte poängen med att resa till månen sex gånger till.”

Utåt var presidenten fortfarande en varm förespråkare för Apolloexpeditionerna, men för hans rådgivare och Nasas medarbetare blev det allt tydligare att han ansåg att månresorna var slöseri med pengar. Redan år 1970 lät till exempel presidenten avlägsna det berömda fotot Jorduppgång, av jorden sedd från månen, från ovala rummet.

När den fjärde månexpeditionen, Apollo 15, sändes upp från Kennedy Space Center i juli 1971 låg Nixon och sov – men Vita huset skickade ut ett pressmeddelande om att presidenten hade följt händelsen med stort intresse.

© Shutterstock

Apollo påverkade människors vardag

Apolloexpeditionerna lyfte mänsklighetens blick mot rymden, men de ledde också till en rad praktiska uppfinningar. För att astronauterna skulle kunna överleva i rymden måste nämligen de anställda på Nasa sätta på sig uppfinnarhatten.

Allt skulle sparas bort

Nixons personliga rymdintresse var som sagt litet, men han märkte också att allmänhetens intresse för utforskningen av månen var på nedgång. Vietnamkriget och den ökande arbetslösheten gjorde att många hade svårt att förstå varför staten öste in flera miljarder dollar i rymdforskningen samtidigt som amerikaner levde i fattigdom.

Han ville dock inte bli ihågkommen som presidenten som avvecklade rymdforskningen. Amerikanerna var fortfarande stolta över att ha besegrat Sovjetunionen i rymdkapplöpningen, så utåt fick det gärna se ut som om USA tänkte behålla sin position som världens ledande rymdnation. Som Nixon sa under ett tal den 7 mars 1970: ”Vårt förhållningssätt till rymden ska även fortsättningsvis vara djärvt – men också balanserat.”

Nedskärningarna skulle med andra ord ske så diskret som möjligt. Det löstes genom att låta Nasa konkurrera om de allmänna medlen på samma sätt som alla övriga grenar av statsapparaten.

Offentligt solade sig Nixon gärna i strålglansen och den positiva press som Apolloexpeditionerna fick. Här poserar han med astronauterna från den nervpirrande Apollo 13-expeditionen.

© NASA

Det beslutet innebar en smärre revolution för den amerikanska rymdorganisationen, som sedan 1962 haft en särställning i USA. Nasas chef Thomas Paine hade räknat med att triumfen med Apollo 11:s månlandning skulle ge fullt tryck åt raketmotorerna på 1970-talet, gärna i form av en uppsändning av en rymdstation och slutligen en bemannad expedition till Mars.

Bara några dagar efter det att president Nixon svurits in i januari 1969 kom emellertid det första utspelet från den nya administrationen. Nasa ombads peka ut områden där det gick att skära i budgeten. Månaden därpå svarade Thomas Paine i ett brev där han inte föreslog några nedskärningar alls, utan i stället bad om ytterligare 189 miljoner dollar, bland annat till en ny rymdstation.

Paine försökte argumentera för rymdstationen genom att betona dess betydelse för kalla kriget: ”Såvitt jag vet är ingen ansvarsfull och reflekterande person beredd att acceptera att USA ger upp bemannad rymdfart bara för att låta ryssarna utveckla och utforska som de vill.”

”Det är din uppgift att se till att Marsexpeditionen absolut inte blir av.” John Ehrlichman till vicepresident Spiro Agnew

Nasa försökte också peka på de många vetenskapliga resultat som Apolloprogrammet medfört. Man placerade till exempel elva speglar på månen, vilket gjorde det möjligt att göra exakta mätningar av avståndet till jorden med hjälp av laser. Mätningarna har senare visat att månen rör sig 3,8 centimeter längre bort från jorden för varje år. Upptäckter om månens tillblivelse, geologi och kratrar fyllde åtskilliga årgångar av vetenskapliga tidskrifter.

Nasas argument viftades bort av Nixon och hans administration. Den ende som var någotsånär entusiastisk för rymdfärderna var vicepresident Spiro Agnew, som var ordförande för National Aeronautics and Space Council.

Agnew, som inte ingick i Nixons inre krets, såg möjligheten att resa till Mars som ett sätt för honom att profilera sig. Vicepresidenten hade uppenbarligen ingen aning om vad Nixonadministrationens inofficiella linje var i frågan, men han blev snart uppläxad av Nixons nära medarbetare John Ehrlichman.

”Herr vicepresident, det finns inga pengar till en Marsresa. Presidenten har redan bestämt sig. Det är din uppgift att se till att Marsexpeditionen absolut inte blir av”, blev Agnew tillsagd under ett möte i september 1970.

I stället för nya rymdäventyr tvingades Nasa inse att organisationen behövde dra åt svångremmen. Det fanns planer för totalt 20 Apolloexpeditioner, men redan efter den andra månlandningen med Apollo 12 i november 1969 ställdes Apollo 20 in.

Efter en explosion under Apollo 13-expeditionen, då astronauterna bara nätt och jämnt överlevde, användes fiaskot som en ursäkt för ytterligare budgetminskningar. En kort tid senare lades även planerna på Apollo 18 och 19 ner.

Rymdfärjan, som aldrig blev någon ekonomisk framgång, präglades av problem. Olyckor åren 1986 och 2003 kostade totalt 14 astronauter livet.

© Scott Andrews

Rymdfärjan blev en flopp

Nixon godkände rymdfärjan, men projektet blev betydligt dyrare än väntat och färjan flög inte särskilt ofta.

Som ersättning för Apolloprogrammet godkände Nixon att rymdfärjorna skulle bli Nasas nästa stora satsning. Enligt hans sätt att se det var fördelen med rymdfärjan att den kunde återanvändas och därför i teorin var betydligt billigare än traditionella raketer. De kunde dock inte lämna omloppsbanan runt jorden och användes vanligen för att sända upp satelliter i rymden.

Vid godkännandet sa Nixon att rymdfärjan ”skulle revolutionera rymdtransporterna genom att göra dem rutinmässiga”. Enligt planen skulle det flygas 40–60 turer om året. Under rymdfärjornas 30 år var dock genomsnittet endast 4,3 uppsändningar per år.

Nixon lovade också att rymdfärjan ”skulle innebära slutet för rymdfartens astronomiska utgifter”. Enligt den nyinsatte Nasachefen James Fletcher skulle kostnaden för varje uppsändning bli endast 10,5 miljoner dollar. När Nasa gjorde upp räkenskapen år 2012 visade det sig emellertid att varje uppsändning hade kostat mellan 814 och 1 266 miljoner dollar.

De extra utgifterna berodde på tekniska problem och ett mycket stort behov av reparationer. Rymdfärjan blev därför aldrig den stabila arbetshäst som den var tänkt att bli, och år 2011 flög den för sista gången.

Nixon uppfyllde sin egen profetia

Starka krafter i Nixons administration ville ställa in även Apollo 17, men Nixon släppte igenom expeditionen när han insåg vilken våldsam kritik han annars hade utsatts för från forskarmiljön i USA. Dessutom hade det kostat uppemot 7 000 arbetstillfällen, vilket inte skulle se bra ut för presidenten, som gick till val på att förbättra ekonomin.

Det slutade med att Apollo 17 blev den mest framgångsrika månexpeditionen av dem alla. Astronauterna Harrison H. Schmitt, Gene Cernan och Ronald Evans förde med sig ett ymnighetshorn av data och månstenar tillbaka till jorden.

Ändå var Harrison H. Schmitt rasande, för redan medan astronauterna var på väg hem till jorden proklamerade president Nixon: ”Den här expeditionen kan vara sista gången i det här århundradet som människan går på månen.”

De tre astronauterna från Apollo 17 satte många rekord under sin månresa, men de fick aldrig något större erkännande bland allmänheten.

© NASA

Det var det dummaste en president kunde säga, menade Harrison H. Schmitt.

”Varför säga något sådant till alla unga människor i världen? Ren defaitism”, väste geologen till sina medastronauter.

Nixons förutsägelse visade sig dock stämma – och det bidrog han själv aktivt till. Under Nixons fem år som president gick Nasas medel från 4,4 procent av den amerikanska statsbudgeten till under 1,5 procent.

Tiden för de ärorika rymdäventyren var över. I stället blev det Sovjetunionen som bland annat utvecklade världens första rymdstation, medan Nasa fick veta att de i stället skulle fokusera på att få fram en billig rymdfärja.

Entusiasmen för rymdresor nådde aldrig upp till 1960-talets nivå igen, inte ens efter Nixons fall år 1974 på grund av Watergateaffären. Nasas budget minskades sedan ytterligare och ligger i dag på omkring 0,5 procent av statsbudgeten.