Robert E. Lee var Sydstaternas enda hopp

Med hjälp av krigshistoriens djärvaste manövrer har fienden drivits på flykt av en numerärt underlägsen sydstatsarmé, och Lee har ännu en gång befäst sitt anseende som en genial strateg.

Ett av Lees befäl glömde aldrig stunden vid villan: ”Jag tänkte att det var så antikens hjältar uppnådde gudomlig status”.

Slaget om Chancellorsville blev sedermera känt som ”Lees perfekta slag”, då han disponerade sina begränsade styrkor på helt rätt sätt.Nordstaterna är emellertid inte slagna.

Lee står inför en motståndare med fler soldater, bättre vapen och massor av proviant, medan Söderns armé krymper för varje slag. Efter 38 framgångsrika år i militären har stjärngeneralen Robert E. Lee kastats ut i ett krig han inte kan vinna.

Robert E. Lee drömmer om ett stillsamt liv

Som ung har Robert E. Lee inga ambi­tioner om någon militär karriär. Det är hans far, general Harry Lee, som ­insisterar på att sonen ska följa i hans fotspår.

Redan efter några veckor på ­mi­li­tär­a­ka­de­min West Point utanför New York står det klart att den 18-årige Robert står i en klass för sig. Han briljerar inom nästan alla ämnen och tycks ha en medfödd förmåga att fatta påtagligt listiga ­strategiska beslut.

De andra kadetterna kallar honom ”Marmorstatyn”, eftersom han med sin raka hållning och stiliga framtoning ser ut att vara huggen i sten. Som hos antikens härförare vågar sig det tjocka håret på hans huvud, medan de vakna ögonen vittnar om ett skarpt intellekt.

Efter avslutad utbildning får Lee snabbt rykte om sig att vara en lojal och orädd ­officer. Hans anseende byggs upp framför allt under det mexikansk-amerikanska kriget (1846–1848), då han bland annat attackerar genom en terräng som av alla andra officerare har förkastats som helt ogenomtränglig.

Lee höjs till skyarna av sina chefer och befordras bland annat till högste chef för West Point från 1852 till 1855. Privat drömmer han emellertid om ett lugnt liv på en ranch i sin hemstat Virginia, nära familjen och långt borta från armén.

Robert E. Lee fördömer slaveri

Medan Lee överväger att lämna militären, växer spänningarna i det amerikans­ka samhället. Debatten om slaveriets avskaffande rasar, och när Abraham Lincoln 1860 väljs till USA:s president antänds luntan till landets blodigaste kon­flikt.

Sydstaterna fruktar att Lincoln ska tvinga dem att avskaffa slaveriet och därmed slå ut deras viktigaste näring, bomullsodling.

I februari 1861 meddelar sju delstater att de tänker bryta sig ur Förenta staterna och i stället bilda Amerikas konfedererade stater.
Hittills har Lee inte ägnat slavfrågan så många tankar.

Trots att han arrenderar en egendom som utnyttjar slavar, ger han uttryck för sin personliga motvilja i ett brev till hustrun Mary Anna: ”Slaveri som institution är moraliskt för­kastligt i vilket land som helst”.

Samtidigt är Lee en amerikansk pat­riot, som omöjligt kan föreställa sig hur ett lösgörande från USA kan vara rätt lösning. I ett brev till sin svåger skriver han: ”Jag kan inte vara trogen mot något annat land än Förenta staterna”.

Senare under våren 1861 hamnar Lee emellertid i ett svårt dilemma, när hans älskade hemstat Virginia ansluter sig till de rebelliska Sydstaterna. Jefferson Davis, Sydstaternas nye president, tar ­genast tillfället i akt och ber Lee att leda Söderns armé.

Nästan samtidigt får han ett brev från USA:s nyvalde president Abraham Lincoln, som erbjuder honom posten som general för Nordstaternas unionsarmé. Efter 31 år som lojal soldat för USA ser Lee sig tvungen att göra ett smärtsamt val mellan sin formella plikt och kärleken till hemtrakten.

Lee har aldrig tidigare vägrat att utföra en order, men tanken på att slåss mot sina egna är för mycket:
”Stannar Virginia i den gamla unio­nen så gör även jag det”, skriver han till en vän. ”Men om hon lösgör sig, tänker jag beskydda min hemtrakt med min sabel och om nödvändigt betala med mitt liv”.

Storpolitiken har blivit ­per­sonlig: ”Jag kan inte bruka våld mot mina släktingar, mina barn, mitt hem”, skriver Lee, innan han reser till Richmond, Sydstaternas huvudstad i Virginia.

Nordstaterna jagas på flykten

I det ögonblick Lee svär trohet till Sydstaterna vet han att han åtar sig en omöjlig uppgift.

Han har fått befälet över en armé av trashankar, vars soldater kommer från en lång rad lokala miliser, men Lee hop­pas att hans strategiska skicklighet kan kompensera för bristen på eldkraft.

Under de följande månaderna rekryterar han mer än 70000 soldater från varenda stad och håla i Södern och utbildar dem i militära färdigheter.

Sommaren 1862 utsätts Lee för sin förs­ta riktiga prövning. Nordstatsarmén ­närmar sig Sydstaternas huvudstad Richmond med 115000 soldater. De är nära att omringa rebellernas stad, som förfogar över endast 92000 man, men Lee har funnit en svag punkt i fiendens högra flank.

Där tänker han slå hål genom att låta 47000 sydstatssoldater anfalla, medan en mindre infanteristyrka ska falla fienden i ryggen. Taktiken erbjuder en enastående möjlighet att sprida kaos i Nordstaternas led, men Lee kan inte vara överallt.

Han sitter i sitt tält omgiven av kartor och har instruerat sina ­officerare att angripa så snart de ser unions­soldater. Gång på gång tvekar emellertid de oerfarna sydstatssoldaterna, vilket ger fienden tid att dra sig undan. Det blir för mycket för den vanligtvis lugne Robert E. Lee:

”Ja, han kommer undan för att mina order inte åtlyds!” rasar han med ­hän­visning till nordstatsgeneralen ­George McClellan.

Robert E. Lee seger över övermakten

I de følgende måneder oplever Robert E. Lee sine største militære succeser. Han har færre soldater end sin modstander, men med lynhurtige flankemanøvrer og ­aggressive frontalangreb overvinder han over mere end dobbelt så store fjendtlige hære.

Ryet som uovervindelig vokser og vokser. Efter et blodigt angreb under slaget om Fredericksburg afslører Lee dog, at det ikke er kampens rus, der driver ham.

“Det er godt, at krigen er så forfærdelig”, siger han til sine undrende officerer og tilføjer sin pointe: “Ellers endte vi måske med at kunne lide den”.

De följande månaderna upplever Lee sina största militära framgångar. Han har färre soldater än sin motståndare, men med blixtsnabba flankmanövrer och ­aggressiva frontalangrepp besegrar han mer än dubbelt så stora styrkor.

Ryktet som oövervinnelig växer och växer. Efter ett blodigt angrepp under slaget om Fredericksburg avslöjar Lee dock att det inte är stridens rus som driver honom.

”Det är bra att krig är så förfärligt”, säger han till sina undrande officerare och tillägger: ”Annars hade vi kanske börjat tycka om det”.

Med sin rena uniform och blanka stövlar verkar Lee vara den ende som är oberörd av slagfältens högljudda kaos. När en artillerist med ansiktet svart av krutstänk kliver fram för att tala med generalen, säger Lee frågande:

”Min herre, vad kan jag göra för er?” ”Känner ni inte igen mig, ­general?” svarar den smutsige soldaten, som visar sig vara Lees yngste son Rob.

Liksom tiotusentals andra sydstatsmän har han blivit inkallad. Lee gläds åt återseendet med sin son, men trots att Rob lätt kan bli krigets nästa offer får han ingen särbehandling av fadern. Lee önskar sonen lycka till – och skickar tillbaka honom till sin post.

Robert E. Lees soldater såg ut som hungriga vargar

Nordstatsarméns fiaskon mot Lee gör president Lincoln så frustrerad att han flera gånger byter ut sina generaler. I mitten av 1863 verkar det dock som om den nyutnämnde generalen ­Joseph Hooker till slut har lyckats komma åt Lee.

Med sin 130000 man stora armé tänker Hooker omringa Lee i en kniptångs­manöver, då han angriper sydstats­armén både framifrån och i ryggen vid den lilla staden Chancellorsville.

När Lee får nys om Hookers planer, beslutar han sig för att bryta mot en av de äldsta principerna för krigföring: ”Dela aldrig din armé mot en numerärt överlägsen fiende”, säger varenda lärobok på West Point.

Under tre operationer delar han upp sin armé, vilket får Hooker att tveka, ­eftersom han aldrig vet hur många sydstatssoldater han står inför. Lee utnyttjar den obeslutsamheten till att genomföra flera bakhåll, som till slut tvingar nordstatsstyrkorna att ta till flykten.

Chancellorsville blir Lees största militära triumf, men slaget medför även en tragedi. Lees generallöjtnant Stonewall Jackson blir dödligt sårad under slaget, och förlusten av honom är för Lee som att mista sin högra arm. Den stora segern förändrar inte heller det faktum att sydstatsarmén är i ett sorgligt skick.

Generalens snabba angrepp har tänjt ut underhållslinjerna till det yttersta, och det råder kronisk brist på ammunition och mat. Uppmuntrade av tidningarnas patriotiska reportage tror sydstatsbefolkningen att deras armé är oslagbar.

Många blir därför chockade, när de ser förbanden av trashankar marschera förbi. ”De var utmärglade och liknade hungriga vargar”, skrev en iakttagare om synen.

Krigets blodigaste slag

Lees armé är utmattad efter ett år av nästan oavbrutna strider. Efter segern vid Chancellorsville har den mot alla odds pressat ut unionsarmén ur Virginia och in i nordstaten Pennsylvania.

Det räcker dock inte för sydstatspresidenten Jefferson Davis; han vill angripa Nordstaterna på deras eget om­rå­de för att tvinga dem till förhandlingsbordet.

Gång på gång rapporterar Lee att armén är utsliten, men trots det får han order om att fortsätta förfölja.

Den 1 juli 1863 möts de båda arméerna norr om staden Gettysburg. Det första slaget går som Lee hoppas: Unionsarmén överrumplas och tvingas fly genom Gettysburgs gator, innan de åter kan inta defensiva positioner.

Lee hävdar dock att han måste fortsätta att pressa på. Trots att nordstatsarmén står högre i det öppna landskapet och har en mycket kortare inre linje att försvara, väljer sydstatsgeneralen att gå till anfall.

Den 2 juli sätter han in våg efter våg av soldater mot Nordstaternas ställningar. Sydstatsregementena mejas ned av den häftiga kanonelden.

”Jag kunde höra ben som splittrades som glas i en hagelskur”, berättade en sydstatssoldat efter slaget.

Dagens blodiga strider flyttar inte fronten nämnvärt, men mycket sker bakom linjerna. Nordstaterna har förstärkts med nya divisioner, så de nu har nästan 100000 soldater mot Lees cirka 70000.

Vid åsynen av den överlägsna fienden utbrister en sydstatssoldat: ”Gode Gud! Ska vi slåss mot hela universum?”

Robert E. Lees tur tar slut

Lee har hört rapporterna om förstärkningarna, och han vet att Syd­staterna inte kommer att kunna hålla jämna steg med sin militärt och industriellt överlägsna motståndare.

Han känner sig tvungen att satsa allt på ett kort och försöker den 3 juli avgöra slaget med ett kon­cen­tre­rat frontalanfall.

Sydstatsgeneralen Long­street är bekymrad över att behöva angripa en numerärt överlägsen fiende på områdets backkrön.
”Femton tusen soldater kan aldrig inta den positionen”, varnar han.

Hans ord ekar ohörda. Klockan 13 öppnar 150 kanoner eld mot unions­sidan, och 12500 män rusar framåt. Resultatet är ett blodbad. De 1200 meter som skiljer linjerna består av öppen mark, där sydstatssoldaterna slits i ­stycken av unionssoldaternas kulor.

Framåt eftermiddagen inser Lee att slaget inte kan vinnas. ”Det är mitt fel”, säger han till de män och officerare som han möter längs frontlinjen, innan han ger order om reträtt.

Slaget vid Gettysburg har kostat Lee 22231 man. Ne­derlaget är så smärtsamt att han ­skriver till president Jefferson Davis och erbju­der sig att överlämna befälet till någon annan, vilket presidenten avböjer.

Nederlaget vid Gettysburg blir en vändpunkt i inbördeskriget och skadar bilden av Lee som oövervinnelig. Alla planer på att invadera Nordstaterna skrinläggs, i ­stället är målet att försvara Richmond, Söderns huvudstad. Våren 1864 inleds krigets avgörande fas: General Ulysses S. Grant får befäl över nordstatsarmén, och han börjar jaga Lee.

Södern tvingas på defensiven

Robert E. Lee är nu på defensiven, men är beredd att slåss till sista blodsdroppen. I början av kriget blev han hånad och kallad ängslig, eftersom han gav spadar till sina soldater under försvaret av Richmond. Nu visar det sig vara helt rätt taktik.

Vid den lilla staden Spotsylvania, åtta mil nordväst om Richmond, gräver sydstatsarmén ned sig och försvarar sig mot de starka nordstatsstyrkorna. Robert E. Lee litar inte längre på sina officerare och insisterar på att vara med i främsta ledet, så hans adjutanter måste vädja till honom att sätta sig i säkerhet.

Ulysses Grant har ingen erfarenhet av skyttegravskrig och lider flera nederlag i försöken att storma de nedgrävda sydstatssoldaterna. Då byter han strategi.

I stället för att gå rakt mot den tungt befästa huvudstaden belägrar han Petersburg, som ligger tre mil längre söderut. Där möts fem järnvägslinjer, och staden är därför avgörande för Richmonds försörjning. Söderns ska svältas på knä.

Robert E. Lee gräver ned sig igen – nu i en omfattning som påminner om första världskriget. Ett sammanhängande system av skyttegravar ska skydda både Richmond och Petersburg mot Grants styrkor.

Under de följande nio månaderna gräver även Grant ned sig, och trots att frontlinjen i stort sett inte flyttar sig, får de usla förhållandena moralen i sydstats­armén att rasa.

I september skriver Lee till president Jefferson Davis: ”Vår armé krymper konstant till följd av strider och sjukdomar. Vi får nästan inga nya rekryter, och kon­se­kven­­ser­na verkar oundvikliga. Jag är rädd att vi står inför en ka­ta­stro­f”.

I januari 1865 har situationen förvärrats ytterligare: ”hundratals män deserterar varje natt”, understryker Lee.

Två månader senare reser Lee till Richmond för att vädja direkt till konfederationens kongress. Politikerna verkar lika uppgivna som de trötta soldaterna.

”De verkar oförmögna att göra annat än att äta jordnötter och tugga tobak, medan min armé tvingas svälta”, skriver Lee hem till Mary Anna.

Robert E. Lees sista slag

Robert E. Lee förfogar nu över endast 50000 soldater och han vet att Grant inväntar stora leveranser av förnödenheter. I stället för att vänta på nederlaget ­beslutar Lee sig för att ta initiativet och gå till ­attack vid det lilla Fort Stedman.

Först skickar han ut en grupp gevärsskyttar. Soldaterna låtsas som om de tänker desertera, och lyckas komma tätt inpå fienden, innan de öppnar eld och slår hål i Nord­staternas linje.

Därefter stormar sydstatsenheter genom luckan i försvaret och angriper Grants styrkor i ryggen. Till en början tror alla att Lee har kommit på ännu ett genidrag. Han erövrar Fort Stedman och skapar ett tusen meter långt hål i Grants linje.

Sedan går emellertid allt snett för sydstatsarmén. Lees soldater är utmattade och hungriga. Många kastar sig över erövrad mat, och bristen på soldater gör det omöjligt att fortsätta angreppet.

Under tiden rullar unionsarmén fram sitt artilleri och bombarderar Fort Stedman, tills Lee drar tillbaka sina soldater.

Efter detta misslyckade angrepp är det bara en fråga om tid, innan Sydstaterna blir tvungna att hissa vit flagg. Inför övermakten drar Lee sig tillbaka, och en vecka senare kapitulerar han till Ulysses Grant med resterna av sin armé.

Nyheten om stjärngeneralens nederlag knäcker slutgiltigt Sydstaternas motståndsvilja, och inom loppet av en månad har alla väpnade styrkor gett upp.

När den slagne generalen rider in i Richmond hyllas han trots nederlaget som en hjälte.

”Män, kvinnor och barn omringar honom och jublar, medan de vinkar med hattar och näsdukar”, mindes Lees son Rob, som hade överlevt ­kriget och kunde omfamna sin far efter återföreningen i Richmond.

Några tal hålls det emellertid inte. General Lee lyfter bara på sin hatt och rider hem till familjen. Nu vill han bara leva det liv han alltid har drömt om – ”i ett litet, lugnt hem i skogen”.

Ännu en gång kallar dock plikten. Som en försoningsgest ber universitetet ­Washington College honom att bli dess ordförande.

Lee känner att han måste göra vad han kan för att återställa fred och harmoni i landet, så han accepterar jobbet. Fram till sin död 1870 leder Lee universitetet och lär sina studenter att bli gentlemen, som kan ena landet.

Generalen har äntligen funnit frid, och när han möter en bitter krigsänka från Sydstaterna understryker han:

”Madam, uppfostra inte era söner att hata den amerikanska regeringen. Tänk på att vi är ett och samma land nu. Ni måste sätta lokal fiendskap åt sidan och göra era söner till amerikaner”.