Den 26 augusti 1968 gav mer än 10 000 unga amerikaner uttryck för sitt missnöje med rasism och Vietnamkriget under demokraternas partikongress i Chicago.
Demonstrationerna slogs ner brutalt av Chicagos polis och nationalgardet. Året därpå, när Richard Nixon tog över posten som USA:s president från demokraten Lyndon B. Johnson, stod sju vita aktivister åtalade för att ha lett demonstrationen i Chicago 1968.
Rättegången blev känd som ”The Trial of the Chicago 7” och uppmärksammades stort inte bara i USA utan i hela världen. Nu har den epokgörande händelsen resulterat i en Hollywood-film.
Se trailern till ”The Trial of the Chicago 7”
Saknar historisk tyngd
”The Trial of the Chicago 7” kan ses på Netflix och har skrivits och regisserats av Aaron Sorkin, som stått bakom samtidshistoriska dramer som tv-serien ”Vita huset” och filmen ”The Social Network”. Sorkin har tidigare sagt:
”Jag ägnar mig inte åt journalistik, utan tecknar min egen bild av händelserna”, och det är tydligt även i det här fallet.
Porträttet av 1960-talets USA målas med bred pensel, och Sorkin är inte särskilt intresserad av att skildra historiska händelser detaljerat eller objektivt.
Sorkin ändrar på händelseförloppet, introducerar fiktiva personer när det passar och tänjer på sanningen för att åstadkomma en mer underhållande film.
Man saknar en lite bredare historisk förankring och mer bakgrundsinformation om de personer som står i centrum för berättelsen. Tom Hayden och de sex andra åtalade hade en enorm betydelse för ungdomsrevolten i USA, men det nämns dessvärre endast som en parentes i filmen.
Upploppen i Chicago var rena kaoset
Filmen: Polisen slår hippier blodiga
Polisens behandling av demonstranterna var brutal. Utrustade med sköldar och batonger angriper de demonstranterna, som inte har någon möjlighet att göra motstånd.
Verkligheten: Hippierna slog tillbaka
Totalt 200 poliser skadades i upploppen, och åtskilliga demonstranter kastade flaskor, stenar och påsar med urin och avföring mot ordningsmakten.
Se bilderna från den våldsamma kvällen 1968
Slutar som en mindre triumf
”The Trial of the Chicago 7” lyckas i gengäld förmedla hur bisarr rättegången blev. De åtalade betraktade sig – med rätta – som dömda på förhand av myndigheterna och den nyligen installerade presidenten Richard Nixon. Därför gjorde de allt för att utnyttja rättegången som ett forum för att föra fram sina åsikter.
Domaren Julius Hoffman har svårt att dölja sitt förakt för de åtalade och framställs i filmen som en konservativ gammal stöt och företrädare för allt det som de åtalade opponerar sig emot. Hoffman står alldeles uppenbarligen på myndigheternas sida och ger ständigt åklagaren medhåll, medan han vägrar att låta försvararen och de åtalade komma till tals.
Rasismen var ännu värre i verkligheten
Filmen: Svart ledare blir bakbunden och får munkavle
Hoffman ger order om att Black Panther-ledaren Bobby Seale under en kort period ska bakbindas och förses med munkavle som straff för domstolstrots. Efter omfattande påtryckningar får Seale sitt fall separerat från de övrigas.
Verkligheten: Seale förödmjukas i flera dagar
Förödmjukningen av Bobby Seale pågick betydligt längre. Han var bakbunden och försedd med munkavle i tre dagar, vilket fick försvarsadvokaten William Kustler att jämföra rättssalen med ”en medeltida tortyrkammare”.
Filmen framställer domare Hoffman som partisk, rasistisk och rent av ondskefull, men trots att porträttet ibland kan framstå som en karikatyr, så stämmer det ganska väl överens med verkligheten. Under rättegången grälade domaren och de åtalade högljutt flera gånger, och Hoffman dömde alla sju åtalade till det maximala straffet – fem år i fängelse.
När domarna överklagades lades samtliga åtal emellertid ner, eftersom domstolen konstaterade att Hoffman med sin uppenbara fientlighet gentemot de åtalade inte hade levt upp till ”rättssystemets höga nivå”.
Hippier förvandlade domstolen till en cirkus
Filmen: Domstolen förlöjligas
De åtalade gör allt för att förvandla rättegången till en cirkus. De vägrar konsekvent att resa sig för domaren, och vid ett tillfälle dyker de upp klädda som domare – med polisuniformer under.
Verkligheten: Rättegången var en fars
Under rättegången deklamerade de åtalade dikter, de sjöng ”Hare Krishna” och åt födelsedagstårta. Abbie Hoffman kallade konsekvent domaren Julius Hoffman för ”Julie” och kastade flera gånger slängkyssar åt juryn.
Trots att rättegången i sig var en fantastisk historia kan ”The Trial of the Chicago 7” inte låta bli att bättra på den. I filmen blir den åtalade Jerry Ruben förförd av en kvinnlig undercoveragent vid namn Daphne Fitzgerald, som ansluter sig till gruppen under demonstrationerna 1968 och sedan agerar huvudvittne under rättegången. Hon är påhittad av Sorkin.
När domen mot de åtalade ska avkunnas i slutet av filmen läser Tom Hayden upp namnen på de flera tusen amerikanska soldater som stupat i Vietnam sedan rättegången inleddes. I själva verket var det den medåtalade David Dellinger som började läsa upp namnen, men han avbröts av domaren efter bara några sekunder.
Sammantaget skildrar ”The Trial of the Chicago 7” dock den dramatiska historiska händelsen på ett i grunden korrekt sätt. Filmen ger inte någon perfekt bild av rättegångens förlopp eller personernas betydelse, men som en underhållande och tankeväckande påminnelse om kampen för att få lov att yttra sig i ett politiskt infekterat klimat fungerar den utmärkt.
