Vart fjärde år är det presidentval i USA och resan från kandidat till president är lång och snårig.

Presidentval i USA – vem, vad och när?

Den 8 november hålls det 58:e presidentvalet i USA, men hur går presidentvalet egentligen till och varför? Lär dig mer om presidentvalet – och om historien – här.

5 februari 2016 av Ida Buhl

Det första presidentvalet i USA

År 1789 ägde det första presidentvalet rum i USA. Utfallet blev ingen överraskning. Det fanns nämligen bara en seriös kandidat till posten, revolutionshjälten George Washington, som hårt pressad hade gått med på att ställa upp.

På den tiden var det bara jordägande män över 18 år som hade rösträtt i presidentvalet. Den svarta befolkningen fick vänta till 1870, och kvinnorna fick rösta i ett presidentval i USA för första gången 1922.

I dag förlorar personer som sitter i fängelse för allvarliga brott sin rösträtt i de flesta amerikanska delstater. I några delstater får de tillbaka rösträtten efter avtjänad dom.

Det innebär att det finns mer än fem miljoner amerikanska medborgare som inte får rösta i presidentvalet 2016.

I det första presidentvalet i USA fanns det inga partier

George Washington

När George Washington valdes till president 1789 fanns det inga politiska partier. De etablerades först under 1790-talet.

Det första partiet som bildades var federalisterna, som ville ha en starkt centraliserad nationalstat och en hög grad av industrialisering och handel.

Det demokratisk-republikanska partiet, som först tog namnet anti-federalisterna, ville ha ett decentraliserat demokratiskt lett jordbrukssamhälle.

Federalisterna upplöstes på 1820-talet och deras plats som oppositionsparti övertogs i början av 1830-talet av Whig-partiet. Det grundades av demokratisk-republikaner, men man lyckades fånga upp många av de tidigare federalisterna.

Det demokratiska partiet grundades 1828 och efterträdde det demokratisk-republikanska partiet, vilket gör det till världens äldsta aktiva politiska parti.

År 1854, när Whig-partiet var nära att upplösas, grundades det republikanska partiet. Republikanerna övertog Whig-partiets och federalisternas idéprogram om bland annat aggressiv ekonomisk tillväxt och industrialisering. Därmed hade de politiska falangerna vi känner till i dag etablerats inom amerikansk politik.

Innehållsligt är det dock stor skillnad mellan de dåvarande och nuvarande falangerna, eftersom republikanerna då på många områden befann sig till vänster på den politiska skalan, medan de i dag är förankrade på högersidan i amerikansk politik.

Totalt 16 demokratiska och 18 republikanska presidenter har valts under presidentvalen. Det demokratisk-republikanska partiet har haft fyra presidenter, Whig-partiet hade också fyra, federalisterna en och en partioberoende – George Washington.  

Elektorer avgör presidentval i USA

Trots att det är presidentkandidaternas namn som står på röstsedlarna är det inte presidenten som väljarna röstar på vart fjärde år i november, utan elektorer till det så kallade electoral college, en församling på 538 personer som väljer presidenten.

Det krävs 270 elektorsröster för att bli vald till president. De amerikanska grundlagsfäderna valde bland annat modellen därför att många av dem blev nervösa av tanken på direkt folkligt direktvald president. En del ville i stället att kongressen skulle välja presidenten och elektorskollegiet blev en kompromiss.

Varje delstat har tilldelats ett antal elektorer motsvarande antalet medlemmar delstaten har i kongressen. I kongressen har varje delstat två senatorer oavsett folkmängd samt ett antal representanter (minst en) beroende på folkmängden i den enskilda delstaten.

Det betyder att en elektorsröst i den mest befolkade delstaten, Kalifornien, representerar fler väljare än en elektorsröst i den minst befolkade, Wyoming. Den här lite sneda fördelningen ska garantera att också de glest befolkade delstaterna får politiskt inflytande.

Trots att elektorerna har lovat att ge sin röst till en viss kandidat i förväg har det många gånger hänt att de har röstat på en annan kandidat – till exempel 1836, då 23 elektorer från Virginia vägrade hålla sitt löfte att rösta på Richard M. Johnson på grund av ett rykte om att han levde med en svart kvinna.

Valet fungerar efter den så kallade winner-take-all-principen i de flesta delstaterna, så att den kandidat som får flest röster får samtliga delstatens elektorsröster. 

Den här modellen betyder, tillsammans med den sneda fördelningen av elektorsröster, att det inte nödvändigtvis är den kandidat som har fått flest röster av folket som vinner valet – en kandidat kan få majoriteten av folkets röster, men i slutändan ändå vinna färre elektorsröster.

Detta har dock bara hänt fyra gånger i historien. Senast inträffade det år 2000, då demokraternas kandidat Al Gore fick en halv miljon fler röster av folket än motkandidaten George Bush, men ändå förlorade på grund av ett färre antal elektorsröster.

Bara två partier har en chans i presidentvalen i USA

Winner-take-all-systemet betyder också att det i realiteten är mycket svårt för kandidater från andra än de två största partierna att göra anspråk på presidentposten, eftersom bara de största spelarna kan vinna en majoritet av rösterna i en majoritet av delstaterna.

Även andra mekanismer gör att bara kandidater från de två stora partierna har en reell chans att vinna presidentposten. Bara det att hamna på valsedeln i alla delstater är nära nog en omöjlighet för andra än de två stora partierna på grund av de extremt strikta villkoren för tillgång som flera delstater upprätthåller.

Det kandidater från andra partier i bästa fall kan hoppas på är att dra kandidaterna från de två största partierna i en viss riktning och vara med och påverka vilken dagordning kandidaterna sätter. 

Läs ÄNNU mer om presidentval i USA i vårt stora tema.

Presidentval i USA sker i tre faser

Innan presidentvalet kan ta sin början måste kandidaterna hittas. Det sker i valets första fas, som börjar när de första kandidaterna anmäler sig, vilket sker allt tidigare för varje val.

Till valet 2016 anmälde sig de första kandidaterna redan våren 2015, vilket gör valkampanjen lång och dyr.

I den första fasen kämpar kandidaterna som vill bli presidentkandidat för samma part alltså mot varandra, och därför ser man oftare smutskastning mot kandidater av samma partifärg än mot kandidater för det andra partiet.

I den här fasen är fältet av hoppfulla kandidater mycket brokig, men många av de mest färgstarka personligheterna faller i glömska i valets andra fas, som i år pågår från den 1 februari till den 7 juni.

Då väljs kandidaterna i de enskilda delstaterna i så kallade primärval, och efterhand som det blir tydligt vilka kandidater som har störst chans att vinna folkets gunst krymper fältet.

Primärvalen ser inte likadana ut i alla delstater. I vissa delstater väljs partikandidaterna direkt, i andra väljs representanter, som förpliktar sig att peka på en viss kandidat vid partikongresserna, då presidentkandidaterna slutligen utses.

Utöver de vanliga delegaterna har demokraterna även infört superdelegater – ofta högt uppsatta demokratiska politiker. Superdelegaterna, vars röst väger tyngre än de folkvalda delegaternas, har införts för att säkra att partiledningen har mer inflytande över valet av presidentkandidat.

En del stater håller ett nomineringsmöte, en så kallad caucus, i stället för primärvalen. Ett nomineringsmöte är mer omfattande än ett primärval, eftersom det innehåller tal, debatter och så vidare, men tjänar samma syfte.

Både demokraterna och republikanerna håller primärval eller nomineringsmöten, och i regel är valen öppna för allmänheten, det vill säga att väljarna inte behöver vara medlemmar i partiet för att rösta.

Iowa är den första delstaten som väljer kandidater och det riktas alltid stor uppmärksamhet mot Iowas nomineringsmöte den 1 februari, eftersom utfallet ger en indikation om vilka kandidater som har den största chansen att sluta som presidentkandidater.

Traditionellt säger man att bara de tre kandidaterna från varje parti som placerar sig bäst där har en chans att till slut bli presidentkandidater.

Den 7 juni håller de sista delstaterna sina primärval, men vid den tiden har det ofta redan avgjorts vem som kommer att vinna posten som partikandidat. Den 18 juni börjar republikanernas partikongress, och den 25 juni håller demokraterna sin partikongress och presidentkandidaterna utses.

"Svängstater" stjäl all uppmärksamhet

När presidentkandidaterna har valts börjar den egentliga valkampen. Då är vissa delstater mer intressanta än andra. Det är de så kallade svängstaterna, där opinionsundersökningarna indikerar att det är osäkert vilken kandidat som kommer att vinna delstaten.

En del delstater, till exempel Ohio, är ofta svängstater, medan andra betraktas som säkra i sin politiska hemvist. En demokratisk presidentkandidat har till exempel inte vunnit i Texas sedan 1976, medan republikanerna inte har vunnit Kalifornien och delstaten New York sedan Reagans seger 1984.  

Så trots de delstaternas ansenliga storlek offrar presidentkandidaterna sällan stora summor pengar eller tid på dem, medan mindre och mer vankelmodiga delstater får bada i besök, politiska tal och medieuppmärksamhet.  

Den tidigare sitter kvar efter presidentvalet

Presidentvalet infaller alltid tisdagen efter den första måndagen i november månad. Valdagen, som fastlades 1845, placerades då eftersom skörden vid den tiden var omhändertagen och vintern ännu inte försvårat resan till vallokalerna.

Formuleringen "tisdagen efter den första måndagen i november" säkerställde att valet aldrig kom att infalla den 1 november, som är en katolsk helgdag.

Ursprungligen ägde installationen av den nya presidenten rum först i mars, för att presidentkandidaten skulle ha tid att infinna sig i Vita huset, vilket kunde vara en mycket långsam process med häst och vagn, om han befann sig i en annan ände av landet.

År 1936 flyttades installationen till den 20 januari. Ceremonin omges av mängder av tal, baler och parader, men är i sig själv över på ett ögonblick. Presidenten ska bara sväras in genom att uttala följande ord:

”Jag (namn) lovar att jag troget ska utöva Förenta staternas presidentämbete och efter bästa förmåga upprätthålla, värna och försvara Förenta staternas konstitution.”

Själva ceremonin vid installationen av den nya presidenten är ganska kort, men firandet pågår under lång tid.

© Wikipedia

Presidentval i USA kostar stora pengar

Presidentvalets valkampanjer är dyra – mycket dyra – och summorna accelererar för varje val. 2008 uppskattade man att Barack Obama och hans motkandidat Mitt Romney spenderade över en miljard dollar på sina kampanjer – var. Det är mer än tre gånger mer än presidentkandidaterna använde 2004.

Landets rikaste står för en stor del av kampanjbidragen till speciellt det republikanska partiet, och en undersökning genomförd av The New York Times avslöjade i oktober i fjol att bara 156 amerikanska familjer redan hade donerat över 176 miljoner dollar – motsvarande drygt 1,5 miljarder kronor – till kandidater i den tidiga fasen av presidentvalkampen.

Majoriteten av pengarna gick till kandidater i det republikanska partiet. 

Kanske är du intresserad av...