Panik på prärien: Desperata ungkarlar sökte kvinnfolk
Drömmen om lycka och rikedom drev i mitten av 1800-talet massor med män till vilda västern. Men när land och guld erövrats insåg nybyggarna att det var ganska ensamt. Ungkarlarna var i desperat behov av kvinnor som de kunde gifta sig med.
Med den akuta bristen på kvinnfolk hade västerns cowboys inget annat val än att själva fixa frisyren.
Nybyggarna på den amerikanska västkusten hade i stort sett allt man kunde önska sig. Vidsträckta vidder, djupa skogar, timmer och en jord där den som hade tur med hackan kunde hitta klumpar av renaste guld.
På 1800-talet utvandrade en våg av lycksökare till den öde västern. De kom från de befolkade områdena i öster och slog sig ned som bönder, pälsjägare, skogshuggare och guldgrävare. De hade allt. Nästan.
Såväl säng som kokkärl fick de nämligen själva hålla varma. Det, och avsaknaden av små fötter som trampade runt på trägolvet i stugorna, fick dem att agera. De måste ha kvinnor.
De västra amerikanska delstaterna Kalifornien, Oregon, Washington, Utah, Nevada och Arizona hade befolkats av nästan bara män. Det resulterade i en extremt sned könsfördelning. I staden San Francisco gick det hela 12 män på en kvinna.
I Washington Territory var det nästan lika illa: nio män för varje medborgare av det motsatta könet. Enligt de fåtal kvinnor som vågade ge sig iväg på den långa resan västerut fick obalansen katastrofala följder.
The Busy Bee Club utgjordes av sex damer från Tucson i Arizona. De förmedlade kvinnor till västern och kunde berätta om en ”ociviliserad” mansvärld, där ensamma själar drack bort sin längtan på saloonen eller fick utlopp för sin tristess genom att använda knytnävarna.
Busy Bee Club var inte ensam om att skaffa fram brudar till ungkarlar. Under 1800-talets senare hälft försökte många kreativa kvinnor, desperata cowboys och idérika äktenskapsförmedlare locka kvinnor västerut.
I öst var det nämligen ett överskott på kvinnor eftersom många hade blivit änkor efter inbördeskriget. Det fanns många sätt att rekrytera brudar: kontaktannonser i tidningar, förfrågningar i kyrkor och storstilade efterlysningskampanjer.
Såväl utseende som förmögenhet kunde attrahera äkta makar.
Kvinnor skulle civilisera västern
”Efterlysning: Brudar”, stod det på det flygblad som delats ut till samtliga invånare i Ellicott City i Maryland, och som den 20 år gamla Constance Ranney nu kramade i handen.
Det var en kylslagen vinterdag i slutet av 1864. Constance skyndade sig in till stadens rådhus. Här hade tre bröder med efternamnet Benton bjudit in intresserade ungkarlsflickor som skulle få veta mer om lycksaligheten i Oregons Willamette-dal.
Bröderna lät blickarna glida över det hundratal förväntansfulla kvinnor som samlats, och satte sedan i gång med sin försäljningskampanj om Oregons ändlösa skogar, blå himmel och giftaslystna stiliga män.
”En sådan chans; att få resa till ett ociviliserat land och civilisera det. Det slog mig att om jag inte gör det kommer jag att vara servitris här resten av livet”, skrev Constance i ett brev till sin farbror, innan hon anmälde sig till brudresan.
Den 16 januari 1865 lade skonaren Osceolo ut från kajen i Maryland och inledde den långa resan söderut runt kontinenten mot västkusten. Besättningen blev snart varse att de hade en mycket speciell last ombord.
Kvinnorna förbjöd sjömännen att dricka alkohol, krävde att de badade och tog över i kabyssen. När Osceolo en vårdag tre månader senare angjorde Oregons kust, stod en grupp på 150 skogshuggare redo. Ett år senare var bara sju av kvinnorna ogifta.
Irländskor, nej tack!
Snart utvecklades de arrangerade träffarna till en industri. Tidskrifter som Matrimonial News och The New Plan tjänade storkovan på att förmedla kontaktannonser och fotografier.
”En intelligent ung man på 22 år, 182 centimeter och 85 kilo. Vill gärna komma i kontakt med kvinna på 18–22 år. Vill utväxla fotografier. Mål: Trevligt och gott sällskap och, om det passar, äktenskap”, skrev en ungkarl i januarinumret av Matrimonial News år 1887. En annan man var mer kräsen: ”Jag föredrar en kvinna som inte är av irländsk härkomst, och hon ska ha minst 20 000 dollar.”
Annonserna var anonyma men tidskrifterna förmedlade svar och adresser. En del dristade sig till att fria redan i breven men de flesta ville träffa den utvalda först. Bara Matrimonial News förmedlade kontakt mellan 2 600 par.
Brud flydde från bröllop
Det var dock inte alla dejter som slutade lyckligt. Den 22 år gamla Eleanor Berry var hoppfull. Hon hade sett och svarat på en kontaktannons från ”den ensamme gruvarbetaren” Louis Dreibelbis från Grass Valley i Kalifornien.
Louis beskrev sig själv som både rik och snygg. Brevväxlingen hade pågått i tre månader, han hade friat och nu satt hon på tåget från staden Gilroy, på väg mot sin okände utvalde.
Eleanor bytte till en diligens på stationen i Colfax och skumpade nu fram, helt ovetande om den dyrbara last som fanns ombord: en kista med guld.
Ryktet hade däremot nått banditerna i trakten och det dröjde inte länge förrän maskerade män hade omringat vagnen, hotat passagerarna med pistoler och stuckit iväg med guldet. Eleanors blick fastnade vid ett ärr på en av banditernas händer.
När hon klev av diligensen hann hon inte mer än tvätta av sig resdammet innan bröllopet mellan henne och Louis skulle stå.
Prästen räckte fram en penna för att den blivande äkta mannen skulle skriva under vigselbeviset. Till sin fasa såg Eleanor samma ärr på hans hand som på stråtrövarens. Eleanor flydde i panik från sin brudgum.
Varning till män! Akta er för ”falskt hår, kosmetiska färger och falska barmar”, varnade en annons publicerad av en advokat i Matrimonial News. Enligt annonsen hade besvikna män all rätt att upphäva äktenskapet.
Ungkarlar löpte amok
Ibland var det i stället brudens ankomst som inte fick väntad effekt. Som när filantropen Eliza Farnham år 1850 gick i land i San Francisco med en grupp kvinnor som hon i civilisationens heliga namn hade importerat från New York.
Horder av män på kajen hade nog föreställt sig ett större urval än den handfull som kom gående över landgången. Några hade drömt om hundratal, andra till och med om tiotusental.
De som kom var långt ifrån tillräckligt många och besvikelsen var stor. Gruvarbetaren Dashel Greech beskrev uppståndelsen:
”Jag är säker på att det var mer dryckenskap, hasardspel och slagsmål den kvällen än någonsin tidigare i San Francisco.”
Under tidigt 1900-tal hade så många kvinnor kommit till västern att små familjer hade börjat växa upp. Nu hade äntligen en ny generation amerikaner fått könsfördelningen i balans igen.