Mysteriet vid Roswell

I juli 1947 kraschade ett glänsande föremål utanför den lilla staden Roswell. Amerikansk militär uppgav att det var en väderballong, men snart började det hända mystiska saker vid den topphemliga militärbasen Area 51.

I juli 1947 kraschade ett glänsande föremål utanför den lilla staden Roswell. Amerikansk militär uppgav att det var en väderballong, men snart började det hända mystiska saker vid den topphemliga militärbasen Area 51.

Shutterstock

I början av juli 1947 störtade ett okänt föremål från himlen på en farm i ett ödsligt område av delstaten New Mexico nära den lilla staden Roswell.

Farmens ägare, William Brazel, upptäckte vrakdelarna när han var ute och synade fårhagarna, och i efterhand beskrev han vad han såg som ”ett stort område med glänsande vrakdelar bestående av gummilister, folie, grovt papper och pinnar”.

William Brazels gård saknade telefon, så det gick ett par dagar innan han diskret berättade för Roswells sheriff att han kanske hade hittat ett av de där ”flygande tefaten” som han hade hört talas om.

Sheriffen kontaktade genast den närbelägna flygbasen, som skickade en officer och en ”civilklädd” till farmen, där de den 7 juli började samla upp och transportera bort materialet. Kort därefter var alla spår efter kraschen borta, och det fanns bara några få ögonvittnen som visste sanningen om vad de hade sett den där sommardagen 1947.

Roswell, tidning, aliens

Ufo-febern i Roswell bröt ut på allvar, när lantbrukaren William Brazel hittade vad han ansåg måste vara resterna av ett flygande tefat.

© Roswell Daily Record

Så börjar en av de mest seglivade och välkända konspirationsteorierna. Roswellincidenten är berättelsen om den gång då den amerikanska armén sköt ner och tillfångatog en rymdvarelse, som än i dag lever i fångenskap på den topphemliga flygbasen Area 51 i närheten.

I de böcker som senare har skrivits om händelsen beskriver ögonvittnen att de i William Brazels fårhage såg två platser med stora fördjupningar i jorden – som om något stort föremål hade störtat och träffat jorden i hög hastighet.

Runt omkring låg vrakdelar av ett okänt, utomjordiskt och lättböjligt material, som ”var helt omöjligt att skada på något sätt”.

Enligt andra ögonvittnen, som dock aldrig nämns vid namn, låg det också flera små, förvridna kroppar på marken. Några berättelser som bygger på intervjuer med personer som påstår sig ha sett den mystiska nedslagsplatsen innehåller till och med levande varelser med stora huvuden som gick runt på platsen innan de fördes bort.

Allt material och utomjordingarna samlades enligt berättelserna upp och kördes bort i kraftiga, bepansrade lastbilar. Snart var alla spår efter de mystiska föremålen som störtat undanröjda.

Alien, obduktion, undersökning

År 1991 öppnade ett ufo-museum i Roswell. Besökare får se bland annat en framställning av hur obduktionen av rymdvarelserna gick till.

© Jirka Matousek

Armén undersökte ufon

Ingen av historierna kan bekräftas, men vad historiker i dag vet säkert är att representanter från den amerikanska armén några dagar efteråt meddelade att de hade hittat en ”flying disc” – en flygande skiva – som experter på Roswell Army Air Field undersökte noggrant och därefter lämnade vidare till en ”högre instans”.

Representanter från armén höll också en presskonferens och visade upp gummi, folie och trä som de påstod hade hittats vid nedslagsplatsen och som kom från en väderballong.

För att förstå vad som pågick i Roswell måste man förstå Amerikas besatthet av ”oidentifierade flygande föremål” – eller ufon som de kallas i folkmun. Ufo-febern blossade upp direkt efter andra världskriget, och observationerna av främmande föremål på himlen nådde en topp under de följande två decennierna i synnerhet i USA, men delvis också i Europa.

Väderballong, militär, Roswell

Fem dagar efter händelsen i Roswell demonstrerade den amerikanska armén hur väderballonger utrustade med radar skickas upp.

© THE UNIVERSITY OF TEXAS AT ARLINGTON SPECIAL COLLECTIONS

Den första beskrivningen av ett arketypiskt möte med rymdfarkoster kom sommaren 1947, strax före Roswellincidenten. Det var piloten Kenneth Arnold som rapporterade att han under en flygning hade sett nio märkliga, okända föremål som såg ut att flyga i formation, och han beskrev hur de flög på ett ”tallriksliknande” sätt.

Strax myntades begreppet ”flygande tefat”, som snart var på allas läppar. Hädanefter var det denna syn som människor oftast rapporterade.

Ingen kunde förklara vad Kenneth Arnold faktiskt hade observerat, men tidningarnas artiklar om pilotens ovanliga upplevelse ledde till en flod av tefatsobservationer i hela Amerika under de följande dagarna och veckorna.

Från alla delar av landet strömmade det in berättelser från personer som påstod att de med egna ögon hade sett tallriksformade rymdskepp sväva på himlen – ofta följda av mystiska fenomen som strömavbrott eller plötsligt mörker.

Kenneth Arnold, flygande tefat, pilot

Piloten Kenneth Arnold var 1947 den förste som beskrev det fenomen som snabbt blev känt som ufon. Han uppgav att föremålen flög i 2 750 km/t. och på ett oregelbundet sätt – ”som när man kastar ett tefat på en vattenyta”.

© Getty Images

Specialenhet bedömer hotet

De många flygande tefaten hade fångat nationens intresse, och även på regeringsnivå var politikerna uppmärksamma.

Kalla kriget rasade, och regeringen var fast besluten att komma fram till om de många flygande föremålen tillhörde en främmande makt, eller om det fanns en annan förklaring. CIA tillsatte därför en hemlig enhet, Project Sign, som skulle bedöma alla rapporter.

Project Sign konstaterade i ett utlåtande 1949 att även om de inte kunde förklara alla de 243 händelser som experter från enheten hade undersökt, fanns det inget som tydde på att observationerna var av sådan art att de utgjorde något hot mot nationens säkerhet.

falskt ufo, 1952, bluff

Detta foto togs 1952 och påstods visa ett ufo, men det amerikanska flygvapnet konstaterade att fotot visar en bredbrättad hatt som kastats upp i luften framför fotografen.

© Imageselect

Project Sign kunde varken bevisa eller helt avvisa att några personer faktiskt hade observerat flygande maskiner av en typ som ingen kunde förklara, men de allra flesta observationerna kunde förklaras med helt normala väderfenomen, och ledningen drog slutsatsen att så länge de inte träffade på några som helst fysiska bevis för rymdvarelser, såg de ingen anledning att tro att de återstående fallen var annat än falska rapporter eller naturliga väderfenomen.

Project Sign upplöstes senare och ersattes av ett nytt projekt kallat Grudge, som fortsatte på en betydligt mer blygsam nivå. Grudge kom fram till att det inte var någon fara å färde och att händelserna främst berodde på feltolkningar av naturliga fenomen i kombination med en mildare form av masshysteri.

Efterföljaren till Grudge fick kodnamnet Operation Blue Book, ett projekt som medan det pågick undersökte och kategoriserade över 12 000 händelser.

”Av alla möjliga förklaringar är besök från en annan planet den minst sannolika.” Den amerikanska enheten Operation Blue Book, som utredde oidentifierade flygande föremål.

De många tusen observationerna låg bakom att de flygande tefaten 1963 fick beteckningen ”ufo”. Ordet myntades av Edward J. Ruppelt, som var kapten i det amerikanska flygvapnet och chef för Operation Blue Book.

Han myntade beteckningen för att han tyckte att ”flygande tefat” var ett allt för diffust namn på föremål som observerades i ett stort antal utformningar, och som betedde sig väldigt olika. Hädanefter skulle händelser kategoriseras som observationer av oidentifierade flygande föremål – ufo.

Även om en handfull av de fall som Operation Blue Book utredde inte går att förklara, så konstaterade forskarna att det inte fanns några konkreta bevis för att det rör sig om utomjordiska eller fientliga farkoster.

Enheten slog fast att ”av alla möjliga förklaringar är besök från en annan planet den minst sannolika”. År 1969 lade det amerikanska försvaret därför ner ufo-projekten för gott.

Möten med ufon kan kategoriseras med hjälp av den så kallade Hynekskalan, som konstruerats av en av världens mest ansedda ufologer, Josef Allen Hynek. År 1972 gav han ut boken The UFO Experience: A Scientific Inquiry.

sterner, ufo, symbol
© Shutterstock

Närkontakt av första graden

Ljus, skuggor och annat som liknar ett oidentifierat flygande föremål räknas som närkontakt av första graden. Observationen av fenomenen ska ha gjorts på ett avstånd av högst 150 meter.

radar, ufo, symbol
© Shutterstock

Närkontakt av andra graden

Om ögonvittnet upplever något som involverar en fysisk påverkan talar man om närkontakt av andra graden, till exempel om ufon påverkar radion, kan ses på radar, får djur att reagera eller förändrar temperaturen i omgivningen.

alien, ufo, symbol
© Shutterstock

Närkontakt av tredje graden

Om en person ser en varelse eller en robot som ser ut att kontrollera ufon, kallar man det närkontakt av tredje graden. 1977 gjorde Steven Spielbergs film med samma namn Hyneks skala känd för den stora massan.

Roswell lyfts fram

De så kallade ufologerna tog emellertid militärens dalande intresse som ett tecken på att regeringen nu i ännu högre grad försökte dölja sanningen för allmänheten, och intresset för ufon blommade upp igen.

Science fiction-genren upplevde sin storhetstid, och med rymdkapplöpningen i full gång var intresset för det utomjordiska stort. Nyfikna människor bildade föreningar som gav ut böcker, gjorde filmer och bedrev mer eller mindre seriös forskning.

Men ingen pratade om eller kom ihåg Roswellincidenten förrän 1978, då den amerikanska skvallertidningen National Enquirer, som var känd för artiklar om Bigfoot och nazistbaser på månen, återigen tryckte originalartikeln från Roswell Daily Record där det berättades om en flygande skiva. Och i ett slag hamnade Roswell på ufo-världskartan.

Två år senare utkom boken The Roswell Incident av Charles Berlitz och William L. Moore.

Berlitz, Moore, Rosswell-händelsen, bok

Teorin att rymdvarelser kraschat utanför Roswell blev populär i samband med att boken ”The Roswell Incident” kom ut 1980.

© The Roswell Incident

Boken innehåller främst rykten och intervjuer med ättlingar och vänner till vittnena till händelserna 1947 – alltså ingen av dem som faktiskt upplevde kraschen eller konsekvenserna av den.

Bland annat citeras William Brazels son för första gången. Han säger att föremålen som hans far hittade på kvällen 1947 var av ett material som omöjligt kunde komma från jorden.

En av dem som kom med nya uppgifter var en äldre man vid namn Glenn Dennis, som 1947 arbetade som begravningsentreprenör i Roswell och bland annat hade den närliggande flygbasen som kund.

Efter att ha sett ett tv-program om Roswell kontaktade Glenn Dennis ufologen Stanton Friedman, och tillsammans kunde de friska upp hans minne. Plötsligt mindes Dennis detaljer som han inte hade ägnat en tanke på 42 år. Det var dessa minnen som sedan kom att utgöra kärnan i alla framtida historier om händelsen i Roswell.

Hör Glenn Dennis berätta vad han upplevde i Roswell

Begravningsentreprenören från ufo-staden kunde bidra med en mängd tidigare okända detaljer. Han berättade hur han hade kört ut en sårad pilot till basen och sett en ambulans med vrakdelar.

Han påstod att han hade talat med en väninna som var sjuksköterska på basen och som berättat om en förfärlig obduktion av tre små, svarta, förvridna kroppar: en obduktion som armén tvingades avsluta, eftersom gaser från liken gjorde det omöjligt att arbeta vidare.

Dennis hade till och med sett en person eller varelse med ett abnormt stort huvud gå omkring. Därefter jagades han ut från militärbasen av en ilsken, rödhårig överste och satte aldrig sin fot på militär mark igen.

När Dennis senare försökte kontakta sin väninna fick han veta att hon inte längre arbetade som sjuksköterska på basen, och han hörde aldrig av henne igen.

All denna information kunde Glenn Dennis från Roswell plötsligt komma ihåg, och han skapade sig på så sätt en viss berömmelse på ålderns höst.

A-12, spionflygplan

A-12 användes av det amerikanska försvaret endast åren 1963–1968. Planets formgivning utvecklades dock till SR-71 Blackbird, som fortfarande har rekordet som världens snabbaste bemannade jetflygplan.

© Roy Smith

CIA:s flygplan gav näring åt spekulationerna

På flygbasen Area 51 testade CIA spaningsplanet A-12, som med sin speciella form och höga hastighet lätt kunde lura konspirationsteoretiker att tro att de sett ett ufo.

CIA:s topphemliga spaningsplan A-12, som senare utvecklades till flygvapnets spaningsflygplan SR-71 Blackbird, var något alldeles extra. Sett från marken i solens sista strålar kunde den platta flygplanskroppen av titan lätt förväxlas med något från en annan planet när den passerade i rasande fart.

Spionplanet flög dessutom snabbare och högre än någon annan flygmaskin, och med sin mycket speciella och nyskapande antiradarprofil liknade det inget annat plan. Det kunde flyga i över tre gånger ljudets hastighet på upp till 26 kilometers höjd, och hastighetsrekordet som sattes 1978 i ett SR-71 står sig än i dag.

Sanningen var 30 år försenad

Det är omöjligt att veta säkert vad som hände i New Mexicos öken den där kvällen 1947. Bevisen är borta sedan länge, och historikerna har bara ett fåtal ögonvittnesskildringar att luta sig mot.

Men man ska komma ihåg att de mest fantastiska beskrivningarna av vad som hände dök upp först efter mer än tre decennier av tystnad. För många människor kom det nyvaknade intresset kring Roswellincidenten dessutom som en välsignelse i form av pengar och berömmelse.

Plötsligt var varelserna från Roswell en lönsam affär för alla som skrev spekulativa böcker i ämnet. Boken med intervjun med Glenn Dennis såldes exempelvis i 160 000 exemplar.

Från 1980 och framåt utkom flera böcker, som inte bara avslöjade nya detaljer om händelsen utan också motsade varandra. Och gemensamt för dem alla var att de byggde på en liten handfull vittnen, varav endast ett fåtal verkligen hade sett något – de allra flesta återberättade bara sådant som de hade ”hört från andra”.

5 ufon, bluff, 1962

År 1962 tog en ung engelsman en sensationell bild av fem ufon. Tio år senare erkände han skamset att fotografiet var en bluff.

© Imageselect

Huvudvittnet, begravningsentreprenören Glenn Dennis, har i sina uttalanden i böckerna problem med minnet och blandar ihop datum och detaljer, och kritiker har påvisat en rad detaljer som omöjligt kan vara sanna, samt dessutom presenterat enklare och mer rimliga förklaringar till vad han hörde och såg.

Exempelvis hävdade Dennis att den ilskne, rödhårige majoren ledsagades av en färgad sergeant – något som var omöjligt 1947, eftersom det amerikanska försvaret började integrera färgade soldater i samma enheter som vita först 1949.

Även den försvunna sjuksköterskan kunde senare hittas och identifieras. Hon hade blivit sjuk och inlagd på sjukhus – något som Dennis inte fått veta på grund av tystnadsplikten. Sist men inte minst störtade ett Boeing KC-97G-plan 1956 och samtliga ombord omkom i den fruktansvärda branden.

De flesta kropparna saknade lemmar, var förvridna och delvis sönderbrända. Tre av dem obducerades i Dennis bårhus, men arbetet fick avbrytas eftersom liken var indränkta i flygbränsle, och obduktionen flyttades därför till ett kylrum på flygbasen.

Roswell, film

Den första filmen om händelserna i Roswell kom 1992. Sedan dess har en lång rad filmer och tv-serier om ämnet tillkommit.

© Moviestore Collection Ltd/Imageselect

Med andra ord var Glenn Dennis tillbaka på basen vid Roswell nio år efter sitt möte med ”rymdvarelserna” 1947, även om han själv påstod att han nekades tillträde. Det är inte otroligt att mötet med den rödhårige majoren i själva verket ägde rum på basen i samband med händelsen 1956. Alla kände offren och känslorna var säkert starka.

Faktum är att lycksökare och konspirationsteoretiker sedan den första boken 1980 har gett ut en rad böcker, filmer, tv-serier och artiklar som alla lägger till detaljer i historien om Roswell. De flesta har avfärdats, bland annat filmen som visar en obduktion av rymdvarelser som offentliggjordes i London 1995 och är en ren bluff.

Brazel såg inget mystiskt

Om man vill komma nära sanningen måste man därför gå tillbaka till de allra första vittnesmålen, som gavs samma dag eller kort efter kraschen av de personer som själva upplevde händelsen.

Av deras uttalanden vet vi att det inte fanns några vittnen till själva kraschen, att William Brazel hittade vrakdelarna och inte på något sätt antydde att de bestod av mystiska material eller att kroppar låg utspridda i närheten. Vi vet också att den amerikanska armén kallade det kraschlandade föremålet för en ”flygande skiva” och senare ändrade sig till ”väderballong”.

Uppgifter om en stor militär insats, kratrar, lik, rymdvarelser, fler soldater utöver de två Brazel nämnde, militära fordon och försök att skrämma vittnen till tystnad – allt detta kommer uteslutande från böcker som skrevs 30–50 år efter händelsen av författare som påstår sig ha talat med ögonvittnen, men som för det mesta bara har intervjuat grannar, efterlevande och andra som inte själva upplevde Roswellincidenten.

Flygvapnet avslöjar hemlighet

Men vi vet också att historien om väderballongen i själva verket var en nödlögn. Vi vet dessutom att det amerikanska flygvapnet faktiskt hade något att dölja, för när kalla kriget slutade med att muren föll och behovet av hemlighetsmakeri inför den mäktiga fienden i öst inte längre var lika stort, började det amerikanska försvaret släppa fram hemligheterna från de senaste decennierna.

Enligt dittills hemliga dokument var det inte en väderballong som störtade i Roswell utan flera ballonger som tillhörde det topphemliga projektet Mogul.

Tillsammans bildade alla ballongerna en över 200 meter lång kedja som lyfte upp långa antenner och annan experimentell och hemligstämplad mätutrustning i luften, i syfte att övervaka provsprängningar med kärnvapen i Sovjetunionen.

Det kan förklara varför vrakdelarna inte liknade något som människor i Roswell och på militärbasen hade sett förr och varför allt snabbt röjdes undan av militär personal.

Rökspår, ufo, raketer

Röken från de rymdraketer USA har skjutit upp har ofta missuppfattats som spår efter rymdvarelser.

© SpaceX

När Mogul-ballongerna störtade i Roswell var det enligt det amerikanska flygvapnet angeläget att Sovjetunionen inte upptäckte att ärkefienden kunde övervaka deras kärnvapenprogram från luftrummet över New Mexico.

Väderballongen var en lämplig bortförklaring, och alla historier om rymdvarelser var också långt ifrån den mer jordnära sanningen. Två rapporter från 1994 och 1997 gav slutgiltigt det amerikanska försvarets förklaring till Roswellincidenten.

Slutsatsen var att vrakresterna mycket riktigt kom från Project Mogul, och historierna om rymdvarelser och obduktioner nära Roswell skylldes på en hopblandning med andra flygkrascher samt ett annat hemligt försök från 50-talet, Operation High Dive, i vilket flygvapnet testade fallskärmar från extrema höjder genom att kasta ut människoliknande dockor från ballonger.

Eftersom vittnena intervjuades först decennier efter händelserna var de osäkra på årtalet, och flera händelser smälte samman till en enda: den med rymdvarelser i Roswell.

Jesse Marcel, vittne, Roswell

Major Jesse Marcel var den förste från den amerikanska militären som såg föremålet vid Roswell. Han visste inte vad det var, men fick av sina överordnade veta att det rörde sig om en väderballong.

© THE UNIVERSITY OF TEXAS AT ARLINGTON SPECIAL COLLECTIONS

Det vet historikerna med säkerhet:

  • Mystiska föremål kraschade utanför Roswell.
  • Vrakdelarna kom inte från ett flygande tefat.
  • Sannolikt kom de från övervakningsprojektet Mogul.
  • Area 51-basen är fortfarande aktiv och omgärdas av sträng sekretess.
  • Flera av USA:s hemligaste militära flygplan har tagits fram på Area 51.
  • Händelsen i Roswell 1947 blev en nationell angelägenhet först 1978.
  • Ingen har hittat vrakdelar från utomjordiska farkoster av något slag.

Den hemliga basen alla kände till

De som fortfarande är övertygade om att Roswell fick besök från rymden 1947 hävdar förstås att de båda rapporterna bara är ännu en del av det amerikanska försvarets försök att bortförklara vad som verkligen hände. Om vi för ett ögonblick håller fast vid föreställningen att soldater samlade upp vrakdelar från ett rymdskepp och mystiska varelser efter en krasch i Roswell, är nästa fråga vart man förde vrakresterna och rymdvarelserna och hur deras existens kunde hemlighållas i så många år? Det finns förstås flera teorier om detta.

Ufo, Minneapolis, ljussken

Över Minneapolis i Minnesota såg – och fotograferade – ett ögon­vitt­ne ett mystiskt sken som han påstod kom från ufon. Den ufoliknande synen förklarades som ett ovanligt väderfenomen.

© Imageselect

Vissa menar att kropparna transporterades till Nellis Air Force Base i delstaten Nevada. Men de flesta är överens om att inte ens regeringen skulle kunna gömma undan rymdvarelser på någon av USA:s stora flygbaser, där tusentals människor arbetar.

Om flygvapnet hade ett hemligt program där man forskade på utomjordingar och deras teknik, så måste det genomföras på en plats dit inga civila kan ta sig och där bara personer som genomgått säkerhetsprövning arbetar.

En sådan bas finns i ett ökenområde i Nevada som gränsar mot de områden där USA utförde provsprängningar av kärnvapen, omkring 134 kilometer nordväst om
Las Vegas, delstatens största stad.

Basen, som upprättades 1955, ligger vid den uttorkade saltsjön Groom Lake, vars botten bildar ett naturligt platt område som lämpar sig utmärkt för landningsbanor.

Redan en kort tid efter att Area 51, som basen inofficiellt kallas, togs i bruk började boende i trakten märka en ökad aktivitet i luften. Flygplan landade och lyfte, och lokalbor rapporterade om ufon.

Alien, Roswell
© Shutterstock

Vad hände egentligen i Roswell?

Allmänheten känner till den officiella och mest sannolika förklaringen, men eftersom ”ufo-kraschen” ligger så långt tillbaka i tiden finns det inga konkreta bevis. Större delen av alla rykten och antaganden har uppkommit många år senare och verkar vara rena påhitt eller utslag av dåligt minne.

Area 51, förbjudet område, skylt
© U.S. Government Printing Office

Vad händer i Area 51?

Den hemliga militärbasen vid Groom Lake i Nevadaöknen är kanske inte längre så hemlig, men den omges fortfarande av mystik: Exakt hur stor är den, hur många av basens anläggningar ligger under jord och vad arbetar personalen med? Utveckling av nya flygplanstyper till det amerikanska flygvapnet är en bra gissning, men ingen utomstående kan veta säkert.

UFO, Pentagon, Omaha
© U.S. Navy

Kommer de oförklarliga ufona från rymden?

Även om det finns en naturlig förklaring till kanske 99 procent av alla händelser med oiden­ti­fierade flygande före­mål, så händer det att vissa förblir oförklarliga. År 2020 publicerade det amerikanska försvarsdepartementet fyra filmer inspelade mellan 2004 och 2019 och medgav att det inte med säkerhet går att säga vad de runda objekten, som förflyttar sig i oerhört hög fart, egentligen är.

Banal sanning

En man vid namn Bob Lazar trädde 1989 fram och berättade att han var vetenskapsman och hade arbetat med kärnvapenprojektet i Los Alamos då han rekryterades till Area 51.

Lazar beskrev hur personalen flögs fram och tillbaka mellan Las Vegas och militärbasen i största hemlighet, fick avge tystnadslöfte och arbetade i stora, underjordiska laboratorier.

Där arbetade han bland annat med att ta reda på hur antigravitations-drivsystemet på en bärgat flygande tefat fungerade. Dessutom hade han tillgång till dokument om grå rymdvarelser från en planet i omloppsbana runt stjärnan Zeta Reticuli. Varelserna skulle enligt uppgift ha vistats på jorden i 10 000 år.

Lazar gjorde sitt första framträdande i lokal-tv i Las Vegas och har därefter medverkat i flera filmer, tv-program och böcker. Han var ansvarig för att Area 51 blev ett namn på allas läppar, och därefter har även andra vittnen gjort sig hörda med mer eller mindre otroliga berättelser.

Ingen har dock kunnat bekräfta Lazars historia och än mindre kunnat dokumentera att han faktiskt har en vetenskaplig examen eller någonsin har studerat vid ett universitet. Bob Lazar hävdar att det beror på att det amerikanska försvaret har utplånat alla spår av honom för att misskreditera hans berättelse.

Lazar, konspirationsteoretiker, Area 51

Konspirationsteoretikern Bob Lazar har gjort många påståenden om Area 51 – samtliga har tillbakavisats av experter.

© Dudeanatortron

Att det existerar en hemlig militärbas som kallas Area 51 är obestridligt och allmänt känt. Men under många år ville det amerikanska flygvapnet inte medge att basen existerade. Först 2005 frigavs dokument som avslöjade dess existens och några av de hemliga projekten.

Utifrån handlingarna vet vi att basen upprättades 1955 och att Groom ­Lakes platta saltslätter var den perfekta platsen för att bygga landningsbanor till en helt ny och topphemlig flygplanstyp. Där testflög CIA de avancerade U-2-spionplanen som byggdes för att flyga över Sovjetunionen på en höjd där de inte kunde följas av sovjetisk radar.

Det första U-2 flög 1955, och planet har sedan dess använts för spaning i bland annat Afghanistan. När U-2 började flyga från den hemliga basen mitt i Nevadaöknen var maxhöjden för civila plan omkring sex kilometer, medan militära flygplan kunde ta sig upp till ungefär det dubbla.

Det knappt 20 meter långa U-2 med ett vingspann av 31 meter nådde upp till otroliga 21 kilometer, och det är inte så konstigt att civila piloter som såg något flyga på den höjden rapporterade de mystiska planen som ett oidentifierat flygande föremål med dittills okända egenskaper.

Efter U-2 fortsatte basens hemliga uppdrag med spaningsflygplanet U-12, som kunde flyga snabbare och högre än något annan plan. Det hade en karakteristisk, platt profil som skulle minska radarekot och gjorde att det inte såg ut som ett vanligt plan.

Det var också från Groom Lake flygvapnet började utveckla de första riktiga stealth­planen med prototypen Have Blue, som flögs för första gången 1977. Have Blue vidareutvecklades till smygflygplanet F-117, som med sina kantiga vingar och mycket speciella vingform inte heller ser ut som andra flygplan.

F-117 är bland annat känt för att vara det flygplan som inledde Kuwaitkriget 1991 genom att förstöra fiendens radarnätverk, så att mer konventionella bombplan kunde angripa utan att störas av irakiska markbaserade robotsystem.

”Area 51 är bara en hemlig militär­anläggning där man utför trist forskning, som vi helt enkelt inte vill att någon annan ska se.” Ex-president Bill Clinton om Area 51, 2005.

I ett tal efter sin tid som president sa Bill Clinton till de nyfikna amerikanerna:

”Jag hade många i min regering som sa att historierna om Roswell visserligen bara var påhitt men att platsen i Nevada fanns på riktigt. Alltså skickade jag iväg en person för att undersöka vad som pågick. Men Area 51 är bara en hemlig militär anläggning där man utför trist forskning, som vi helt enkelt inte vill att någon annan ska se.”

Men fortfarande är böckerna om Roswell bra underhållning – och inte minst en bra affär.

©

Historiens största gåtor

Denna artikel kommer från bokserien ”Historiens största gåtor”. Varje band går på djupet med mysterier kring allt från tempelriddarna till nazisternas ockulta värld.

Se mer på: www.varldenshistoria.se/gåtor