Mississippi brinner: KKK sände chockvågor genom USA

Vita känner sig pressade

Sedan 1880-talet har svarta och vita i sydstaterna levt i ett rassegregerat system med den missvisande principen ”åtskilda, men likvärdiga”.

Formellt sett har alla rösträtt, oavsett hudfärg, men i praktiken är det ytterst få svarta som beger sig till vallokalerna.

De vita sitter på i stort sett alla offentliga poster och använder sig av invecklade tester, inkomst­krav och hot om våld för att förvägra den svarta befolk­ningen sina rättigheter.

På allmänna platser, till exempel på toaletter, i vänthallar och vid dricks­fontäner, är svarta hänvisade till särskilda och enklare faciliteter.

Trotsiga och arroganta misshandlas, eller till och med mördas, vilket rättssystemet rent rutinmässigt ser genom fingrarna med.

Under senare tid har systemet emellertid hamnat under press. Under ledning av bland andra den karismatiske pastorn Martin Luther King har svarta sedan mitten av 1950-talet kämpat mot diskrimineringen.

De svarta följer en antivåldsprincip som deras vita motståndare avfärdar. Freedom Summer – ”Frihetens sommar” – är medborgarrättsrörelsens senaste drag.

I projektet skickas närmare tusen frivilliga, främst studenter från nordstaternas universitet, ut till Mississippi.

Delstaten har inte valts av en slump. Här hör de svarta till landets allra fattigaste. År 1964 lever hela 86 procent av de svarta familjerna under fattigdomsgränsen.

Nästan hälften av invånarna är svarta, men bara omkring fem procent har rätt att rösta.

”Om vi kan få ett genombrott i Mississippi, kan vi förmodligen förändra systemet i resten av landet”, säger en av rörelsens ledare.

Svarta skräms från att rösta

Just den tanken hade inspirerat Mickey Schwerner när han lämnade storstadslivet i New York för Mississippis kvalmiga hetta. Medborgarrättsaktivisten och hans hustru Rita är fast beslutna att bryta ned rashatet i Södern.

Båda är volontärer i organisationen CORE, Congress of Racial Equality, som i samarbete med COFO, The Council of Federated Organizations, hade grundat 30 freedom schools, ”frihetsskolor”, i Mississippi.

Invånarna i området får gratis undervisning i medborgerliga rättigheter och afroamerikansk historia.

Strax efter ankomsten till staden Meridian i Lauderdale County möter Schwerner en lokal aktivist.

James Earl Chaney, som är svart, relegerades från gymnasiet när han bar ett hemmagjort märke för organisationen NAACP, National Association for the Advancement of Colored ­People. De båda männen blir genast vänner.

Men från de vita i staden möts Schwerner bara av förakt. Med sin rappa New York-dialekt, sitt getskägg och ­sina stora kängor skiljer sig Schwerner radikalt från de slätrakade, konservativt klädda och släpigt talande sydstatsmännen.

Hatet är djupt ingrott, och han och Rita känner snart att de befinner sig i en ren krigszon.

Skott genom rutorna i deras lägenhet, ogrundade polisförhör, bilar som följer efter Schwerners och tillrop som ”niggerälskare” och ”judepojke” hör till vardagen.

Grannlänet Neshoba Countys lokalavdelning av ”The Knights of the Ku Klux Klan” betraktar ”Getskägg” som en förrädare: ”En nagel i ögat på varje levande varelse (…) i synnerhet vita människor”, dundrar klanens ledare Sam Bowers, som svär att Schwerner förr eller senare ska ”fixas”.

Under förespegling om att vara dammsugarförsäljare försöker en klanmedlem att tränga sig in i parets hem för att kunna studera hur det ser ut inomhus.

Han har tänkt sig att senare komma tillbaka och likvidera aktivisten, men planen går om intet när Schwerners hustru Rita vägrar att öppna dörren. ­Klanen smider en ny plan, som de kallar ”Plan 4”. Enligt den ska Schwerner mördas så snart de får tag på honom utanför Lauderdale County.

Den 20 juni 1964 kommer ännu en New York-bo till Lauderdale County i Mississippi för att ansluta sig till Freedom Summer.

Den unge studenten Andrew Goodman kommer från en förmögen och politiskt aktiv familj i New York. Strax efter ankomsten skickar han ett lugnande vykort till sina föräldrar.

”Jag har anlänt säkert till Meridian i Mississippi. Det är en fantastisk stad och vädret är fint. Jag önskar att ni vore här. Vi blev riktigt väl mottagna”, skriver han.

Hälsningen ska bli det sista som familjen Goodman hör från sin son.

Vicesheriffen i klanens ledband

Fyra dagar före Goodmans ankomst har Mount Zion Methodist Church, en kyrka i den lilla staden Longdale i Neshoba County, bränts ned till grunden och flera kyrko­besökare har misshandlats.

Det är inte första gången som Schwerner och resten av COFO hör talas om nedbrända kyrkor. Under den här sommaren i Mississippi bränns 30 kyrkor och 30 svarta familjers hem ned.

Men den här gången var klanen inte bara ute efter byggnaden. Deras egentliga mål var den man, det vill säga Schwerner, som de hade hoppats hitta bland de lokalbor som samma kväll deltagit i ett COFO-möte i Mount Zion.

När de inte lyckades hitta honom gick deras vrede ut över kyrkan.

Goodman får alltså bara en dag på sig att landa innan han tillsammans med Schwerner och Chaney skickas på sitt första uppdrag.

Den 21 juni 1964 kör de tre aktivisterna från kontoret i Meridian till Longdale för att ta en närmare titt på resterna av Mount Zion.

Efteråt besöker de fyra av kyrkans medlemmar för att få veta mer om branden. En av de boende i staden har även annat att berätta:

”En grupp vita män letar efter er”, säger han som en varning till Schwerner, Goodman och Chaney.

De tre männen vet mycket väl att det är bäst att de inte hittas. Neshoba Countys vicesheriff Cecil Price är en hängiven medlem i Ku Klux Klan och det gäller även sheriffen Lawrence Rainey.

Det råder därför inget tvivel om att det är klanmedlemmar som följer dem i hälarna. När de tre männen är redo att köra tillbaka till Meridian vid 15-­tiden, väljer de därför att ta Highway 16.

Det är visserligen en omväg, men de vill undvika den kortare Highway 491, som består av en massa små grusvägar och är den per­fekta miljön för ett bakhåll.

Allt tyder på att Neshoba Countys vicesheriff tänker på samma sätt. Strax efter klockan 15.00 kör Price ut sin vita patrullbil på Highway 16 och när han får syn på en blå stationsvagn med Chaney vid ratten tar han genast chansen.

En kort stund senare har aktivisten anhållits för fortkörning. Även de båda andra tas med till Neshoba County Prison för att de misstänks för ”anstiftan till brand”.

De hålls kvar i timmar, och när de äntligen får lämna fängelset klockan 22.00, har mörkret sänkt sig över de smala landsvägar som ska föra dem till säkerheten i Meridian.

Skjuts ned i mörk skog

Medan de tre männen satt gripna, tog vicesheriff Price tillfället i akt att samla sina kumpaner från Ku Klux Klan, bland andra sågverks­ägaren Edgar Ray Killen, klanledaren Sam Bowers, byggnadsarbetaren James Jordan och försäljaren Wayne Roberts: Det har blivit dags att verkställa ”Plan 4”.

När Schwerner, Chaney och Goodman till slut släpps, väntar klanmedlemmarna i tre bilar på landsvägarna mot Meridian.

Drygt en och en halv mil ­innan de tre medborgarrättsaktivisterna kom­mer att köra över gränsen till Lauderdale­ County, ser de att Price har följt efter dem i sin patrullbil.

Chaney väljer att gasa – nu gäller det att komma därifrån så snabbt som möjligt. Efter en kort jakt spärrar de tre bilarna vägen och tvingar in dem åt sidan.

Framför dem på den mörka vägen står en grupp främmande män, och bakom sig kan de se vicesheriffens bil köra fram. När Price kliver ur, håller han en batong i handen.

”Jag trodde ni tänkte köra hem till Meridian när vi släppte er”, säger han när han har kommit fram till den blå stationsvagnen.

”Vi var på väg”, svarar Chaney.

”Ja, men då har ni ju tagit en jäkla omväg. Var så vänliga och kliv ut ur bilen”, säger sheriffen. Sedan tvingar han in de tre aktivisterna i polisbilen. Den lilla kortegen med fyra bilar kör sedan bort från vägen och djupt in i en skog, tills de kommer till en öde plats känd som Rock Cut Road.

”Så ni ville så gärna till Mississippi”, säger en av ­männen hånfullt, när de unga männen ännu en gång tvingas ur bilen.

”Ja, vi tänker inte skicka iväg er. Vi låter er stanna här med oss”, fortsätter han. Strax därpå höjer försäljaren Wayne Roberts sin pistol och skjuter Schwerner, Goodman och Chaney på nära håll. Byggnadsarbetaren James Jordan avfyrar också dödande skott mot Chaney.

”Well”, säger Jordan släpigt, medan han sänker pistolen. ”Ni lämnade bara en nigger åt mig. Men å andra sidan fick jag ju döda honom.”

”De är på Kuba”

Som en säkerhetsåtgärd har Schwerner bett sina kolleger på kontoret i Meridian att reagera om han och de båda andra inte är hemma klockan 16 samma dag.

Klockan 17 drar den vakthavande på CORE-kontoret igång nödplanen. Metodiskt ringer aktivisterna runt till samtliga fängelser i området, men alla, bland andra den tjänsteman som svarar i Neshobas fängelse, förnekar att de sett Schwerner, Chaney eller Goodman.

Eftersom inte någon av aktivisterna litar på de lokala myndigheterna, ringer de direkt till justitiedepartementet. Regeringen i Washington är medveten om det spända läget i Mississippi och har redan högsta beredskap.

Före lunch nästa dag får den lokala FBI-agenten John Proctor ärendet på sitt bord.

Under tiden har Schwerners kolleger ännu en gång ringt till Neshoba County Prison, och den här gången bekräftar fångvaktarens hustru att tre unga män har hållits häktade. Proctors första uppgift blir att förhöra sheriff Rainey och vicesheriff Price.

Båda två är skrämmande män. Långa och bredaxlade kliver de fram genom staden på bästa västernmanér, klädda i tunga kängor och med pistolerna i bältet.

Proctor är inte imponerad. Agenten har bara jobbat för FBI i Mississippi i drygt två år, men har en förvånansvärd förmåga att på sitt eget sätt charma sig fram i de mest slutna delarna av det lilla samhället.

Han står på god fot med de lokala svarta ledarna, han vet vem som smugglar sprit och han har ingående kännedom om klanmiljön – det sistnämnda i sådan grad att han kan alla klanmedlemmarnas hemliga identifikationsnummer på sina fem fingrar.

Agenten står till och med på god fot med den brutale vicesheriffen, och när Proctor är klar med förhöret med vicesheriffen föreslår Price att de ska skåla i lite av den starka smugglarsprit som han har konfiskerat.

Men inte ens agent Proctor kan locka ut något ur ordningsmaktens män. Sheriff Rainey insinuerar att männen har iscensatt sitt försvinnande själva, för att väcka uppmärksamhet.

”Om de nu saknas, gömmer de sig någonstans och försöker få lite uppmärksamhet av det här (…) Någonstans där ute sitter de och skrattar åt all uppståndelse de orsakat”, säger Rainey till de journalister som snart börjar anlända till Neshoba County.

FBI-agenten Joseph Sullivan kommer också hit, som ny utredningsledare.

Inte någon som känner Schwerner, Chaney och Goodman tror ett ögonblick på att de självmant håller sig undan.

Tvärtom, man fruktar det värsta. Den 23 juni, två dagar efter männens försvinnande, bekräftas deras farhågor.

Efter ett tips hittar Proctor de tre aktivisternas utbrända bil på en skogsstig på gränsen mellan Neshoba och Lauderdale County.

Rikstäckande tidningar rapporterar nu om de försvunna och skriver vad alla tänker: ”Nu letar vi efter lik”, citeras en FBI-agent i New York Times.

Myndigheterna i Mississippi håller dock fast vid påståendena om att det hela är ett stort bedrägeri.

”De skulle kunna vara på Kuba”, säger delstatens guvernör Paul Johnson, och spelar på många vita sydstatsbors uppfattning att medborgarrättsrörelsen styrs av kommunister.

”De har nog åkt norrut för att få lite semester, de kommer snart tillbaka”, säger en av delstatens tjänstemän.

För att få slut på spekulationerna skickar president Lyndon B. Johnson den 25 juni, två dagar efter bilfyndet, en grupp kadetter från militärbasen Meridian Naval Air Station för att genom­söka området.

De omkring hundra kadetterna sprider sig som en svärm gräshoppor, klädda i blå overaller och med pinnar i händerna för att jaga bort de ständigt närvarande ormarna. De finkammar mossar, diken och träsk. De draggar i sjöar och floder.

Klanen punktmarkerar misstänkta

Utredningen drar till sig en stor mängd journalister, och medias närvaro är som ett rött skynke för invånarna.

Kamerabilen från den rikstäckande tv-stationen NBC blir påkörd av en bilist, varpå föraren jagar kameramannen Bill Delgado med en jaktkniv på öppen gata.

En polis som skyndar till bötfäller Delgado för ”oansvarig körning” medan mannen som håller i kniven får gå.

När en bonde ett par dagar senare skjuter mot Delgados presshelikopter, ger den erfarne fotografen upp och ber NBC om att bli förflyttad till ett lugnare område.

”Folk i trakten avskyr invasionen av journalister. De tror att de ska ge omvärlden en felaktig bild”, skriver tidskriften Meridian Star till invånarnas försvar.

Vid det här laget har dock bilder av hatfyllda ansikten och TV-inslag från presskonferenser med de saknade männens förtvivlade familjer, redan etsat sig fast på näthinnorna.

Folket sätter press på rege­ringen och kräver att man ska gå till botten med fallet.

Medan kadetterna arbetar sig fram genom träsk och vattendrag i en osedvanligt varm och blöt sommar, börjar Proctor och Joseph Sullivan att förhöra misstänkta.

Redan två dagar efter männens försvinnande hade Joseph Sullivan fått ett papper med sju namn på av den lokale trafikpolisen Maynard King.

”Jag har inga bevis, men jag kan slå vad om att alla de här är inblandade”, säger han. Både sheriffen och ­vicesheriffen står med på listan.

Till skillnad från tidigare är det nu stört omöjligt för Proctor att få ett möte på tu man hand med de båda sherifferna.

Män med hotfulla utseenden cirkulerar oupphörligen kring både Rainey och Price. Under sommaren förhör FBI fler än tusen invånare, varav troligen 500 är klanmedlemmar.

”Vi hade många muntra samtal med klanen, och vi förspillde en massa tid”, berättar agent Sullivan senare. Den övriga vita befolkningen tiger lojalt. ”Alla var klanmedlemmar i själen”, säger Sullivan efteråt om brödraskapet.

Samtidigt driver sheriffen sin egen utredning. Han deklarerar bombsäkert att det inte finns något som tyder på att de tre var i närheten av Neshobafängelset den kvällen.

Levande begravd

Utredningen går trögt och i slutet av juli känner sig FBI tvingade att utfästa en belöning på 30 000 dollar till den som kan berätta var de tre männen ligger begravda. Det ger omedelbart resultat.

En anonym, och fortfarande okänd, invånare i Neshoba County berättar för säker­hetspolisen att de ska leta i en jordvall på en egendom som kallas Old Jolly Farm utanför Philadelphia. Kontakten med informatören sköts genom en mellanhand, som FBI beskriver som ”en polisman i Neshoba County”.

Såväl mellanhandens som källans identiteter ­förblir okänd. Grävarbetet börjar den 4 augusti klockan ­åtta på morgonen.

Kanske är det en ren lyckträff, eller väl utvecklad intuition, men den stora grävmaskinen sätter ned skopan på exakt rätt ställe.

Redan klockan 11 känns ”en svag lukt av organiskt material i förruttnelse”, står det i FBI:s rapport. Efter ett par timmars intensivt grävande med spadar dyker ett par stövlar fram under all jord.

Proctor, som tidigare har träffat aktivisten, känner genast igen Schwerners grova skor. Några timmar senare har agenterna även funnit Chaneys och Goodmans kroppar.

Precis som lagen föreskriver kallar FBI in vicesheriff ­Price. På ytan verkar han helt oberörd. Med cowboy­hatten bak i nacken ser han på när de tre döda kropparna läggs i plastsäckar och körs till University of Mississippi Medical Center i Jackson för obduktion.

Price är även närvarande under hela obduktionen som äger rum tidigt ­följande morgon. Undersökningarna visar att de flesta av kulorna är hemtillverkade .38-kalibers.

Spåren av krut på de mördades kläder avslöjar att de har skjutits på nära håll. Mest skrämmande är fyndet av en liten jordklump i Goodmans knutna näve.

Laboratorietester visar att jorden utan tvivel kommer från fördämningen – Goodman har alltså av allt att döma begravts under den svarta jorden medan han fortfarande levde.

När liken nu har hittats faller allt prat om ett bedrägeri platt till marken.

Flera klanmedlemmar är märkbart skakade av att FBI verkar ha vetat exakt var de skulle leta. Det första stora ­genombrottet kommer när ­polisen Wallace Miller under ett förhör i mitten av september antyder att han känner till något som FBI skulle vilja höra.

Säkerhetspolisen bestämmer sig för att anlita Miller som betald informatör. Pengarna har inte mer än hunnit betalas ut förrän Miller bekräftar att mordet på de tre aktivisterna var planerat och att både klan­ledaren Sam Bowers och sågverksägaren och klanmedlemmen Edgar Ray Killen var synnerligen aktiva i planeringen.

Klanmedlemmar i panik

I början av oktober kommer FBI ännu en pratglad klan­medlem på spåren. Ryktet säger att James Jordan, som nu har flyttat från staden, har börjat uppträda mycket nervöst.

Han säger märkliga saker och har bland annat erbjudit en vän en pistol med kaliber .38. ”Men du måste blöta ned dig för att få tag på den”, har han sagt, tydligt skuldtyngd.

Proctor, som känner Jordan som ”en bedragare och lösdrivare” avlägger ett besök i Gulfport där han nu arbetar.

Mannen är mycket riktigt inte sig själv, men först när Proctor pressar honom genom att nämna talet 12 – Jordans klannummer – lossnar tungbanden. Han erkänner att han skjutit Chaney och kastat vapnet i en flod.

Mot löfte om ett mildare straff låter han sig lejas som betald informatör, precis som konstapel Miller.

FBI drar nytta av all denna information för att på ett ­effektivt sätt pressa resten av klanmedlemmarna.

Samtidigt använder agenterna trick, som exempelvis att parkera en av byråns bilar utanför en klanmedlems hus, för att de andra ska tro att han håller på att förhöras och kanske kommer att avslöja hemligheter.

Knepen fungerar. Den 19 och 20 november lyckas FBI få ett fullständigt erkännande från en av de andra ­inblandade klanmedlemmarna, Horace Doyle Barnette, som berättar allt som hände när de tre aktivisterna mördades.

Ungefär två veckor senare, den 4 december 1964, kan FBI-agenterna gripa alla misstänkta gärningsmän. Inte någon gör motstånd. Inte ens Rainey och Price.

Gripandena ­bekymrar inte heller de vita som bor i staden särskilt mycket. En lokal bankdirektör ser på när Rainey och ­Price förs ut till agenternas bilar och säger surmulet att ”hela landet tar ­order från Martin Luther King”.

Sherifferna själva tar för givet att de – om fallet över huvud taget kommer upp i rätten – kommer att bli frikända av en vit jury och en vänligt inställd domare. De kommer dessutom aldrig att kunna dömas för mord. Rättegången, som inleds i mars 1966, leds av den federala rege­ringen och inte av del­staten Mississippi. Mord ligger emellertid inte under federal jurisdiktion, utan här ska endast brott mot lagar om sammansvärjning avhandlas.

Men inget kommer att gå som de båda sherifferna föreställt sig. Domaren William Cox är helt inställd på att ­göra allt enligt regelboken.

”Vi står fast, och ni kan lika gärna slå saken ur hågen”, deklarerar han när försvararna för­söker få fallet nedlagt.

När försvararen frågar ett vittne om det är sant att Schwerner försökt få ”unga manliga negrer att skriva ­under på att våldta en kvinna i veckan under hela den långa varma sommaren här i Mississippi”, exploderar domaren William Cox i raseri och avfärdar frågan som ”högst opassande”.

Efter en långdragen rättegång faller rättens dom i fallet United States vs. Price den 20 oktober 1967.

En helt vit jury finner sju av de arton åtalade skyldiga, bland andra vice­sheriff Price och klanmedlemmen Wayne Roberts, som döms till sex respektive tio års fängelse.

I tre av de åtalades fall kan juryn inte enas. Det gäller bland andra sågverksarbetaren Edgar Ray Killen, som skaffat sig alibi för mordkvällen genom att ta vägen förbi ett kapell där han hållit tal vid begravningen av en bekant.

Först cirka fyrtio år senare döms även han.

När domen faller år 1967 har den svarta befolkningen i sydstaterna redan fått fler rättigheter. Morden på de tre medborgarrätts­kämparna har dragit nationens blickar till Mississippi och segregationen. För president Johnson fanns ingen åter­vändo.

Den 15 mars 1965 hade han presenterat Voting Rights Act, en lag som avser att förhindra att minoriteters rösträtt manipuleras bort oavsett hudfärg.

I sitt tal till kongressen hade presidenten slagit fast att ”det är fel, fruktansvärt fel, att förvägra våra medborgare rätten att rösta i detta land. Det är inte en fråga om enskilda staters rättigheter, eller federala rättigheter, utan om mänskliga rättigheter”.

De tre aktivisterna – Schwerner, Chaney och Goodman – hade till sist lyckats med sitt uppdrag.