Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Lynchning i sydstaterna: Brutalt mord förändrade USA

Vita medborgare i sydstaterna väntade inte på bödeln när en svart person skulle straffas, och de offentliga lynchningarna utvecklades till rena folkfester. Men år 1916 gick invånarna i Waco i Texas för långt: de förde bort en 17-åring från domstolen för att hänga honom.

Getty Images

Om den 17-årige ynglingen hade vetat vad hans ord skulle leda till, hade han troligen nekat till alltihop.

Jesse Washington mumlade dock ”ja” när domaren i Waco i Texas frågade om han förklarade sig skyldig eller icke skyldig till mordet på sin vite arbetsgivares hustru. Svaret tolkades som ett erkännande.

Rättegången hade inletts med att poliser och rättsmedicinaren beskrivit händelseförloppet. Det gick snabbt. Kvinnan hade fått kraniet krossat med en hammare och strax därpå hade polisen hittat hennes anställde, Jesse Washington, i dennes hem. Han hade blod på kläderna.

Ordet gick till den oerfarne försvarsadvokaten. Hans enda vittne i vittnes­båset var den åtalade själv, och han fick bara frågan om anklagelserna mot honom var korrekta.

”Det var det jag gjorde”, svarade han lågmält och började be om ursäkt. Domaren avslutade raskt vittnesmålet och skickade ut juryn för överläggningar. Bara tre minuter senare kom juryledamöterna in igen och meddelade att de fann Jesse Washington skyldig. Straffet var avrättning. Hela processen hade ­tagit mindre än en timme.

När polismännen skulle leda ut den dömde, trängdes de undan av åskådare som grabbade tag i Jesse Washington och släpade ut honom. Wacos invånare tänkte inte vänta på bödeln. Den svarte tonåringen skulle få känna på det vita Amerikas vrede på en gång.

##

Civila övertog bödelns jobb

Jesse Washington var bara en av cirka 3 500 svarta amerikaner som dödades av uppjagade vita under åren 1880 till 1950. De flesta dödades i sydstaterna, där svarta hölls som slavar fram till amerikanska inbördes­kriget på 1860-talet.

Vid flertalet av de så kallade lynchningarna brukade folk samlas för att hänga en svart person i närmaste träd. Det hände främst under skördesäsongen på hösten då penningaffärer ofta utlöste många bråk.

Fattiga svarta arrendatorer, som lånat jord av vita, skulle betala en andel av sin skörd. Storleken på betalningen ledde ofta till tvister, och om den svarte arrendatorn var alltför påstridig riskerade han att få en snara kring halsen. Därför teg många trots att de blivit lurade.

Somliga vita ansåg att hängning inte var ett tillräckligt straff för svarta som anklagades för att ha förgripit sig på kvinnor – och i synnerhet inte i våldtäktsfall.

I stället samlades ursinniga män kring den misstänkte, misshandlade honom och brände honom på bål.

Paul Reed och Will Cato gick en ­s­ådan plågsam död till mötes år 1904 efter att en domare förklarat dem skyldiga till rånmord på en vit familj. År 1912 dog Dan Davis i lågorna. Han misstänktes ligga bakom ett misslyckat våldtäktsförsök.

”Jag hoppas att någon av er gentlemen är kristen nog att skära halsen av mig”, vädjade Davis enligt vittnen, men mobben omkring honom visade ingen nåd. Och år 1916 var det Jesse Washington som drabbades.

Ku Klux Klan framstod som vita riddare i filmen ”The Birth of a Nation”.

© Getty Images

##

Avrättningar rena skådespelen

Lynchningar i sydstaterna utfördes inte av några sammansvurna som gömde sig bakom Ku Klux Klans dräkter och slog till om natten. Rörelsen höll fort­farande på att växa till sig efter många år i dvala – och vita behövde inte maskera sig när de tog lagen i egna händer. Morden på svarta kunde utföras helt öppet och lockade mängder med åskådare.

Väletablerade medborgare, både män och kvinnor, kom för att se på när en människa blev lynchad. I sydstaterna ansågs kvinnor vara öm­tåliga varelser som skulle skyddas från våldet i tillvaron, men överfall på svarta utgjorde ett undantag. Då var det tvärtom viktigt att så många som möjligt fick se rättvisa skipas.

De flesta gjorde ingen skillnad mellan lynchningar och rättsväsendets avrättningar av dödsdömda; hängningar var fortfarande offentliga tillställningar i sydstaterna på 1910-talet. I norra USA utfördes avrättningarna i avskildhet inne på fängelsegården, men forna slavstater som Texas höll fast vid traditionerna. Där hängde bödeln de dödsdömda under bar himmel – teoretiskt sett till skräck och varnagel för andra. Men åskådarna betraktade snarare händelsen som en rysligt spännande teaterföreställning.

Lynchningar var folkfester, maskerade till rättsprocesser, och både kvinnor och barn fanns på plats. Många vita menade att det var viktigt att de yngsta fick titta på; det skulle stärka deras känsla för rättvisa och visa på deras rasmässiga överlägsenhet. Just detta var viktigt i sydstaterna år 1916.

De vita i sydstaterna var rädda

Lynchningarna i amerikansk historia hänger oupplösligt samman med förtrycket mot sydstaternas svarta befolkning. Privata avrättningar kostade även omkring 1 300 vita personer livet i de västra delstaterna, men de utgjorde bara en fjärdedel av det totala antalet. De flesta lynchningar ägde rum i ­Södern, och där var det nästan uteslutande svarta som drabbades.

Den främsta orsaken till våldet var rädsla. Femtio år tidigare hade amerikanska inbördeskriget gjort sydstaterna fattiga och de juridiska möjligheterna att tvinga svarta att lyda de vita försvann. De tidigare slavarna blev plötsligt konkurrenter om jobben och motståndare när det var val. Delstater som Louisiana hade fler svarta än vita invånare, och om de inte trycktes ned kunde de ta över hela samhället eftersom de var i majoritet vid valurnorna.

Många vita upplevde att hela deras livsstil, kultur och moraliska normer var hotade. Det var nära nog en medborgerlig plikt att stå enade mot de svarta.

När sheriffen i Waco arresterade den 17-årige Jesse Washington år 1916, visste han att det fanns en överhängande risk för lynchning. Därför gömde han undan sin fånge i en grannstad medan utredningen pågick. Som väntat dök en mobb av vita upp kring arresten i Waco men de fick vända hemåt igen. Det fanns inga svarta fångar bakom gallren.

Sheriff Samuel Fleming menade att utredningen var en enkel historia och rättegången bestämdes till den 15 maj – sju dagar efter mordet. Processen skulle äga rum i domstolen i Waco, där stämningen fortfarande var mycket spänd. Sheriffen lät trycka en notis i lokaltidningen för att uppmana medbor­garna att låta rättsväsendet döma Jesse Washington.

Men han skrev ingenting om en eventuell bestraffning efter rättegången.

Ett stort antal personer kom för att se Jesse Washington dömas. Trots det hade sheriff Fleming inte gjort någonting för att höja säkerheten.

Kanske räknade han med att han skulle hinna föra ut Jesse Washington ur staden igen när pojken hade fått sin dom. Eller också var sheriffen nöjd om bara domaren och juryn befann fången vara skyldig. Fleming skulle väljas om till sin post senare på året, och var därför noga med att hålla sig på god fot med invånarna i Waco.

Den uppretade vita mobben höll sig i skinnet under den timme som snabbrättegången mot Jesse Washington pågick. Därefter kastade de sig över den svarte ynglingen, och sheriffen beordrade sina män att hålla sig på avstånd för att se hur dramat utvecklades. Det kunde vara livsfarligt för polismän att ingripa vid lynchningar. Några försökte ändå, men sheriff Fleming valde att se åt ett annat håll.

Polisen utredde nästan inga mord på svarta under sommaren 1919.

© Getty Images

Likvidering var inte nog

Slagen haglade över den panik­slagne Jesse Washington redan när han släpades ut ur domstolsbyggnaden i Waco. Han fick en järnkedja kring halsen och släpades iväg mot avrättningsplatsen.

Andra vita hade redan samlat virke och lagt framför byggnaden, och fler människor strömmade till. Telefontrafiken i Waco med omnejd slog rekord när folk tipsade varandra om att ett mordiskt drama var under uppsegling.

Jesse Washingtons väktare gjorde halt framför trähögen och pojken dränktes in med fotogen. Samtidigt gick de som stod närmast till angrepp med knivar. De skar bort könsdelarna och flera fingrar på det försvarslösa offret. Kastrering var vanligt när svarta lynchades för verkliga eller påhittade övergrepp på vita kvinnor. Efteråt lyfte några män upp den skrikande tonåringen genom att dra i kedjan, och andra satte eld på virket.

Ynglingen drogs in över lågorna som genast började slicka benen.

De självutnämnda bödlarna tänkte inte låta offret dö för snabbt. Männen spände musklerna och drog upp Jesse Washington så att fötterna hamnade precis ovanför lågorna. Hettan var fortfarande outhärdlig och han försökte dra sig upp i kedjan, men utan fingrar var det omöjligt. Stanken av bränt kött spreds över torget när ynglingen växelvis höjdes och sänktes över bålet. Jesse Washingtons liv ebbade sakta ut. Han hade varit död sedan länge när elden släcktes efter två timmar och souvenirjägarna kunde komma till.

Barn skyndade fram för att roffa åt sig tänder, benbitar och länkar från järnkedjan. Sådana troféer kunde säljas ­vidare efter lynchningen och ge ett ­rejält tillskott i spargrisen.

Det fanns även kort att köpa; fotografen Fred Gildersleeve hade hållit sig framme och tagit en hel serie bilder under lynchningen. Folk köpte bilderna av honom för att spara som minne eller skicka till släkt och vänner.

Waco måste gå vidare

Tusentals människor hade sett på när Jesse Washington plågades till döds

– 15 000, hävdade nyhetsbyrån Associated Press. Men i Texas och Waco fanns även vita medborgare som inte tyckte om lynchningen. Domaren som dömt Jesse Washington till döden kallade t.ex. mobbens tilltag för mord.

Lokaltidningen Waco Semi-Weekly Tribune skrev att många åskådare hade jublat, men att några av dem hade visat tydlig avsky under lynchningen. Det var ingen som tvivlade på att den blixtsnabba rättegången mot den svarte tonåringen verkligen hade lett till en rättvis dom. Men efter domen skulle bödeln ha avslutat Jesse Washingtons liv på reglementsenligt vis, hävdade de medborgare som hade känsla för lag och ordning.

Lynchningen lämnade en bitter eftersmak i Waco. I den gamla cowboystaden hade man försökt bygga upp en image som fredlig oas där lag och ordning härskade. Men att bränna svarta på ett torg passade inte alls in. De ledande i staden var eniga om att Waco nu måste lägga lynchningen bakom sig, och tvingade också fotografen, Gildersleeve, att stoppa sin lukrativa försäljning av makabra kort.

Inga vita ställdes inför rätta för Jesse Washingtons död, trots att deras inblandning kunde dokumenteras genom bilderna. De svarta i Waco teg som vanligt; de visste av erfarenhet att protester bara ledde till ännu fler övergrepp.

Men 17-åringens död glömdes inte bort – som så många andras. Speciella omständigheter gjorde att just denna lynchning slog hårt mot USA:s självbild och fick följder långt fram i tiden.

Händelsen blev vida känd

De flesta lynchningar av svarta i sydstaterna ägde rum ute på landet där folk var vana vid att sköta sitt. Där fanns inga journalister som berättade om händelserna, och om någon utomstående kom dit för att ställa frågor teg hela samhället som muren.

Det hände att gärningsmännen ställde upp på bild, men det var efter avrättningen när de visade upp liket som en jakttrofé. Den döde hade då oftast byxorna uppdragna eller en filt kring livet så att ­kastreringen inte skulle synas.

I Waco var det annorlunda. Med en folkmängd på drygt 35 000 år 1914 var staden en av de största i Texas. Ingen dramatisk händelse kunde förtigas i en stad med så många invånare, och där fanns också journalister och telegraf­linjer till resten av världen.

Dagarna efter Jesse Washingtons död kunde tidningar långt därifrån rapportera om detaljer från lynchningen, och en veritabel medie storm tog fart. Texas-tidningarna Houston Chronicle och Austin American var först med att ha kritiska artiklar – men de berömde grannarna i Waco för att de egentligen var rättskaffens medborgare.

Tonen hårdnade i takt med att historien om Jesse Washingtons död spred sig norrut över USA. The New York Times påstod rakt ut att invånarna i ­Waco hade dragit skam över sig själva och över hela nationen.

”I inget annat land, som själv kallar sig civiliserat, kan en människa brännas till döds på gatan i en storstad under invånarnas barbariska jubel”, röt ­ledarskribenten i den tongivande tidningen. Journalisten spådde att nyheten skulle väcka uppståndelse långt utanför landets gränser. Helt riktigt: inom en vecka hade historien tagit sig över Atlanten till tidningarna i London.

Men på brottsplatsen greps tidningen ­Waco Semi-Weekly Tribune av lokal­patriotism och skrev ilsket om att främmande krafter försökte svärta ned stadens anseende. Och det skulle bli värre. Historien om den 17-årige ynglingens död passade perfekt in i den kamp som inletts av en ny aktör i rasfrågan.

Hämnden kom med expressfart

Resterna av Jesse Washingtons förkolnade kropp hade knappt lagts i graven då en späd, vit dam steg av tåget i Waco. Elisabeth Freeman var brittiska, 40 år gammal, vacker – och en glödande förespråkare för lika rättigheter i USA, för såväl kvinnor som för svarta.

Hon var en driven mullvad som kom till Waco på hemligt uppdrag från NAACP. Förkortningen stod för ”National Asso­ciation for the Advancement of Colored People” – riksförbundet för färgade människors främjande – som verkade för att hjälpa USA:s svarta upp från det amerikanska samhällets botten.

År 1916 var organisationen sju år gammal och bestod främst av vita nordstatspersoner. I styrelsen satt journalister, politiker och vetenskapsmän – personer som hade genomslagskraft på nationell nivå och inom politiska kretsar i Washington. Finansieringen var tryggad; bland medlemmarna fanns många förmögna personer ur judiska kretsar i New York.

En enda svart amerikan ingick i NAACP:s styrelse. Det var universitetsforskaren W.E.B. Du Bois, som var redigerare på föreningstidningen The Crisis och organiserade kampanjerna. Det var han som låg bakom Elisabeth Free­mans uppdrag i Waco.

”Detta drama utgör bästa tänkbara språngbräda någonsin för att angripa lynchning som institution”, instruerades hon i ett telegram. NAACP bad Free­man att samla in fakta om lynchningen i Waco.

”Vi vill veta allt: brottet i detalj, vem pojken var, vem hans offer var, domaren och juryn i rättegången, rättsdokumenten och den fruktansvärda historien om hur han brändes på bålet”, löd uppdraget.

Medborgarrättsrörelsen NAACP flaggade svart 65 gånger på 152 dagar år 1916 – en för varje lynchning i USA.

© Library of Congress

Sanningen skulle tystas ned

När Elisabeth Freeman började prata med invånarna i Waco fick hon intrycket av en blomstrande stad där förhållandet mellan vita och svarta var mer avslappnat än på många andra ställen i Texas.

Men hon fick också veta att invånarna hade hängt en svart man från en bro år 1905. Och bara några månader före Jesse Washingtons död hade gatuförsäljare tjänat stora pengar på att sälja fotografier av en annan svart man som bränts till döds i Temple, bara fem mil från Waco.

Elisabeth Freeman upptäckte att sex män hade haft ledande roller under lynchningen av Jesse Washington: en stensättare, en saloon-ägare och anställda vid ett isföretag i trakten. Det såg ut som om de hade gått i spetsen och uppviglat andra vita efter att de ingått något slags samförstånd med borgmästaren och sheriffen.

Elisabeth Freeman ställde en mängd frågor och många trodde därför att hon var journalist.

Några bad henne skriva snälla saker om staden för att återupprätta det goda ryktet. Men de flesta valde att tiga eller komma med bortförklaringar.

Lynchningen utfördes av några få typer, fick hon veta. ”Samhällets avskum”, kallades de av en kristen församling. Enligt officiella uppskattningar hade högst 500 personer varit på platsen när den svarte ynglingen dödades, och de allra flesta var bara åskådare.

Påståendena kullkastades av de bilder som fotografen Fred Gildersleeve tagit under lynchningen. Elisabeth Freeman hade stora svårigheter att få se bilderna; de var som uppslukade av jorden. Wacos borgmästare ”vågade” inte ge henne några bilder, ­sade han – och han hade sina skäl. Det var nämligen han själv som bett fotografen närvara vid lynchningen.

Gildersleeve kunde till sist övertalas att sälja tre bilder på Jesse Washingtons död till Elisabeth Freeman. Därmed ­hade hon fått allt hon behövde.

Mordet förändrade USA

NAACP:s utsända kunde återvända i ­triumf till New York, med både bildbevis och en saftig historia om Wacos starke man. Redaktör W.E.B. Du Bois hade nu materiel till ett extranummer av The Crisis, som fick titeln Fasorna i Waco och som sändes till medlemmar, till kongressen och till president Woodrow Wilson.

Elisabeth Freeman gav sig ut på föreläsningsturné där hon berättade om fallet Jesse Washington i plågsamt detaljerade ordalag. Hon samlade också in pengar till NAACP.

”I Waco var myndigheterna tydligen villiga att skaffa sig stöd bland samhällets avskum genom att låta pojken hamna i klorna på dessa odjur”, röt hon.

Under sommaren fick organisationen in 10 000 dollar – 1,8 miljoner kronor i dag – som gick till fortsatta utredningar av lynchningar och till påtryckningar på politikerna i kongressen.

Jesse Washington blev långtifrån det sista lynchningsoffret i USA. Många ­andra svarta dog en fasansfull död för att de begått brott, inte ­varit tillräckligt underdåniga eller bara råkat stå närmast när de ­vita letade efter syndabockar.

Men lynchningarna utfördes därefter i det fördolda. Ingen borgmästare eller sheriff kunde längre låta de vita ta lagen i ­egna händer – oavsett vad han tyckte privat.

Före Washington-fallet ­hade lynchningar ibland hyllats i sydstatstidningar, som ett uttryck för folkets rätts­känsla. Efter uppståndelsen kring Jesse Washingtons död talade man i stället om pöbel­välde och att det var gärningar som utfördes av samhällets värs­ta drägg.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj