Livsfarliga experiment var CIA:s mörkaste hemlighet
Ovetande personer utsattes på 1950-talet för LSD och elchocker – allt som en del av en rad hemliga CIAexperiment. Målet var att utveckla en metod för hjärntvätt av fiendens agenter. Samtidigt dog en biokemist med koppling till CIA under mystiska omständigheter.
Frank Olson föll från 13:e våningen på Hotel Statler i New York.
Natten till den 28 november 1953 hörde nattportieren på Hotel Statler i New York ljudet av krossat glas följt av en duns.
Utanför hotellet hittade han en döende man – Frank Olson, familjefar, specialist på biologisk krigföring och anställd av den amerikanska armén.
Olson hade aldrig varit tungsint och hans självmord kom som en chock för familjen. Det skulle hinna gå 20 år innan sanningen uppdagades.
År 1974 kunde tidningen New York Times bevisa att CIA hade utfört experiment på ovetande personer i försöksprojekten Artichoke och MK-ULTRA under åren 1953–63 – kanske ännu längre.
CIA fruktade att både Kina och Sovjetunionen hade lyckats utveckla metoder för att hjärntvätta amerikanska agenter.
Oron underbyggdes av att de två länderna hade börjat tillverka stora mängder LSD, det enda ämne som var starkt nog för att hjärntvätta en människa, enligt CIA.
Den 13 april 1953 inledde därför CIA-chefen Allen Dulles ett nytt hemligt projekt för att undersöka hur droger kunde användas för hjärntvätt.
Till en början var det meningen att projektet skulle förhindra att sådana metoder användes på amerikanska agenter.
Men New York Times avslöjade att CIA bara en kort tid senare hade bestämt sig för att utveckla egna metoder för hjärntvätt.
Det fanns bara ett problem: Projektet krävde försökspersoner. Lösningen blev att man utförde experiment på intet ont anande individer – bland andra Frank Olson.
Frank Olson blev dopad
Den 18 november 1953 var Frank Olson med på ett möte med vetenskapsmän från CIA och armén. Han drack ett glas cointreau och kände sig sedan konstig.
På kvällen kunde Olson inte somna och under helgen blev han alltmer deprimerad. Olson var så nedstämd att han på måndagen bad att få träffa en psykolog.
En kollega, Robert Lashbrook, följde med Olson till CIA:s egen psykiater i New York och de tog in på Hotel Statler.
Vad Olson inte visste var att Lashbrook jobbade för CIA och på mötet hade lagt LSD, en drog som framkallar kraftiga hallucinationer, i Olsons cointreau.
Besöket hos psykiatern var en del av planen. Läkaren arbetade för CIA och i två dagar pumpade han Olson full med stora mängder LSD innan Olson föll ut genom hotellfönstret.
Efter avslöjandena i New York Times tillsatte den amerikanska senaten flera utredningar. Den amerikanska regeringen tvingades erkänna att Olson förgiftats med LSD och erbjöd hans familj 750.000 dollar i förlikning.
President Gerald Ford träffade personligen Olsons anhöriga för att be om ursäkt, och året därpå såg Ford till att experiment på ovetande personer förbjöds.
År 1975 fick Olsons familj ta emot en personlig ursäkt från president Gerald Ford och ingick en förlikning som gav dem 750000 dollar.
CIA-chef brände bevis
Utredningen av CIA fortsatte men den dåvarande CIA-chefen Richard Helms hade redan 1973 förutspått skandalen och gett order om att allt bevismaterial skulle brännas. Många dokument hade dock arkiverats fel, och hittades intakt.
Dessa dokument resulterade i en utfrågning av CIA i senaten år 1977. Där kom det fram att MK-ULTRA hade förgrenat sig i 150 underprojekt med experiment utförda på över 80 sjukhus och universitet.
Trots förhören förblev många frågor obesvarade, inte minst i fallet med Frank Olson. Hans son trodde inte på att fadern begått självmord.
År 1994 lät han gräva upp och obducera faderns kropp.
Obduktionen visade att Olson hade fått ett hårt slag mot huvudet innan han föll ut genom fönstret och läkaren drog slutsatsen att bevisen ”starkt antydde mord”.
Distriktsåklagaren i New York inledde en mordutredning där det framkom att Olson kände till CIA:s hemligheter och ville lämna sitt arbete.
Åklagaren hittade dock inte tillräckligt med bevis för att väcka åtal. Vad som egentligen skedde på Olsons hotellrum den där natten 1953 kommer vi förmodligen aldrig att få veta.