Strax efter gryningen den 13 augusti 1898 öppnas himlens portar över den filippinska huvudstaden Manila. Ännu en gång lämnar monsunen de amerikanska soldaterna genomblöta i skyttegravarna, samtidigt som landskapet förvandlas till en klibbig sörja.
Från positionerna söder om staden håller de frivilliga från Colorado Volunteers ett öga på Fort San Antonio, en av de spanska kolonialherrarnas små förläggningar utanför Manilas tjocka murar. Det är deras uppgift att inta det spanska fortet, som utgör en knutpunkt längs vägen in i huvudstaden.
Stämningen i de amerikanska skyttegravarna är spänd, men även en smula förvirrad. Officiellt kämpar soldaterna tillsammans med de filippinska rebellerna mot Spanien, men filippinarna hålls på avstånd från staden. De frivilliga soldaterna kan höra filippinarnas kanoner mullra, men märkligt nog besvarar spanjorerna inte elden – och flera av de amerikanska frivilliga kan svära på att bakstycket på de spanska artilleripjäserna avlägsnats, så att de inte kan avfyras.
De amerikanska soldaterna märkte att något var fel, när de skulle inta Manila – de hade ingen aning om att Spanien och USA hade ingått ett hemligt avtal om slagets gång.
Sedan drar det amerikanska krigsmaskineriet i gång. Ute i bukten öppnar flottan eld med flaggskeppet Olympia i spetsen. Kanonmullret rullar in över staden, medan krutröken lägger sig över vattnet och gör det svårt att se vad som händer. Medan granaterna faller över fortet kan en officer på fartyget Petrel inte låta bli att delge kommendör Wood sina betänkligheter:
”Det skulle inte förvåna mig om hela den här insatsen bara är en teaterföreställning – se bara hur långsamt beskjutningen från Olympia sker …”.
Kommendören ger honom ett snett leende:
”Ja, jag skulle inte bli överraskad om det hela faktiskt är humbug.”
Strax därefter avbryts bombardemanget, och de amerikanska soldaterna rycker fram, redo för strid. Men de har inte räknat med det som möter dem.
Fortet är helt övergivet.
Flera tusen amerikanska soldater ryckte fram för att erövra fortet San Antonio Abad i Manila. Det var fullständigt övergivet.
Spanska soldater var inspärrade
Efter mer än 300 år höll solen på att gå ner över det spanska kolonialriket. I slutet av 1800-talet hade de flesta av besittningarna i Central- och Sydamerika lösgjort sig från det spanska oket. Med undantag för några mindre ögrupper på olika håll i världen lydde endast Kuba och Filippinerna under spansk överhöghet.
Spanien hade i ett antal år försökt besegra den kubanska självständighetsrörelsen. Många amerikanska politiker ansåg att landet inte skulle involvera sig, men USA hade stora ekonomiska intressen på Kuba, och bland andra vice örlogsministern och landets framtida president Theodor Roosevelt var en stor förespråkare för krig. Amerikanska tidningar var fulla med mer eller mindre överdrivna historier om spanjorernas grymheter mot den kubanska befolkningen. Efter att det amerikanska slagskeppet USS Maine sprängts i luften i Havannas hamn på våren 1898 gick kongressen med på att förklara krig.
Illustrationer i amerikanska tidningar visade den kraftiga explosionen som sänkte USS Maine och kostade 261 amerikanska sjömän livet.
Konflikten med kolonialmakten lät sig inte begränsas till Kuba – den spreds snabbt till världens största ocean, när amiral Dewey, chef för den amerikanska stillahavsflottan, fick order att segla till Manila och slå ut spanjorernas flotta.
Sjöslaget den 1 maj var i det närmaste en formalitet. Den spanska armadan var i ett uselt skick och förödmjukades totalt. De amerikanska förlusterna uppgick till en sjöman – som dog av värmeslag.
De överlevande spanska sjömännen flydde in bakom Manilas murar, men alla visste att det var bara en fråga om tid, innan staden skulle falla. Utanför staden befann sig 30 000 beväpnade filippinska rebeller. De kunde nu glädjas åt att amerikanerna blockerade hamnen, så att de förhatliga kolonialherrarna inte kunde få tag i några förnödenheter.
Slaget i Manilabukten var en överlägsen seger för amerikanerna och gjorde amiral Dewey till folkhjälte i USA. År 1900 ställde han upp i presidentvalet, men vann inte.
Inne i Manila trängdes flera tusen civila och soldater. Maten tog snabbt slut, så de belägrade fick äta hundar, katter och råttor för att överleva.
Filippinernas spanske guvernör, Basilio Augustín, insåg att situationen var hopplös, och inledde i hemlighet förhandlingar med den filippinske upprorsledaren, general Emilio Aguinaldo. Men när myndigheterna hemma i Spanien i juli fick nys om förräderiet fick Augustín omedelbart sparken.
Spanien fick under inga omständigheter vara den första europeiska kolonialmakten som förlorade ett helt land till de infödda.
Den föga attraktiva posten som guvernör övergick till general Fermín Jáudenes, chefen för stadens 13 000 soldater. Även han insåg att situationen var utsiktslös, men han fruktade filippinarnas hämnd. Spanjorerna hade bemött deras kamp för självständighet med fängslanden, tortyr och avrättningar. Slutligen var det en fråga om ära och heder.
Jáudenes vägrade att kapitulera till los diablos negros, som han kallade rebellerna.
”Kom ihåg Maine, och glöm inte de svältande kubanerna!” säger denna amerikanska propagandaaffisch mot Spanien.
Fake news fick USA att förklara krig
Falska nyheter är inget nytt fenomen. På 1800-talet spred amerikanska tidningar lögner och överdrifter i en strid ström.
När kubanerna gjorde uppror mot Spanien såg USA:s tidningsmagnater Joseph Pulitzer och William Hearst en möjlighet att öka sina upplagor med reportage från frihetskampen – och sanningen fick inte stå i vägen för en bra historia. Enligt James Creelman, journalist på tidningen New York World, anlitade Hearst en tecknare för att skildra de hårda striderna. Tecknaren fick emellertid meddela att spänningarna höll på att avta.
”Rita bara bilderna, så ordnar jag kriget!” telegraferade Hearst.
Den 15 februari 1898 exploderade det amerikanska slagskeppet USS Maine i Havanna. Orsaken var okänd – långt senare framkom det att det berodde på en olyckshändelse – men New York World rapporterade att fartyget träffats av en spansk torped.
Pulitzer spann vidare på lögnen och utfäste en belöning på 50 000 dollar till den som kunde bidra med ytterligare upplysningar.
De hemska historierna om spanjorernas brutalitet – några källor nämndes sällan – gjorde amerikanerna förfärade. Reaktionerna fick tidningarna att kräva att kongressen ingrep, och den 25 april 1898 förklarade USA krig mot Spanien.
Inga dolda avsikter
Utanför Manilas murar kunde filippinarna nästan känna den söta smaken av frihet. Deras unge ledare, general Aguinaldo, hade redan förklarat öriket självständigt. Med amerikanerna på sin sida tvivlade Aguinaldo inte på att målet var inom räckhåll.
Han litade på USA, för i ett tal till kongressen om situationen i Kuba hade president McKinley sagt att landets uppgift var att stötta andra frihetsälskande folk:
”Jag talar inte om påtvingad annektering, för det vore otänkbart. Det skulle enligt vår moraliska kompass vara en kriminell aggression.”
”Min käre general, Förenta staterna är en stor och rik nation, som varken har behov av eller strävar efter kolonier.” Kommendör E.P. Wood till general Aguinaldo.
Aguinaldo hade åtskilliga möten med amerikanska diplomater och representanter från flottan, som alla försäkrade att amerikanerna inte hade några dolda avsikter. En av dem var kommendör Wood på Patrel, när det stod klart att flera tusen soldater var på väg från USA:
”Min käre general, Förenta staterna är en stor och rik nation, som varken har behov av eller strävar efter kolonier.”
Men när de amerikanska soldaterna anlände började tvivlet sprida sig bland Aguinaldo och hans män. På kort tid tog amerikanerna över flera av deras ställningar, tills de hade placerat sig som en mur mellan huvudstaden och filippinarna. Upprepade gånger frågade Aguinaldo om USA tänkte respektera Filippinernas självständighet, men amerikanerna bara undvek frågan.
Samtidigt hade det gått upp för lokalbefolkningen vad ordet nigger betydde, och varför amerikanerna använde ordet om dem, trots att de skulle föreställa allierade.
Emilio Aguinaldo och de andra filippinska upprorsledarna. Aguinaldo blev den förste presidenten för den filippinska revolutionsregeringen mellan 1899 och 1901.
Aguinaldo var på väg att tappa förtroendet för USA och skrev till den amerikanske konsuln med ett illa dolt hot:
”Folket har lärt sig att älska frihet, ordning, rättvisa, och de kan inte bortse från sina egna önskemål, när deras framtid och historia är föremål för diskussion. Vi är redo att ge prov på samma patriotism som visades av stora amerikanska män, bland vilka den främste är den odödlige George Washington.”
Kort därefter fick Aguinaldo en väldigt tydlig order direkt från den amerikanske generalen Merritt:
”Du får inte låta dina styrkor inta Manila utan tillåtelse från den amerikanske överbefälhavaren. På den här sidan av Pasigfloden kommer ni att utsättas för beskjutning.”
Vad endast de högst uppsatta officerarna i det amerikanska respektive det spanska lägret visste var att det pågick hemliga förhandlingar mellan de båda stormakterna. Med Manilas belgiske konsul som mellanhand meddelade spanjorerna att de var beredda att ge upp, om det kunde ske med hedern i behåll.
Spanjorerna hade bara två villkor: För det första tänkte generalguvernör Jáudenes endast kapitulera till amerikanerna, för det andra skulle strider äga rum – även om det var spel för galleriet.
Den amerikanska armén var brutal i sin hantering av de filippinska rebellerna och brände ner hela byar som straff.
USA:s befrielsearmé begick krigsbrott
Amerikanerna var övertygade om att deras ”lilla bruna bror”, som de kallade Filippinerna, skulle ta emot USA:s styre med öppen famn. Verkligheten blev tre års krig, då all mänsklighet försvann.
Filippinerna var på vippen att kasta spanjorerna på porten, men stod 1898 med en ny kolonialherre i form av USA. Det var ett resultat som befolkningen vägrade att acceptera, och några månader senare inleddes ett brutalt krig mot den amerikanska överhögheten.
Krigsförbrytelser begicks på båda sidor, och inga försök att dölja dem gjordes. År 1901 kunde tidningen Philadelphia Ledgers korrespondent i Manila berätta:
”Detta krig är ingen operett. Våra soldater har utan uppehåll utrotat män, kvinnor och barn. En utbredd tanke är att filippinaren i regel inte är värd mycket mer än en hund.”
Amerikanerna var kända för att utkräva en blodig hämnd efter filippinska angrepp. När den lokala polisen på ön Samar hade vänt sig mot amerikanerna och dödat 54 soldater, gav general Jacob H. Smith order om att alla invånare äldre än tio år skulle avrättas. En major utfärdade en kontraorder, men omring 2 500 civila miste livet.
Byar plundrades och brändes ner, och under krigets sista år sattes flera hundra tusen filippinare i koncentrationsläger. Kriget kostade omkring en miljon filippinare livet, huvudsakligen på grund av sjukdomar och svält.
Stjärnbaneret över öriket
När angreppet inleddes den 13 augusti, kunde soldaterna från Colorado Volunteers utan att möta något motstånd tränga fram till stadsmuren, där de välkomnades av en vit flagga och 7 000 spanjorer. Ett fåtal amerikaner hamnade i skottväxlingar med ”fienden” – vilket berodde på att en del spanjorer inte kände till det hemliga avtalet.
Klockan elva på förmiddagen hissades den vita flaggan även inne i staden. Filippinarna försökte ta sig in i huvudstaden, men det var för sent. Amerikanerna såg till att hålla sina ”allierade” tillbaka, och framåt eftermiddagen hissades stjärnbaneret över öarna – det iscensatta låtsasslaget vid Manila var över, och USA hade tagit över kontrollen över kolonin.
Vid det formella fredsslutet mottog Spanien 20 miljoner dollar i kompensation från USA, som nu för första gången hade fått en koloni – även om man inte riktigt ville kännas vid detta faktum. I en proklamation underströk president McKinley att det inte rörde sig om kolonialism utan om ”godhjärtad assimilering”. Amerikanernas mjuka hand skulle ersätta det spanska oket och garantera de friheter och den likhet inför lagen som USA byggde på.
Den 13 augusti 1898 hissades den amerikanska flaggan över det stora Fort Santiago. Totalt 68 personer hade stupat i slaget om Manila, som gjorde USA till en kolonialmakt.
Filippinarna fick med andra ord inte lov att styra sitt eget land. De behövde en civiliserad nation som var beredd att åta sig den uppgiften. Att USA samtidigt etablerade en viktig örlogsbas, Subic Bay, och fick tillgång till de enorma marknaderna i Kina och Sydostasien, talade man tyst om.
Orden i presidentens proklamation hade valts med omsorg – framför allt för väljarna hemma i USA. Där var många emot att landet som en gång i tiden lösgjort sig från den brittiska kolonialmakten nu själv blev ett imperium.
USA:s mjuka hand gav filippinarna inte mycket för, och ett halvår senare ledde general Aguinaldo ett nytt uppror. Efter tre års blodigt krig mot den amerikanska kolonialmakten fick rebellerna dock se sig besegrade. Filippinerna blev självständigt först 1946.