Latinamerikas första frihetshjältar

Simón Bolívar

Byggde upp en ny nation

År 1807 återvände den unge Simón Bolí­var full av idéer om demokrati och frihet hem till Venezuela efter en resa i ­Europa. När Spanien föll mot Napoleon året därpå ställde sig Bolívar i spetsen för en frihetsrörelse som förklarade Venezuela självständigt. Under de följande fyra åren slogs de militärt oerfarna revolutionärerna mot de spanska soldaterna, men till slut tvingades Bolívar att fly landet.
I Nya Granada, som just blivit självständigt, hittade Bolívar nya anhängare, men även hans andra försök att befria Venezuela misslyckades.

Då flydde Bolívar till det självständiga Haiti där han samlade en ny styrka och återvände för ett tredje försök. Denna gång lyckades han. År 1819 gick Bolívars dröm i uppfyllelse när ett nytt Storcolombia bestående av Colombia, Venezuela, Panama och Ecuador grundades. Bolívar fick hederstiteln ”El Libertador” (Befriaren) och utnämndes till president. År 1824 inlemmades även Peru i Storcolombia. För att stärka den unga republiken föreslog Bolívar att han skulle utropas till diktator. Det blev för mycket för de stora jord­ägarna som 1828 fick honom störtad.

Bernardo O’Higgins

Ett nytt och fritt Chile

År 1810 utnyttjade Chile Napoleons erövring av Spanien och förklarade sig självständigt. Tre år senare var Spanien fritt igen och spanska trupper invaderade ­Chile. Den unge chilenske gods­ägaren Bernardo O’Higgins tog kommandot över en grupp frivilliga och vann flera spektakulära segrar. Spanjorerna fördrev honom till slut till Argentina där han samlade en ny militärstyrka. År 1817 återvände han och besegrade en långt större spansk styrka med ett våghalsigt angrepp. Efter detta blev han Chiles ledare. O’Higgins genomförde en rad ekonomiska reformer och landets välstånd ökade. Men när han år 1823 försökte reformera kyrkan och avskaffa adelns privilegier avsattes han.

Toussaint Louverture

Från slav till statschef

Toussaint Louverture var slav på det franska Haiti. Efter franska revolutionen 1789 förklarades alla slavar jäm­ställda och fria, men efter två år återinfördes slaveriet. Det utlöste ett stort uppror med Louverture som en av ledarna. Efter flera års kamp fördrev han 1799 den franske guvernören och utropade Haiti till självständig republik. Napoleon skickade en överlägsen styrka till ön och Louverture kapitulerade mot löfte om fri lejd. Fransmännen höll dock inte sitt ord utan lät Louverture dö av svält i en fängelsecell.

José de San Martín

Gillade inte politik

År 1812 återvände den erfarne argentinske officeren José de San Martín hem från Napoleonkriget för att tjäna i sitt nyligen självständiga hemlands armé. I fyra år stred han mot de spanska trupperna som ideligen attackerade ­Argentina från Peru. San Martín bestämde sig för att flytta kriget till fiendens territorium. Under en legendarisk marsch korsade han Anderna med sin armé, anföll spanjorerna i ryggen och besegrade dem. År 1821 utnämndes San Martín till ledare för Peru men brydde sig inte om det politiska livet utan drog sig tillbaka året därpå.

José Artigas

Offer för sina ambitioner

År 1810 spelade argentinaren José Artigas en viktig roll när spanjorerna fördrevs. Han belönades med posten som ledare för den argentinska provinsen Uruguay, som han raskt utropade som självständig stat. Portugiserna fruktade att upp­roret skulle sprida sig. De ryckte därför in med sin ­armé och tillfångatog Artigas.

Miguel Hidalgo

Martyr för Mexiko

Mexikanen Miguel Hidalgo var både socialist och prästvigd. Han kämpade för att hjälpa de förtryckta indianer­na. År 1810 marscherade han mot Mexico City i spetsen för 80000 bönder men utanför staden satte spanjorerna in armén. Hidalgo greps och avrättades. Hans död gjorde honom till martyr i folkets ögon och vid Mexikos självständighetsförklaring 1821 fick han titeln ”Nationens fader”.

José de Francia

En galen teolog

År 1813 utnämndes filosofen och teologen José Gaspar Rodríguez de Francia till en av två konsuler i Paraguay som just blivit självständigt. Han tilltalades av tanken på frihet och jämlikhet och på ett oortodoxt sätt satte han genast i gång med att utjämna klasskillnaderna. Till exempel bestämde de Francia att personer av spansk härkomst, vanligen de rikaste, bara fick gifta sig med indianer eller svarta – normalt de fattigaste. När de Francia mötte motstånd såg han ingen annan utväg än att utnämna sig själv till ende konsul på livstid. Hans första lag förbjöd all opposition. Sedan lade han beslag på kyrkans egendomar. Trots att de Francia bara blev mer och mer galen, blomstrade ekonomin.