Ku Klux Klan drog ett blodigt spår genom USA

Läs hela historien om de tre versionerna av Ku Klux Klan i artikeln nedan:

Med sitt tunna, vita hår och insjunkna kinder såg James Ford Seale ut som vilken äldre man som helst. Och det var så grannarna i staden Roxie i Mississippi uppfattade honom.

Då upptäckte polisen att han har burit på en hemlighet i över fyrtio år. Seale dömdes i augusti 2007 till tre livstidsstraff för sin roll i mordet på de svarta tonårspojkarna Henry Hezekiah Dee och Charles Eddie Moore.

Pojkarna var på väg till en fest när de kidnappades av Seale den 2 maj 1964. Andra medlemmar i Ku Klux Klan anslöt, och medan Seale hotade pojkarna med ett avsågat hagelgevär, band de övriga fast dem vid ett träd.

Pojkarna piskades och fick sina händer och munnar tejpade. Därefter slängdes de blodiga kropparna in i bagageutrymmet på en bil, som transporterade dem femton mil till floden Mississippi.

Medan pojkarna fortfarande levde kastades de i floden från en båt – ett motorblock från en bil och några järnvägsskenor fungerade som sänke.

En klanmedlem som var med den dagen, har för FBI berättat att Seale först tänkte skjuta pojkarna men sedan ändrade sig; han ville inte smutsa ner båten med deras blod.

Pojkarna mördades eftersom Seale och hans vänner menade att Henry kämpade för de svartas rättigheter. Charles dog för att han var vän med Henry.

En kort tid senare anhölls två misstänkta män av FBI – en av dem var den då 29-årige James Ford Seale. När Seale fick veta att han var misstänkt för mordet på de två pojkarna svarade han enligt FBI-dokumenten:

”Ja, men jag tänker inte erkänna det. Ni blir tvungna att bevisa det.”

Fallet överlämnades till de lokala myndigheterna, som lade ner utredningen på grund av ”brist på bevis”.

Ku Klux Klan härjade i hela USA

Morden på de två pojkarna var ingen­ isolerad händelse. Sedan år 1865 hade Ku Klux Klan härjat i nästan alla städer och stater i USA. De låg bakom­ en lång rad bestia­liska mord på både svarta och vita.

Våldet kulminerade på sommaren 1964, då medborgarrättsaktivister norrifrån reste till sydstaterna för att informera de svarta­ amerikanerna om deras rättighet att rösta.

Perioden skildras i filmen Mississippi Burning, som handlar om morden på tre aktivister i Meridian, Mississippi.

Även dessa mord utfördes av Ku Klux Klan och ägde rum vid exakt samma tidpunkt som morden på Henry Hezekiah Dee och Charles Eddie Moore.

De båda tonårspojkarnas lik hittades av en slump när myndigheterna sökte efter de tre aktivisterna från Meridian.

Ku Klux Klan var en brokig skara

Morden under 1960-talet var en grym påminnelse om Ku Klux Klans motto att vara här ”i går, i dag och för evigt”.

Organisationen hade bildats knappt hundra år tidigare som en lös sammanslutning av före detta soldater ur den besegrade sydstatsarmén.

Till en början var den bara en fristad för soldater som hade svårt att finna sig till rätta i en civil tillvaro efter inbördeskriget.

Men soldaterna hade inte glömt det bittra nederlaget i kriget, och snart blev klanen därför ett medel för att bekämpa förbundsregeringens försök att avskaffa slaveriet i sydstaterna.

Även om klanen aldrig fick något egentligt centralt styre, spred den sig snabbt över hela södern, där en lång rad autonoma grupper verkade under namnet ”Ku Klux Klan”.

Många av grupperna bestod av en brokig skara fattiga bönder, religiösa fundamentalister, bittra krigsveteraner och missanpassade ungdomar – gemensamt för dem alla var att de var vita, kristna och missnöjda med utvecklingen i sydstaterna.

Målet för klanens aktioner var först och främst frigivna slavar, regeringstjänstemän och lärare i skolor för svarta. Dessa hotades, misshandlades eller dödades. År 1871 fick president Ulysses S. Grant nog av klanen.

Han undertecknade en lag som banade väg för att döma klanmedlemmar för sammansvärjning – den så kallade ”Klan Act”, som används än i dag.

Hundratals klanmedlemmar ställdes inför rätta, och i mitten av 1870-talet var den ursprungliga organisationen Ku Klux Klan så gott som utrotad.

Ku Klux Klan kommer tillbaka – större och starkare

Men även om Ku Klux Klan tycktes vara utdöd, var den inte begraven. Organisationen återuppstod år 1915 och fick mer inflytande än någonsin tidigare.

En förklaring till att den kom tillbaka är att USA i början av 1900-talet höll på att hitta sin identitet som ett modernt industrisamhälle. Ny vetenskap och löpande-band-teknik ökade produktionen och välståndet växte.

Men utvecklingen skapade samtidigt skillnader.

Inte alla kunde få del av den nya medelklassens välstånd, och de missgynnade vände sin ilska och frustration mot dem som redan befann sig i samhällets periferi: svarta, judar och euro­peiska immigranter som strömmade in i USA i jakt på arbete.

Trots att slaveriet hade avskaffats levde svarta och vita fortfarande i skilda­ världar.

I sydstaterna var segregationen så institutionaliserad att svarta och vita gick i skilda skolor och kyrkor, hade skilda­ sittplatser på bussen och olika områden i parkerna.

Raserna levde ”åtskilt, men jämlikt”, sa man, men det var uppen­bart att de svarta var mer åtskilda än jämlika.

I norr gick det inte mycket bättre – även om det formellt rådde jämlik­het fick de svarta fortfarande­ de sämsta utbildningar­na, jobben och bostäderna.

I denna miljö fick D.W. Griffiths storfilm Nationens födelse stort gensvar. Film och radio höll på att etableras som en ny nationell samlingspunkt och premiären år 1915 väckte stor uppmärk­samhet.

Filmen framställde den ursprungliga Ku Klux Klan från 1870-talet som försvarare och frälsare av den ”sanna” amerikanska nationen mot ”de barbariska­ svarta”.

Miljontals människor kom för att se filmen, och sedan följde vad medierna kallade en ”Ku Klux-feber”; folk köpte Ku Klux Klan-hattar, ordnade KKK-fester och tillagade mat klädda i vita Ku Klux Klan-förkläden.

Snart hade var sjunde amerikan blivit medlem i klanen som styrde den politiska­ dagordningen i stora delar av nationen.

Ku Klux Klan föddes på nytt

William Joseph Simmons var den man som stod bakom klanens pånyttfödelse. Han var före detta metodistpredikant och maniskt intresserad av hemliga säll­skap.

Simmons var besatt av att upp­finna den perfekta logen, och under en sjukdomsperiod bildade han ”Knights of the Ku Klux Klan”.

Inspirerad av den ursprungliga Ku Klux Klans värderingar skapade han ett strikt hierarkiskt system, ett hemligt språk och invecklade ritualer.

I delstaten Georgia ansökte Simmons om tillstånd att stifta organisationen som ”ett rent välgörande och filantropiskt före­tag”, och tillståndet kom två dagar före premiären av Nationens födelse år 1915.

Det innebar att tidningsläsarna­ på premiärdagen kunde läsa två annonser intill varandra – en för filmen och en för Simmons klan.

”Världens största­ hemliga, sociala, patriotiska, broderliga, välgörande orden”, stod det i annonsen, som även innehöll en bild av en vitklädd figur till häst – bilden var mycket lik filmaffischen.

Simmons tajming var perfekt. Två år tidigare hade den 13-åriga Mary Phagan hittats våldtagen och mördad i källaren på den fabrik där hon arbetade i Marietta, Georgia.

Fabriksdirektören, den judiske Leo Frank, anhölls snart för mordet. Den lilla flickans död blåste liv i fördomar och rasism och bidrog starkt till att bana väg för Simmons version av Ku Klux Klan.

Sensationspressen uppfann historier om Leo Franks sexuella utsvävningar – bland annat att fabrikens väggar var täckta med fotografier av ”lättklädda körflickor”.

Under rättegången stod en rasande folkmassa utanför domstolen. Domaren i högsta domstolen, Oliver Wendell Holmes, klagade över att juryn var så skrämd att det förhindrade en rättvis rättegång.

Trots detta – och att vittnena i målet var långt ifrån trovärdiga – döm­des Leo Frank till döden. Georgias­ guver­nör såg förfärad på, och ändrade domen till livstids fängelse.

I sin cell skrev Leo Frank ett brev till sin hustru och till dem som stöttat honom under rättsprocessen. Han var övertygad om att han skulle­ lyckas bevisa sin oskuld.

Under sommaren 1915 hade Mary Phagans grav emellertid förvandlats till en helig plats för en grupp som var besatt av tanken att hämnas flickans död.

I augusti år 1915 tog de sig in i fängelset och kidnappade Leo Frank, som de därefter hängde. Gruppens medlemmar var några av grundarna i Simmons klan.

Pengar strömmade in till Ku Klux Klan

Den nya Ku Klux Klan fick sitt huvudsäte i Atlanta. Här regerade Simmons, med god hjälp av reklambyrån Southern Publicity Association (SPA), som hade hand om klanens presentation utåt.

Moderna marknadsföringsmetoder och mystiska ritualer var tydligen en effektiv kombination – klanen blev snart en lönsam affär. Man skickade ut värvare över hela landet.

Ett medlemskap i klanen kostade 10 dollar, varav 2,50 gick till SPA – resten gick till värvare och klanens kassa. I början av 1920-talet tjänade klanen mer än 1 500 000 dollar på medlemskap, broschyrer, dräkter och andra tillbehör.

Högkvarteret flyttades till ett stort hus på en av stadens bästa adresser och klanen köpte en fabrik för tillverkning av de vita dräkterna.

År 1921 var förmögenheten så stor att klanen kunde ge Simmons ett stort hus, en ny bil och ett arvode på 25 000 dollar för hans stora insats som stiftare.

Snart satt klanmedlemmar och sympatisörer på viktiga poster inom polisen, stadsfullmäktige, kyrkan och i guver­nörsbostäder i hela landet.

Klanens makt var så stor att den i vissa delar av USA höll invånarna i ett järngrepp.

Ku Klux Klan var attraktiv

Även i staden Bastrop i norra Louisiana hade klanen starkt stöd – både bland stadens nyrika medborgare och bland de unga, ensamstående män som lockats­ till staden av de många jobben inom ­oljeindustrin och i fabrikerna.

I Bastrop fanns bara en enda biograf, få ogifta kvinnor och ingen alkohol. De nöjen som klanen kunde erbjuda framstod därför som väldigt lockande för dessa män.

Som en tidningsartikel från den här tiden uttryckte det, var det ”halloween hela året om” när de unga klanmedlemmarna patrullerade vägar och skogar.

Det ryktades att traktens baptistpastor var med i klanen, och Baltimore Sun skrev att ”även om Bastrops unga män knappast var de mest gudfruktiga, var det betryggande för dem att veta att kyrkan välsignade deras utsvävningar”.

Detsamma gjorde traktens sheriff, den allmänne åklagaren och åtskilliga poliser som alla var medlemmar i klanen.

Riktigt så bra gick det inte för klanen i grannstaden Mer Rouge. Några år tidigare hade staden varit handelscentrum och hemvist för traktens överklass, men grannstaden Bastrop hade tagit över den ledande platsen vad gällde status och inflytande.

Klanledaren dr B.M. McKoin från Mer Rouge var missnöjd med utvecklingen. Till skillnad från i Bastrop fick klanen i hans stad inte den respekt den krävde, tyckte han. Disciplinen bland männen i Mer Rouge var för dålig.

De både söp och spelade kort, och det var allmänt känt att vita män gick ut med svarta kvinnor.McKoin retade sig särskilt på två unga män, Watt Daniel och Tom Richards, som båda var vita.

De hånade klanen öppet och hade till och med spionerat på några av de hemliga mötena.

Trots var­ningar fortsatte de, men den 24 augusti 1922 beslöt McKoin att tysta dem för gott och samtidigt statuera ett exempel för hela staden.

Piskades och kastades i sjön

Sensommarkvällen var fridfull i Mer Rouge. De flesta familjer hade rest till Bastrop där det vankades basebollmatch och gemensam barbecue.

I skymningen ringlade sig raderna av bilar sakta hemåt längs landsvägen, då den första bilen oväntat stannade. Vägen spärrades av en bil som stod tvärs över vägbanan.

En efter en stannade bilarna, och passagerarna såg misstroget på medan beväpnade och maskerade klanmedlemmar omringade dem.

Vad bilisterna inte visste, var att deras stad hela eftermiddagen hade skurits av från omvärlden.

Klanen hade spärrat alla vägar mellan Bastrop och Mer Rouge, och traktens klanledare hade bett telefon­operatören i Bastrop att stoppa alla samtal mellan de båda städerna. Längs raden av bilar gick en vitklädd klanmed­lem och granskade varje bil.

När han kom till den bil där Watt Daniel satt, ­ropade han högt: ”Här är mannen vi ska ha tag i!”

Watt, Tom och deras fäder samt en vän till Daniels familj släpades därefter – inför ögonen på deras skräckslagna grannar – i väg av maskerade figurer till en väntande lastbil.

Männen kördes till en glänta i skogen. Watts 70-årige far och hans vän bands fast vid ett träd och piskades med en läderrem. Watt lyckades ta sig loss och slita kåpan av en av de män som misshandlade hans far.

Medan de andra klanmedlemmarna övermannade honom, ropade han högt mannens namn. Tom hörde hans rop, och klanmedlemmarna beslöt att det var för riskabelt att låta de båda ynglingarna leva.

De två äldre männen släpptes fria, men Tom och Watt försvann spårlöst. Flera månader senare hittades deras lik i en sjö i närheten.

De hade först blivit piskade och sedan körts över med en traktor som användes att jämna grusvägar med. Till sist hade armar och ben huggits av liken, innan de virats in i taggtråd och kastats i sjön.

Fallet lämnades till två olika lokala domstolar, som skulle undersöka om det fanns underlag för att åtala någon.

Båda domstolarna styrdes av klanmedlemmar och ingen av dem fann anledning att gå vidare i fallet. Däremot passade de på att konstatera att taket i rättssalen behövde repareras.

Ku Klux Klan fanns överallt

Klanens inflytande var inte begränsat till små sydstatsorter som Mer Rouge och Bastrop.

I början av 1920-talet agerade Ku Klux Klan från New England i nordöst till Kalifornien i sydväst, och flest medlemmar hade klanen faktiskt utanför sydstaterna.

Exempelvis styrde Ku Klux Klan hela det politiska livet i Kalifornien. Polismästare, sheriffer, vanliga polismän, brandmän, präster och tjänstemän var medlemmar i klanen, som i början av 1920-talet skapade en terror-regim i staten.

På vissa platser agerade klanen även som moralens väktare. Män och kvinnor torterades och hotades om de levde­ ett syndigt liv.

I staden Taft i Kalifornien kidnappades en man som ansökt om skilsmässa av trettio maskerade klan­medlemmar.

Han hängdes tills han förlorade medvetandet och därefter skakade de liv i honom och piskade honom med rep och taggtråd. Till slut lämnade de honom blödande på marken.

Utvecklingen vänder för klanen

År 1924 utsåg Ku Klux Klan staden Anaheim, en större industristad i södra Kalifornien, till ”klanens mönsterstad”.

Av fem ledamöter i stadsfullmäktige var fyra klanmedlemmar, och 90 procent av stadens poliser var också medlemmar. Män i klandräkt patrullerade gatorna och läget var så spänt att folk inte vågade gå ut obeväpnade.

Efter ett år med klanen vid rodret började affärerna gå dåligt. Invånarna var trötta på situationen och krävde omval. I valet 1925 röstades samtliga klanmedlemmar ut ur stadsfullmäktige.

Ungefär detsamma skedde på andra håll i landet, där klanen också började få motgångar.

Efter en stor konjunkturuppgång drabbades USA av ekonomisk depression år 1929, och som en av då­tidens tidningar konstaterade, var det nu inte många som hade råd att ”slänga ut tio dollar på en för stor nattskjorta”.

Klanen fick dock sin hårdaste motgång när den 1940 arrangerade ett stort möte tillsammans med det pro-nazistiska ”Amerika-Deutscher Volksbund”.

För president Franklin D. Roosevelt var det uppenbart att USA aldrig skulle bli en trovärdig allierad i kampen mot Nazityskland om klanen obehindrat fick fortsätta med sin rasistiska verksamhet.

Våren 1944 fick klanens högste ledare därför besök av skatteväsendet, som räknade ut att Ku Klux Klan var skyldig staten inte mindre än 685 000 dollar.

Klanen sålde sina aktier och för att slippa­ ytterligare ekonomiska krav upplöste den sig själv.

Svarta blir medvetna

Åren efter andra världskriget upplevde amerikanerna en ekonomisk tillväxt som till och med överträffade 1920-talets framgångar.

Offentliga investeringar i vägar, skolor, teknik – och inte minst Koreakriget – fick bruttonational­produkten att skjuta i höjden med en tillväxt på 250 procent från åren 1945 till 1960.

Den växande medelklassen köpte hus och bilar. Svarta, som liksom sina vita landsmän hade kämpat för USA eller jobbat i vapenfabrikerna, blev mer självsäkra och krävde sin del av samhällets goda.

I ett mål mot en skolledning i Topeka, Kansas, slog högsta domstolen år 1954 fast att principen ”åtskilda men jämlika” inte kunde användas inom det offent­liga utbildningssystemet.

”Separata utbildningsfaciliteter är ofrånkomligt ojämlika”, konstaterade domstolen. Det uttalandet ledde till att fördämningarna brast, och snabbt började rasåtskillnaderna att rasa samman.

Svarta satte sig medvetet på platser som var reserverade för vita och åt sin lunch i matsalarnas ”vita” avdelningar.

De marscherade i tusental medan regeringen i Washington kallade in militären för att integrera skolor och universitet med tvång.

De som inte nådde upp till den eftertraktade medelklassnivån – industriarbetare, jordbruksarbetare och andra utan utbildning – såg de svartas framgångar som ett hot.

Kombinerat med efter­krigstidens diffusa rädsla för kommunism blev detta en ny grogrund för Ku Klux Klan.

Klanen mördade i Kristi namn

Under 1950-talets sista hälft hade klanen återuppstått på allvar. Från åren 1956 till 1963 låg Ku Klux Klan bakom minst 133 bomber mot svarta kyrkor och bostäder.

Även synagogor och liberala vita kyrkor, skolledningar och borgmästarkontor bombades.

Den här gången hade Ku Klux Klan sitt starkaste fäste i sydstaterna och organisationen bestod av en rad fristående fraktioner med samma mål: att förhindra att de svarta fick rättigheter.

Den mest våldsbenägna och militanta av dessa fraktioner var ”The White Knights of the Ku Klux Klan”.

Fraktionen var en reaktion på att president J.F. Kennedy år 1962 hade skickat 3 000 federala soldater till Mississippi, eftersom University of Mississippi vägrat att släppa in en svart student.

Soldaterna tvingade­ universitetet att öppna sina dörrar för svarta, och statens vita som tidigare suttit trygga vid makten, var chockade.

En grupp män bildade ”The White Knights of the Ku Klux Klan” och valde Sam Bowers, ingenjör och affärsman, till högste ledare.

”White Knights” blandade klanideo­logi med en hemmagjord version av kristendom: Klanen skulle döda i Kristi­ namn, ansåg Bowers, men förmanade samtidigt sina anhängare att det skulle göras ”i det tysta, utan ondska, som en kristen gärning”.

Bowers kallade öppet sina mindre välutbildade anhängare för ”bondlurkar”, men hatet mot de svarta och mot regeringen i Washington hade de gemensamt.

Vid en husrannsakan i Bowers hem hittade FBI en stor mängd vapen, massor med ammunition samt ett detaljerat PM som uppmanade till att ”eliminera” Robert Kennedy.

”White Knights” har minst nio mord, omkring sjuttiofem bombdåd mot svarta kyrkor samt trehundra andra fall av fysiska angrepp på sitt samvete.

USA vänder Ku Klux Klan ryggen

År 1967 dömdes Sam Bowers och sex andra klanmedlemmar för morden på tre medborgarrättsaktivister i Meridian, Mississippi. Domen var ett tecken på att det skett stora förändringar i USA under de tre år som gått sedan morden.

Medborgarrättsrörelsen hade vunnit stora segrar och 1964 antog USA Civil­ Rights Act, som upphävde rasåtskillnads­systemet. År 1965 kom Voting Rights Act, som avskaffade de lagliga hindren för att svarta skulle få rösta.

Tillsammans utgjorde de två lagarna den mest omfattande medborgarrättslagstiftningen någonsin.

I sydstaterna växte beslutsamheten att inte låta klanen förstöra den ekonomiska tillväxt som låga skatter och en företagsvänlig politik hade skapat i slutet av 1960-talet.

Och år 1970 valde sydstaterna en helt ny generation av sydstatsguvernörer: politiker som inte hade sina sympatier hos Ku Klux Klan.

Samma år visade en opinionsundersökning att 76 procent av alla amerikaner var ”starkt emot” Ku Klux Klan, vars medlemstal under samma period nådde en bottennotering med 1 500 personer.

Ku Klux Klan i dag

I dag har Ku Klux Klan ungefär 3 000 medlemmar och sympatisörer i USA. Även om klanen alltså i dag är långt ifrån lika stor som i forna dagar, har man inte glömt bort dess illgärningar.

”Dessa tragiska mord är hämtade direkt från de mörkaste sidorna av vår nations historia. Och eftersom vi dessvärre­ inte kan rätta till felen i det förflutna, kan vi arbeta för rättfärdigheten in i det sista”, har tidligere FBI-chef Robert Mueller sagt.

Även från politiskt håll ger man stöd för att granska Ku Klux Klans blodiga förflutna. Repræsentanternes Hus har bevilliget millioner af dollars til at retsforfølge tidligere KKK-medlemmer, der mistænkes for at have medvirket til drab.

För de anhöriga som levt i ovisshet så länge, handlar rättsprocesserna först och främst om att rättvisa sent omsider änt­ligen ska skipas.

”Jag har gråtit. För första gången på femtio år har jag gråtit. Det ger inte min bror livet tillbaka, men på något vis tror jag att han skulle ha varit nöjd”, säger 63-årige Thomas Moore, bror till Charles Eddie Moore, som James Ford Seale mördade år 1964.