Ku Klux Klan avslöjad av Stålmannen i radion
Fantasins makt är stor. Det upptäckte en idealistisk sydstatare, när han avslöjade Ku Klux Klans hemligheter i en radioföljetong och fick klanmedlemmarnas söner att leka ”Stålmannen mot klanen”.
Stålmannens kamp mot klanen trollband flera miljoner amerikaner.
Sommaren 1946 bänkade sig omkring fyra och en halv miljoner amerikaner vid radioapparaterna för att lyssna till följetongen "The adventures of Superman".
Serien hade gjort stor succé i flera år, inte minst under det just avslutade andra världskriget, då Stålmannen bekämpade bland annat Hitler och Mussolini.
Stålmannen förklarade krig mot Ku Klux Klan
Efter kriget hade Stålmannen mest slagits mot skurkar som Lex Luthor, men denna kväll var motståndaren någon helt annan. Stålmannen förklarade nämligen krig mot Ku Klux Klan.
Under den kvart som följde, och nästan varje kväll under de följande fyra veckorna, fick lyssnarna höra Stålmannen bekämpa en å ena sidan löjeväckande organisation av rasister med ett komplicerat system av ritualer och koder – och ett språk fullt av ord som alla började på ”kl” – och å andra sidan en farlig klan som skyddades av politiker och poliser.
Kennedy ville bekämpa fascismen
Det var inte mycket av handlingen som var uppdiktad av följetongens manusförfattare. Han fick nämligen information från en medborgarrättsaktivist som hade wallraffat på KKK:s avdelning i Atlanta.
Sedan 1942 hade Stetson Kennedy utgett sig för att vara klansympatisör. Hans dåliga rygg hade hindrat honom från att ta värvning under andra världskriget. I stället hade Kennedy bestämt sig för att bekämpa fascismen på sitt sätt.
Inom klanen hade han snabbt stigit i graderna, och all den information som han kom över läckte han till press och polis.
Kennedy hade dock svårt att nå ut med sitt budskap. Trots en tillbakagång hade KKK stort inflytande i sydstaterna på 1940-talet.
Klanen hade medlemmar och sympatisörer inom polisen, och sydstatspressen avstod ofta från att skriva negativt om klanen av fruktan för repressalier och bortfall av läsare och annonsörer.
Kennedy tvingades tänka om. Han kontaktade författaren till den populära Stålmannen-följetongen, och radiofolket var genast med på noterna.
Dels behövde de nya skurkar så här efter kriget, dels ville de påverka sina relativt unga lyssnare att ta avstånd från KKK. Som en av radiostationens chefer uttryckte det:
”Vi planterar en tanke hos barnen. Det har kanske ingen effekt nu, men det kommer att få det när de blir äldre.”
Stetson Kennedy gav författarna information om lösenord och ritualer, som de kunde väva in i handlingen. Det gav avsnitten trovärdighet och en detaljrikedom som de annars inte skulle ha haft. Det bästa av allt var om klanen gjordes till åtlöje över hela USA.
De unga stod på Stålmannens sida
Stetson Kennedy wallraffade i KKK och förde sedan klanens hemligheter vidare.
Kennedy väntade med spänning på det första klanmötet efter premiären och han blev inte besviken. En medlem klagade över att hans son hade börjat leka ”Stålmannen mot KKK” med sina kamrater – med klanmedlemmarna som skurkar och med alla de korrekta lösenorden.
”Jag har aldrig känt mig så dum. Tänk om barnen hittar min klandräkt en vacker dag”, lär han enligt Kennedy ha utbrustit.
Den lokale ledaren svor på att hitta tjallaren och föreslog att de skulle ändra lösenordet från ”Rött blod”, som hade avslöjats, till ”Död åt förrädarna”. Direkt efter mötet ringde Kennedy till Stålmannens författare som lovade att skriva in den nya koden i nästa avsnitt av följetongen.
Stetson Kennedys plan fungerade över all förväntan. Genom programmet i radio hade han under dessa fyra veckor lyckats sätta mer fokus på KKK än under alla de år han hade jobbat undercover.
Samtidigt hade klanen hamnat i samma ondskefulla kategori som Lex Luthor och Hitler. I det här läget förstod medlemmarna emellertid att de hade en förrädare bland sig. Och det kunde bli mycket farligt.
Flera gånger blev medlemmarna uppringda av ledaren mitt i natten för att kallas till möte. På samlingsplatsen avslöjade ledaren att läckan nu var funnen, i hopp om att tjallaren skulle försöka smita därifrån och på så vis avslöja sig.
Kennedy höll på att gå i fällan, när ledaren vid ett tillfälle sade att ”den skallige skitstöveln finns bland oss i detta nu”.
Kennedys egen hårman var tämligen gles och han fruktade att spelet var över. I gruppen omkring sig upptäckte han emellertid sex andra nästan skalliga medlemmar.
Han fortsatte att spela ett högt spel och höll sig lugn. Det fungerade. Ledaren tvingades erkänna att han hade bluffat. Strax därefter anmälde sig Kennedy frivilligt till den grupp som skulle utreda saken och fick titeln Chief Ass Tearer – fritt översatt "över-rövsparkare".
Han hade alltså blivit en central person i den grupp som skulle avslöja honom själv, men upptäckte till sin lättnad att de andra utredarna hellre ägnade tiden åt att fundera på vad de skulle göra med bluffmakaren, när de hittade honom, än åt att faktiskt söka efter skojaren.
De uppfann flera kreativa straff: ”Bind fast hans testiklar vid ett vedträ, sätt eld på träet, ge honom en kniv och säg 'brinn eller skär'”, föreslog en person.
Kennedy lämnade klanen
Efter fyra veckors kamp i radion hade Stålmannen vunnit en överlägsen seger över KKK. Efter det kastade sig superhjälten bland annat över uppgiften att bekämpa den internationella kommunismen.
Året därpå, 1947, bestämde Stetson Kennedy att hans tid under täckmantel i klanen var över. Med det bevismaterial han hade samlat in kunde åklagarmyndigheten – om den ville – inleda en mängd rättsliga processer, både mot klanen som organisation och mot enskilda medlemmar.
Under många år fortsatte Kennedy att bekämpa KKK på alla tänkbara sätt, och han var en viktig bidragande orsak till att klanens inflytande minskade efter andra världskriget. På 1950-talet tvingades han dock flytta till Frankrike på grund av dödshot.
Stålmannens skapare, Joseph Schuster och Jerome Siegel, var kommunister.