Krigsfånge efter dödsmarsch: ”I mitt hjärta förlät jag dem”

Jag blev stationerad i Manila (i Filippinerna, red.) i september 1940*. När kriget senare bröt ut tog det bara några dagar innan japanerna hade kontroll över både havet och luftrummet**.

General Douglas MacArthur, överbefälhavare för de väpnade styrkorna i Filippinerna, beordrade oss att dra oss tillbaka till Bataanhalvön och försvara den tills vi fick hjälp från USA.

Till en början var allting bra. Men sedan gick saker och ting snett. Någon hade glömt bort att vi soldater behövde få mat.

I 93 dagar stred vi på halva ransoner och med föråldrade vapen mot den överlägsna invasionsstyrkan. När hjälpen från USA uteblev beslutade befälhavaren i Bataan, general Edward P. King, sig för att kapitulera.

Han överlämnade en armé med soldater som var utmattade, hungriga och led av dysenteri, malaria och andra sjuk­domar.

Vi var inte redo för vad som skulle komma – dödsmarschen på Bataan*. Marschen sträckte sig till en början från Mariveles** till tågstationen i San Fernando, en sträcka på 88 kilometer.

Det skedde i brinnande hetta på en dammig väg. Längs hela vägen blev män skjutna, ihjälstuckna med bajonetter, halshuggna eller helt enkelt ihjälslagna.

När vi nådde San Fernando blev vi inpackade i järnvägsvagnar.

Efter en fyra timmar lång resa klev vi av i en by som heter Capas. Därifrån marscherade vi 14 kilometer till det närmaste krigsfångelägret, Camp O'Donnell, en gammal filippinsk kasern.

När vi anlände till lägret möttes vi av en japansk officer som skrek åt oss.

”Ni är inte krigsfångar, utan vanliga fångar, och ni kommer att behandlas därefter”, vrålade han. Kort därefter fördes jag och några av de andra till det största krigsfångelägret, Cabanatuan.

Medan jag befann mig där jagades vi vid ett tillfälle ut ur de hyddor som vi bodde i. Vi tvingades se på när menige Irvin Penvose grävde sin egen grav och sedan avrättades av en exekutionspluton.

Jag sattes i tvångsarbete i början av oktober 1943. Tillsammans med 500 andra tillbringade jag de följande tolv månaderna med att bygga ett flygfält nära byn Las Piñas, drygt sex mil från Manila.

En dag i början av november 1944 befann vi oss i bortre änden av en landningsbana när en av fångarna började ropa och peka i riktning mot Manila. Vi tittade upp mot himlen och såg amerikanska och japanska flygplan som var invecklade i luftstrider.

Morgonen därpå stuvades 1100 av oss ner i lastrummet på det japanska fartyget Haro Maru*. Fartyget ingick i en konvoj bestående av nio fartyg som eskorterades av japanska jagare på väg mot Japan.

Fartyget ingick i en konvoj bestående av nio fartyg som eskorterades av japanska jagare på väg mot Japan. Vi hade knappt lämnat Manilabukten förrän vi attackerades av amerikanska ubåtar. Under hela resan var luckorna till lastrummet helt täckta så att inget ljus kunde komma in eller ut.

I dagar som tycktes oändliga lyssnade jag i mörkret på hur jagarnas sjunkbomber exploderade runt omkring oss när de amerikanska ubåtarna jagade oss genom Sydkinesiska havet.

Efter 18 dagar nådde vi Hongkong. När fartyget lade till, råkade jag stå vid lejdaren när en vakt signalerade att jag skulle komma upp till honom. Jag sprang upp för stegen och tog tag i den vattenslang som låg på däck.

Först lät jag vattnet rinna över mitt huvud. Sedan började jag dricka av det. Jag drack och drack. Efteråt fyllde jag de två vattenflaskor som jag bar i bältet.

Sedan började de andra fångarna skicka upp sina vattenkannor från lastrummet, och jag fyllde dem också. Detta pågick i fyra timmar innan flyglarmet ljöd och jag var tvungen att gå ner i lastrummet.

Fartyget tog oss till hamnen i Mogi på norra spetsen av Kyushu, Japans näst största ö. Därifrån korsade vi sundet till ön där Tokyo ligger. Där sattes vi på ett tåg och kördes norrut.

Det var nu i slutet av november 1944 och B-29:or bombade runt omkring oss. Flera gånger var tåget tvunget att stanna eftersom spåren behövde lagas innan vi kunde fortsätta.

Så småningom nådde vi byn Hosokura, där vi fick arbeta i Mitsubishis* gruva nummer 11. En dag flög en B-29 över oss. Den släppte ner mat, kläder och mediciner till oss tillsammans med nyheten att kriget var slut**.

Vi inkvarterades sedan i en hangar på en före detta japansk flygbas, där vi fick en genomgång av den amerikanska underrättelsetjänsten.

Där fick vi veta att japanerna hade dränkt in 200 filippinska krigsfångar med bensin och satt eld på dem. Kort därefter gick jag ombord på ett fartyg som skulle ta mig till San Francisco.

När vi kom hem led vi soldater av PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom. Det inser jag nu.

Men Gloria hjälpte mig att komma över det. När vi gifte oss hjälpte hon mig att komma på rätt spår igen. När Koreakriget bröt ut fick jag order att åka till Japan.

Som före detta krigsfånge kunde jag ha vägrat, men jag bestämde mig för att åka.

”Varför vill du åka till Japan?” frågade folk mig. Men jag hade pratat med min fru om det hela. Jag hade också pratat med många japaner vid det laget.

Och i mitt hjärta förlät jag dem.

Epilog

Omkring 30000 fångar dog under döds­marschen och i Camp O'Donnell. Den ansvarige japanske generalen Masaharu Homma dömdes för krigsförbrytelser och avrättades 1946.

Kerchum stannade kvar i armén. Han fick flera utmärkelser, bland annat tapperhetsmedaljen Purple Heart, innan han 1966 gick i pension.