Kennedy och hans besättning fotograferade på torpedbåten strax innan den sänktes.

Katatrofalt uppdrag gjorde John F. Kennedy till hjälte

En natt år 1943 krossar en japansk jagare en amerikansk motortorped­båt framförd av USA:s blivande president John F. Kennedy. Efter en sex kilometer lång simtur i hajfyllda vatten lyckas han rädda de flesta ur sin besättning i land på en öde ö.

8 oktober 2015

En våldsam explosion på öppet hav

Motortorpedbåten PT-109 glider sakta fram på det mörka vattnet. Bara den ena motorn är igång. Båtens brummande är så svagt att den knappt märks i vågskvalpet och i den lätta brisen som smyger sig på kring fartygets bog.

Den 26-årige löjtnanten John F. Kennedy sitter vid rodret. Det är beckmörkt runt honom. Ett rop från kanontornet bryter plötsligt tystnaden: ”Skepp klockan två!”. Kennedy vrider huvudet åt styrbord där en mur av mörkt stål tornar upp sig över båten.

”Klart skepp!”, ropar Kennedy. Han hör hur ­ordern upprepas. Bredvid honom står radiooperatören John Maguire som med handen trevar efter den medaljong med en bild av jungfru Maria­ som han bär kring halsen.

”Heliga Maria, Guds moder ...”, börjar han be medan den stora, mörka skuggan växer i en rasande fart. Kennedy håller hårt i ratten men slungas iväg när det enorma fartyget rammar den lilla båten. Som en vass kniv skär den japanska jagaren rakt igenom styrhytten bara några meter från Kennedy och Maguire. En kraftig explo­sion hörs och en gulröd låga slår upp i luften. För ett ögonblick verkar det som om hela jagarens skrov glöder.

Kennedys rygg värker men vid åsynen av lågorna samlar han sig snabbt. ”Alle man i vattnet”, ropar han.

Amerikanerna har knappt förstått vad som hänt men PT-109 har just blivit överseglad av den 115 meter långa japanska jagaren Amagiri. Fartyget består av 2.000 ton stål och kan förflytta sig med hastighet av 38 knop – 70 km/tim. Efter påseglingen försvinner jagaren i natten. Sänkningen av PT-båten är en förödmjukande avslutning på ett fullständigt misslyckat uppdrag.

Det är den 1 augusti 1943. Tillsammans med 15 andra PT-båtar har Kennedy försökt stoppa en japansk konvoj med förstärkningar till de delar av Salomonöarna som fortfarande är i japanernas händer. Amerikanerna har dock inte lyckats tillfoga fiendens skepp någon skada. De andra motortorpedbåtarna är på väg tillbaka till basen. Bara PT-109 ligger ensam kvar som ett stympat vrak omgärdat av lågor.

Katastrofen är resultatet av ett medvetet val från Kennedys sida. Med låg fart undviker han att få en lång, vit kölvattensrand som kan upptäckas av lågtflygande japanska plan även nattetid. Men med den låga farten blir det samtidigt omöjligt att manövrera tillräckligt snabbt när jaga­ren dyker upp.

PT-båtarna var gjorda av plywood. De var blixtsnabba men extremt sårbara. Foto: Granger Collection

Två män saknas

Under de första kaotiska sekunderna ser Kennedy bara Maguire och skeppskocken Edgar Mauer.­ Resten av den 13 man stora besättningen saknas. Vraket av PT-båten flyter fortfarande och lågorna kring båten håller på att dö ut. De tre männen klättrar ombord.

Uppe på vraket hittar de båtens signallampa. De sveper med ljuskäglan över vattnet. Tystnaden är illavarslande. Kennedy tar av sig sin skjorta och sina skor och glider ned i vattnet. En genomträngande stank av bensin hänger över den spegelblanka havsytan. Till Kennedys stora lättnad börjar männen en efter en att ge sig till känna omkring honom. Några av dem är oskadda – andra är svårt skadade.

Allra värst är det för maskinisten Patrick McMahon. Han var den ende som befann sig under däck när båten rammades. Han hade hört ett våldsamt brak och sett en röd flod av eld komma emot honom. Efter elden kom vattnet och med en enorm kraft hade han dragits ned i djupet. När han hade lyckats kämpa sig upp till ytan låg lågorna på vattnet.

Svårt bränd flyter han nu omkring i sin räddningsväst, oförmögen att röra sig. ”Simma vidare, Skipper. Stick i väg, det är slut med mig”, säger han till Kennedy som fattar tag i hans krage och drar honom med sig tillbaka till vraket.

En annan besättningsmedlem, William Johnston, är omtöcknad efter att ha andats in bensinångor och inte förrän senare får de andra höra hans berättelse om hur han kvicknat till och tittat rakt upp i Amagiris väldiga skrov. Därefter drogs han ned av suget från jagarens propellrar. Medan han kämpade sig upp fick han vatten och bensin i lungorna. Han hostar våldsamt och mår illa.

Två män saknas fortfarande. De överlevande ropar på dem under hela den långa natten men får aldrig något svar.

Kennedy räddar McMahon

Morgonen den 2 augusti kommer med nytt hopp. Alla håller modet uppe och väntar sig att snart få höra ljudet av en PT-båt som kommer för att rädda dem. Men med dagsljuset kommer även risken att bli upptäckt av fienden. ­Japanska plan flyger regelbundet över farvattnen och ­piloterna skulle aldrig missa det drivande vraket som fortfarande flyter på sina vattentäta skott.

Om de inte blir räddade snart måste de själva ta sig därifrån. Det är ont om tid. Hur stor tidsbristen är inser de klockan tio på förmiddagen när resterna av PT-109 rullar runt och lägger sig med kölen i vädret. De måste ge sig iväg, men vart?

I öster ligger ön Kolombangara som är full med japaner. I väster ligger en liten ögrupp omgiven av ett rev. Utanför revet finns sundet Ferguson Passage som PT-båtarna regelbundet passerar under sina patrulleringar. Ön vore den perfekta platsen för att fånga flottans uppmärksamhet. Motvilligt inser männen att de måste ned i vattnet igen.

”Kommer vi någonsin levande ur det här?”, frågar någon ängsligt.

”Det är inte omöjligt”, svarar Kennedy. ”Jo, det är klart att vi gör!”

Plum Pudding Island heter ön som ligger knappt sex kilometer från vraket. Det är en lång simtur – även för Kennedy som har tävlat för simmarlaget på Harvard-universitetet. För de skadade är avståndet nästintill oöverstigligt. Kennedy hittar en lång planka som har stöttat en av båtens kanoner, och säger till männen att de ska hålla sig fast vid den. Plankan kan inte hålla männen uppe men den fungerar som en samlingspunkt och ger trygghet åt alla medan de sparkar och plaskar sig fram, klädda i flottans blå räddningsvästar.

McMahon är för svag för att klara sig själv. Saltet svider i såren och han är övertygad om att han kommer att dö när Kennedy hjälper honom ut i vattnet. Med en kniv skär Kennedy upp den långa stroppen bakpå McMahons räddningsväst och biter tag om den. På så vis drar han McMahon genom vattnet. Liggande på rygg kan McMahon bara se himlen och toppen på vulkanen på ön

Kolombangara. Bakom sig hör han vattnet som plaskar kring plankan och de nio andra männen. Han tänker på att det finns hajar i vattnet. Han är hungrig, törstig och plågsamt medveten om att hans öde styrs av Kennedys uthållighet. Han hör löjtnanten andas tungt medan han med långa, sega simtag kämpar sig fram genom vattnet.

Fyra timmar senare faller Kennedy ihop i den vita sanden på stranden. Han är fullständigt utmattad och käkarna värker efter den långa simturen med McMahon på släp. McMahon tar sig upp på knä och kryper fram för att hjälpa honom upp. Men knappt har Kennedy kommit på fötter förrän han börjar kräkas och faller ihop igen.

Först efter några minuter lyckas de båda männen släpa sig in under några buskar. Där ligger de och ser på när de andra kommer in mot land. Besättningen har precis hunnit återförenas under buskarna när en japansk båt passerar på nära håll. Männen ryser vid tanken på vad som kunde ha hänt om den kommit bara ett par minuter tidigare.

Plum Pudding Island är en mycket lummig och vacker tropisk ö; palmer sträcker sig mot himlen och sanden är täckt med snäckskal och koral­ler. I safirblå och mintgröna nyanser kluckar vattnet mot den vita sandstranden men de ­elva männen från PT-109 lägger inte märke till allt detta.

De tänker bara på att komma hem i säkerhet. De är törstiga men på Plum Pudding Island finns inget dricksvatten. Ön är inte något hållbart gömställe. Trots att de andra protesterar beslutar Kennedy att de ska i vattnet igen. Han vill ut där han kan signalera till de amerikanska båtar som brukar passera förbi på sina nattliga patrulleringar.

Det vilar en märklig, spöklik stämning över revet när Kennedy med pistolen bunden kring halsen och båtens stora batterilykta insvept i en räddningsväst ger sig ut i det nattsvarta vattnet. På vissa ställen är vattnet så grunt att han kan vada fram. På andra ställen snubblar han i djupa­ hål. Ibland visar sig det han tror är fast mark under fötterna vara en levande varelse som hal och ljudlös försvinner i djupet. Han förlorar orienteringen och börjar irra omkring. Fantasier om hur härligt det blir när en PT-båt visar sig i mörkret blandas med djupaste missmod.

Den första tillflyktsorten, Plum Pudding Island, har senare döpts om till Kennedy Island. Foto: AFP

Hoppet försvinner

På Plum Pudding Island faller ett tungt regn. För att lindra törsten slickar männen dropparna från buskarnas blad. Flera gånger tycker de sig se Kennedy nere vid vattenbrynet men gång på gång blir de besvikna. Han är fortfarande borta.

Tisdagen den 3 augusti vaknar de med onda aningar. De befarar att Kennedy har drunknat. Johnston är fortfarande omtöcknad och McMahon har svåra smärtor. Törsten är olidlig för dem alla.
Mauer, skeppskocken, klättrar upp i en av palmerna och försöker skaka ned ett par kokosnötter. När han är halvvägs upp på stammen biter sig en stor, röd myra fast på benet.

Han tvingas glida ned och ta bort den med naglarna. Till sist når han toppen och ett par nötter dunsar ned på marken. Med en kniv lyckas Mauer öppna en av dem och lapar njutningsfullt i sig den söta, tjocka mjölken. Den brännskadade McMahon ser på men säger ingenting. Johnston tycker synd om honom och frågar om Mauer inte vill dela med sig.

”Jo, jo, det finns ju två till”, mumlar Mauer och pekar på nötterna på marken medan han fortsätter smaska.

”Har du fått tillräckligt?”, hörs det sarkastiskt från en av de andra när Mauer tömt kokos­nöten. Mauer tittar på McMahon och det går plötsligt upp för honom att varken McMahon eller Johnston har kraft att öppna en kokosnöt. Han skäms över sin girighet.

Det låter som om någonting dyker upp i strandkanten – det är Kennedy. Han ser eländig ut, mager och med ringar under de blodsprängda ögonen. Hans tidigare brunbrända kropp har fått en gulaktig ton. Medan han kräks mumlar han någonting om att ha gått vilse i natten – och sedan somnar han. Resten av eftermiddagen sitter de andra runt om honom, törstiga, hungriga och modstulna.

Nästa natt ger sig en av de andra officerarna, George ”Barney” Ross, ut på revet men inte heller han får kontakt med någon. Läget börjar bli kritiskt för de skeppsbrutna. Nu är det onsdag och fyra dagar har gått sedan de blev rammade. Många av dem har inte ätit sedan dess. McMahon är i uselt skick. Stora fjäll på ögonlocken hindrar honom från att se ordentligt och hans handflator har svullnat så att de liknar groteska kuddar. Det brända köttet har börjat spricka och luktar ruttet.

Värst av allt är de dåliga oddsen att bli räddade. Männen börjar bli ordentligt rädda. De tänker på familjen därhemma och många börjar undra varför de anmälde sig till tjänstgöring. Några svär över flottan som uppenbarligen inte har lyft ett finger för att undsätta dem. Inför de båda andra officerarna luftar Kennedy sina frustrationer fritt men inför manskapet försöker han verka glad och optimistisk.

Vidare till nästa ö

Från stranden kan de se över till en närliggande ö: Olasana. Där finns massor av kokospalmer och dessutom ligger ön ute vid Ferguson Passage där PT-båtarna brukar passera. De bestämmer sig för att simma dit. Även den här gången drar Kennedy McMahon efter sig.

Männen är fruktansvärt törstiga. Så snart de kommer fram kastar de sig över några kokosnötter som ligger på marken. Kennedy och ­McMahon är de första som dricker och båda blir sjuka. De andra bestämmer sig för att vara lite mer försiktiga.

Ön tycks vara dubbelt så stor som Plum Pudding Island men amerikanerna går inte på upptäcktsfärd för, som en av dem säger: ”Varför söka upp problemen?”

När mörkret faller sover männen tätt tillsammans för att hålla värmen. Främmande ljud fyller natten. Ingen vet om de är ensamma på ön eller om de har hamnat mitt i fiendeland. Varje prasslande och knakande får en illavarslande innebörd.

McMahon lyssnar till ljudet av regn mot bladen. Hans läppar är spruckna och torra och han reser sig för att slicka på bladen. Försiktigt smyger han fram i mörkret. Plötsligt stelnar han till. Bara någon meter framför honom ser han konturerna av en kort varelse. En man står orörlig och stirrar rakt på honom. McMahon är prisgiven. Han har varken pistol eller kniv på sig och med sina brännskadade fötter kan han aldrig springa ifrån en angripande japan.

Sekunderna går utan att någon av männen rör sig. Sedan inser McMahon att om det hade varit en beväpnad fiende skulle denne för länge sedan kastat sig över honom. I samma sekund känner han igen radiooperatören Maguire som är lika skräckslagen som han själv.

Amerikanerna möter främlingar

Nästa dag simmar Kennedy och Ross över till en närliggande ö, Naru. Härifrån har de fri sikt över Ferguson Passage. En idealisk plats för en japansk utkikspost, tänker de med en rysning medan de smyger sig fram. Från Naru kan de se nästan ända hem till sin egen bas. De vet att mer än 60 kilometer skiljer dem från tryggheten men över det öppna havet tycks avståndet vara löjligt litet.

I sanden vid vattenbrynet ligger vraket av en liten japansk båt. I den hittar Kennedy en hel låda karameller. Glupskt proppar de i sig några stycken och blir genast på bättre humör. En bit från stranden hittar de en kanot gjord av en urholkad trädstam. I kanoten ligger en stor behållare med färskvatten som de dricker lite av innan de åter går ned till vattnet. De diskuterar hur de ska få med sig karamellådan till de andra.

Plötsligt tystnar de båda. Ute i vattnet står två gestalter och tittar på dem. Sedan kastar sig främlingarna ned i sin kanot och paddlar iväg i full fart medan Kennedy och Ross kastar sig in bland buskarna. Deras goda humör är som bortblåst. Båda är övertygade om att de blivit upptäckta av japanerna och att det bara är en tidsfråga innan en hel pluton landsätts för att genomsöka ön.

På Olasana ligger de nio männen och vilar medan de väntar på sina överordnade. Plötsligt­ får de syn på någonting ute i vattnet. Tankarna på allt de hört berättas om hur japanerna behandlar sina krigsfångar, med tortyr och avrättningar,­ flyger genom deras huvuden medan de ser kanoten närma sig. Så upptäcker de plötsligt att det inte är japaner som kommer. Det är två infödingar.

Amerikanerna viskar till varandra. Infödingarna har ännu inte sett dem så de kan fortfarande gömma sig i buskarna. Å andra sidan vore det kanske att missa den enda chansen att räddas från ön. Leonard Thom är den ende officeren på ön när Kennedy och Ross är borta. Han fattar beslutet. Lugnt reser han sig och går ned mot stranden.

För männen i kanoten är Thom en skrämmande syn: väldigt lång och blond med ett vildvuxet skägg. Med skräcken lysande i ansiktet – och armar som går som trumpinnar – paddlar de baklänges i en desperat flykt ut mot öppet vatten. Thom börjar springa medan han viftar med armarna och ropar: ”Amerikaner!”.

Männen i kanoten slutar paddla och tittar skeptiskt på honom. De är spanare åt de allierades kust­observatörer och förstår till sist att de står inför vänner. Snabbt paddlar de in mot land igen.

Ett nödrop på en kokosnöt

Amerikanerna är inte helt säkra på vad de ska tro om de båda infödingarna med vaksamma ögon och kort, krusigt hår. Männen som heter Biuku och Eroni talar inte engelska men genom att peka och göra grimaser meddelar de att de är rädda eftersom de sett japaner på Naru. Amerikanernas mod sjunker snabbt vid tanken på att Kennedy och Ross kan ha hamnat i fiendens klor.

Nu när de har en kanot beslutar Thom att de genast ska försöka ta sig över till sin bas vid Rendova Harbor. När han beordrar att kanoten ska sättas i vattnet protesterar infödingarna vilt. Men för amerikanerna är frestelsen för stor och trots protesterna ger sig Thom iväg i sällskap med en av de andra amerikanerna och en uppgiven Biuku.

Så snart de lämnar kusten tvingas amerikanerna dock inse att infödingarna visste vad de talade om, för vågorna slungar runt den lilla båten så att de måste kämpa för att hålla sig kvar. Arga och besvikna vänder de och paddlar tillbaka igen.

Under tiden har Kennedy kommit tillbaka – med hjälp av den kanot han hittade på Naru och med en träbit som paddel. Han har vattnet och lådan med godis med sig, vilket uppskattas mycket av de törstiga och hungriga männen.

Ross har stannat kvar på Naru eftersom de senare tänker försöka paddla ut i Ferguson Passage för att få kontakt med amerikanska båtar. Kennedy blir därför orolig när han hör att in­födingarna har sett japaner på ön. Han inser ald­rig att det är honom själv och Ross de har sett.

Kennedy bestämmer sig för att paddla till­baka till Naru och hitta Ross. Det går fint men sedan hindrar blåsten även honom och Ross från att ta sig ut i Ferguson Passage. De båda männen tillbringar natten på Naru men återvänder till de andra tidigt nästa morgon.

På Olasana är stämningen tryckt eftersom någon i skydd av mörkret har druckit upp allt vatten i behållaren. Kennedy är emellertid optimistisk. Han litar på infödingarna och känner att de med två kanoter och två kamrater som känner till trakten är närmare räddningen än någonsin. Han får Biuku att klättra upp efter en kokosnöt och i skalet ristar han in ett kort meddelande med sin kniv:

”Infödingen känner till positionen. Han kan visa vägen. 11 män vid liv. Behöver en liten båt. Kennedy.”

Hjälpen anländer

Tidigt på lördag morgon kommer Biuku och ­Eroni fram till den amerikanska torpedbåts­basen efter att ha seglat 60 km i sin lilla kanot. På basen är det redan fullt pådrag för under sin färd har infödingarna varskott sin närmaste chef, en australisk kustobservatör på Kolombangara, som i sin tur meddelat den amerikanska flottan. Dessutom har han skickat ut spanare­ till männen på Olasana med ett brev om hur resten av räddningsaktionen ska genomföras. Spanarna kommer till Olasana ungefär samtidigt som Biuku och Eroni når basen i Rendova Harbor.

Plötsligt står en inföding framför Kennedy med ett brev i handen. För första gången på en vecka skrattar Kennedy – situationen är både overklig och grotesk: Här står han mitt i djungeln, skäggig, smutsig och halvnaken – och en man iförd endast ländkläde överräcker ett brev med den högtidliga rubriken ”I Hans Majestäts tjänst ...”.

Kennedy vänder sig mot Ross: ”Det må man då säga, de där britterna ...”

Lådor med läckerheter bärs fram från kanoten medan infödingarna tänder de medhavda fotogenköken. Förtjust över att kunna återgå till gamla rutiner börjar skeppskocken genast röra i grytorna. Snart kan de hungriga skeppsbrutna njuta av rostbiff och potatis, ris och söta pawpaw-frukter. Efter måltiden puffar de lyckligt på de Chelsea-cigaretter som infödingarna trollar fram.

Även om han inte vill lämna sina män måste Kennedy bryta upp strax efter måltiden eftersom spanarna har lovat kustobservatören att ta med sig det högsta befälet tillbaka. Spanarnas ledare förklarar saken. Han heter Benjamin och talar perfekt engelska. Motvilligt låter sig Kennedy hjälpas ned i den fullastade kanoten.

Kennedy smugglas ut

Så snart de kommer ut på öppet vatten blir Kennedy tillsagd att lägga sig ned i botten av kanoten. Spanarna täcker över honom med palmblad.

Plötsligt hör de ljudet av flygplan som närmar sig. Det ihärdiga brummandet blir allt starkare och planen svävar slutligen som irriterande insekter över deras huvuden. Spanarnas oro sprider sig till Kennedy.

”Vad är det som händer?” frågar han från sitt gömställe.

”Japanska plan, stanna kvar nere”, svarar Benjamin snabbt.

Med ivriga röster börjar spanarna diskutera vad de ska göra. En av dem tycker att de ska vinka till planen. Till sist reser sig Benjamin upp och vinkar entusiastiskt mot himlen. De tre planen tippar vingarna och försvinner mot horisonten.

Vid 18-tiden på lördagskvällen kommer Kennedys kanot fram till kustobservatören på ön Gomu i Ferguson Passage och Kennedy bjuds in på te. Observatören tycker att spanarna ska föra Kennedy vidare till basen i Rendova medan en PT-båt hämtar de övriga på Olasana.

Det vill Kennedy absolut inte höra talas om. Han har fortfarande ansvaret för sina män och dessutom tror han inte att någon kan hitta dem igen i mörkret om inte han är med. Han insisterar på att vänta och låta sig plockas upp av PT-båten så att han kan åka med och hämta de andra.

Strax efter klockan tio på kvällen hörs det trygga ljudet av motorn på en PT-båt, följt av den avtalade signalen på fyra skott. Kennedy besvarar signalen. Sakta glider kanoten upp intill PT-157.

”Hej, Jack,” hörs en röst i mörkret.

”Var i helvete har du hållit hus?” frågar John Kennedy.

”Vi har med oss mat till dig”, svarar rösten. ”Tack så mycket”, svarar Kennedy sarkastiskt, ”men jag har nyss ätit en kokosnöt.”

På söndagsmorgonen anlöper PT-157 Ren­dova­ Harbor. En hel vecka har gått sedan Kennedy och hans besättning senast såg sin bas med dess virrvarr av oljefat och sandsäckar, vildvuxna vinrankor och skottgluggar. Under det känslosamma återseendet får männen veta att alla har trott att de var döda. Det har till och med hållits en minnesceremoni. Medan Kennedy återhämtar sig ringer en vän till hans mor.

”Jack har blivit räddad”, säger han rörd.

”Räddad från vadå?”, säger Rose Kennedy förvånat i andra änden av telefonlinjen.

I flera dagar har Kennedys far vetat att hans son försvunnit i Stilla havet, men han har inte berättat någonting om saken eftersom han inte ville göra sin hustru orolig.

Kennedy fick en medalj för sin insats och för att han räddade sin besättning. Foto: History Navy Mil

Kanske är du intresserad av...