Amos ”Nick” Vandeveer är en driftig spritsmugglare. En sen junikväll 1926 stävar han ut på Eriesjön från den kanadensiska sidan. Ombord i sin båt har han hundra lådor whisky. Om allt går planenligt kommer Nick snart att kunna skryta med ännu en lukrativ smugglingsräd.
Inte ens konturen av ett av den amerikanska kustbevakningens snabba patrullfartyg skrämmer honom. Som alla professionella smugglare har Nick förberett sig noga. Till förberedelserna hör att muta kustbevakningen.
Den här kvällen tjänar Nicks omsorgsfulla förberedelser dock inget till. Ödet vill att det vakthavande befälet har blivit försenad till jobbet, och att en annan man, som Nick inte har mutat, nu står på bryggan i kustbevakningsskeppet.
En strålkastarkägla sveper över smugglarens mörklagda båt, och från en högtalare befaller en röst honom att stanna.
Nick lyder inte ordern. I stället vänder han båten och kör med full fart tillbaka mot den kanadensiska stranden. Kustbevakningen följer efter, och snart viner kulorna över däcket på Nicks båt. Smugglaren fortsätter emellertid, trots kulregnet.
Kustbevakningsskeppet är snabbare än Nicks båt, och när det passerar honom svänger det in framför honom.
I stället för att bromsa kramar Nick ratten och kör rakt in i patrullbåten med en kraftig smäll. Medan besättningen på patrullbåten samlar sig efter kollisionen slår Nick full back.
Så snart han är fri sätter han kurs mot Kanada igen. Med vrålande motor når smugglaren den kanadensiska stranden, där hans båt går på grund. Det struntar Nick i. Han är i säkerhet och kan andas ut.
Nicks smuggelräd var bara en av många, som åren 1920–1933 ägde rum över den kanadensisk-amerikanska gränsen. I USA var det under den perioden förbjudet att tillverka, sälja, köpa och inta drycker med mer än 0,5 procent alkohol.
Men befolkningen drack som aldrig förr, inte minst i storstaden Detroit, där drickande i det närmaste blev ett folknöje.
Hela sjuttiofem procent av all insmugglad sprit under den amerikanska förbudstiden passerade industristaden, som genom sin placering vid Detroitfloden och den kanadensiska gränsen blev centrum för den illegala handeln.
Startsignal ges
1. I Detroit håller en medlem av smugglarligan utkik efter kustbevakningen.
Man ligger på lur med kikare
2. Genom en kikare håller en smugglare på den kanadensiska sidan koll på när hans kollega i Detroit ger tecken.
Varorna fraktas över
En båt – gärna en motorbåt – fylld med sprit och öl är klar att ge sig av så snart signalen ges.
Michigan tjuvstartade med förbudet
I USA hade man länge arbetat för ett alkoholförbud. Sedan 1830-talet hade evangeliska kristna kämpat för ett förbud – och deras motstånd mot spriten saknade inte fog: år 1830 drack varje amerikan över femton år i genomsnitt motsvarande 88 flaskor whisky om året.
Först när USA 1917 gick med i första världskriget fick alkoholmotståndarna dock sitt avgörande argument.
Landet saknade spannmål, som är en av huvudingredienserna vid ölbryggning, och nykterhetsivrarna hävdade att det var direkt opatriotiskt att dricka alkohol.
Politikerna stod i kö för att förklara sitt stöd, och den 17 januari 1920 trädde det artonde författningstillägget i kraft. Alkohol var nu förbjudet i hela USA.
För invånarna i Detroit var förbudet dock inget nytt – deras delstat, Michigan, hade officiellt varit torrlagd i tre år, när resten av USA följde efter.
Från dag ett av delstatens förbud hade smugglare i Michigan fraktat öl och sprit från angränsade delstater till de törstiga invånarna. Tjuvstarten innebar att smugglarna i Michigan hade massor av erfarenhet, när det landstäckande förbudet infördes.
Alla visste sina roller, när spriten från Windsor i Kanada ankom diskret till Detroit i USA.
Medhjälparna tar emot spritlasten
1. När motorbåten tagit sig över osedd lägger den till vid kajen.
2. En medlem av smugglarligan står klar att förtöja båten, så lossningen kan sätta igång snabbt.
3. Smugglarna lyfter över sprit och öl till en väntande bil, som kör ut smuggelvarorna direkt till kunderna.
4. Ännu en bil står redo om varorna inte ryms i den första. En del smugglarbåtar har plats för hundra lådor med flaskor.
5. Från en tredje bil, parkerad diskret en bit bort, håller en medlem av smugglarligan utkik efter ordningsmakten och andra potentiella fridstörare.
Kanada serverade USA
Smugglarna i Detroit riktade blickarna norrut. Visserligen var Kanada torrlagt precis som USA, men till skillnad från den amerikanska lagstiftningen tillät de kanadensiska bestämmelserna produktion och försäljning av alkohol för export.
Detta undantag blev en mycket lukrativ affär för kanadensarna. I den kanadensiska provinsen Ontario, som gränsar till flera amerikanska delstater, gav myndigheterna år 1920 hela 29 nya bryggerier och 16 destillerier tillåtelse att tillverka öl och sprit för export.
Många av verksamheterna befann sig i södra delen av Ontario, väldigt nära gränsen till Michigan.
Gränsen mellan Michigan och Ontario löper genom Stora sjöarna och de floder som går mellan dem. Detroit ligger precis intill Detroitfloden, som är fyrahundra meter bred.
På andra sidan ligger den kanadensiska staden Windsor. Detroitfloden sträcker sig totalt 44 kilometer från Eriesjön till Saint Clairesjön, och den var rena drömmen för smugglare.
Floden kunde korsas i motorbåt på några minuter. Längs stränderna stod höga skogar av vass, medan vikar och åtskilliga småöar erbjöd gömställen för smugglarbåtarna.
Förhållandena var perfekta, och redan i juli 1920 fraktades tusen lådor whisky per dag över floden.
”Herren hade säkert kunnat skapa en flod som var bättre lämpad för spritsmuggling. Men det gjorde Han inte”, sa politikern Roy A. Haynes, som ansvarade för upprätthållandet av alkoholförbudet, ironiskt om floden.
Sprit ledde barn och unga i fördärv enligt anhängarna av alkoholförbudet.
Ford sålde motorer till smugglarna
Smugglandet började i liten skala. Ofta åkte ett par män eller en grupp vänner över Detroitfloden för att hämta ett parti kanadensisk whisky, som de sedan sålde till släkt och vänner.
Överfarterna skedde nattetid – ofta med båtar med diskreta, svartmålade skrov.
Snart pågick trafiken även i fullt dagsljus. Att smugglarna var så djärva berodde på att de hade tillgång till snabba båtar.
Kraftiga motorer med upp till tvåhundra hästkrafter var lätta att få tag på i Detroit, som under 1900-talet var USA:s viktigaste industristad.
Storstaden hyste framför allt den framväxande bilindustrin med Ford-fabrikerna i spetsen. Under första världskriget blev staden centrum för produktionen av militär materiel.
Ford producerade till exempel så kallade Libertymotorer åt flygvapnet, och sådana motorer från fabrikernas restlager gjorde det möjligt för smugglarna att köra ifrån kustbevakningen.
Ofta undgick smugglarna upptäckt genom att leda ner avgasrören under vattnet. På så sätt hördes det endast ett dämpat bubblande, när båtarna for fram mot Detroit.
Det sägs att smugglarna även använde fjärrstyrda torpeder från Fords restlager för att frakta sprit över gränsen. Enligt uppgift rymde torpederna sjuttiofem liter sprit.
Envisa rykten hävdar att det även fanns en rörledning på flodbottnen. När kranen öppnades i Detroit strömmade whiskyn direkt från de kanadensiska lagren ner i glaset.
Enligt ryktet i alla fall. Ingen har hittat några spår efter rörledningen, men att smugglarna fraktade sprit under vattnet vet man.
Tullmyndigheterna fann 1929 en drygt etthundrafemtio meter lång kätting, som smugglarna använt för att dra spritlådor under vattnet. Lådorna drogs upp på Detroitsidan med en elektrisk vinsch.
Vintrarna i Mellanvästern kan vara stränga, och sent på året fryser Detroitfloden ofta till. När det skedde körde smugglarna sina varor över den tillfrusna floden.
Ofta drog bilarna slädar efter sig för att fördela vikten av de tunga flaskorna över en större yta på den bräckliga isen. Var isen tjock nog körde flera bilar samtidigt.
Sand stoppade tåg lastat med sprit
Smugglarna använde även andra transportmedel – bland annat tåg, som via två tunnlar och en färja dagligen korsade Detroitfloden och Saint Clairefloden.
Alkoholen låg dold bland gods som julgranar, spannmålssäckar och virke. Ofta lierade smugglarna sig med järnvägsarbetare, som satte falska fraktsedlar på tågvagnarna.
En vagn som enligt dokumenten innehöll spannmål kunde i stället vara fylld med sprit. Fraktsedlarna såg till att tåget kunde rulla direkt till Detroit utan att väcka misstankar.
Vid andra tillfällen hade tågvagnarna Mexiko som destination, för det var legalt att exportera kanadensisk alkohol genom USA.
Lasten kom emellertid aldrig så långt, för före avgång hällde smugglarna sand på axlarna, vilket fick hjulen att överhettas. Det skedde ofta nära Detroit, där banan sluttade neråt.
Överhettning var farligt, för då kunde hjulen fastna och tåget spåra ur. Vagnarna rullades därför in på ett sidospår, så att hjulen skulle svalna. Där väntade smugglarna, som lastade över lådorna med sprit till lastbilar och försvann in till staden med de kluckande varorna.
En ihålig käpp med plats för whisky gjorde att kaffet blev ”irländskt”.
Förbudet ledde till drickande
Decenniet efter första världskriget präglades av ekonomisk tillväxt, och perioden blev sedermera känd som ”det glada tjugotalet”.
Ironiskt nog införde USA 1920 ett alkoholförbud, men det avhöll inte amerikanerna från att festa. Snarare tvärtemot. Förbudet tillfogade ett inslag av spänning, som inte tidigare varit förknippat med nattlivet.
Lönnkrogar och hemliga barer var lockande – även för överklassen, som tidigare avnjutit sin alkohol innanför hemmets fyra väggar.
Största delen av befolkningen betraktade det inte heller som särskilt skamligt att gripas av polisen för att ha druckit.
Tvärtemot såg många amerikaner det snarare som ett tecken på livsglädje, och att ha råd med de dyra smuggelvarorna förknippades med en viss prestige: personer som drack hemma beställde gärna hem spriten direkt till dörren – och de försäkrade sig om att grannen såg dem ta emot varorna.
Knäckta ägg avslöjade smugglare
Inte bara tåg utan även bilar korsade Detroit River ombord på färjorna. I början av 1920-talet fick en ny företeelse tullmyndigheterna på den amerikanska sidan att undra: i det närmaste dagligen passerade likbilar från grannlandet över gränsen.
Att så många kanadensare ville begravas i USA var ett nytt fenomen, och en tullkontrollant beslutade sig för att undersöka saken. Han fick en begravningsentreprenör att öppna den kista han transporterade.
Misstanken bekräftades: kistan var fylld med spritflaskor. Individuella resenärer var inte heller alltid vad de utgav sig för att vara. En journalist från New York Times noterade att ett påfallande stort antal unga kanadensiska kvinnor varje dag korsade gränsen med färjan för att arbeta som stenografer i Detroit.
Kvinnorna beledsagades av en större skara män, enligt uppgift manliga familjemedlemmar, som hade till uppgift att se till att ingen ”förolämpade de unga kvinnorna, medan de försökte försörja sig”, berättade journalisten i en artikel den 25 juni 1922.
En närmare undersökning visade att kvinnornas ovanlig stora matlådor innehöll flaskor med sprit. Uppfinningsrikedomen var på det hela taget oerhört stor. Tullpersonalen vid gränsen fann spritflaskor gömda i princip överallt, till exempel innanför bröstskydd av det slag som basebollspelare bär, i bysthållare och i dolda fickor insydda i ytterplagg.
En sommar noterade tullarna en ny trend: många passagerare bar med sig korgar med ägg ombord på färjan. När en passagerare en dag tappade sin korg spred sig en frän doft i rummet – korgens ägare hade omsorgsfullt tömt ett stort antal ägg på innehållet, rengjort skalen och fyllt dem med whisky.
Cocktails dolde spritens smak
Southside
Al Capone drack den: En blandning av gin, limejuice, sockerlag och myntablad lär ha varit Al Capones favoritdrink. Det sägs att drinken är uppkallad efter Chicagos South Side.
Mary Pickford
Stjärnornas drink: Under en resa till Havanna fick stumfilmsstjärnorna Mary Pickford, Douglas Fairbanks och Charlie Chaplin en drink av rom, ananasjuice och grenadin. Den blev uppkallad efter Mary.
Mint Julep
Något för alla: Drinken, gjord på bourbon, vatten, socker och myntablad blev populär i hela landet under förbudstiden, eftersom ingredienserna var lätta att få tag på.
Whisky Sour
Manlighet: Blandningen av bourbon, citronjuice, socker, äggvita, en apelsinskiva och ett körsbär var perfekt för en kväll på jazzklubben. Drinken betraktades som maskulin eftersom den innehöll bourbon.
Lönnkrogar sköt upp överallt
Vid 1920-talets mitt var smugglandet i Detroit så omfattande att få kunde föreställa sig att ordningsmakten någonsin skulle få bukt med det.
”Förenta staternas regering skulle vara tvungen att anställa en inspektör för varenda man, kvinna och barn som tar färjan från Windsor till Detroit. Regeringen skulle vara tvungen att bevaka kusten längs ett bälte på 30 miles (48 km, red.) med beväpnade vakter för att hejda och undersöka vartenda fartyg som vill lägga till. Kanada är smugglarnas paradis, och Detroit är deras Klondike”, skrev en journalist i New York Times.
Från omkring 1923 var många smugglare organiserade i ligor eller syndikat. Smugglarna införde en effektiv arbetsfördelning, som skulle minska riskerna för att bli upptäckt och få varorna konfiskerade:
En person köpte alkoholen hos den kanadensiske exportören, varpå han gav spriten till andra, som såg till att föra varan över gränsen till en överenskommen mötesplats. Därifrån såg ytterligare andra till att varorna distribuerades till kunderna.
En del av spriten skickade ligorna vidare till bland annat Chicago, där maffiabossar som Al Capone betalade bra för den.
Stora mängder öl och sprit stannade dock i Detroit, där alkoholen såldes till privatpersoner och lönnkrogar kallade ”speakeasies”, av ”speak easy”, alltså att tala sakta eller försiktigt.
Polisen kände år 1923 till cirka tretusen speakeasies i Detroit och informerade de federala myndigheterna, som följde upp med flera razzior.
Historiker tror att det i själva verket fanns tiotusen illegala krogar. År 1925 fanns det femtontusen, och 1928 kunde stadens 993 678 invånare enligt tidningen The Detroit News välja mellan sextontusen till tjugofemtusen lönnkrogar.
Krogarna fanns i alla kvarter. Många var bara en extra serveringslokal längst bak på ett ställe som officiellt serverade drycker med en låg alkoholprocent.
Tillträde hade endast särskilt inbjudna, som fick ett visitkort nedstucket i fickan eller fick det hemliga lösenordet viskat i örat. En dörrvakt bevakade rummet, så att inga obehöriga tog sig in. Speakeasies kunde även dölja sig bakom fasaden till en frisörsalong eller ett apotek.
Antalet lönnkrogar var så oöverskådligt att polisen för det mesta inte gjorde något åt dem, såvida inte besökarna ställde till med bråk eller störde ordningen.
Emellanåt statuerade polisen dock exempel, till exempel genom att förstöra krogarnas inventarier och dumpa deras flaskor i Detroitfloden. För det mesta fiskades flaskorna upp av invånarna, när polisen hade lämnat platsen.
”Kanada är smugglarnas paradis och Detroit är deras Klondike.” Citat från New York Times, 1920-tal
Detroits borgmästare bröt mot lagen
I en del områden låg lönnkrogarna så tätt att det gick ut över ordningen i staden. Värst drabbad var staden Hamtramck, som i dag har vuxit ihop med Detroit. Distriktsdomaren Arthur Tuttle beskrev den som ”en skammens stad, en cancertumör och en skamfläck”.
År 1923 var läget så allvarligt i Hamtramck att guvernören bad Michigans delstatspolis att röja upp i staden. Poliserna fann fyrahundra krogar som, med stadsledningens välsignelse, sålde ”allt annat än alkoholfria drycker”.
Sprit serverades öppet i restauranger, klubbar och i godisbutiker – medan whisky såldes i glas från bilar parkerade utanför bilfabrikernas portar.
Polisen avslöjade samtidig etthundrafemtio prostitutionsringar, som alla var kopplade till stadens speakeasies.
Till polisens stora förtret upptäckte de även att stadens populäraste speakeasy låg vägg i vägg med polisstationen och att det bland stamkunderna fanns både poliser och personal från rådhuset.
Att framträdande invånare frekventerade lönnkrogar var dock välkänt. När polisen gjorde en razzia i de tyska invandrarnas klubbhus, ”Deutsches Haus”, i Detroit, fann de två barer fyllda med öl och whisky.
Bland kvällens åttahundra gäster var bland annat Detroits borgmästare, John Smith, och kongressledamoten Robert Clancy. Båda greps.
Gästerna betalade dyra pengar för förbudstidens färgsprakande drinkar.
Ordningsmakten blev ifrånkörd
Berusade personer på gatorna var en vanlig syn i förbudstidens Detroit. År 1927 greps 23 000 för fylleri i staden. Gripandet var dock mest en service för de personer som var för fulla för att klara sig själva.
Poliserna följde dem bara hem. Att poliser ofta lät människor slippa straff berodde inte enbart på att de var godhjärtade. Förbudslagen Volstead Act gav nämligen ordningsmakten dåliga förutsättningar. Lagen delade upprätthållandet av förbudet mellan federala, delstatliga och lokala myndigheter.
Vare sig regering eller lagstiftning gav dock de många myndigheterna – till exempel kustbevakningen, finansdepartementet, polisen och skattemyndigheten – anvisningar om vem som skulle göra vad, samt hur de skulle samarbeta. Resultatet blev att alla famlade i blindo.
I synnerhet till sjöss hade ordningsmakten problem. Polisens och kustbevakningens skepp kunde inte mäta sig med smugglarnas snabba motorbåtar.
I början av 1920-talet hade Detroit Police Department, som övervakade Detroitfloden, en enda patrullbåt. Enligt polischefen James Inches var det ”en bra, sjöduglig skuta, som hårt pressad kunde köra om en bogserbåt”. Smugglarna ”körde i cirklar runt oss”, konstaterade han.
Stadens borgmästare såg till att polisen fick nya, starka motorer med tvåhundra hästkrafter, motsvarande vad de snabbaste smugglarbåtarna hade.
Antalet smugglarbåtar minskade dock inte, oavsett hur många polisen konfiskerade, för efteråt såldes båtarna på offentliga auktioner, då smugglarna ofta köpte tillbaka dem.
Resultatet blev att myndigheterna i slutet av 1920-talet snappade upp endast fem procent av den alkohol som korsade gränsen via Detroitfloden. Resterande nittiofem procent flöt in i USA.
“En bra, sjöduglig skuta, som hårt pressad kunde köra om en bogserbåt.” Polischefen James Inches om polisens enda patrullbåt
Mutor fick spriten att flöda
Smugglarna kunde tjäna stora pengar, och det fick många att ta stora risker. Amos ”Nick” Vandemeer, som en junikväll 1926 rammade kustbevakningens patrullbåt och körde sin båt på grund, var inte bara en av de driftigaste smugglarna, han var även en av de fräckaste.
När han upptäckte att kustbevakningens skepp under förföljandet också hade gått på grund, samlade han raskt ihop en grupp män från området.
Tillsammans gjorde de ett envarsgripande av patrullbåtens besättning och såg till att samtliga ombord kastades i finkan – officiellt misstänkta för att ha försökt invadera Kanada!
Gripandet var pinsamt för den kanadensiska staten, och dagen därpå grep polisen Nick för att försöka undvika att de hela urartade till en diplomatisk kris.
Så snart uppståndelsen lagt sig släppte myndigheterna dock smugglaren – och gav tillbaka de hundra lådor whisky som han försökt smuggla in i USA.
Att Nick fick tillbaka sina varor kan verka absurt, men anställda i både den kanadensiska och den amerikanska polisen och tullväsendet hjälpte ofta smugglarna – och de fick bra betalt för det.
Ofta behövde en tulltjänsteman bara sjukanmäla sig en viss dag, då smugglarna hade förberett en operation. För den lilla tjänsten inkasserade tulltjänstemannen femhundra dolar – fyra gånger så mycket som en vanlig arbetare tjänade på ett år.
Korruptionen var inte begränsad till poliser och tullare. Även Detroits hamnchef befann sig på fel sida av lagen. Han blev suspenderad från sin tjänst i april 1929, när det visade sig att han hade fått polisens patrullbåtar att eskortera spritsmugglare över floden.
Inte ens de kanadensiska politikerna ville hjälpa USA i kampen mot den illegala spritimporten: smugglarna kom ju från USA, så problemet var amerikanskt, ansåg kanadensarna, som tjänade bra på en alkoholpolitik präglad av dubbelmoral.
Hårt pressat gick landet 1929 med på att stoppa försäljningen nära gränsen. Denna inskränkning var inget större problem för smugglarna. Detroit var vid 1920-talets slut hemvist för en omfattande flygplansproduktion, och smugglarna investerade i en ny transportform.
Piloter från nationalgardets närbelägna flygbas, Selfridge Airfield, var mer än villiga att tjäna en extra slant på att smuggla sprit, när de inte var i tjänst.
Snart såg en luftbro från Kanada till att det kom fasta leveranser av alkohol till det stora antalet törstiga amerikanerna.
Sydstaterna kryllar av nykterister
USA upphävde förbudet mot att sälja alkohol den 5 december 1933, men en del av landet är torrlagt än i dag.
Landets städer och counties kan nämligen själva bestämma om de vill reglera försäljningen av öl och sprit. I dag utnyttjar cirka 500 counties den möjligheten. De flesta torrlagda områden finns i USA:s södra delstater.
I Mississippi är 36 av delstatens 82 counties torrlagda, medan västliga delstater som Kalifornien, Oregon och Washington helt saknar torrlagda områden.
Den geografiska snedfördelningen beror på att de evangeliska kristna, en religiös grupp med konservativ livssyn, är starka i Södern. Evangeliska kristna undviker alkohol, eftersom de anser att berusning leder till ett syndigt leverne med otrohet, oärlighet och moraliskt fördärv som följd.
Statistiken visar ironiskt nog att dagens torrlagda delstater är överrepresenterade när det gäller produktion och förbrukning av metamfetamin, en syntetisk och kraftigt beroendeframkallande centralstimulerande drog, som på senare år har fått stor spridning på många håll i USA.
Amerikanerna ändrade sig
Förbudets dagar var dock räknade. Amerikanerna var trötta på den organiserade brottslighet som skötte smugglandet.
”Kriminaliteten är okontrollerbar, och respekten för författningen är sämre än någonsin. För varje amerikan som älskar sitt land är det en plikt att kämpa för avskaffandet av 18:e författningstillägget”, skrev biltillverkaren Henry Bourne Joy.
När den globala kris som är känd som depressionen inleddes 1929 insåg politikerna dessutom att USA inte hade råd att vara utan det inte försumbara antal arbetstillfällen som tillverkning och försäljning av alkohol genererade.
Attitydförändringen slog igenom i politiken. I februari 1933 godkände kongressen det 21:a författningstillägget, och därmed var alkoholförbudet upphävt.
Bestämmelsen skickades ut för omröstning i delstaterna, och den 3 april 1933 kom det första utslaget. Ledamöterna i Michigan godkände förändringen med nittionio röster mot en.