Jim Crow förlängde slaveriet i USA

År 1892 gick skomakaren Homer Plessy in på tågstationen i New Orleans och köpte en förstaklassbiljett. Plessy satte sig i ett säte förbehållet vita personer och påbörjade den nästan två timmar långa tågresan till Covington, Louisiana, cirka fem mil bort.

Homer Plessy var av blandad svart och vit härkomst och när konduktören kom fram till hans plats bad han Plessy att flytta sig till den vagn som endast var avsedd för svarta. Plessy vägrade att flytta på sig och arresterades omedelbart.

Trots att slaveriet avskaffats gjorde i synnerhet de södra delstaterna allt de kunde för att undertrycka de svartas rättigheter och hålla svarta och vita åtskilda genom hot, våld och antagandet av flera rasistiska lagar – de så kallade Jim Crow-lagarna.

En av dessa lagar var delstaten Louisianas Separate Car Act från 1890. Den förbjöd svarta att sitta tillsammans med vita i kollektivtrafiken.

Homer Plessy lät sig dock inte nedslås utan kämpade för att få sin dom upphävd med hjälp av Citizens' Committee, en medborgarrättsorganisation i New Orleans.

Citizens' Committee hävdade att segregationspolitiken stred mot det 14:e tillägget till den amerikanska konstitutionen, som gav svarta amerikaner fullständiga medborgerliga rättigheter.

År 1896 hamnade fallet i USA:s högsta domstol. Där hävdade domarna att segregation inte innebar ojämlikhet mellan svarta och vita om likvärdiga faciliteter fanns tillgängliga – den så kallade åtskilda men likvärdiga-doktrinen.

Plessy förlorade målet eftersom Högsta domstolen inte ansåg att lagen var rasistisk.

”Plessy v. Ferguson”, som fallet kom att kallas, fick långtgående konsekvenser för den svarta befolkningen i USA.

Efter Högsta domstolens godkännande av Louisianas segregationslagar översvämmades södern av en tsunami av rasistiska Jim Crow-lagar, som trampade på de svartas konstitutionella rättigheter långt in i nästa århundrade.

Det är inte konstigt att Homer Plessy kände sig berättigad att sitta var han ville när han klev på tåget i New Orleans 1892.

Efter mordet på president Lincoln i april 1865 hade kongressen antagit det 13:e, 14:e och 15:e tillägget året därpå – trots massivt motstånd i sydstaterna.

Genom dessa tillägg avskaffades slaveriet officiellt och svarta i USA fick fullständiga medborgerliga rättigheter på samma villkor som vita – inklusive rösträtt. Åtminstone på papperet.

Under de följande tolv åren – den så kallade rekonstruktionstiden – verkade det som om de före detta slavarna en gång för alla skulle kunna frigöra sig från förtryckets bojor.

Med Republikanska partiet vid makten införlivades de besegrade sydstaterna återigen i USA. Demokraterna, som vid den här tidpunkten fortfarande ville återinföra slaveriet, förlorade den politiska makten i Södern till republikanerna.

Maktskiftet innebar att den svarta befolkningen fick tillgång till offentliga skolor och ekonomiska återhämtningsprojekt. Flera svarta valdes också till politiska ämbeten i olika sydstater.

Denna utveckling fick den vita befolkningen i Södern att se rött.

I och med avskaffandet av slaveriet förlorade de inte bara den fria arbetskraft som de hade haft i årtionden. De tvingades också att behandla svarta som jämlikar, trots att de allra flesta vita sydstatare ansåg att svarta var ”undermänniskor”.

År 1873 drabbades USA av en ekonomisk kris som slog särskilt hårt mot Södern. Priset på den viktiga exportvaran bomull föll med över 50 procent och miljontals människor förlorade sina jobb.

Krisen påverkade väljarkåren till demokraternas fördel och i valet 1874 återtog det demokratiska partiet makten i representanthuset.

När republikanen Rutherford B. Hayes tillträdde som president 1877 ingick han en kompromiss med demokraterna, som avslutade den ockupation av Södern som hade inletts efter nordstaternas seger i det amerikanska inbördeskriget 1865.

Demokraterna fick nu full kontroll över Södern och rullade tillbaka mycket av rekonstruktionstidens framsteg för svarta.

Kompromissen 1877 innebar att rasåtskillnadslagarna började spridas på allvar i Södern. Efter ett drygt årtionde av framsteg förflyttades svarta amerikaner nu tillbaka till ruta ett.

Under 1880- och 1890-talen antogs det i Södern en uppsjö av lagar som begränsade de svartas rättigheter.

Jim Crow-lagarna varierade från delstat till delstat, men i princip förbjöds svarta att gifta sig med vita, bo och gå i skolan med vita och till och med begravas på samma kyrkogård som vita.

De svartas grundlagsskyddade rätt att rösta avskaffades också i sydstaterna genom snillrika regleringar.

Införandet av den så kallade grandfather clause 1895 innebar att en medborgare endast fick rösta om hans föräldrar eller farföräldrar hade varit registrerade väljare före 1867.

De flesta svartas förfäder hade varit slavar före 1867 och hade därför inte fått lov att rösta. Det innebar att majoriteten av de svarta ättlingarna inte fick rösta i politiska val.

De få svarta som var undantagna från grandfather clause sållades bort med hjälp av så kallade läskunnighetstest. För att få registrera sig som röstberättigad var medborgarna i flera delstater i Södern tvungna att klara ett läs- och skrivtest.

Medan vita fick ett lätt test, utsattes svarta för ett läs- och skrivkunnighetstest som var mycket svårare att klara. År 1940 fick följaktligen endast tre procent av alla afroamerikaner i Södern rösta. Resten hölls borta av de diskriminerande Jim Crow-lagarna.

Under Jim Crow-politiken var svarta i sydstaterna underkastade ett apartheidliknande system.

En svart person kunde inte simma i samma pool, sitta i samma offentliga park, dricka från samma dricksvattenfontän eller åka med samma tågvagnar, bussar och taxibilar som vita.

Svarta fick inte gå i samma skolor eller besöka samma bibliotek som vita eller idrotta med vita.

Svarta var tvungna att tilltala alla vita med ”Mister”, ”Miss”, ”Boss” eller ”Captain”, medan de själva möttes av nedlåtande titlar som ”boy” eller ”uncle” (om de inte rätt och slätt kallades ”nigger”).

Jim Crow-lagarna varierade från delstat till destat och från kommun till kommun, men i princip var alla svarta i sydstaterna underkastade den vita överhögheten.

Straffen för att bryta mot segregationslagarna var hårda.

Mellan 1883 och 1968 lynchades nästan 3 500 svarta i sydstaterna. Offentliga lynchningar drog till sig stora folkmassor och kännetecknades av extrem sadism.

I början av 1900-talet, när lynchningarna nådde sin kulmen, beskrev en reporter från tidningen Greenwood Observer en offentlig lynchning av en svart man i skrämmande detalj:

”Mobben skar hans kropp i skivor med knivar, brände hans kropp med rödglödgat järn, hängde honom i nacken tills han nästan kvävdes till döds, sedan återupplivade de honom och fortsatte tortyren. Sedan släpade de honom till offrets hem, där tusentals människor väntade. När de stannade utanför huset kom en kvinna ut och stack en slaktarkniv i hans hjärta.”

Men svarta människor stod inte overksamma medan Jim Crow trampade på deras grundläggande rättigheter och skickade många av dem bakom galler eller i döden.

Medborgarrättsaktivister som Ida Wells kämpade för att belysa de brutala lynchningarna och försökte få dem avskaffade av Högsta domstolen – utan att lyckas.

Wells var med och grundade medborgarrättsorganisationen NAACP, och 1938 hjälpte NAACP afroamerikanen Lloyd Gaines att föra ett mål mot delstaten Missouri till USA:s högsta domstol.

Gaines ville studera juridik vid Missouri School of Law, men hade fått avslag eftersom skolan endast var för vita studenter.

Domstolen slog fast att Missouri inte kunde tvingas att ta emot Gaines på universitetet enligt 1896 års doktrin om ”åtskilda men lika”.

I stället skulle universitetet antingen betala för att svarta skulle kunna studera juridik utanför delstaten eller bygga en anläggning som motsvarade den som tillhandahölls för vita studenter. Det slutade med att Missouri etablerade en juridisk fakultet för svarta studenter.

Genom att juridiskt göra upprätthållandet av segregationen till ett dyrt och komplicerat alternativ till att integrera svarta elever i vita skolor, banade Gaines seger i Högsta domstolen väg för det slutliga avskaffandet av rasåtskillnad i offentliga skolor 1954.

NAACP kämpade mot flera Jim Crow-lagar under 1940- och 1950-talen och vann ofta, men i praktiken gjordes inte mycket för att därefter avveckla de rasistiska lagarna i Södern.

Segern 1954, som förbjöd segregation i offentliga skolor, gav dock medborgarrättsrörelsen en rejäl skjuts framåt.

Under det följande årtiondet kämpade NAACP och medborgarrättsledare som Martin Luther King och Malcolm X mot den vita överhögheten och dess diskriminerande Jim Crow-lagar i domstolar och på gatorna.

Jim Crow-lagarna upphävdes slutligen när president Lyndon B. Johnson undertecknade Civil Rights Act 1964 och Voting Rights Act 1965.

De svartas kamp för jämlikhet var dock långt ifrån över, och än idag sticker Jim Crow då och då fram sitt fula tryne.

Efter Donald Trumps valnederlag 2021 har det i synnerhet i den gamla södern införts lagar, som i stort sett bara påverkar svarta och personer med latinamerikansk eller asiatisk härkomst.

Till exempel åläggs vissa vallokaler stänga tidigare, vilket gör det svårare för personer ur arbetarklassen att rösta, eller så avskaffas vallokaler i stadsdelar med en övervägande svart befolkning.

Så även om de gamla Jim Crow-lagarna har avskaffats, lever Jim Crow-strategin fortfarande sitt eget diskreta liv i dagens USA.