Sarah Emma Edmonds. En ung kvinna, förklädd till man, förlorar sin älskade i ett bakhåll. För att hämnas utger hon sig för att vara en tredje person. 

© University of Michigan & AKG Images

Inbördeskrigets mästerspion var en vit kvinna förklädd som svart man

Under det amerikanska inbördeskriget fick både syd och nord hjälp av hemliga agenter. Utan att veta om det lejde Nordstaterna en kvinnlig spion, som funderade ut krigets mest osannolika förklädnad.

5 mars 2018 av Niels Jespersen

Löjtnant James Vesey smyger sig fram genom skogen denna vårnatt år 1862. Han har svärtat sina uniforms­knappar och ansikte med sot, och den blå uniformen smälter in i terrängen.

Bakom honom följer resten av patrullen. Gruppen har i uppgift att rekognoscera skansarna kring Yorktown, en ort i delstaten Virginia i USA. 

Hopkrupna smyger nordstatssoldaterna fram medan kvistar och grenar piskar mot utrustningen, och marken under dem i skogen knastrar under kängorna.

Ljudet får en sydstatsvakt att spetsa öronen. I timmar har han legat och väntat i den fuktiga vegetationen. 

Det verkar som om den hemliga information han fått stämmer även denna gång. Han knuffar ljudlöst till soldaten intill och ger ett tecken: Nordstatspatrullen är på väg.

Med försiktiga klick spänner sydstatssoldaterna hanen på geväret och kontrollerar att den lilla tändhatten som antänder krutladdningen är på plats. 

När nordstatssoldaterna dyker upp i gläntan bryts nattens stillhet av snärtiga smällar. Gnistor från gevärsmynningarna lyser upp mörkret.

En kula träffar Vesey i halsen och han sjunker ihop. Snart ligger hälften av hans män döda eller sårade. Resten är på vild flykt mot säkerheten bakom nordstaternas linjer några kilometer bort.

En överlevande från patrullen skyndar tillbaka till Fort Monroe och berättar andfådd om bakhållet. 

Nyheten om Veseys död drabbar särskilt en av kamraterna som ett slag i magen. Gråtande bryter soldaten ihop. 

Den 20 år gamle Frank Thompson ser bra ut och är kortare än de flesta andra, bara 167 cm lång – fem centimeter kortare än genomsnittslängden för de unga männen. 

Vännerna brukar skämtsamt reta Frank för hans små fötter och obefintliga skäggväxt.

Kamratskap mellan meniga och officerare är ovanligt, men Thompson har varit löjtnant Veseys närmaste vän. Båda har varit med i kriget från början och vänskapen har övergått i kärlek.

Under natten ligger Frank på knä vid vännens grav och svär på att hämnas sin älskades död.

Den bästa informationen fick nordstaterna från slavar som rymt eller från svarta som arbetade för sydstatspolitiker. I sydstaterna betraktades slavar som dumma och politiker och generaler lät hemliga papper ligga framme.

© National Air and Space Museum & Bridgeman Images

Thompson döljer sitt sanna jag

Frank Thompson bär inte bara på en djup sorg, utan också på en stor hemlighet. Den menige nordstatssoldaten är inte den han utger sig för att vara, men det vara bara löjtnant Vesey som kände till sanningen. 

Under det grova uniformstyget döljer sig en kvinna vid namn Sarah Emma Edmonds. Hennes uppväxt i ödemarken, och det hårda fysiska arbetet på föräldrarnas gård, har gjort henne stark och tålig. 

Hon kan rida, skjuta och jaga, och har aldrig suttit med armarna i kors. När hon var 17, tre år före krigsutbrottet, hade hon gett sig av från sitt barndomshem för att slippa gifta sig med en dubbelt så gammal man. 

För att komma bort från gården klädde hon sig som pojke och upptäckte snart att livet verkade vara betydligt lättare som man än som kvinna. 

När amerikanska inbördeskriget bröt ut år 1861 hade hon hittat rätt. Edmonds tog värvning vid Michigans 2:a infanteri­regemente och eftersom antalet frivilliga var så stort hoppade man över den avslöjande läkarundersökningen.

Edmonds hemlighet har dock alltid gjort livet extra besvärligt. Hon kan till exempel aldrig byta om eller uträtta sina behov i närheten av andra.

Men hon har tur i oturen – hygienkraven är inte högt ställda. Dessutom är 1800-­talets amerikaner konservativa och soldaterna visar sig helst inte avklädda för varandra.

Att bära samma underkläder flera veckor i rad är helt normalt.

I tre år har Edmonds levt dubbelliv och nu måste hon även bära förlusten av sin älskade i hemlighet. Hon har bara en sak i huvudet: att hämnas på den som dödade ­James Vesey.

Soldater kämpar sig fram i leran

Vid en gigantisk landstigningsoperation ett par månader tidigare hade Sarah Edmonds tillsammans med 100 000 andra nordstatssoldater satts i land i Fort Monroe på Virginias östkust.

Nordstatsarmén är betydligt större än fiendens armé och avståndet från Fort Monroe till Sydstaternas huvudstad, Richmond, är bara 13 mil.

Nu ska nederlaget vid Bull Run ett år tidigare hämnas. Unionsarmén (nordstaterna) har tränat hela vintern under den unge, karismatiska generalen McClellan. 

Men det går dåligt för nordstatsarmén. Offensiven går extremt långsamt över sumpmarkerna och den tättbevuxna terrängen i östra Virginia. 

Och med ihållande regn och hundratusentals kängor och hästhovar som trampar runt blir vägarna till en lervälling. Kanoner och försörjningar sitter ohjälpligt fast i gyttjan. 

Det värsta av allt är nog att sydstatssoldaterna hela tiden verkar veta var unions­armén kommer att slå till nästa gång. Var än armén rycker fram möts den av bakhåll och ett väl förberett försvar.

McClellan är populär bland soldaterna och politikerna är imponerade över den unge generalen som har studerat europeisk krigshistoria och skrivit böcker om strategi. 

”Lille Napoleon” kallas generalen, som på fotografier vilar sin högra hand innanför rocken – precis som den franske kejsaren gör på målningarna. 

Men McClellan är även en förutsägbar och försiktig härförare. Emot sig har han den ­legendariske Robert E. Lee, som är både äldre och mer erfaren än McClellan. 

Lee vet att han är underlägsen i öppna strider, därför försöker han hela tiden angripa unionsarmén när den som minst anar det. Lee har inte särskilt svårt att gissa vilken rutt McClellan tar och han får dessutom hjälp av sitt nätverk av spioner. 

Under strid ser generalen till att kämpa från starka defensiva positioner så att hans soldater kan tillfoga nordstatsarmén stora förluster.

Lee satsar på att nordstats­soldaterna ska tröttna på att kriga och till sist erkänna Sydstaternas nya union: Amerikas konfedererade stater.

Edmonds vill bli spion

McClellans armé tar sig sakta framåt genom fiendeland men såväl sjukdomar som sydstatskulor gör att förlusterna bara ökar. 

Samtidigt förstärker sydstaterna sina ställningar omkring Richmond. Varje dag anländer alltfler sydstatare till fots och med tåg. 

Situationen är desperat och nordstatsgeneralen beslutar sig för att upprätta en styrka med spioner – orädda soldater, som har mod att ensamma smyga sig in bakom fiendens linje och sedan återvända hem med information.

Sarah Edmonds ser genast en chans att få göra en extra insats för unionsarmén – och att ta hämnd på löjtnant Veseys död. 

Förklädd till menige Thompson anmäler hon sig, och efter att ha frågats ut av tre generaler blir hon antagen som spion. 

Hennes första uppgift blir att infiltrera försvarsverken omkring orten Yorktown, som ligger lite norr om rutten till Richmond. 

Platsen är väl befäst och general McClellan kan inte bara passera den. Om han angriper Richmond utan att ha intagit Yorktown först, riskerar han att sydstatsarmén faller honom i ryggen. 

Med Edmonds information från orten kan det bli lättare att erövra den.

Silvernitrat som är svårt att tvätta bort är giftigt och gör huden blåsvart. Efter sitt uppdrag trodde Edmonds att hon hade blivit bränd av solen, men hon hade förmodligen fått utslag av ämnet.

© Matthias M.

Vit kvinna blir svart man

Edmonds får tre dagar på sig att förbereda sitt uppdrag. Andra spioner brukar bära vanliga kläder eller sydstats­uniform, men Edmond är särdeles ambitiös. Den vita kvinnan ska låta sig förvandlas till en svart man.

Sydstatssoldaterna är på sin vakt mot flyktförsök men de kan nog aldrig föreställa sig att en slav skulle ge sig av till motståndarnas läger, tänker Edmonds.

Hon vet att sydstatsarmén har tusentals svarta slavar med sig. Deras uppgift är att gräva skyttegravar eller att utföra annat tungt arbete så att de vita soldaterna kan spara på krafterna.

Välbeställda sydstatare har dessutom privata slavar som kan bära utrustning och laga mat. President Lincoln har ännu inte avskaffat slaveriet. 

Edmonds är en övertygad motståndare och för henne handlar kriget om frihet för alla; hon kommer att använda slaveriet mot fienden.

Edmonds införskaffar en afroperuk från Washington där ”minstrel-shows” är popu­lära. Det är ett slags varieté med vita skådespelare som uppträder som svarta. 

Kläderna får hon av en förrymd slav. Hon ska bära slitna hängselbyxor, grå skjorta, en gammal röd bandana och ett par klumpiga skor.

Hudfärgen är det svåraste. Edmonds ska inte bara uppträda i några timmar, som skådespelarna, utan i flera dagar. Om hon avslöjas är hon dödsdömd. Det räcker alltså inte med sot eller teatersmink.

Inbördeskriget är det första krig som förevigas av fotografer och självporträtt i uniform är extremt populära. 

Tillsammans med armén reser en fotograf som tar betalt för sina bilder på soldaterna. En dag när Edmonds går förbi honom lägger hon märke till hans fingrar. 

De har färgats kolsvarta av de kemikalier som han använder vid framkallningen. 

Edmonds har hittat sitt mirakelmedel: Hon ska använda fotografens silvernitrat för att färga huden svart och han ser minst sagt konfunderad ut när ­Edmonds smörjer in ansikte och armar med medlet.

Ung slav fångar sig själv

Sent en kväll ser nordstaternas vaktposter till sin förvåning en svart man gå förbi dem i riktning mot Yorktown. 

Mannen är Sarah Edmonds, insmord i silvernitrat och iförd kläder som en slav har haft. Hon har en tung revolver i fickan.

Efter att ha gått i ett par timmar närmar hon sig sydstats­arméns försvarslinjer. Hon är livrädd. Edmonds vet att hon kommer att förhöras och avslöjas om hon tillfångatas med en revolver.

Men hon vågar inte kasta den ifrån sig. ­Revolvern är det enda hon har om hon behöver försvara sig på sitt uppdrag.

Det är mörkt, och hon befarar nästan att hennes bankande hjärta ska avslöja henne. Plötsligt blir hon alldeles stel. 

Framför sig kan hon se silhuetten av en vaktpost. Han står lugnt med sitt gevär på axeln och stirrar ut i mörkret. Edmonds vet att vakterna står ganska tätt längs hela linjen. 

Om hon ska vända om, måste hon göra det nu.

”Jag passerade mindre än 50 meter från en vaktpost, men han såg mig inte. Jag tog det som ett gott tecken och tackade högre makter”, skriver hon senare i sin bok.

Edmonds befinner sig nu i utkanten av Yorktown och är helt utmattad efter de nervpirrande minuterna. 

Hon hittar en liten avsides plats och lägger sig ned för att vila. Marken är kall och fuktig, och hon skakar av köld och skräck.

Edmonds räknar falska kanoner

Nästa morgon väcks Edmonds av röster. En skara slavar kommer gående mot henne. De bär på korgar. Hon tittar på dem en stund och ser sedan på sin egen utstyrsel. 

Färgen sitter kvar och kläderna ser bra ut, men dagsljuset är obarmhärtigt och hon har aldrig tidigare utgivit sig för att vara svart. Nu kommer hon att få se vad hon går för.

Edmonds reser på sig och går slavarna till mötes. De är på väg ut med frukost till vaktposterna och fattar inga misstankar. 

Hon presenterar sig som ”Ned” och blir bjuden på kaffe och nybakat majsbröd. Slavarna är vana vid att bara följa order utan att ifrågasätta någonting. Om de undrar över vem den nytillkomne är, håller de det för sig själva.

Tillsammans med sina nya ”arbetskamrater” går Edmonds tillbaka till Yorktown.

Hon håller sig till gruppen med slavar, och de vita sydstatssoldaterna gör ingenting annat än att ignorera henne. I Yorktown beordras slavarna att arbeta på försvarsverken. 

De får spadar och skottkärror och börjar gräva. Edmonds är van vid fysiskt arbete och jobbar på med samma energi som alla andra. 

Medan hon gräver sneglar hon diskret på kanonerna som står på bröstvärnet.

”Hela dagen arbetade jag tillsammans med slavarna, tills mina händer var fulla med blåsor – från handleden till fingertopparna”, noterar hon i sin dagbok.

Edmonds ignorerar smärtorna. Medan de övriga slavarna tar en paus, går hon runt på vallarna kring Yorktown och låtsas att hon springer ärenden.

”Jag gjorde en lista över de kanoner jag hade sett på vallarna under natten, noterade var de långtgående räfflade stod, och var de gammaldags slätborrade fältkanonerna stod. 

Totalt 113 kanoner och sju granatkastare. Jag noterade också var sydstatsarmén hade placerat sina quaker guns (kväkarkanoner). Informationen gömde jag under innersulan på min sko, skriver Edmonds.

Kväkarna var ett religiöst samfund som var emot våld. Gruppen fick en typ av falsk kanon i form av målade trädstammar uppkallad efter sig. 

Båda arméerna hade quaker guns för att avskräcka fienden från att angripa särskilt utsatta områden. 

Sarah Emma Edmonds var som soldat ovan vid att gräva en hel dag och fick blåsor i händerna av det hårda arbetet. 

© Granger/Polfoto

”Ned” nära att avslöjas

Följande dag blir lättare för Edmonds. Hon slipper det tunga arbetet på skansarna och blir i stället satt till att hämta vatten till sydstatssoldaterna och de övriga slavarna. 

På så sätt kan hon gå omkring som hon vill och lyssna till soldaternas samtal. De vita männen tar ingen notis om hennes närvaro – de anser att svarta män är för dumma för att utgöra någon fara. 

Situationen är guld värd för ­Edmonds, som snappar upp information om garnisonens storlek, och att den lokala kommendanten har planer på att evakuera staden.

Samma dag, när hon håller på att hälla upp vatten, utbrister en ung svart man till sin kamrat:

”Jim! Fan ta mig, om inte den där killen håller på att bli vit!”

Edmonds blir rädd, men håller huvudet kallt och svarar glatt:

”Tja, jag har alltid trott att jag skulle bli vit en dag. Min mamma är nämligen vit.”

Svaret får slavarna att börja skratta. ”Ned” skrattar med och skyndar sedan vidare.

”Så snart jag var utom synhåll kontrollerade jag min hudfärg och så var det: jag höll på att bli vit igen. Där jag två dagar ­tidigare hade varit kolsvart såg jag nu bara ut som en mörk mulatt. Som tur var hade jag en liten flaska silver­nitrat med mig, som jag smorde in i huden för att förhindra att resten av färgen skulle försvinna”, berättar Edmonds.

En grupp sydstatssoldater hade samlats när hon kom tillbaka med sina fyllda vattentunnor. Plötsligt hör hon en välkänd röst. 

Den tillhör en handelsman i trakten som även gör affärer med unionsarmén. Han fäktar med armarna och talar vitt och brett till soldaterna. 

Obemärkt smyger Edmonds bort till dem och börjar hälla upp vatten i soldaternas fältflaskor. Hon tar god tid på sig och lyssnar uppmärksamt på vad köpmannen har att säga. 

Han skryter om sina bravader och beskriver nordstats­arméns läger, medan han visar en karta över general McClellans posi­tion.

Edmonds svär för sig själv: Handelsmannen är spion och har levererat många viktiga upplysningar till sydstats­armén. 

Hon måste genast berätta för sina befäl att de inte kan lita på köpmannen. 

Hon har hört tillräckligt och tänker gå vidare när sydstatsspionen börjar berätta om en händelse som verkligen får henne att höra upp.

En yankee är död

Köpmannen berättar belåtet om en dag då han varit på besök i Fort Monroe för att göra affärer med nordstaterna.

Där hade han hört en ung löjtnant berätta om ett förestående rekognosceringsuppdrag.

Köpmannen hade skyndat sig att varna några sydstatssoldater och uppmanat dem att tillfångata och förhöra löjtnanten. 

Att de sedan valde att döda den unge grabben var tråkigt, men han var trots allt en förbannad yankee, säger köpmannen.

Edmonds är säker på sin sak: Den nordstats­löjtnant som köpmannen talar om är hennes James Vesey. Ursinnigt kramar hon revolvern i fickan. Nu kan hon hur lätt som helst skjuta honom så att han får sitt straff.

Förklädnaden hjälper Edmonds att hålla huvudet kallt och tänka igenom vilka alternativ hon har. Handen glider över vapnet och hon känner stålet mot huden. 

Om hon skjuter honom nu avslöjas hon och kommer själv att bli dödad. Men om hon låter bli kan hennes information inte bara skada köpmannen utan hela sydstatsarmén.

Sergeant ger Edmonds ett gevär

Edmonds släpper greppet om revolvern och låter köpmannen komma undan – för den här gången. Hämnden ska bli mycket värre.

”Jag tackade Gud för spionens skrävel. Jag skulle gladeligen ha arbetat på skansarna tillsammans med negrerna i flera månader, och slitit huden av händerna ett halvt dussin gånger, för att få den enda informationen. Från den stunden var köpmannen en dömd man. Hans liv var inte värt tre sydstatscent”, skriver hon i sin dagbok.

Edmonds hämnd hänger på om hon kan ta sig oskadd tillbaka till Fort Monroe. Sydstats­armén spanar ständigt efter slavar som försöker rymma så vägen hem är svårare än vägen dit. 

Men hon har tur. Tre dagar efter att köpmannen varit där får hon i uppdrag att leverera kvällsmat till vaktposterna utanför Yorktown.

Medan Edmonds serverar sol­daterna hör hon plötsligt ett skott. En av vakterna har fallit för en krypskytts kula. 

Hon utnyttjar genast kaoset och blir kvar hos soldaterna för att invänta en chans att ta sig förbi dem.

Strax efter solnedgången kommer en sydstatsofficer ­ridande för att titta till vaktposterna. Han får syn på slaven ”Ned”:

”Du kommer med mig!” befaller han. Edmonds blir iskall – vad ska hon nu ta vägen?

Officeren säger till en sergeant: ”Sätt den där killen på posten i ställen för han som är död.”

Sergeanten gör honnör och vänder sig till Edmonds. Han ger henne ett gevär och säger att hon ska använda det om hon ser någon eller något som rör sig.

”Han tog mig i skjortkragen och ruskade mig hårt medan han sade: 'Din svarta slyngel, om du somnar på posten skjuter jag dig som om du vore en hund.'”

”'Nej, Massa, jag är för rädd för att sova', var det enda jag svarade”, berättar Edmonds.

Svartmålade trädstammar användes för att lura fienden – på långt håll liknade stammarna kanoner. Med quaker guns framstod försvarsverken mer avskräckande.

© AKG Images

Rädd att skjutas ned av sina egna

En blodig, upptrampad plätt i gräset markerar var den förre vaktposten fallit. Edmonds ställer sig till rätta – hon har fått den mest utsatta posten. 

Ute i mörkret finns nordstatarnas krypskyttar – de vet inte att hon är en av dem. ­Edmonds har stått i skottlinjen många gånger förut, men det skulle vara värre att falla för kamraternas kulor än för en kula i strid mot fienden.

Under olika slag har hon arbetat som sjukvårdare i frontlinjen, då hon gett första hjälpen och dragit bort sårade från skott­elden. 

Gevärskulor mejade ned hennes vänner till höger och vänster medan kanonkulor och granater haglade ned över soldaterna. 

Insmord i lera och blod från kamraterna bland avskurna lemmar och panikslagna döende, slet hon i timmar med stor fara för sitt eget liv. 

Arbetet härdade henne och hon har vant sig vid tanken på att hon kan dö. Men hon vill inte dö nu – så nära målet, när hon är så ­nära att avslöja den förrädiske köpmannen.

Sarah Edmonds sneglar på det blodiga gräset och fattar ett snabbt beslut:

”Natten var mycket mörk och det började regna. Jag var ensam nu och visste inte när officeren skulle komma tillbaka med en avlösare. Jag var tvungen att ta chansen.”

Regnet skyddar henne från krypskyttarna och dämpar hennes fotsteg. Hon kikar åt båda hållen och ser att de andra sydstatsvakterna söker skydd under trädkronorna. 

Edmonds går ut i natten och vandrar mot ”de frias land”. I händerna håller hon hårt om geväret, fast besluten att ta med sig det till unionsarmén.

Det är bara ett par timmars gångavstånd mellan de båda arméerna. I ingenmansland växer fullt av buskar och träd. Edmonds vågar inte gå för nära nordstaternas vaktpostering. 

Hon är rädd att de ska öppna eld mot henne i tron att hon är fiende. Edmonds lägger sig i stället ned på den regnvåta marken och inväntar gryningen.

”Jag tillbringade resten av natten så nära våra linjer att jag kunde ropa. Vid gryningen viftade jag med den välkända signalen, ett vitt tygstycke, och välkomnades ännu en gång av den gamla Stars and Stripes-flaggan.”

Edmonds avslöjar sin identitet som Frank Thompson för unionens vaktposter och de släpper in henne. Äntligen kan hon andas ut – hon har klarat sitt första riskfyllda uppdrag som spion bakom fiendens linjer.

”Jag färdigställde min rapport och överlämnade den genast till general McClellans högkvarter tillsammans med min trofé. 

Geväret fördes till Washington, där det nu förvaras som ett minne från kriget”, skriver Edmonds senare i sina memoarer då inbördeskriget är över.

Rapporten innehåller all information som Edmonds har snappat upp om sydstatsarméns styrkor och beväpning samt avslöjandet om köpmannen. 

Nästa gång han visar sig i lägret kommer han att arresteras och ställas inför krigsrätt. Sarah Edmonds har fått sin revansch, även om hon hellre hade skjutit mannen själv.

Edmonds fortsatte sin tjänst för nordstaterna som soldat och spion. Hon deltog bland annat i det blodiga sjudagarsslaget som ledde till McClellans reträtt från Richmond i ­juni 1862. Hon skadades flera gånger under kriget och tvingades leva med ett obehandlat brutet ben. Edmonds vägrade att låta sig läggas in på militärsjukhus – undersökningen skulle ha avslöjat att hon var kvinna.

När hon drabbades av malaria uppsökte hon ett civilt sjukhus och fick behandling. Men till hennes stora sorg betydde det att hennes alter ego – Frank Thompson – anklagades för desertering. Edmonds riskerade livet om hon drog på sig uniformen igen. I stället återvände hon till kriget i kjol och fick arbete som militärsjuksköterska under sitt riktiga namn.

När nordstaterna segrade år 1865, gav hon ut sina ­memoarer, den storsäljande Nurse and Spy in the Union Army. Intäkterna donerade hon till nödlidande och sårade veteraner. År 1867 gifte hon sig med Linus Seelye, som hon kände redan före kriget. Han var en skicklig snickare, och hon fick arbete som lärare och sjuksköterska. De fick tre barn som alla dog när de var små. Senare adopterade de två pojkar.

Läs mer

 Sarah Emma Edmonds: Nurse and Spy in the Union Army, Northern Illinois University Press, 1999 (Orig. 1865). Laura Leedy Gansler: The Mysterious Private Thompson, Free Press, 2005. H. Donald Winkler: Stealing Secrets, Cumberland House, 2010.

Kanske är du intresserad av...