”Hajen” var inspirerad av verkliga händelser

Vansant reser sig upp i det en och en halv meter djupa vattnet och försöker oförstående kalla till sig hunden igen. Inne på land upptäcker flera badgäster till sin fasa varför hunden har vänt om. Bakom börsmäklaren närmar sig hastigt skuggan av en stor fisk.

Flera av dem viftar med armarna och ropar: ”Akta dig, akta dig”, men han hör ingenting. Vågbrus och de andra badgästernas högljudda lekar överröstar varningsropen inne från land.

Plötsligt skriker Vansant hjärtskärande och börjar fäkta vilt med armarna. En stor haj har bitit sig fast i honom.

Två livräddare hoppar snabbt ned i en livbåt och ror ut mot Vansant, vars sönderbitna kropp färgar vattnet rött. Uppe på land tittar både hans far och lillasyster förtvivlat på, medan roddbåten alltför långsamt närmar sig blodpölen där Vansant kämpar för att hålla sig ovanför vattenytan.

Den ena livräddaren får tag under armhålorna och försöker dra upp Vansant i båten men hajen vägrar att släppa taget. Dragkampen fortsätter medan den andre livräddaren ror båten in mot land igen. Först när hajens mage släpar mot havsbotten öppnar rovdjuret käftarna och släpper sitt offer.

Vansant blöder och är svårt medtagen när han släpas upp på badorten Beach Havens strand. De badande ser förskräckta att allt som är kvar av låret är senor och ett blottlagt ben – köttet är bortslitet.

Livräddarna försöker stoppa den kraftiga blödningen genom att knyta ett rep om låret, men det är för sent. Vansant dör av blodförlust inför ögonen på hundratals skärrade badgäster.

Fram till denna lördag den 1 juli 1916 har folk känt sig fullständigt säkra när de badat utanför USA:s östkust.

Hajar har man förvisso hört talas om, men de lever i de varma vattnen utanför Floridas eller Kaliforniens kuster och även där är attacker på människor ytterst sällsynta. Under de följande tolv dagarna ska emellertid flera rysliga olyckor komma att ändra den uppfattningen för alltid.

Badorter tonar ned händelsen

För de flera hundra åskådarna på stranden i Beach Haven är Vansants död en fasansfull upplevelse.

Lokala affärsmän med ekonomiska intressen i badhotell, restauranger och båtuthyrning är mycket bekymrade över vad hajattacken kan betyda för deras inkomster, men i en tid då radio och tv ännu inte knyter samman hela nationen, kan större delen av Amerika förbli ovetande om vad som har hänt vid Beach Haven.

De större dagstidningarna ignorerar i stort sett händelsen. New York Times publicerar bara en kort notis om bad­olyckan långt bak på sidan 18.

Under rubriken ”Dog efter attack av fisk”, beskriver texten kortfattat hur en ”C.E. Vansant blev biten medan han simmade i Beach Haven”.

Borgmästare och lokalpolitiker på bad­orterna längst New Jerseys kuster är också oroade. De försöker envist lugna badgästerna genom att citera en mängd olika experter som hävdar att risken för en hajattack utanför New Jerseys kust är snudd på obefintlig.

I hopp om att säkra sommarens inkomster bestämmer sig politikerna för säkerhets skull för att omgärda alla större stränder med starka metallnät som ska hålla hajar och andra farliga havs­odjur borta.

På andra platser skickar man ut livräddare som patrullerar i små båtar så att folk snabbt ska kunna jagas upp ur vattnet om patrullen får syn på en haj nära kusten.

Paniken bryter ut

Ungefär 4,5 mil norr om Beach Haven går Charles Bruder den 6 juli ut i vattnet utanför Spring Lake. De senaste dagarnas struntprat om hajattacken på Charles Vansant har Bruder bara förakt för:

”Vansant kan omöjligt ha dödats av en haj. Hajar är stora och ser farliga ut, men är fullkomligt ofarliga”, försäkrar Bruder tvärsäkert sina kolleger. Han har erfarenhet av hajar från en vistelse i ­Kalifornien och där försvann hajarna så fort Bruder hoppade i vattnet.

Bruder simmar ut nästan 500 meter från land utan att ana att en stor fara lurar under vattenytan.

Inne på stranden står många och tittar på den skicklige simmaren, som med utmärkt teknik får tidens stora fluga, havssimning, att se så lekande lätt ut. Plötsligt skjuter en vattenpelare upp högt i luften. En dam ropar till livräddaren:

”Mannen i den röda kanoten därute måste ha skadat sig.” Men det är inte någon röd kanot som damen ser. Det är Bruders blod som färgar havet runt omkring honom rött.

Två livräddare sätter en båt i vattnet och ror som besatta för att komma ut till blodpölen. När de närmar sig kan de se att en stor haj gång på gång attackerar Bruder. ”Hajen attackerade en gång till när vi var alldeles intill och bet ett stort hål i magen på honom”, mindes den ene av livräddarna.

Bruder försvinner för ett ögonblick. Sedan dyker han upp vid ytan igen, och en livräddare fattar tag om honom under armhålorna. Det är överraskande lätt att dra upp hajoffret i båten.

Först när Bruder ligger flämtande på durken inser livräddaren varför. Det är smärtsamt lite kvar av honom. Båda benen under knäna är borta och Bruder har ett stort sår i magen.

VIDEO – Hajar angriper oftast i hollywoodfilmer, här i ”Hajen”:

”En haj bet mig”, stönar Bruder och förklarar att den var stor och grå med hud som sandpapper.

”Först trodde jag att han skulle släppa mig men sedan kom han tillbaka och bet av benet på mig. Han skakade mig som en terrier skakar en råtta”, förklarar simmaren på väg mot land.

”Sedan släppte han mig ett tag men kom tillbaka och bet av det andra benet. Han är stor och fruktansvärt hungrig”, hinner Bruder stamma fram innan han sluter ögonen och glider in i medvetslösheten. Några minuter senare dör han.

Telegram skickas nu snabbt till hotell och badorter längs hela östkusten. De badande måste upp ur vattnet innan hajen slår till igen. För första gången i USA:s historia töms östkustens alla stränder.

Livräddare beordrar folk upp på land. Några timmar efter att Bruder dragit sitt sista andetag på stranden i Spring Lake, är New Jerseys kuster tömda på badande och en nationell hajpanik har brutit ut.

Experter tror inte på hajattacker

Dagen därpå slår alla tidningar upp haj­attacken i Spring Lake stort. Inte ens New York Times, som för några ­dagar sedan var mycket skeptisk, stoppar in notiserna på någon undanskymd plats, utan skriver rätt och slätt på förstasidan: ”Haj biter båda benen av badgäst på New ­Jerseys kust.”

Experterna är fortfarande inte övertygade om att det är en haj som ligger bakom attackerna. Det har inte forskats särskilt mycket om hajar, flera vetenskapsmän påstår tvärsäkert att hajar helt enkelt inte har ett tillräckligt starkt bett för att bita av ett människoben.

Andra tror att rovdjuret som dödade Charles Bruder måste ha varit en späckhuggare eller en stor svärdfisk. Hajnät och patrullerande livräddare i båtar är mer än nog för att badgästerna ska vara säkra – om de bara låter bli att simma för långt ut.

USA:s fiskeministerium försöker också att tona ned riskerna:

”Tusentals människor har badat varje år utan att så mycket som en enda attack har inträffat tidigare. Det är en säkerhet som man inte uppnår ens i umgänget med hundar, katter eller hästar”, försäkrar ministeriet.

De många badgästerna ger dock inte mycket för experternas försäkringar, utan kräver handling. Badorterna förstärker insatserna för att inte förlora sina sommargäster. Motorbåtar med beväpnade vakter ombord sätts in.

Vaktstyrkorna har med sig allt från gevär till yxor, harpuner och pistoler. För att locka till sig hajarna drar båtarna linor med lammkött efter sig med dolda, kraftiga fiskekrokar som ska hålla fast sjöodjuret tillräckligt länge för att vakterna ska hinna sikta och skjuta.

Bara i Spring Lake sätts den 8 juli tre sådana motorpatruller in för att åka upp och ned längs kusten.

Snart börjar olika hajrapporter att strömma in till tidningarna. ­Nära Spring Lake hamnar en livräddare i närkamp med en 3,5 meter lång haj som cirklar kring hans roddbåt.

Först när han upprepade gånger slagit hajen i huvudet med den tunga åran, ändrar rovfisken kurs och simmar bort. Intill Beach ­Haven får två fritidsfiskare en stor hög­fenad haj på kroken. De skjuter den i huvudet med en revolver.

I Bayonne, bara 5 kilometer från New York, försöker en polis skrämma bort en haj från stranden genom att tömma hela magasinet. Efter en fullträff i hajens panna vänder den om och försvinner.

Förklarar krig mot hajarna

Hajhysterin når nya höjder när tidningarna citerar skeppare och kaptener som säger att Atlantkusten är full av enorma hajstim. Stim av mindre hajar är inte ovanliga men nu verkar vattnet koka av hajar i alla storlekar, och de flockas närmare kusten än någonsin tidigare.

Paniken får president Woodrow Wilson att gripa in. År 1916 är valår, och som före detta guvernör i New Jersey kan han inte tillåta sig att visa brist på handlingskraft när invaderande hajar hotar hans omval.

Presidenten utser en tjänsteman som ska leda kampen mot hajarna genom att mobilisera alla kustbevakningsfartyg längs östkusten och beordra dem att döda så många hajar som möjligt.

Tanken på blodtörstiga hajar ger amerikanerna kalla kårar och många av dem avbeställer sina resor till kusten.

Badorterna svarar med febrila försäkringar om att säkerheten är på topp på just deras strand. ”Kom och skratta åt hajarna – vi har hajnät av metall”, skriver en badort.

Fem dagar efter Bruders död börjar amerikanerna så smått att återvända till stränderna, drivna av den olidliga hetta som krävt flera liv i de stora städerna. Just som optimismen börjar sprida sig längs kusten igen sker det värsta tänk­bara. Hajen slår till igen, och den här gången på den mest otänkbara plats.

Blodet flyter i Matawan

Staden Matawan ligger 2,5 mil från Atlantkusten och endast ett smalt vattendrag går mellan den lilla industristaden och Raritanbukten i Atlanten. Vattendraget är bara 10–12 meter brett, och fem meter djupt.

När tidvattnet pressas in i Raritanbukten tränger saltvatten flera kilometer upp i vattendraget, trots det är det alltid grumligt som en köttgryta. Det bruna vattnet avskräcker dock varken barn eller vuxna från att bada där på somrarna – även grumligt vatten svalkar under värmeböljan.

Kapten Thomas Cottrell är på väg uppför floden i sin fiskekutter när han upptäcker en stor haj med kurs mot Matawan. Vid flodens första bro lägger Cottrell till och springer upp för att telefonera till sheriffen, men han svarar att Cottrell måste ha fått solsting.

En hånskrattande person intill kommenterar att det är större chans att få se en elefant i Matawan än en haj. Cottrell är frustrerad men får segla vidare och försöka varna så många han kan längs vägen. Men det går ytterst långsamt.

När den 11-årige pojken Lester Stillwell plaskar runt i vattnet tillsammans med sina kamrater några timmar senare är han helt ovetande om att det skulle vara någon fara å färde.

”Titta, jag kan flyta”, jublar Lester me­dan de andra barnen förundrat tittar på den stora trädstam som flyter i vattnet. Med ett tjut dras pojken plötsligt ned och hans skärrade kamrater skriker:

”Lester är borta!” Sedan ser barnen en ryggfena skära genom vattnet och hör att det plaskar för fullt. De ser Lester i gapet på ett monster. Barnen rusar nakna och panikslagna upp ur vattnet och in i staden. De skriker ”Haj, haj!” och far fram längs gatorna, men ingen tror på dem.

Trots hajpaniken som drabbat hela delstaten New Jersey är det alltför osannolikt att en haj skulle ha simmat uppför en liten grumlig flod – ända upp till Matawan.

Räddaren blir själv ett offer

På sitt fiskrenseri hör Stanley Fisher barnens skrik och springer genast bort mot floden tillsammans med två andra män. Alla tre vet att Lester har epilepsi och befarar att pojken har fått ett anfall i vattnet.

De tre männen dyker flera gånger i det grumliga vattnet utan att se skymten av Lester. Fler människor strömmar till och även Lesters föräldrar har kommit dit.

En av männen i vattnet känner något hårt och sandpapperslikt mot benen och simmar snabbt in till stranden. De andra följer efter. Ingen säger något men alla anar att något ohyggligt lurar i vattnet.

När Fisher ser Lesters gråtande föräldrar bestämmer han sig dock för att göra ett sista dyk för att hitta pojken, som måste ha sjunkit till botten. Fisher tänker undersöka en djup hålighet på botten en bit utanför bryggan.

Han hoppar i och dyker ned till botten av ­hålet. I blindo söker han med händerna längs flodbottnen och får plötsligt tag på Lesters livlösa torso. Mer finns inte kvar av pojken.

Fisher får loss kroppen från grenar och smuts och simmar upp mot ytan med det under armen. Just när han kommer dit där han bottnar och reser sig upp attackerar hajen. Den biter sig fast i låret på honom, och Fisher tappar pojkens bleka kropp som försvinner ned i det leriga vattnet.

Hajen har ett rejält tag, men Fisher är en stor man på närmare 100 kilo och kämpar som en galning för att ta sig loss ur bestens sylvassa bett. Två gånger dras han ned under vattenytan, men båda gångerna kommer han upp i gen.

Först när en fiskare i en roddbåt kommer tillräckligt nära för att kunna slå hajen med sin åra, släpper den sitt tag om Fisher.

Människor­na på stranden slänger ut ett rep till den modige simmaren och drar in honom i säkerhet på land. Blodet pulserar ut som en fontän ur Fishers lår. Stora köttstycken är borta och lårbenet har blottats.

”Åh Gud”, stönar Fisher och vrider sig i gräset. En läkare från Matawan försöker stilla blodflödet från benet med ett rep, men Fisher har redan förlorat alldeles för mycket blod.

Hajen jagas med alla medel

Lite längre ned längs vattendraget hör en grupp pojkar skärrade röster som ropar något om en haj och pojkarna skyndar sig in mot land.

Den yngste av dem, 14-åringen Joe Dunn, har svårt att hänga med de andra och är sist att närma sig den stege där pojkarna brukar ta sig upp på bron.

Joe har just fått tag på stegens nedersta steg när han börjar skrika hysteriskt. Han dras baklänges ut i vattnet igen. Joes storebror klättrar ­beslutsamt ned för stegen och tar tag i Joes arm. Nu börjar en smärtsam dragkamp med hajen.

De andra pojkarna och en vuxen man som rusat till, kan med förenade krafter få loss Joe ur odjurets gap, men den ena foten är söndertrasad och pojken är chockad.

Tre blodiga hajattacker på en enda dag är mer än vad invånarna i Matawan klarar av. Ursinniga stormar de ned till floden igen, den här gången beväpnade med allt från dynamit till jaktgevär och nät för att tråla efter hajen.

Medan skott och explosioner dånar utefter floden, dör Stanley Fisher av blodförlust på sjukhuset. Den unge Joe Dunn blir den förste att överleva mötet med människo­ätaren, om än utan sin ena fot. När nyheten sprids, sprids också paniken.

En dråpare i nätet

Två dagar efter attacken i Matawan är den före detta lejontämjaren Michael Schliesser ute och fiskar med en vän i en liten båt.

När de befinner sig nära Matawan-dragets ­utlopp i Raritanbukten går ett kraftigt ryck genom den bräck­liga båten. Motorn slås ut och båten dras snabbt baklänges. Aktern håller nästan på att sjunka ned under vattenytan.

Schliesser ser genast vad som har trasslat in sig i deras nät, och ropar ”Å Herre Gud, vi har fångat en haj!”

Det är en 2,5 meter lång vithaj, nästan lika lång som hela Schliessers motorbåt. Lejontämjaren fattar tag i en åra och börjar desperat att slå besten i huvudet. T

ill slut upphör hajen med sin vilda flykt med båten på släp och ligger stilla. Tillskyndande fiskebåtar hjälper Schliesser att bogsera den döda vithajen in till land.

I hamnen hängs hajen upp i en krok och Schliesser sprättar upp magen på den med en kniv. Halvsmält människo­kött, ungefär lika mycket som ryms i en halv mjölkkanna, väller ut.

Även flera benbitar dimper ned på kajen, men den enda skelettdel som går att känna igen är skenbenet från en ung man eller pojke. Människoätaren från New Jersey är fångad – anser de flesta. Andra menar att det är osannolikt att en enda haj skulle vara ansvarig för alla attacker.

Bland de hundratals stora hajar som fångas sommaren 1916, är hajen från Raritanbukten den enda med magen full av kött och ben som bevisligen kommer från människor.

Under återstoden av år 1916, och under många år framöver, behöver New Jerseys badgäster inte vara med om en enda allvarlig hajattack.