Snickaren James Marshall inspekterade den kanal som han och hans män just hade grävt. Kanalen skulle leda vatten från floden American River till ett sågverk som de höll på att bygga åt godsägaren John Sutter.
Marshall mätte djupet i kanalen när han såg något som glittrade till. Han tänkte inte mer på det, utan gick tillbaka till de andra.
Av ren nyfikenhet gick Marshall tillbaka till kanalen följande dag. Även då såg han något metalliknande som glänsde i vattnet. Marshall kände pulsen dunka i öronen och hjärtat slog ett extra slag när han fick upp en klump stor som en ärta.
Han tyckte inte att den glimmade lika mycket som guld – det var kanske bara järnkisel. Marshall visste att järnkisel är sprött, medan guld är mjukt, så han lade klumpen på en sten och bankade på den med en mindre sten. Klumpen plattades till, men gick inte sönder.
Med långa snabba kliv gick Marshall tillbaka till de andra som arbetade vid sågverket. ”Gossar! Vid Gud, jag tror att jag har hittat en guldgruva!”, utbrast han.
Smittade av Marshalls upphetsning släppte männen allt de hade för händerna. De turades om att bita i klumpen. En av arbetarna, som hade grävt guld i Georgia, utbrast: ”Det här guldet är renare än det jag hittade i Georgia.”
Allihop sprang ner till kanalen och vadade ut i det kalla vattnet. De stängde kanalens slussport och hittade genast små flagor av guld i vattnet.
Snart stod de alla och grävde i kanalbankarna och i botten med sina fickknivar – var och en med sin egen euforiska dröm om rikedom och en sorglös framtid.
Otroligt nog enades de om att bygga klart sågverket innan de fortsatte sin jakt på guld. En av männen skrev i sin dagbok: ”Alla återvände till sina vanliga uppgifter, men vi talade bara om guld.”
Här började det: James Marshall hittade 1848 en guldklimp framför det sågverk som han höll på att bygga. Året därpå kom 100000 lycksökare till Kalifornien.
Sutter förskräckt över guldfyndet
Två dagar senare red James Marshall till sin arbetsgivare John Sutter för att berätta om sitt fynd. Sutter såg med förtvivlan på vad de hittat. Han insåg genast vad detta skulle betyda för hans planer.
John Sutter hade år 1839 kommit till Kalifornien med stora drömmar om att skapa ett jordbruksimperium.
Kalifornien var vid den här tiden en del av Mexico, och Sutter hörde till de första icke-mexikanska invandrarna i detta extremt glesbefolkade område. Han köpte 200 kvadratkilometer jord i den mycket bördiga Sacramento-dalen.
Med hjälp av de lokala indianerna byggde han ett stort fort av torkat lertegel. Fortet fungerade både som skydd och handelsstation, samt bostad, stall och lada. Sutters gods blomstrade. Indianerna skötte hans marker och mexikanska cowboys vaktade hans boskap.
År 1847 tog USA kontrollen över Kalifornien som formellt tillföll USA 1848 efter segern i kriget mot Mexico. Kriget gav John Sutter en oväntad gåva – 150 soldater blev strandsatta i Fort Sutter. De hann inte ta sig över bergen innan vintern kom.
Många av soldaterna var skickliga hantverkare, och Sutter kunde äntligen få hjälp med den kvarn och det sågverk som han så länge hade önskat. Byggnaderna skulle ge honom en dominerande roll i området.
Men ett stort guldfynd skulle förändra allt. Soldaterna, mexikanerna och indianerna skulle lämna honom för att gräva guld.
Hans kvarn och sågverk skulle inte bli klara, och horder av laglösa guldgrävare skulle välla in och förstöra hans mark, äta upp hans spannmål och slakta boskapen. Sutter bönföll Marshall att hålla tyst om guldfyndigheterna – åtminstone tills kvarnen och sågverket var färdiga.
Ryktet börjar sprida sig
Men hemligheten var alldeles för fantastisk för att den skulle gå att hålla tyst om i de sex veckor som det skulle ta att färdigställa allt.
Och trots sin oro greps Sutter själv av den euforiska tanken att plötsligt bli stormrik. I sina brev talade han om att det snart skulle ske stora saker på Fort Sutter, och flera av hans medarbetare lade märke till att Sutter uppförde sig underligt.
I Fort Sutter spreds nyheten snabbt. En av de män som höll på att bygga sågverket kom till traktens lilla butik, där han betalade för sina varor med en liten guldklimp.
Allt fler struntade i att gå till jobbet för att i stället leta guld. Soldaterna från Utah var de första, men de följdes även av indianerna. ”Alla lämnade mig, från sekreteraren till kocken.
Jag fick börja jobba med skörden ensam, medan de andra grävde och vaskade guld. Inte ens indianerna kunde jag lita på längre”, skrev John Sutter förtvivlat. Under de följande veckorna spred sig nyheten och till slut nådde den ända till San Francisco.
Affärsman startar guldfeber
Sam Brannan var en av de första invånarna i San Francisco som fick höra att det hänt något särskilt. Brannan tog sig genast till Fort Sutter för att öppna en butik med utrustning för guldgrävare.
”Allt tyder på att människorna här har blivit tokiga! Alla stannar upp och frågar sig själva: 'Är jag galen? Är det jag ser med mina egna ögon verkligen guld, eller är det bara mina fantasier?'”, skrev Brannan i sin dagbok.
Den 12 maj kom Brannan tillbaka till San Francisco för att sprida ryktet – och locka kunder till sin butik vid Fort Sutter.
Han gick ut på huvudgatan, där han viftade med sin hatt och höll upp en flaska full av guld i luften, medan han ropade: ”Guld! Guld från American River!"
Folk flockades kring honom och synen av den dyrbara metallen var gnistan som skulle tända hela staden. På tre dagar lämnade en tredjedel av alla män San Francisco. De gick ifrån sina familjer eller sålde sina hus för en spottstyver.
Guldgrävarna började snabbt använda industriella metoder i arbetet med att sila flodvattnet och sikta sedimentet.
100000 vallfärdar till Kalifornien
Den 29 maj skrev Californian, den lilla lokaltidningen på Sutters fort: ”Guld! Guld!! GULD!!!” med jättebokstäver på förstasidan av det som skulle visa sig bli det sista numret.
Tidningen lades ner eftersom alla anställda gav sig av för att leta guld. Fortets soldater deserterade, och arrestens fångvaktare tog fångarna med sig för att gräva guld.
En postryttare skickades iväg mot östkusten med den stora nyheten, och från hela Kalifornien började amerikaner, mexikaner och indianer nu strömma in i Fort Sutter.
Omkring 6000 lycksökare kom till Kalifornien år 1848, främst från Oregonterritoriet och Mexico. Många av dem tjänade enorma förmögenheter på att plocka på sig det lättillgängliga guldet. De som hade tur tjänade tusentals dollar om dagen.
Några månader efter guldfyndet på Sutters fort, på sensommaren 1848, nådde ryktet till östkusten. Då var det för sent att resa till Kalifornien. Ingen skulle hinna korsa Klippiga bergen och Sierra Nevada före vintern.
Under vintern spred sig ryktena om den stora mängden guld allt större. Så fort snön började smälta var tusen och åter tusen redo att ge sig av tvärs över den enorma kontinenten till ett så gott som obebott och okänt land.
Nästan 60000 amerikaner drog i väg i karavaner tvärs över prärien, genom skogar och isiga bergskedjor. Även från utlandet strömmade människor till.
Det ena skeppet efter det andra anlöpte San Francisco med människor från Syd- och Mellanamerika, Europa och Asien. Alla sökte lyckan. Bara under 1849 kom nästan 100000 personer till Kalifornien – de så kallade ”Fortyniners”. De flesta slog sig ner i området kring Fort Sutter.
Guldfyndigheten var enorm. Guldådern var nästan 20 mil lång, och från åren 1848 till 1853 utvanns 370 ton guld. I dag skulle det motsvara guld till ett värde av 7,2 miljarder dollar.
En del guldgrävare blev riktigt rika. Men de flesta hittade ingenting alls. De hade gett upp allt för drömmen om rikedom och lycka. Många dukade under.
Var tolfte dog av svält, sjukdomar eller av våldsdåd i gruvlägren. Värst gick det för Kaliforniens indianer. Före år 1848 bodde 150000 indianer i området. År 1870 fanns bara 30000 kvar. I många fall handlade det om regelrätta folkmord för att fördriva indianerna från deras dyrbara land.
Även för John Sutter blev guldfyndet en katastrof. I sin dagbok skrev han: ”Fort Sutter har översvämmats av folk och förvandlats till en veritabel basar.”
Sutter kunde inte få arbetskraft till sitt jordbruk och guldgrävarna plundrade hans marker och stal hans boskap. På bara två år förlorade Sutter allt han hade arbetat så hårt för.
Guldruschens segerherre blev nationen USA. Före 1848 bodde det knappt 15000 amerikaner och mexikaner i Kalifornien. Bara sju år senare, 1855, hade över 300000 invandrare slagit sig ner i det område som senare skulle bli USA:s folkrikaste stat.