Victor Hugo Green från Harlem arbetade på 1930-talet som brevbärare i New York.
Han tillhörde den växande afroamerikanska medelklassen, som genom flit och sparsamhet fick möjlighet att äga den tidens främsta statussymbol: En bil.
Precis som sina svarta vänner var Green dock utled på att diskrimineras – speciellt när han vid sällsynta tillfällen körde på semester.
År 1936 gav han därför ut The Negro Motorist Green Book – guideboken för svarta bilägare.
Enligt Green var syftet ”att ge den svarte resenären information, så att han undviker problem och förödmjukelser och får en angenämare resa”.
Guidens första utgåva innehöll bara tio sidor med adresser till hotell och matställen i New York, där svarta inte avvisades i dörren.
Det tunna häftet växte snabbt i omfång och upplaga, eftersom svarta bilister var i desperat behov av hjälp att undvika diskriminering och farliga situationer i det segregerade USA.
Bilen gav en otrolig frihet
I slutet av 1930-talet återhämtade sig USA:s ekonomi efter depressionen och arbetare fick råd med hus och bil. Bilen blev snart en frihetssymbol för svarta med ordnad ekonomi.
Med en egen bil slapp de förödmjukelsen av att sitta och vänta på bussen i små och smutsiga väntrum, medan deras vita landsmän satt bekvämt i komfortabla och välventilerade lokaler någon annanstans på busstationen.
De slapp även kuska fram genom landet i utslitna gamla tågvagnar, medan vita njöt av resan och maten i moderna vagnar längre fram i tåget.
Trots den berusande friheten av att vara självtransporterande slapp de nyblivna bilägarna inte undan rasdiskriminering.
En av dem skrev: ”Svarta bilister känner sig fria som fåglar på morgonen, men redan vid middagstid dyker de första molnen upp. På eftermiddagen sprider sig ett molntäcke, som kastar mörka skuggor över den svarta bilisten, som måste fråga sig själv: Var ska jag sova i natt?”.
”Så fantastiskt det skulle vara att kunna stanna och få en ordentlig måltid”. Mrs. Milloy, svart hemmafru, 1958
Kampen för att hitta övernattning tog ofta många timmar om bilägaren befann sig i ett område som han eller hon inte kände till närmare, eftersom mycket få hotell och motell tog emot svarta gäster – av rädsla för att skrämma bort sina vita kunder.
Svarta bilister måste därför köra långa omvägar eller sova i bilen. Det sistnämnda var dock inte det lättaste, för överallt i USA fanns städer, där svarta inte fick uppehålla sig under perioden mellan solnedgång och soluppgång.
Bröt en svart bilist mot regeln, eskorterade polisen i de så kallade solnedgångsstäderna denne ut ur staden mitt i natten – eller kastade honom i häktet.
Många andra helt grundläggande behov förvägrades också svarta bilister. En bit mat på vägen var närmast omöjlig att uppbringa, eftersom få restauranger släppte in svarta. En rejäl matsäck var enda alternativet.
Den afroamerikanske journalisten Courtland Milloy mindes hur hans mor kvällarna före bilutflykter stekte kyckling och kokade ägg för hela resan.
Matpaketen kunde dock inte förvandla världen utanför bilrutorna, och varje bilsemester med familjen gjorde modern sorgsen:
”Det skulle vara underbart att tillbringa natten på något av de hotell vi passerade. Det skulle vara fantastiskt att kunna stanna till och få en riktig måltid och en kopp kaffe. Genom rutan såg vi vita barn leka i motellens simbassänger, medan mina egna barn satt och svettades och slogs i baksätet på en varm bil”, förklarade hon många år senare för sin son.
Bensin var en annan bristvara, som svarta bilister ständigt höll utkik efter. En av få bensinkedjor som lät svarta driva och till och med äga deras mackar och där svarta bilister kunde fylla på tanken var Esso.
Esso var också en av de första annonsörerna i Victor Greens guidebok och de första platserna där The Negro Motorist Green Book såldes – för 25 cent.
Om ingen Esso-mack syntes till fick bilisten hålla tummarna för att bensinen i den medtagna bensindunken skulle räcka.
Nationalparken Lewis Mountain i Virginia hade en egen sektion för svarta besökare.
Rasism var helt lagligt
Efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865 förbjöds slaveri och särbehandling på grund av hudfärg.
Det varade emellertid inte länge.
År 1883 avvisade USA:s högsta domstol fem lagar mot segregering, därför att kongressen – enligt domarna – inte hade rätt att förbjuda privatpersoner att diskriminera svarta.
Domen ledde till att de före detta slavdelstaterna i södern återinförde en mängd förbud mot att svarta fick uppehålla sig i samma rum som vita.
Svarta skulle till exempel åka i speciella tågvagnar, deras barn fick inte gå i de vitas skolor och inga svarta fick använda offentliga toaletter reserverade för vita.
I stället fick de svarta nöja sig med andra klassens faciliteter, som var väl undangömda.
En hink var bilistens toalett
Medtagna drycker var det enda som svarta bilister kunde släcka törsten med, eftersom vattenkranar ofta var förbehållna vita. Ett ännu större problem dök upp när föraren eller hans passagerare behövde gå på toaletten.
Barn med sprängfyllda blåsor ombads hålla sig tills en säker dikesren dök upp. Av samma skäl tog många med en hink att kissa i, så att ingen behövde stiga ur bilen när man körde genom osäkra områden.
Victor Greens uppslagsverk över platser där svarta bilister kunde tanka, äta och övernatta var därför hett efterfrågad. En entusiastisk läsare skrev 1938:
”The Negro Motorist Green Book är en nödvändig bok för vår ras. Tidigare fick vi nöja oss med mun-till-öra-metoden för att komma fram till vår destination”.
Green insåg att hans lilla häfte kunde bli en stor guide med råd och vägledning till resor över hela USA.
Han uppmanade läsarna att skicka in tips om platser som de själva hade besökt och där de hade bemötts med vänlighet och värdighet trots sin hudfärg.
För varje tips som kunde bekräftas och som kom med i boken erhöll insändaren en dollar. På så sätt växte The Negro Motorist Green Book för varje år i omfång och nådde upp till totalt 80 sidor i slutet av 1940-talet.
Försäljningssiffrorna steg till 15 000 exemplar, trots att Greens bok inte guidade läsarna till de bästa ställena att stanna för att äta eller övernatta, utan till de få platser där svarta överhuvudtaget släpptes in.
För det mesta handlade det om motell och restauranger långt under den standard som erbjöds vita.
Därför uppmanade Green regelbundet sina läsare att skriva in om standarden eller servicen hos något av guidens etablissemang visade sig vara alltför dålig.
Guiden var knastertorr. Delstat efter delstat gicks igenom i alfabetisk ordning och bara städer med erbjudanden för svarta förekom. I 1949-utgåvan upptog sydstaten Mississippi bara en och en halv sida, eftersom få butiksägare tillät svarta besökare.
Dyra bilar var livsfarliga för svarta
Däremot kunde inte The Negro Motorist Green Book utplåna rasismen.
Många vita ansåg att välstånd var deras rättighet, medan framgångsrika afroamerikaner sågs som en olidlig provokation.
En glänsande blank ny bil kunde utlösa missunnsamma blickar och förföljelse. Bland söderns svarta bilägare var det ett känt knep att sätta på sig en chaufförsmössa och försöka ge sken av att föraren bara var på väg att köra hem sin vite herres lyxbil till garaget.
År 1948 glömde en framgångsrik svart säljare att ta till knepet och fick betala med sitt liv.
Robert Mallard hade mycket stolt köpt en dyr Frazer sedan, när han omringades av Ku Klux Klan-medlemmar i utkanten av staden Atlanta i delstaten Georgia.
Plötsligt hördes skott och Mallard sjönk ihop bakom ratten, medan hans fru och barn tryckte sig mot bilens golv. Fru Mallard kände igen rösterna på flera av familjens vita grannar, som länge hade tittat snett på hennes man. Trots det klarades fallet aldrig upp.
Södern var överlag rena minfältet att köra i för svarta bilägare. Utan ingående kännedom om lokala seder och skick riskerade föraren att hamna i problem som omöjligt kunde förutses.
I delstaten Mississippi skulle svarta bilister inte bara följa trafikreglerna, utan även de oskrivna reglerna i trafiken.
Flera av den tidigare slavdelstatens kommuner förbjöd svarta bilister att köra om vita.
Bilkörning på statens många grusvägar virvlade upp så mycket damm att det oundvikligen skulle leda till att de vitas bilar blev nedsmutsade av de svarta bilisterna – vilket var fullkomligt oacceptabelt.
Alla stopp på bilfärden fick planeras noggrant
För tusentals svarta bilägare var ”The Negro Motorist Green Book” oumbärlig. Guiden visade vägen till hotell och bensinmackar som var öppna för dem, men i en del delstater var det långt mellan stoppen.
Begravningsbyråer
Guideboken innehöll namn och adresser till allt från frisörer och skräddare till begravningsbyråer, som tog emot svarta kunder.
Restauranger
Blev man hungrig var matsäck den bästa lösningen. I hela Mississippi fanns det 1949 endast fem restauranger som släppte in svarta gäster.
Bensin
Bensin var en bristvara för svarta bilister. I Mississippi, som är lika stort som England, nämnde guideboken bara fem bensinmackar som tillät svarta att tanka.
Tourist Homes
Privat inkvartering var ofta den enda möjligheten. I delstaten Mississippi fanns det 31 så kallade Tourist Homes – i regel ett spartanskt rum hos en afroamerikansk familj.
Hotell och motell
Svarta utgjorde majoriteten av Mississippis två miljoner invånare – trots det fanns det endast åtta hotell och motell i hela delstaten som lät svarta gäster övernatta.
Rasismen frodades dock inte bara i de södra delstaterna – även i norra USA diskriminerades svarta bilister.
I delstaterna Montana och Wisconsin kunde The Negro Motorist Green Book efter att ha funnits i tretton år ännu inte hänvisa till ett enda hotell eller någon restaurang som tog emot svarta.
Maine, vid den kanadensiska gränsen, hade bara ett hotell där svarta på resande fot kunde övernatta.
Inte heller västerut var gästfriheten särskilt imponerande. Delstaterna Nevada och Utah kunde tillsammans erbjuda ett hotell och två pensionat.
Rasism utlöste diplomatisk kris
Den uppenbara särbehandlingen drabbade inte bara USA:s egna svarta befolkning utan även utländska statsmän på genomresa.
Under ett besök i delstaten Delaware vägrades Ghanas finansminister 1957 tillträde till en av hotellkedjan Howard Johnsons restauranger.
Incidenten tvingade fram en officiell ursäkt från president Eisenhower, som fick bjuda in ministern på frukost i Vita huset.
Under Eisenhowers efterföljare, John F. Kennedy, övervägde USA:s utrikesdepartement att utrusta diplomater och andra officiella gäster från länder i tredje världen med The Negro Motorist Green Book för att undvika att händelser av det slaget upprepades.
”En dag inom en snar framtid ska guiden inte längre behöva ges ut”. Victor Hugo Green, 1936
Idén skrinlades dock och i stället informerade utrikesdepartementet alla landets delstater om att diplomater skulle åtnjuta ”samma privilegier som vita”.
Under Kennedy började uppgörelsen med århundraden av rasism och rasdiskriminering slutligen på allvar.
Medborgarrättsrörelsen blev samtidigt början på slutet för The Negro Motorist Green Book. Victor Hugo Green dog ett par månader innan Kennedy tillträdde som president 1961, men Greens hustru Alma fortsatte utgivningen av boken.
Efter hand som svarta aktivisters insatser resulterade i fler rättigheter minskade försäljningen av Greens guidebok. Dödsstöten kom 1964, då USA:s kongress godkände lagen Civil Rights Act.
I ett slag förbjöds särbehandling på grund av hudfärg, kön och religion.
Många motell försökte få lagen avskaffad och hävdade att den stred mot författningen – ägaren av Heart of Atlanta Motel i Georgia klagade till exempel på att lagen kränkte hans rättighet att fritt välja sina kunder.
Han argumenterade också för att svarta kunder skulle få inkomsterna från hans hotell att störtdyka – utan att han fick någon statlig kompensation.
Motellägaren förlorade målet och fick öppna dörrarna för svarta gäster. Två år senare gavs The Negro Motorist Green Book ut för sista gången.
Grundarens förutsägelse från första utgåvan visade sig vara riktig:
”Någon dag inom en snar framtid kommer den här guiden inte längre behöva ges ut. Det sker när vi som ras har likaberättigande”.
Svarta bilister möttes med misstänksamhet och missunnsamhet överallt i USA.
Den nära framtid som Victor Hugo Green talade om 1936 dröjde trettio år.
Till slut kunde svarta bilister köra genom hela USA utan att noggrant planera rutten och utan de förödmjukelser som fram tills dess varit ett fast inslag i varje resa.
Svarta bilister trakasseras
Mycket har blivit bättre sedan Greens guidebok, men svarta bilister diskrimineras fortfarande i USA.
En rapport från delstaten Illinois visade år 2013 att dubbelt så många svarta och latinamerikaner stoppades av polis – trots att sannolikheten att hitta narkotika och annat illegalt var större när polisen undersökte vita bilisters fordon.
I Florida får svarta bilister 22 procent av alla böter för att ha glömt säkerhetsbältet, trots att de utgör bara 13 procent av delstatens bilägare.
Ofta stoppas svarta bilister enbart på grund av sin hudfärg, menar amerikanska medborgarrättsgrupper. Fenomenet har till och med fått ett namn: DWB – Driving While Black.