Förrymd slavs brev till sin ägare: ”Du uppvisar den mest outsägliga ondska”

Maury, Tennessee, USA, 20/2 1860

Till Jarm

Jag griper min penna för att skriva ett par rader till dig, så att du ska få veta hur vi har det här på plantagen.

Jag är krympling, men klarar fortfarande att förflytta mig lite. De andra i familjen mår bra. Cherry* har det som hon brukar.

Jag skriver till dig för att ge dig en bild av den situation som vi har hamnat i – delvis till följd av din rymning och stöld av Old Rock, vårt fina sto.

Visserligen fick vi tillbaka stoet, men hon var inte mycket värd efter att du hade haft henne. Så eftersom jag nu är i behov av pengar har jag beslutat mig för att sälja dig.

Jag har redan fått ett erbjudande på dig, men det avböjde jag. Om du skickar mig tusen dollar och dessutom betalar för stoet, så avsäger jag mig alla framtida anspråk på dig.

Din rymning innebar att vi blev tvungna att sälja Abe och Ann* samt tolv acres jord.

När du skickat pengarna till mig kommer jag kanske att kunna köpa tillbaka den mark som jag var tvungen att sälja på grund av dig.

Men om du inte gör som jag ber dig, så säljer jag dig till någon annan, och då blir det annat ljud i skällan, kan du tro.

Du har tydligen blivit präst. Eftersom människor härnere i söder uppenbarligen är dåliga, så är det nog bäst att du kommer hit, så att du kan predika för dina gamla bekanta.

Jag skulle vilja veta om du läser i din Bibel. Om du gör det så vet du säkert vad som händer med tjuvar, som inte ångrar sina ogärningar.

Du vet mycket väl att vi uppfostrade dig som om du var ett av våra egna barn, och att du aldrig blev misshandlad.

Du minns säkert också vad du svarade, när din herre strax innan du rymde frågade om du ville bli såld. Du sa nej och lovade att du aldrig skulle lämna honom.

Sarah Logue

Syracuse, NY, USA, 28/3 1860

Till fru Sarah Logue

Jag har mottagit ditt brev avsänt den 20 februari och tackar dig härmed för det. Det är länge sedan jag senast hörde något om min kära, gamla mor.

Det gläder mig att hon fortfarande är vid liv, och att hon har det som hon brukar – vad det än betyder. Jag hade gärna fått reda på mer.

Du kallar dig kvinna, men om du hade haft en kvinnas hjärta, hade du aldrig berättat för mig att du har sålt min bror och min syster, eftersom jag i och med min rymning berövade dig de pengar som du hade kunnat sälja mig för.

Du sålde min bror och min syster, Abe och Ann, och tolv acres jord, enligt vad du säger för att jag rymde.

Du uppvisar den mest outsägliga ondska genom att be mig återvända för att bli din egendom, som om jag var ett nötkreatur, eller, om jag vägrar att bli det, att skicka dig tusen dollar, så att du kan köpa tillbaka marken – men min syster och bror tänker du inte på att köpa tillbaka!

Om jag skulle skicka dig pengar skulle det bara vara för att få min bror och syster tillbaka – inte för att skaffa dig jord.

När du berättar att du blivit krympling, är det för att du vill att jag ska känna medlidande. Och ja, det gör jag.

Men samtidigt är jag så arg att orden sviker mig, och det överskuggar mitt medlidande med dig och din stackars fot eller ditt stackars ben, eller vad det än är.

Din usla kvinna! Du ska veta att jag värdesätter min frihet – för att inte tala om min mor, mina bröder och mina systrar – mer än din kropp.

Jag värdesätter friheten mer än mitt eget liv och sannerligen mer än alla denna världens slavägares och tyranners liv tillsammans.

Du säger att du tänker sälja mig, och i samma andetag påstår du att ”du vet att vi uppfostrade dig som om du var ett av våra egna barn”. Men kvinna! Uppfostrade du dina egna barn för att sälja dem på marknaden? Uppfostrade du dem till att bli piskade? Var är mina bröder och systrar? Kan du svara på det?

Vem skickade ut dem på socker- och bomullsfälten, där de fjättrades och piskades, och där de dog utan tröst, och utan att någon följde dem till graven?

Hemska kvinna! Påstår du att det inte var du som gjorde det? Då svarar jag att din man gjorde det. Och du biföll det. Det visar ditt brev.

Skäms! Du säger att jag är en tjuv. Förstår du inte att jag hade mer rätt till det gamla stoet än Manasseth Logue* hade till mig? Eller är det en större synd att stjäla en häst än att plundra min mors vagga och stjäla mig?

Om han och du anser att jag har lagt alla mina rättigheter i era händer, så har väl ni lagt era i mina.

Men du trodde kanske att du kunde skrämma mig genom att hota att sälja mig, om jag inte gav dig pengar? Då kan jag tala om för dig att jag betraktar det förslaget med förakt.

Det är en skam och en förolämpning, och jag viker inte en tum.

Vänliga hälsningar
J.W. Loguen

Epilog

Jermain Wesley Loguens brev publicera­des i slaverimotståndarnas tidning The Liberator.

Åtta år senare, 1868, utnämndes Loguen till biskop för en metodistkyrka i New York.

Han fortsatte att hjälpa andra att ta sig ur slaveriet – ett arbete som han inlett så snart han själv blivit fri.