Miljontals liter alkohol konfiskerades mellan 1920 och 1933. Öl hälldes rakt ut i rännstenen.

© Corbis

Förbudstiden i USA: Noll alkohol gav explosiv kriminalitet

USA förbjöd vermouth, vin och whisky enligt lag. Förbudet mot alkohol skulle frälsa landet från våld och fattigdom, men förbudstiden i USA fick fatala konsekvenser: Kallblodiga mord, korruption och kriminalitet blev vardagsmat under perioden 1920 till 1933.

4 februari 2016 av Pelle Stampe

Förbudstiden i USA skapade ny kriminiell marknad

Ända sedan spritförbudet infördes i januari 1920 hade George Remus klienter håvat in massor med pengar. En mindre del gick rakt ner i Remus egen ficka eftersom advokaten var skicklig på att få sina klienter frikända.

Mördare, smugglare och gangstrar visste att med Remus som försvarsadvokat var deras chanser goda. Men under lagens första månader kom Remus på idén att själv ge sig in i olagligheterna och därmed utöka sina intäkter – ganska rejält dessutom.

Remus hade goda förutsättningar för att kunna bli rik. Han var väl insatt i The Volstead Act – lagen mot köp, försäljning och distribution av alkohol. Han hade kontakter med personer som redan smugglade och visste att folk ­ville ha alkohol trots förbudet.

Dessutom ägde Remus två apotek där han kunde sälja sprit lagligt. Medicin som innehöll alkohol fick nämligen säljas, och för en skicklig advokat var det inte svårt att justera räkenskaperna så att intäkterna från alkoholförsäljningen inte skulle ­synas.

För alla sina sparade pengar köpte Remus därför stängda whiskydestillerier­ och deras numera osäljbara lager. Han köpte dem för en spottstyver. Samtidigt skaffade sig advokaten tillstånd att sälja whiskyn för medicinskt bruk.

Vinsten använde han till att köpa ännu fler apotek och ännu mer whisky. Affärerna gick lysande och inom tre månader ägde Remus tolv apotek i Chicago och Cincinnati.

Kunderna var både vanligt folk och nattklubbsägare – och förtjänsten var enorm. ”Whiskymarknaden är alltid säljarens marknad”, förklarade en av Remus medarbetare.

”Folk köper all whisky som finns tillgänglig och de ger från 80 dollar och uppåt för en låda.” Själv betalade Remus mellan 65 cent och 4 dollar för en låda.

Spritsmugglare från Mexico lockades av de enorma vinsterna och smög sig över den amerikanska gränsen utrustade med speciella bälten för tequilaflaskor under kläderna.

© Scanpix/Corbis

Förbudstiden i USA skulle rädda landet 

George Remus var långtifrån den ende amerikan som hade varit en laglydig medborgare före alkoholförbudet och som nu bröt mot lagen i stor skala.

Tusentals personer blev smugglare eller började bränna sprit hemma – ofta av högst tvivel­aktig kvalitet. Lönnkrogar och illegala barer växte upp överallt. Slantarna rullade och lockade både vanliga medborgare, småkriminella och välorganiserade gangstrar.

Den kraftiga ökningen av kriminaliteten blev en total överraskning för dem som hade röstat igenom lagen. Förbudet hade nämligen införts för att rädda USA från den brottslighet som förekom, främst i de större städerna, och som ökat markant sedan 1870-talet.

Nya invandrare strömmade till städerna, bland dem tiotusentals spritdrickande tyskar och italienare. Utvecklingen oroade amerikanerna, i synnerhet protestantiska ättlingar till engelska immigranter.

De såg det som sin uppgift att bevara och bevaka den höga amerikanska moralen. Om detta skulle lyckas måste de nya amerikanerna­ överta deras dygder: gudfruktighet, flit, sparsamhet och nykterhet.

Kampen mod alkohol var ett korståg mot djävulen. ”Omåttligt supande bär skulden för dagens profana språkbruk, fattigdom, våld och ointresse för religion”,­ hävdade en inflytelserik predikant. Andra gick ett steg längre och förklarade alkoholdrickande för en dödssynd.

Saloonen var en plats där djävulen satte klorna i folk: ”Saloonen är den mest djävulska, korrumperade institution som någonsin krälat upp ur helvetets slam”, dånade en annan.

Många läkare stödde predikanternas angrepp på alkoholen. Sprit var skulden till allt från övervikt till gikt och sinnes­sjukdom.

Vissa läkare trodde att över­driven alkoholkonsumtion kunde leda till att kroppen fattade eld i närheten av levande ljus, eller att alkohol kunde or­saka spontan självantändning. ”Och detta är bara en mild föraning om vad som väntar drinkaren i helvetet”, lät det samtidigt från en predikant.

Politikerna tvingades ge upp

Personligen var de flesta politiker dock emot ett totalt spritförbud. Det skulle bli en alldeles för stor inskränkning i amerikanernas frihet – grundpelaren i den amerikanska författningen.

Men efter hand som de organisationer som förespråkade spritförbudet blev allt starkare i början av 1900-talet vände stämningen.

Politiker, som gärna själva tog sig ett glas öl eller vin, framträdde nu offentligt och hävdade att ett spritförbud skulle göra USA till ett bättre land – och förbättra nationens ekonomi.

Om arbetarna inte söp skulle de få pengar över till andra saker – och komma till arbetet mer regelbundet. Diskussionen om spritförbudet kom snart att dominera hela debatten i landet.

Inte förrän när USA gick in i första världskriget år 1917 började tidningsrubrikerna handla om andra ämnen. Men även kriget sades ha kopplingar till alkoholen.

Många menade att drickandet i det dekadenta Europa­ var en av orsakerna till stridigheterna. Det var knappast en slump att öldrickande tyskar stred mot vinpimplande fransmän, vodkasupande ryssar och britter som drack för mycket gin, hette det.

Ett amerikanskt förbud mot alkohol skulle­ dessutom sprida sig till resten av världen när övriga länder såg vilka fördelar det förde med sig, argumenterade före­språkarna.

När första världskriget tog slut var en tydlig majoritet av amerikanerna för ett förbud, och de folkvalda politikerna bestämde sig för att följa opinionen.

Altarvin blev ett undantag under förbudstiden i USA

Den 10 oktober 1919 blev det bestämt i lag att ”ingen person får framställa, sälja, byta, transportera, importera, exportera, leverera, skänka eller inneha berusande dryckesvaror förutom sådana som är tillåtna enligt denna lag”.

Undantagen var alkohol för användning inom industrin, nattvardsvin, alkoholbaserad medi­cin, alkohol på läkarrecept, toalettren­göringsmedel, smakförstärkare, ättika och cider. Varje byggnad, fordon eller skepp där sprit såldes, tillverkades eller förvarades störde nu den allmänna ordningen.

Spriten skulle konfiskeras och lagbrytarna straffas med böter eller fängelse i upp till ett år.

Barer blev populära som aldrig förr

Det visade sig dock snart att myndig­heternas skrämselkampanj fick direkt motsatt effekt: Det blev modernt att gå ut på bar. Före år 1920 hade den skötsamma medel- och överklassen mest druckit alkohol på privata fester eller på restaurang.

Bara underklassen drack på salooner, bordeller och skumma barer. I och med förbudet blev det spännande att dricka. Med en drink i handen kunde man dessutom visa att man inte tyckte om att myndigheterna lade sig i medborgarnas privatliv.

Unga, välbärgade och politiskt medvetna män och kvinnor började därför besöka de många nyöppnade lönnkrogarna. Det blev trendigt. Andra tog snart efter och redan 1921 fanns det fler illegala barer än det funnits lagliga utskänkningsställen före förbudet.

Bara i New York öppnades 30 000 lönnkrogar – dubbelt så många som alla lagliga barer, restauranger och nattklubbar före förbudet.

Illegala barer växte fram överallt, av alla varianter och för alla samhällsskikt. De flesta lönnkrogar var bara en lager­lokal eller ett undanskymt rum på en restaurang.

Andra var rena nöjespalatsen, som New Yorks berömda Cotton Club – ett femvåningshus med många barer, antika möbler, påkostade shower och tidens bästa musiker.

Stjärnor som Duke Ellington underhöll de välbeställda­ gästerna som kunde betala 20 dollar (cirka 2 300 kronor i dagens penningvärde) i entré och nästan det dubbla för en flaska­ champagne. De populära, illegala barerna blev snart de rätta ställena att vara på när man ville­ synas eller diskutera affärer och politik.

Lönnkrogarna ägdes ofta av spritsmugglare och gangstrar som visste hur de skulle få polis och politiker att se mellan fingrarna med verksamheten; stora delar av vinsten gick till bestickning.

Såväl poliser som höga politiker var dessutom flitiga gäster på de rätta klubbarna. Därför utsattes aldrig ställen som till exempel Cotton Club för kontroller och razzior.

Förbudstiden i USA gjorde hembrännerier eftertraktade

USA upplevde ett ekonomiskt uppsving på 1920-talet och pengarna spenderades bland annat på sprit. Miljontals liter whisky smugglades in över den nära 900 mil långa gränsen mellan Kanada och USA.

Och från Karibien invaderades USA av mängder med romsmugglare som använde allt ifrån stora lastfartyg till fallfärdiga gamla skorvar för att skeppa de eftertraktade dropparna till USA. Bara en bråkdel av dem avslöjades och ännu färre greps eftersom även många tullare stod på smugglarnas avlöningslistor.

De som inte hade råd att köpa smuggelsprit tillverkade själva eller köpte andras hembrända alkohol. Myndigheterna uppskattade att USA:s cirka 110 miljoner invånare framställde inte mindre än två miljarder liter hemmagjord öl, 800 miljoner liter starkcider och 600 miljoner liter hemmagjort vin under förbudstiden – varje år.

Industriell alkohol framställdes och såldes till privatpersoner i stora mängder. Det gift som skulle tillsättas för att spriten skulle bli odrickbar kunde tas bort igen och den dåliga smaken dolde man genom att blanda spriten med juice – vilket var en av orsakerna till att cocktails blev moderna på 1920-talet.

Det var dock stor risk att det fanns giftrester kvar i spriten. Forskare uppskattar att omkring 50 000 amerikaner dog av alko­holförgiftning under förbudstiden och flera hundratusen blev blinda eller förlamade av giftig sprit.

Hembrännerier växte upp överallt och myndigheterna stod inför en hopplös uppgift. I New York ledde 7.000 gripanden för brott mot alkohollagen till bara 17 domar.

George Remus tjänade miljoner på förbudstiden i USA

Alkoholkonsumtionen tredubblades under förbudstiden och en stor del av befolkningen var involverade i såväl smuggling som försäljning av alkohol – var och en på sitt sätt.

Privatpersoner längs grän­serna­ tjänade lite extra på att hjälpa smugglarna, präster köpte plötsligt fyra–fem gånger så mycket nattvardsvin som tidigare, apotekare och läkare behövde med ens tjugo­ gånger mer alkoholbaserade mediciner.

Bara i Chicago ansökte 15 000 läkare och 57 000 butiksägare om tillstånd att sälja medicinsk alkohol. Andra tjänade bra på att sälja hushållssprit, frostskyddsvätska, jäst, maltextrakt och socker för hembränning.

De som blev riktigt rika var de som tänkte stort – personer som George Remus. Inom loppet av ett år ökade hans omsättning explosionsartat.

Remus anställde chaufförer, vakter och revisorer på löpande band. År 1922 hade han 40 armerade lastbilar för whiskytransporter, fyra distributionscentraler i hela landet och inte mindre än 3 000 anställda.

Advo­katen satte in tiotusentals dollar på sina gömda konton varje dag och han gissade själv att han tjänade 40 miljoner dollar om året. Det motsvarar astronomiska 4,7 miljarder kronor i dag. 

Mutor banade väg

George Remus framgångar blev dock även hans fall. Han blev alltför rik och berömd. Alla kände honom och alla visste hur han fick sina pengar.

Hittills hade han klarat sig genom att muta sig fram men 1924 råkade han ut för två förbuds­agenter som inte lät sig köpas. Remus förklarade senare att de två agenterna var de enda offentligt anställda han mötte som inte tog emot mutor.

År 1924 anklagades Remus och dömdes till två års fängelse. För att få ett lindrigare straff samarbetade han med åklagarmyndigheten under rättsprocessen och avslöjade detaljer kring sin omfattande verksamhet.

Remus förklarade hur hela hans imperium baserades på mutor. Till exempel kostade det honom 3 000 dollar att få köpa en ökad mängd whisky till sina apotek.

För 42 000 dollar tilläts Remus att ta så mycket konfiskerad whisky ur statens förråd som rymdes i hans lastbilar. Och för tio dollar i veckan och en flaska whisky fick han de lokala poliserna att blunda. ”Flera polismän och förbudsdetektiver arbetade för oss vid sidan av.

Varje polis hade ett par barer som han levererade till”, avslöjade Remus. Mutorna gick dock främst till statliga och lokala politiker som såg till att förbudsdetektiverna lämnade Remus i fred: ”Girigare parasiter har aldrig funnits”, hävdade han under rättegången.

Remus uppskattade att ungefär hälften av inkomsterna gick till bestickning, alltså 20 miljoner dollar per år. De olagliga penningtransaktionerna nådde ända upp till kretsen kring president Warren Harding.

När Harding valdes till president fick flera ur hans tvivelaktiga vänkrets, som kallades ”The Ohio Gang”, fina jobb inom rege­ringen och administrationen. En medlem i The Ohio Gang, Harry­ Daugherty, utnämndes till justitieminister.

En senare utredning visade att Daugherty hade lurat till sig eller tagit emot mutor på minst 33 miljoner dollar – drygt tre miljarder kronor i dagens penningvärde.

Domare följde gangster till graven

Under 1920-talet blev det fullständigt uppenbart att lagarna hade förlorat sin verkan; korruptionen var total. De flesta av de endast 150 förbudsdetektiver som skulle se till att lagen följdes saknade utbildning och den främsta meriten för tjänsten var att de stöttat en viss politisk kandidat.

Förbudsdetektiverna var i regel lågavlönade och därför var de förstås frestade att ta emot pengar­ från spritsmugglarna.

Förbudstiden blev rena smörgåsbordet för den organiserade brottsligheten som fick ett enormt inflytande. När gangsterledaren Jim Colosimo­ i maj 1920 blev det första namnkunniga offret för förbudstidens blodiga upp­görelser mellan olika ligor, bars hans kista­ av bland annat tre domare och en statlig advokat.

Nio stadsrådsmedlemmar och en delstatspolitiker följde kistan tillsammans med Colosimos närmaste medarbetare.

De spritlösa åren gav även gangsterbossen Al Capone gyllene tider. Han skaffade sig den verkliga makten i Chicago 1924 då han med hot, våld och valfusk satte repu­blikanen Joseph Klenha­ på borgmästarposten. Capone kunde nu riskfritt sköta sina ­affärer utan att polisen eller­ politikerna skulle lägga sig i.

Snart ägde han 161 illegala barer, 150 spelhålor och 22 bordeller i Chicago. Dessutom försörjde han större delen av staden med öl och sprit. För vinsten köpte han upp fabriker och buti­ker.

År 1927 ägde Capones organisation alla Chicagos tvätterier och gangstern hade monopol på mjölkförsäljningen. Hans organisation omsatte cirka 100 miljoner dollar om året; drygt 11 miljarder kronor i dagens valuta. Gangstrar som Capone var populära.

De skänkte stora summor till de fattiga och Capone låg bland annat bakom soppköken med gratismat. Brottslingarnas extravaganta livsstil och farliga leverne gjorde att de dyrkades som stjärnor av media. Dessutom tyckte vanligt folk inte att gangstrarna bröt mot lagen när de bara försökte kringgå The Volstead Act.

Inte ens de blodiga uppgörelserna om vem som skulle kontrollera alko­holmarknaden fick sympatin för den organiserade brottsligheten att avta. När sju gängmedlemmar blev brutalt nedskjutna år 1929 vände emellertid stämningarna och Al Capone förlorade det folkliga stöd han tidigare haft.

Storgangstern Al Capone gjorde miljonaffärer på spritförbudet. Han blev populär bland annat för att han anordnade gratis soppkök för de fattiga i Chicago.

Roosevelt annullerade alkoholförbudet i USA 

I takt med att gangstersamhället bredde ut sig och blev allt blodigare ökade motståndet mot spritförbudet. Både politikerna och folket insåg att konsekvensen av förbudet hade blivit det rakt motsatta mot vad man tänkt sig.

Kriminalitet och fattigdom hade inte utrotats – tvärtom. Mellan åren 1920 och 1929 anhölls en halv miljon amerikaner för att ha brutit mot alkohollagen.

Fängelserna var överfulla, tillsynsmyndigheterna under­be­mannade och väntetiden i domstolarna­ var evinnerligt lång. Tusentals dog av ­alkoholförgiftning, unga söp som aldrig förr och statskassan betalade ut miljontals dollar för att förgäves försöka upprätthålla förbudet.

Lagen var samtidigt en förlust för statskassan eftersom det inte kom in några intäkter från avgifter på alkohol.

För den nye presidenten Herbert Hoover, som var övertygad förespråkare för förbudet, blev lösningen dock att strunta i all kritik. I stället införde han strängare straff och lät bygga sex nya fängelser.

När depressionen drabbat landet efter börskraschen i oktober 1929 tvingades många lämna både hus och hem. Hoover införde inga politiska ­reformer för att bromsa den ekonomiska krisen.

I stället spenderade staten ännu större summor på att driva igenom The Volstead Act samtidigt som många arbetslösa var tvungna att tillverka sprit eller smuggla alkohol för att över­leva.

Vid presidentvalet 1932 var Herbert Hoover mer impopulär än någonsin. Han förlorade stort mot demokraten Franklin D. Roosevelt som tog hem segern i inte mindre än 46 av 48 stater.

En av Roosevelts första åtgärder som president var att presentera ett lagförslag som upphävde The Volstead Act. Förslaget antogs och den 5 december 1933 var spritförbudet upphävt. Lagändringen firades på gator och torg och bryggerier som öppnat igen delade ut gratis öl.

Totalt dracks det 150 miljoner liter öl under det första dygnet efter att förbudet upphävts. Nästa dag var det i stort sett omöjligt att få tag på en öl någonstans.

 

Den första lagligt lastade ölkärran lämnade bryggeriet. Glädjen gick inte att ta miste på ...

© Scanpix/Corbis

Förbudstiden i USA gav konsekvenser för framtiden

Sett i backspegeln var The Volstead Act rena katastrofen för USA. Våldet trappades upp och antalet mord ökade med 78 procent. Bara i Chicago begicks 850 mord relaterade till kampen om alko­holmarknaden.

Antalet dömda ökade med nära 600 procent. Dessutom fick den organiserade brottsligheten ett ­ordentligt fotfäste i alla amerikanska storstäder. Under förbudstiden lärde sig gangstrarna att organisation var A och O för att lyckas.

När förbudet upphävdes var maffian professionell och kunde i stället ägna sig åt narkotikasmuggling och infiltration av fackföreningar. Den organiserade brottsligheten hade blivit en integrerad del av det amerikanska samhället och fortsatte att vara så efter 1933.

Den största konsekvensen av förbudstiden var emellertid att amerikanernas tillit till det politiska systemet blev allvarligt skadad.

Korruptionen samt polisens och politikernas många överträdelser av lagen fick många amerikaner att förlora tilltron till demokratin och en utbredd skepsis gentemot myndigheterna bredde ut sig över nationen.

Kanske är du intresserad av...