Snön färgas röd av blod när soldaterna i general Washingtons armé pulsar fram i mörkret. Många av männen i amerikanernas illa utrustade upprorsarmé saknar kängor, så nattmarschen på annandag jul 1776 försenas av både blodblåsor och förfrusna fötter.
I brist på ordentliga skodon har rebellerna virat in fötterna i tygremsor från utslitna skjortor och gamla lakan. Smärtan är svår att stå ut med, men männen är ändå mer bekymrade över att deras krut är blött och kanske inte kommer att antända när slaget mot den brittiska kolonialmakten inleds.
”Då får ni strida med era bajonetter, pojkar”, säger en av officerarna med spelad munterhet.
Krigshjälten general Washington rider fram och tillbaka längs raden av frysande soldater. För att fienden inte ska höra talar han lågmält: ”Framåt, pojkar, framåt!”
Trötta och sjuka män faller omkull i snön, men det finns inte tid att stanna och hjälpa dem.
År 1775 utsågs George Washington (1732–1799) till befälhavare för den så kallade kontinentalarmén, amerikanernas upprorsarmé.
Amerikanernas överraskningsanfall ska enligt planen ske i skydd av mörkret, men efter hand som natten övergår till dag börjar decemberhimlen ljusna. Plötsligt stelnar Washington till. Längre fram i snöstormen ser han några beväpnade män.
Först tror han att det är fiendesoldater, men kompaniet visar sig vara ett 50-tal rebeller från Virginias milis. Dagen innan har de utkämpat en strid mot britterna utanför staden Trenton, dit Washington är på väg. Nyheten gör generalen frustrerad. Nu lär ju fienden vara beredd på ett anfall.
”Mina herrar, ni kan mycket väl ha förstört min plan!” brummar han ilsket.
Här, strax norr om Trenton, hänger amerikanernas hopp om frihet i en skör tråd. Washingtons armé saknar det mesta och varje dag är det soldater som deserterar. Nu måste generalen satsa allt på ett kort. Om angreppet misslyckas kommer amerikanernas dröm om självständighet att vara krossad.
Krigslyckan har vänt
Bara ett halvår tidigare hade general Washington tvingat ut britterna ur Boston. Med 23 000 frenetiskt kämpande rebeller hade han besegrat 9 000 av britternas vanligtvis oövervinnliga rödrockar.
Britternas rödrockar var några av 1700-talets mest slagkraftiga trupper. Infanteristerna stred genom att marschera mot fienden i långa led och skjuta salvor med sina musköter.
Amerikanerna hyllade Washington som en hjälte – men snart tystnade jublet. Britterna drog sig tillbaka till New York och inväntade förstärkningar från England. De kom i slutet av sommaren: 32 000 utvilade soldater, som omedelbart pressade tillbaka amerikanerna.
Den 27 augusti 1776 förlorade Washington slaget vid Long Island, och efter det följde nederlag på nederlag. Under hösten pressades han gradvis söderut i riktning mot upprorets högborg Philadelphia. För varje drabbning blev Washingtons män alltmer utmattade och demoraliserade.
Med tiden tog provianten och ammunitionen slut, och framför dem tornade katastrofen upp sig. På nyårsafton 1776 skulle nämligen kontrakten med de flesta av Washingtons 5 000 återstående soldater löpa ut. De var frivilliga och hade i de flesta fall skrivit under ett kontrakt för ett års tjänstgöring. Efter det hade de rätt att lämna upprorsarmén och resa hem till sina familjer.
Därför måste Washington smida en plan som skulle garantera en seger som kunde ingjuta nytt mod i hans soldater. Generalens val föll på Trenton, där britternas armé från det tyska grevskapet Hessen-Kassel övervintrade. Tyskarna hade lejts ut till den brittiska armén av lantgreve Fredrik II.
Britterna lejde hela hessiska regementen, som stred under sin egen furstes flagga.
Krigets mest avskydda soldater kom från Tyskland
De hessiska trupperna i Trenton var inte legosoldater i ordets vanliga bemärkelse. De hade lejts ut av lantgreven av Hessen-Kassel.
På 1700-talet utgjordes Tyskland av ett stort antal självständiga kungadömen, hertigdömen och grevskap. Ett av dessa, grevskapet Hessen-Kassel, hade stolta militära traditioner och soldater som var bundna av 20-åriga kontrakt.
Liksom många andra furstar tjänade lantgreve Fredrik II av Hessen-Kassel pengar på att låta sina soldater strida åt stormakter. När nordamerikanska frihetskriget bröt ut år 1775 fick han en ny uppdragsgivare i Storbritannien. Förhandlingarna gick sannolikt smidigt, eftersom Fredrik var onkel till den brittiske monarken Georg III.
I augusti 1776 anlände de första hessiska soldaterna till Amerika. De blev snart ökända för sin hårdhänta behandling av både krigsfångar och civilbefolkningen. I synnerhet deras sätt att införskaffa förnödenheter stack i ögonen. De hessiska trupperna plundrade nämligen helt sonika städerna där de passerade.
Deras brutalitet gjorde dem så beryktade att alla tysktalande legosoldater under nordamerikanska frihetskriget kom att kallas hessare, trots att de bara utgjorde hälften av de totalt 30 000 tyskarna i brittisk krigstjänst.
Förutom att höja sina truppers moral skulle anfallet skaffa Washington livsviktiga förnödenheter i form av ammunition, varma kläder och mat.
Med sina återstående 5 000 soldater skulle generalen ta sig över floden Delaware i skydd av nattens mörker. Trupperna skulle korsa vattnet på tre ställen och fånga tyskarna i en kniptångsmanöver, i vilken överraskningsmomentet var avgörande.
Det sistnämnda skulle emellertid visa sig bli svårt, eftersom området var fullt av amerikaner som stod på britternas sida.
Lojalist varnar tyskarna
En brittiskvänlig farmare lade märke till oron i Washingtons läger och red för att varna britterna. På kvällen den 25 december 1776 kom han till Trenton och gick fram till portvakterna utanför den hessiske översten Johann Ralls högkvarter.
Tyskarnas befälhavare fick inte störas, meddelade vakterna. Dessutom var det så kallt att översten inte trodde att amerikanerna skulle våga sig ut i vintervädret.
”Inte en enda kvinna och inte ett enda barn gick säkert för deras hänsynslösa ondska.” Kvinna från New Jersey, om de tyska soldaterna
Julen 1776 markerade floden Delaware gränsen mellan brittiskkontrollerat område och de amerikanska rebellerna. Washington hade konfiskerat alla båtar när han evakuerade sin armé, så britterna kunde inte ta sig över.
Britternas numerärt överlägsna armé låg nu därför i vinterkvarter, utspridda längs den drygt tio mil långa frontlinjen i New Jersey, medan de tyska legosoldaterna bevakade ett område längs floden.
Överste Ralls soldater fick själva skaffa sig förnödenheter, vilket de gjorde genom att plundra Trenton och bönder i upplandet. Det gick även rykten om våldtäkter.
”Inte ett enda hus, inte ett enda hem, inte en enda kvinna och inte ett enda barn gick säkert för deras hänsynslösa ondska”, berättade en amerikansk husmor senare.
Medan den brittiskvänlige farmaren stod ute i kylan och bad att få tala med Rall satt den hessiske översten inne i värmen, helt försjunken i ett parti schack.
Endast hälften av general Washingtons trupper kom fram
På 1700-talet upphörde krigföring i regel på vintern, men George Washington bestämde sig för att försöka överraska fienden mitt i en snöstorm.
Washington korsar floden
Bakom två öar gömde amerikanerna ett stort antal roddbåtar, så att fienden inte såg dem från andra sidan floden. I skydd av natten förde general Washington 2 400 man och 18 kanoner över den iskalla Delawarefloden.
Amerikanerna delar upp sig
I beckmörkret marscherade upprorsarmén mot Trenton. Strax norr om staden delade amerikanerna upp sig i två grupper för att kunna anfalla från två håll. Tanken var att mörkret skulle dölja framryckningen, men soluppgången närmade sig. I stället blev en snöstorm amerikanernas räddning.
Hjälpen kom aldrig
Längre söderut skulle egentligen ytterligare amerikanska trupper ha anfallit, men de lyckades inte korsa Delaware. Flodens ström hade skapat ett oframkomligt landskap av packis.
Fienden överraskas
I Trenton hade överste Rall befäl över 1 500 rutinerade soldater. Han lät inte anlägga några försvarsverk, eftersom han inte räknade med något annat än enstaka nålsticksanfall från lokala miliser. När Washingtons trupper rullade in kanoner på gatorna kunde därför tyskarna inte göra något.
Överste Rall märkte knappt att en menig soldat kom in med en lapp från farmaren. Lappen var skriven på engelska och Rall talade bara tyska, så han vek ihop den, stoppade den i innerfickan och riktade återigen uppmärksamheten mot schackbrädet.
Isflak äventyrar överfarten
Ungefär samtidigt gav George Washington order om att bryta upp från lägret. Amerikanerna tog sina ryggsäckar, vapen och ammunition.
Ett hundratal hästar drog arméns 18 kanoner genom snön och bar officerarna, medan Washingtons 2 400 meniga soldater tillryggalade de åtta kilometerna till floden på sina förfrusna fötter. Resten av armén skulle andra officerare leda till Trenton längs en sydligare väg.
Kylan och de dåliga vägarna gjorde dock att marschen mot Delaware tog längre tid än beräknat. Inte heller överfarten över floden gick lika enkelt som man trott. Soldaterna behövde packas samman i roddbåtar och pråmar, och ombordstigningen visade sig vara tidskrävande.
Väl ute på floden tog sig de små båtarna bara sakta fram, för hela tiden måste isflak hållas borta med båtshakar och långa käppar.
Stora isblock flöt i Delaware när Washington och hans män korsade floden mitt i natten.
Vid flera tillfällen höll båtar på att kantra, men endast två män föll över bord, och de räddades båda två innan de drunknade. Den starka strömmen gjorde att båtarnas roddare tvingades kämpa hårt för att ta sig över.
När hälften av soldaterna hade tagit sig i land på New Jersey-sidan satte sig Washington själv i en båt. Generalen hade redan drabbats av tvivel, för om tyskarna hade upptäckt dem skulle de i just detta ögonblick enkelt kunna besegra hans illa rustade armé.
Trots att floden vid färjeplatsen bara är 150 meter bred tog det armén nästan tio timmar att korsa den. Pråmarna var nämligen små och hade bara plats för ett fåtal hästar och en kanon i taget. Därför tvingades man ro många gånger fram och tillbaka för att få över alla soldaterna.
När Washingtons armé omsider var redo för avmarsch delades styrkan upp i två grupper. Nu väntade en 16 kilometer lång ilmarsch genom en snöstorm innan armén kunde anfalla Trenton från väst och nordväst.
Strax norr om staden stötte Washington på de 50 amerikanska soldaterna från Virginia, som han befarade hade satt fienden i högsta beredskap.
Första delen av nordamerikanska frihetskriget utkämpades på kontinentens nordöstra del. Först senare, när britterna gick till angrepp, drogs kolonierna i söder in.
Depescher från resten av hans armé lät inte heller upplyftande. På två platser söder om Trenton skulle den andra hälften av Washingtons armé korsa floden och rycka fram mot staden, men båda enheterna meddelade att de hade stora svårigheter att ta sig över Delaware, som där var bredare och full av packis. Washington beslutade ändå att marschera vidare mot Trenton med sina 2 400 soldater.
Blodbad på gatorna
Efter fyra timmars marsch genom snön kom amerikanerna fram till Trentons norra utkant. Ett mindre hus utgjorde tyskarnas förpost. Där satt 18 hessiska soldater och värmde sig vid eldstaden.
När en av dem vågade sig ut i snön fick han se hundratals gestalter.
”Fienden! Fienden! Kom ut! Kom ut!” vrålade han.
Amerikanerna bekämpade snabbt förposten och fortsatte mot stadens centrum, där 1 500 tyskar höll till i en kasern som britterna låtit uppföra 20 år tidigare.
Washington red längst fram och svingade sin sabel. Flera mindre drabbningar försenade framryckningen något, men tyskarna tvingades hela tiden retirera.
Johann Rall var en rutinerad officer. Den 50-årige översten hade stridit för den ryska kejsarinnan Katarina den stora, jagat upproriska skottar och deltagit i britternas krig mot Frankrike i Nordamerika.
En tysk soldat bultade på dörren till Johann Ralls högkvarter. I all hast tog översten plats i sadeln för att leda sina trupper. Han gav order om att barrikader skulle uppföras mellan husen mitt i staden, men amerikanerna rullade sina fältkanoner på plats och spred död på gatorna.
Staden genljöd av order på engelska och tyska samt klagorop från sårade och döende män. Överste Rall försökte samla sina trupper till ett motanfall, men han träffades av två kulor i sidan och föll av sin häst. Efter bara en timmes strid fick åsynen av den allvarligt sårade befälhavaren tyskarna att kapitulera.
Tjugotvå tyska soldater låg döda i snön och 83 var sårade, medan striderna inte hade kostat amerikanerna mer än fem sårade. Washington var jublande glad.
”Detta är en stor dag för vårt land!” utbrast generalen medan han lyckönskade sina officerare.
Omkring 900 tyskar togs till fånga och deras vapen och vinterkläder fördelades bland amerikanerna. Samma natt dog den schackintresserade Rall av sina skottskador.
I tre veckor belägrade amerikanska och franska trupper Yorktown i Virginia, där 9 000 britter höll stånd. Till slut stormades stadens skansar.
Segern vid Trenton blev krigets vändpunkt
Rent militärt var slaget om Trenton egentligen för litet för att påverka frihetskriget, men trots det förändrade Washingtons seger allt.
Bara en vecka efter amerikanernas triumf över de hessiska trupperna i Trenton följde britternas motanfall. Washington slog emellertid tillbaka dem och marscherade sedan mot Princeton, 16 kilometer längre norrut. Där besegrade han en armé bestående av 1 400 brittiska rödrockar.
Nyheten om triumferna i Trenton och Princeton gav de amerikanska rebellerna nytt hopp. Britterna framstod inte längre som oövervinnliga. Återigen vågade förmögna affärsmän i de 13 upprorskolonierna ge Washington sitt stöd i stället för att hålla inne med sina pengar av rädsla för brittiska repressalier efter upproret.
Även stormakten Frankrike, Storbritanniens ärkefiende, konstaterade att amerikanerna såg ut att lyckas med sitt uppror. Sommaren 1777 skickades därför en grupp franska officerare till Amerika för att utbilda rebellerna.
Året efter följde en slagkraftig fransk flotta och så en 12 000 man stark armé. Striderna böljade fram och tillbaka till år 1781, då den fransk-amerikanska armén efter krigets största slag intog hamnstaden Yorktown i Virginia.
Två år senare tvingades Storbritannien acceptera USA:s självständighet och undertecknade det så kallade Parisavtalet.
Washington stannade kvar i Trenton. Ett par dagar efter triumfen samlade han sina trupper, som fortfarande firade segern. Generalen riskerade att förlora hälften av sina män vid nyår, då deras kontrakt löpte ut. Därför talade han nu till dem: ”Mina modiga vänner, ni har gjort allt jag bad er om och mer än man rimligen kan förvänta sig. Men det är ert land som står på spel, era hustrur, era hem och allt det ni håller kärt.”
Flera hundra män trädde då fram, och under de följande dagarna bestämde sig totalt 3 000 av soldaterna för att stanna kvar i armén. Än viktigare var dock att nyheten om segern vid Trenton spred sig till resten av de 13 upprorskolonierna. En kort tid senare anmälde sig tusentals fler för att strida för självständigheten.