1620: Puritaner drömmer om ett samhälle utan nöjen
Sensommaren 1620 lämnade fartyget Mayflower Plymouth i England. Det styrde kosan mot Amerika, och ombord fanns 102 emigranter.
Av dessa var 41 puritaner, en utbrytargrupp från den anglikanska (engelska) kyrkan.
Puritanerna förespråkade en enkel livsstil utan till exempel julfirande, och tog avstånd från världsliga nöjen som dans, kortspel och teaterbesök.
Puritanerna hade förgäves försökt förändra den anglikanska kyrkan inifrån, och en del av dem såg inget annan utväg än att utvandra.
Efter 66 dagar kastade Mayflower ankar vid den nordamerikanska ostkusten.
Nybyggarna kallade platsen New England. Skapandet av det nya samhället kunde börja.
John Winthrop växte upp i en rik, landägande familj i England.
1630: Utvandringen får vind i seglen
Under våren 1630 stävade elva fartyg mot Amerika med upp till tusen passagerare ombord – de flesta av dem puritaner.
Den stora gruppen leddes av advokaten John Winthrop, och målet för resan var en nybyggarbosättning i närheten av det som i dag är Boston.
Kolonin hade anlagts 1629 av det puritanska Massachusetts Bay Company.
Ett avtal med den brittiske kungen Karl I (1600–1649) gav bosättningen självstyre, och invånarna fick ensamrätt att kolonisera den amerikanska ostkusten.
John Winthrop blev bebyggelsens förste guvernör, och under hans ledning växte befolkningen – på 1640-talet översteg antalet invånare i kolonin 20000.
De följande åren kom även andra europeiska religiösa minoriteter – bland annat kväkare, presbyterianer och kalvinister – i puritanernas kölvatten.
Liksom puritanerna lade de vikt vid en mer gudfruktig livsstil.
USA:s infödda befolkning kunde under 1800-talet inte få medborgarskap.
1790: Urinvånarna får inte bli amerikaner
Efter en känsloladdad debatt godkände den amerikanska kongressen 1790 en lag som slog fast vem som kunde bli amerikansk medborgare.
Lagen hette officiellt ”The Naturalization Act”, men kallades i folkmun ”nationalitetslagen”.
Enligt lagen kunde medborgarskap erhållas av vem som helst som kom utifrån, var vit och fri, om hen hade vistats i Amerika i minst två år.
Barn till personer som erhållit amerikanskt medborgarskap blev automatiskt amerikanska medborgare.
I praktiken innebar lagen att landets urbefolkning samt andra icke-vita folkslag och slavar aldrig kunde bli medborgare.
Lagen gjorde det mer attraktivt för förtryckta och fattiga européer att utvandra till Amerika.
Från 1790 till 1820 kom uppskattningsvis cirka 60000 nybyggare per årtionde.
Lagen gällde, med små justeringar, ända till 1922.
Potatispest satte fart på utvandringen från Irland till USA.
1845: Potatispest leder till svältkatastrof
På 1800-talet hade potatisen, som kommit från Sydamerika, blivit det viktigaste livsmedlet i Irland.
Skörden slog emellertid fel åren 1845–1847, eftersom potatisplantorna angreps av en svamp, som fick dem att ruttna.
Resultatet blev att Irland drabbades av hungersnöd.
Experter bedömer att omkring en miljon irländare dog av svält, och att lika många emigrerade.
De allra flesta reste till USA och slog sig ner på landets ostkust. Där lyckades irländarna få stort politiskt inflytande i flera städer.
Irländarna var dock inte omtyckta – dels för att de var katoliker, dels för att de betraktades som opålitliga. I många jobbannonser stod det därför:
”Hjälp sökes. Inga irländare behöver ansöka.”
Ryktet om guld fick tusentals människor från hela världen att söka lyckan i Kalifornien.
1848: Gyllene klimpar utlöser guldfeber
”Vart du än vänder dig finns det guld, som du kan fylla dina händer med”.
Orden kommer från en svensk utvandrare och guldgrävare i Kalifornien.
Guldfebern – ”The Gold Rush” – fick många européer att resa över Atlanten och söka sig till Kalifornien.
Guldfebern inleddes, när snickaren James W. Marshall den 24 januari 1848 gick ut för att inspektera några kanaler, som ledde vatten till hans arbetsgivares sågverk i byn Coloma.
Under arbetet lade han märke till något som glittrade på kanalens botten – guld!
På några år strömmade mer än 300000 människor till Kalifornien, men ytterst få blev rika.
The Homestead Act ledde till att många infödda stammar miste sin mark till vita nybyggare.
1862: Gratis jord lockar nybyggare
Med lagen The Homestead Act 1862 fick både amerikanska medborgare och invandrare rätt att få 160 acres (65 hektar) gratis mark av staten.
Jordlösa européer kunde nu i Amerika få den jord som de alltid hade drömt om.
Stannade de kvar i Europa skulle denna dröm för de flestas vidkommande aldrig gå i uppfyllelse.
Det enda de behövde betala var en avgift för utfärdandet av en lagfart för marken.
Den amerikanska staten krävde endast att den nye ägaren skulle bosätta sig på marken och odla den i minst fem år.
De följande åren utvandrade hundratusentals människor till USA.
År 1870 var mer än tjugo procent av invånarna i flera amerikanska delstater och territorier första generationens invandrare.
Under 1870-talet bosatte många kineser sig i så kallade China Towns.
1882: Flitiga kineser skrämmer amerikanerna
Med början under 1850-talet och fram till slutet av 1870-talet kom flera hundratusen kineser till USA på flykt från svält och fattigdom i hemlandet.
Kineserna fick arbete inom många områden – bland annat vid anläggandet av järnvägar och som egenföretagare.
Amerikanerna ogillade de flitiga konkurrenterna, och under 1870-talet utsattes allt fler kineser för rasism.
Den 6 maj 1882 undertecknade president Chester A. Arthur (1829–1886) lagen Chinese Exclusion Act, som stängde USA för kinesisk invandring i tio år.
Lagen förlängdes 1893 och på nytt 1902.
Runt 80 procent av invandringen till USA kom under 1880-talet genom New York.
1892: Ellis Island tar emot emigranter
Under 1880-talet kom upp till 500000 invandrare per år till New Yorks hamn. Myndigheterna hade svårt att registrera de många nyanlända, och ett stort antal utnyttjades och lurades på pengar.
Många krävdes på pengar för att få sitt inresetillstånd – och kvinnor pressades att betala med sexuella tjänster.
Lösningen blev att etablera en mottagningsstation på Ellis Island några minuters båtfärd från Manhattan.
Alla immigrantskepp skulle lägga till där. Efter kontroll av bland annat läkare avgjorde myndigheterna om invandrarna kunde godkännas.
De flesta kom in – endast en till två procent avvisades.