Eleanor Roosevelt: Rebellisk första dam vägrade att vara galjonsfigur

Den 6 mars 1933 höll Eleanor Roosevelt en presskonferens i Vita huset.

Ingen annan presidentfru hade gjort det före henne. Normalt sett var presskonferenser endast för män. Så Eleanors inbjudan var riktad enbart till kvinnliga journalister.

Det var detta mod att gå sin egen väg, utmana normerna och kämpa för sina hjärtefrågor som gjorde Eleanor Roosevelt till en av de mest inflytelserika kvinnorna i USA:s historia.

Eleanor Roosevelt föddes 1884 som första barn till Anna Hall och Elliot Roosevelt, yngre bror till Theodore Roosevelt, som var USA:s president 1901–1909.

Trots att Eleanor växte upp i en relativt välbärgad familj med starka band till den amerikanska politikens innersta krets hade hon en tuff barndom.

Hennes mor dog av difteri vid 29 års ålder, när Eleanor bara var åtta år gammal. Två år senare dog hennes far av alkoholism vid 34 års ålder.

Föräldralösa Eleanor Roosevelt flyttade in hos sin mormor innan hon 1899 skickades till internatskolan Allenswood i England. Den vistelsen förändrade hennes liv.

Från att ha varit ett tillbakadragen och nästan kroniskt ängsligt barn fick hon självförtroende och aptit på livet.

Denna förvandling berodde till stor del på den inspiration hon fick av skolans rektor, Marie Souvestre, som var feminist och politiskt progressiv.

Eleanor blev Marie Souvestres favoritelev och efter tre år på Allenwood Boarding School återvände Eleanor Roosevelt till USA som en ung kvinna med en brinnande önskan att göra skillnad i samhället.

När Eleanor var 18 år gammal inledde hon ett förhållande med sin avlägsna släkting Franklin Delano Roosevelt.

De gifte sig 1905 och fick sammanlagt sex barn, varav fem överlevde till vuxen ålder.

I augusti 1921 drabbades Franklin D. Roosevelt av polio, vilket gjorde honom förlamad från midjan och nedåt.

Men Eleanor Roosevelt uppmuntrade sin man att fullfölja sina politiska ambitioner trots sitt funktionshinder, och det visade sig vara en bra idé.

År 1928 valdes Franklin D. Roosevelt till guvernör i New York och fyra år senare vann han presidentvalet.

När Franklin och Eleanor Roosevelt flyttade in i Vita huset 1933 befann sig USA mitt i den värsta ekonomiska krisen i historien, utlöst av börskraschen 1929.

Arbetslösheten låg på historiska 25 procent, två miljoner människor var hemlösa och statsskulden uppgick till 22 miljarder dollar (506 miljarder dollar i dagens penningvärde).

Den ekonomiska återhämtningen kom från Franklin D. Roosevelt i form av New Deal-politiken – ett samlingsnamn för en rad regeringsprogram som genomfördes mellan 1933 och 1939.

Under New Deal lobbade Eleanor Roosevelt framgångsrikt för att inkludera kvinnor och etniska minoriteter på arbetsmarknaden genom olika sysselsättningsprojekt som National Youth Administration (NYA).

Eleanor Roosevelts politiska inflytande slutade inte med New Deal-programmet.

Eftersom Franklin D. Roosevelt var rullstolsbunden skickade han runt sin First Lady i USA som ersättare:

”Jag vill att du ska vara mina ögon och ben. Prata med folket och berätta vad de tycker”, bad presidenten sin fru.

Det var precis vad Eleanor Roosevelt gjorde – hon talade med människor, lyssnade på deras problem och förde en outtröttlig kamp för att se till att deras situation togs på allvar innanför Vita husets väggar.

Eleanor Roosevelt talade ofta till det amerikanska folket i radio, vid offentliga framträdanden och som tidningskrönikör.

Hennes ambition var att minska klyftan mellan ”vanliga amerikaner” och presidenten, men också att lyfta fram sina egna hjärtefrågor om jämställdhet, social ojämlikhet och medborgarrättsrörelsen.

På 1930-talet förvägrades den svarta befolkningen i USA fortfarande grundläggande rättigheter som jobb och rösträtt.

Eleanor Roosevelt anslöt sig 1934 till medborgarrättsrörelsen NAACP. Där arbetade hon nära tillsammans med dess ledare Walter White för att få kongressen att anta en lag mot lynchningar.

Lagen antogs aldrig, delvis på grund av att Franklin D. Roosevelt inte stöttade sin fru i denna fråga. Han var rädd för att stöta sig med vita väljare.

Först 2022 antog den amerikanska kongressen en lag mot lynchning, efter att ha röstat ner den 240 gånger sedan 1900.

Presidenthustruns kamp för svartas rättigheter gav henne dock också segrar – till exempel när den svarta operasångerskan Marian Anderson 1939 nekades tillstånd att uppträda i Constitution Hall i Washington.

Eleanor Roosevelt tog sig an frågan med liv och lust och uppmärksammade pressen på den inställda konserten. Genom ihärdigt arbete bakom kulisserna lyckades presidenthustrun få konserten flyttad till det offentliga utomhusområdet vid Lincoln Memorial.

Konserten hölls på påskdagen 1939 och lockade 75 000 människor, både svarta och vita. Det var det första offentliga evenemanget i USA som inte var rassegregerat.

Det var dock inte alla som välkomnade presidentfruns progressiva världsåskådning.

FBI-chefen J. Edgar Hoover misstänkte henne för att vara kommunist på grund av hennes sociala engagemang.

År 1965 var Hoovers akt om den före detta presidentfrun 3 500 sidor lång, och 1943 avlyssnade FBI i hemlighet ett samtal mellan Eleanor Roosevelt och den politiske aktivisten (och senare Pulitzerprisvinnande författaren) Joseph P. Lash.

Vid ett tillfälle 1958 skulle Eleanor Roosevelt tala vid ett fredligt medborgarrättsmöte vid Highlander Folk School i Monteagle i delstaten Tennessee.

Inför evenemanget erbjöd den högerextrema organisationen Ku Klux Klan](https://www.washingtonpost.com/archive/lifestyle/1996/03/11/in-eleanor-roosevelts-orbit/bd049a2e-cd93-44ee-a885-ad1538965cbd/ {"target":"_ blank"}) en belöning på 25 000 dollar för den KKK-medlem som kunde kidnappa Eleanor Roosevelt. Lyckligtvis förverkligades planen aldrig.

Eleanor Roosevelt hade dock få fiender bland den amerikanska allmänheten, och hennes anseende ökade bara ytterligare efter den japanska bombningen av Pearl Harbor den 7 december 1941, som kastade USA in i andra världskriget.

Den kvällen inledde hon det radioprogram hon höll en gång i veckan med orden:

"I kväll talar jag till er i ett mycket allvarligt historiskt ögonblick. (...) Men vad som än krävs av oss är jag övertygad om att vi kan göra det. Vi är det fria och oövervinnerliga folket i Amerikas förenta stater".

Nästa dag förklarade Franklin D. Roosevelt krig mot Japan, och kort därefter förklarade Hitler krig mot Förenta staterna.

Presidentparets fyra söner deltog alla i kriget, och under åren som följde besökte Eleanor Roosevelt varje amerikanskt fältsjukhus i Stilla havet.

Den 12 april 1945, bara några månader före andra världskrigets slut, dog Franklin D. Roosevelt. Han efterträddes av vicepresident Harry S. Truman.

Efter tolv år i Vita huset var Eleanor Roosevelt, nu 61 år gammal, tvungen att leta efter en ny adress.

Hennes politiska arbete för att skapa en mer rättvis och socialt jämlik värld fortsatte dock med oförminskad styrka.

År 1946 utsåg Harry S. Truman den tidigare presidentfrun till USA:s delegat till FN:s första generalförsamling.

Som chef för kommissionen för mänskliga rättigheter var Eleanor Roosevelt en av de drivande krafterna bakom utarbetandet av FN allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs den 10 december 1948.

Den första – och viktigaste – punkten i det historiska dokumentet var ett eko av de politiska ideal som Eleanor Roosevelt hade kämpat för att förverkliga i hela sitt liv:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Eleanor Roosevelt dog av tuberkulos den 7 november 1962 i sitt hem i New York City. Hon var 78 år gammal.

Hennes eftermäle som landets mest anmärkningsvärda och kanske mest älskade presidentfru lever vidare.

Sedan 1982 har 242 amerikanska historiker och statsvetare vid fem olika tillfällen rangordnat USA:s First Ladies utifrån ett antal kriterier, bland annat mod, integritet, deras inverkan på landet och deras prestationer.

Eleanor Roosevelt har toppat listan varje gång.