Boston brinner

Elden förtärde Boston på ett dygn

I flera år har Boston skurit ner på sin brandbekämpning, medan husen blir allt högre och står allt trängre. När infernot bryter ut 1872 är brandlarmen låsta, brandposterna rostiga, och hästarna döda.

I flera år har Boston skurit ner på sin brandbekämpning, medan husen blir allt högre och står allt trängre. När infernot bryter ut 1872 är brandlarmen låsta, brandposterna rostiga, och hästarna döda.

Artokoloro/Imageselect & Boston Public Library, Print Department

Den 44-årige brandchefen John Damrell befinner sig i sitt hem i Beacon Hill, ett av de äldsta kvarteren i den amerikanska storstaden Boston. Klockan 19.24 hör han rådhusklockorna slå fem slag. Efter en kort paus hörs ytterligare två slag.

Damrell känner igen signalen. Han rycker åt sig sin brandhjälm och rusar ut ur huset.

När han några minuter senare kommer fram till platsen där det brinner ser han hur ett femvåningshus håller på att förtäras av ett eldhav. Byggnaden är inte mer än sex år gammal och ett av de många nya byggen som skjutit upp i Bostons affärsdistrikt de senaste årtiondena. Brandchefen har tidigare kallat dessa byggnader för ”förhöjda sågverk” eftersom de har trätak och utgör stora brandfaror.

Nu ser han bråte och trä regna ner på gatan, där en grupp brandmän utkämpar en omöjlig kamp mot elden. Värmen är så kraftig att vattnet från brandslangarna förångas i samma ögonblick som det når elden.

Boston brinner brandmän

Bostons brandmän kämpade hårt, men de var på tok för få för att rå på branden.

© Imageselect

Ungefär tio minuter senare börjar branden sprida sig till grannbyggnaderna. Det blir så hett på gatan att brandmännen är tvungna att ta skydd bakom sköldar och i diken. Klockan 19.45 kollapsar femvåningshuset i en kaskad av rök och gnistor.

Det är lördagen den 9 november 1872 – inte mer än ett år efter att stora delar av Chicago brann ner till grunden i en av de värsta eldsvådorna i USA:s historia. Medan Damrell ser lågorna äta sig genom Bostons affärskvarter med en omättlig aptit, tänker han att det är bara en fråga om timmar, innan hans älskade hemstad kommer att gå samma öde till mötes.

John Damrell brandman i Boston

John Damrell anmälde sig vid 17 års ålder som frivillig brandman – och hela sitt liv arbetade han för Bostons brandsäkerhet.

© Frank Leslie’s Illustrated Newspaper

Hästinfluensa ställde till det

Med 25 års erfarenhet som brandman och fyra år som brandchef i Boston hade John Damrell hunnit se det mesta, men inget hade kunnat förbereda honom på den förödelse som mötte honom, när han besökte Chicago ett par veckor efter den stora branden.

Under två fasansfulla dygn – från den 8 till den 10 oktober 1871 – hade en tredjedel av storstaden brunnit ner till grunden. Omkring 17 500 byggnader gick upp i rök, 300 invånare omkom, och nästan 100 000 personer blev hemlösa. Skadorna och de ekonomiska förlusterna uppgick till 220 miljoner dollar – motsvarande drygt 40 miljarder kronor i dagens penningvärde.

”Branden i Chicago saknar enligt min bedömning motstycke i världshistorien”, berättade Damrell för Bostons stadsfullmäktige den 28 oktober 1871. Han hoppades innerligt att tragedin i Chicago skulle få politikerna att inse att de var tvungna att agera.

”Om en brand bryter ut här, och vår vattenförsörjning inte är i bättre skick, så tror jag inte att någon kan stoppa den – varken Gud eller någon människa.” Brandchefen John Damrell till stadens politiker.

Under de föregående 50 åren hade Boston upplevt rena befolkningsexplosionen. Antalet invånare hade ökat med mer än 800 procent sedan John Damrell föddes 1828, och med 250 000 invånare var staden den sjunde största i USA. Damrell hade med egna ögon fått uppleva förvandlingen från hamnstad till industrimetropol, men brandsäkerheten hade inte hängt med.

Gatorna var smala och vattentrycket uselt på grund av alldeles för gamla vattenledningar. Det fanns alldeles för få brandposter, och stadens brandkår hade på tok för få vagnar. År efter år försökte Damrell uppmärksamma politikerna på stadens bristfälliga beredskap, men de ansåg att han överdrev problemen.

Politikerna i Boston gjorde en dygd av att spara in på alla utgifter – och många av dem betraktade dessutom Damrell som en skojare, som ville slösa bort medborgarnas pengar på meningslösa förbättringar.

John Damrell visade även runt stadens tjänstemän i Bostons brandfarligaste område, affärsdistriktet, och sa:

”Om en brand bryter ut här, och vår vattenförsörjning inte är i bättre skick, så tror jag inte att någon kan stoppa den – varken Gud eller någon människa.”

Det tjänade inget till. Inte ens branden i Chicago skrämde lokalpolitikerna, för Chicago var ju en trångbodd arbetarstad. Boston betraktades som de intellektuellas högborg på grund av universiteten i området.

Hösten 1872 stod John Damrell inför ännu en utmaning: Hästinfluensan spred sig genom USA och gjorde att de oumbärliga dragdjuren inte kunde arbeta. Det var hästar som drog de totalt 21 brandsprutor som Damrell och hans personal förfogade över. Utan dem skulle brandmännen själva behöva dra de tunga vagnarna till eldsvådorna.

Den 28 oktober 1872 fick Damrell emellertid 500 frivilliga som kunde hjälpa till att dra brandsprutorna vid utryckningar. Brandväsendet befann sig emellertid i ett uselt skick – och snart skulle brandmännen ställas inför den värsta katastrofen i Bostons historia.

Brandsläckare i Boston

På 1700-talet skulle alla hus i Boston ha två brandhinkar stående, så att de boende skulle kunna hjälpa till att släcka bränder i närområdet.

© Boston Globe/Getty Images

Boston brann hela tiden

Branden i Boston 1872 var inte första gången huvudstaden i den amerikanska delstaten Massachusetts upplevde eldens destruktiva krafter.

Boston grundades 1630, och redan samma år drabbades staden av sin första brand, efter att en invånare valt att bygga sin skorsten av trä. Under resten av 1600-talet inträffade flera stora bränder, i regel på grund av att husen stod så tätt. År 1711 rasade den första branden som fick namnet ”den stora branden i Boston”. Då miste staden bland annat sitt första rådhus, och året därpå bildades så kallade bucket brigades (hinkbrigader), som var redo att rycka in och släcka bränder med hinkar.

Den dittills värsta branden i de amerikanska kolonierna inträffade 1760 i Boston. Elden förstörde 350 byggnader och gjorde mer än tusen personer hemlösa. Förödelsen fick politikerna att stifta ett antal lagar, som förbättrade brandsäkerheten avsevärt – bland annat skulle alla byggnader i det eldhärjade området återuppföras i tegel eller sten i stället för trä.

Åtgärderna hade effekt, men med tiden började man tumma på säkerheten. Stadens ledning tillät till exempel flervåningshus med trätak, vilket 1872 skulle visa sig bli ödesdigert.

Lågt vattentryck gav problem

Allt var lugnt i Bostons affärsdistrikt tidigt på kvällen den 9 november 1872. Handlare och fabriksägare bommade igen inför vilodagen, och de många tusen arbetarna kunde stämpla ut efter en krävande arbetsdag. Som vanligt varvade de ner med öl och gin på de lokala utskänkningsställena.

På brandstationen Engine House 7 i södra delen av distriktet sa brandmannen Daniel Marden till sin kollega:

”Det ser ut att bli en lugn kväll.”

Han misstog sig å det gruvligaste.

Omkring klockan sju på kvällen bröt en brand ut i källaren under ett femvåningshus på Summer Street. Fastigheten hyste flera klädes- och tygbutiker, och de sista anställda hade precis gått för dagen, när lågorna via hisschakten började sprida sig till de övre våningarna.

Några gator bort hörde polismannen John M. Page människor ropa ”Det brinner, det brinner!”, och när han kom fram till byggnaden var den insvept i rök och eld. Han rusade bort till närmaste brandlarmsbox, slet upp sin nyckel, låste upp boxen och utlöste larmet.

När signalen från brandlarmsbox 52 nådde Bostons rådhus, som fungerade som stadens larmcentral, ringde man genast i rådhusets klockor. Först fem slag och efter en kort paus ytterligare två slag för att meddela brandkåren att en eldsvåda brutit ut vid box nummer 52.

Brandmännen var emellertid tvungna att dra sin tre ton tunga brandspruta för hand, och när de väl kom fram hade branden rasat i över en halvtimme. Elden höll redan på att sprida sig till andra byggnader i det tätbebyggda området. Brandslangen kopplades till en brandpost, men vattentrycket var så lågt att strålen inte nådde byggnadens tak, där elden var som kraftigast.

Hus brinner i Boston

Medan husen stod i lågor försökte Bostons invånare rädda vad de kunde genom att kasta ut sina ägodelar från fönstren.

© ClassicStock/Imageselect

Elden fick hus att smälta

Strax därefter efter anlände John Damrell och beordrade dem att koncentrera sig på att släcka bränderna i grannhusen för att hindra ytterligare spridning. Det stod dock snabbt klart att det var en kamp som de inte kunde vinna. Damrell hade aldrig sett en brand röra sig så snabbt.

Gnistor hoppade från en byggnad till nästa som en svärm hungriga gräshoppor. Brandmännen ropade till människor att de skulle lämna byggnaderna, och tio minuter senare hade de kollapsat.

Klockan 20.00 ringde larmet från Bostons rådhus för tredje gången, vilket innebar att samtliga 459 brandmän i staden skulle infinna sig vid branden.

Boston brinner affisch

Hela USA engagerades i den förödande branden i Boston, som det skrevs sånger, dikter och böcker om.

© Transcendental Graphics/Getty Images

Thomas Leighton Jenks, som satt i Bostons styrande råd, kom också till branden. Med ett nervöst skratt sa han till Damrell:

”Det är ingen liten brasa vi har här, kapten!”

Brandchefen var inte på humör för lustigheter och svarade korthugget:

”Nej, och staden är dödsdömd, för jag har inte män nog för att stoppa den.”

Jenks blev chockad:

”Menar du det?”

”Ja, och jag vet vad jag talar om!” ropade Damrell.

Jenks beordrades att bege sig till telegrafstationen och skicka bud efter brandkårerna i alla städer inom 80 kilometers radie. Om Boston skulle överleva var alla som kunde tvungna att komma till undsättning.

Ruin från brand i Boston

De enorma temperaturer som elden uppnådde gjorde att endast några tegelstenar var allt som var kvar av en del byggnader

© Boston Public Library, Print Department

Vid midnatt stod det mesta av Summer Street i brand. Precis som Damrell hade fruktat innebar bristen på brandposter att elden på flera platser fick fritt spelrum. På några timmar hade branden spridit sig flera hundra meter åt nordväst. I ett hyreshus på Purchase Street kastade de boende desperat ut sina ägodelar från fönstren för att rädda dem från lågorna.

Damrell beordrade sina män att gå in i byggnaden och evakuera de boende. Därefter sprang han till områdets högsta byggnad, sparkade in dörren och rusade upp på taket för att skapa sig en bild av eldens omfattning. Han såg att den närmade sig huvudgatan Franklin Street i hjärtat av affärsdistriktet.

Damrell skickade dit all sin personal i hopp om att männen – med hjälp av gatans många tegelhus – skulle kunna stoppa elden. Men det var omöjligt. Värmeutvecklingen var så kraftig att lågorna förtärde allting som de kom i kontakt med.

När poeten Oliver Wendell Holmes såg branden utplåna gatan, utbrast han:

”Elden löste upp de stora byggnaderna, som såg ut att smälta bort i lågorna.”

Hästinfluensa, lågt vattentryck och låsta larmboxar bidrog till att ge branden i Boston optimala förutsättningar för att sprida sig.

Släckning av brand i Boston
© Boston Public Library, Print Department & Shutterstock

Vattnet nådde inte taket

Vattenledningarna under Boston var gamla, underdimensionerade och dåligt underhållna De kunde inte leverera det tryck som brandsprutorna behövde för att kunna nå byggnadernas högsta våningar.

Boston brinner brandposter
© Boston Public Library, Print Department

Brandposterna hade rostat

Bostons sammanlagt 2 606 brandposter var rostiga – och de allra flesta av en äldre modell med endast en öppning som brandmännen kunde koppla sin utrustning till. Dessutom fanns det för få brandposter i stadens affärsdistrikt, som var det brandfarligaste området.

Larmbox i Boston
© Shutterstock

Larmboxarna var låsta

Bostons brandlarmsboxar var en framsynt idé, men för många falsklarm under åren före den stora branden hade medfört att de låsts. Boxarna kunde endast låsas upp av polisen och särskilt utvalda personer. Allmänheten kunde inte öppna dem.

Spårvagn i Boston
© Bauhaus1000/Getty Images

Influensa härjade bland hästarna

Brandmännens tunga utrustning drogs vanligtvis av hästar. När branden bröt ut var hästarna emellertid utslagna av en influensaepidemi. Därför fick utrustningen dras av frivilliga, vilket förlängde responstiden.

Boston brinner trätak
© Shutterstock

Trätak var mums för elden

De flesta nya flervåningshus i Bostons affärsdistrikt var byggda med så kallade mansardtak, som var extra brandfarliga på grund av sin träkonstruktion. Eftersom byggnaderna stod väldigt tätt kunde elden hoppa från tak till tak.

Gasutsläpp i Boston
© History of the Great Fire in Boston

Gas strömmade ut överallt

Bostons affärsdistrikt lystes upp av gaslampor på gatorna och i byggnaderna. När branden bröt ut gick gasledningarna sönder och spred stora moln av brandfarlig gas i området. Gasen gav ytterligare näring åt elden.

Tjuvar passade på

Trots brandmännens ihärdiga insats kunde elden under natten sprida sig genom stadsdelen. Byggnader runt om i kvarteret kollapsade under lågorna, och luften förvandlades till en tjock dimma av aska och rök. Kaoset fick emellertid inte invånarna att hålla sig inomhus. Tvärtemot trängdes omkring 100 000 personer på gatorna för att se på, när stadsdelen gick upp i rök.

Många av dem var berusade, och en hel del utnyttjade katastrofen för att plundra de brinnande byggnaderna på värdeföremål. Damrell beskrev senare händelserna:

”Hela bostadskvarter var översållade med det värsta tjuvpack som jag någonsin sett. Vid ett tillfälle gick jag in i en byggnad och drev ut 50–60 personer. De var i färd med att plundra butikerna.”

De många nyfikna hindrade brandmännen från att förflytta sig på gatorna, vilket försinkade brandsläckningen ytterligare.

I desperation över brandens framfart sökte en grupp medborgare upp borgmästaren med ett drastiskt förslag: Elden skulle stoppas med brandgator, och enda sättet att skapa sådana var att spränga byggnader i luften.

”Om ni ser någon försöka spränga en byggnad i luften, så grip dem. Och om ni inte kan gripa dem, så döda dem.” John Damrell till polisen i Boston.

Damrell motsatte sig metoden å det bestämdaste – men borgmästaren godkände den, och inom kort började invånare fylla byggnader med tunnor med krut. Det fanns emellertid ingen övergripande plan för brandgatorna, och i många fall gav explosionerna bara näring åt elden: vid flera tillfällen slets gasledningar sönder, så att brandfarlig gas strömmade ut. Dessutom skadades ett stort antal personer i samband med explosionerna.

Tjänstemän från stadskontoret gjorde upprepade försök att få Bostons gasbolag att stänga av gasen i hela staden, men utan framgång.

På söndagsmorgonen beslutade brandchefen att det fick vara slut med sprängandet. Damrells order till Bostons poliskår gick inte att ta miste på:

”Om ni ser någon försöka spränga en byggnad i luften, så grip dem. Och om ni inte kan gripa dem, så döda dem.”

Old South Meeting House Boston

Old South Meeting House byggdes 1729 och står än i dag i Boston. I dag fungerar kyrkobyggnaden som museum.

© Shutterstock

Vid det laget hade flera hundra byggnader samt sex av hamnens kajer slukats av lågorna. Elden var nu på väg mot kyrkan Old South Meeting House. Byggnaden var en av de äldsta i Boston och ett av stadens landmärken: Det var där som Boston Tea Party-rörelsen grundats 1773 i protest mot britternas höjda skatter. Det inledande upproret slutade med den amerikanska självständigheten.

Damrell insåg att det var vid den gamla kyrkan som branden skulle kunna stoppas. Hjälpen från de närbelägna städerna hade börjat anlända, och tack vare en styrka av hela 1 700 man såg det äntligen ut som om lågorna började mattas. Vanliga invånare började klättra upp på byggnader för att släcka bränder med filtar.

I åtskilliga timmar utkämpade brandmännen en heroisk kamp, och klockan 15.30 lyckades de till slut tygla elden, som hade rasat i mer än tjugo timmar. Men når Damrell blickade ut över det gamla affärsdistriktet såg han endast ett hav av glöd och rykande aska.

Brandbil i Boston brand

Hjälpen från grannstäderna med bland annat de imponerande Amoskeag-brandsprutorna bidrog till att rädda Boston.

© Boston Public Library, Print Department

Ångspruta släckte lågorna

Bostons brandväsen kämpade för att släcka elden, men det blev en splitter ny brandvagnsmodell som blev den stora hjälten i släckningens avgörande fas.

Bostons 21 brandsprutor kunde med sina ångdrivna pumpar se moderna ut på papperet, men i realiteten var de gamla och slitna. En del av de närbelägna städerna hade dock investerat i en helt ny brandspruta från företaget Amoskeag, och som 1871 precis hade lanserats. Ångpannan på den nya maskinen alstrade mycket mer energi och en del av de nya maskinerna kunde till och med förflyttas utan hästar.

Trots det låga vattentrycket i Bostons brandposter lyckades Amoskeag-brandsprutan åstadkomma vattenstrålar som kunde nå ända till toppen av stadens högsta hus. Det var även en Amoskeag-brandspruta som efter en tre timmar lång kamp räddade den gamla kyrkan Old South Meeting House.

Ett ögonvittne beskrev det tekniska underverket med orden:

”Brandsprutan fräste och brölade och framstod som det enda bålverket mot en värld i brand. Inte ens om den imponerande motorn hade landat från månen kunde den ha gjort ett starkare intryck.”

Inom Bostons brandväsen var man så imponerad av framför allt den självgående Amoskeag-brandsprutan att man efter branden investerade i en likadan.

Skador för flera miljoner dollar

Dagarna efter branden slet polis, brandmän och frivilliga med att röja upp i den ofattbara förödelsen. Totalt 746 byggnader hade brunnit ner, och omkring 20 personer hade mist livet, däribland två brandmän. Skadorna uppgick till 75 miljoner dollar – motsvarande 1,6 miljarder dollar i dag.

Flera tusen näringsidkare hade förlorat sina verksamheter, och i pressen hängdes Damrell ut som syndabock. Mannen som i åratal hade varnat för katastrofen beskylldes nu för att ha varit dåligt förberedd och för att vara en usel chef.

Butiksskylt i Boston brand

Stadens driftiga butiksinnehavare lät sig inte kuvas av branden. I ruinerna av sina butiker satte många upp skyltar, som talade om för kunderna var de kunde hitta butiken.

© Boston Public Library, Print Department

Efter två år lämnade Damrell sin post som stadens brandchef, men hans kamp för att förbättra säkerheten fortsatte resten av livet. År 1873 grundade han National Association of Fire Engineers, USA:s första sammanslutning av brandchefer, som bland annat tog fram nationella riktlinjer för att brandsäkra byggnader.

År 1877 utsågs John Damrell till Bostons första byggnadsinspektör. Fram till sin död 1905 införde Damrell flera byggregler, som gjorde Boston till en av de brandsäkraste städerna i USA.