I maj 1846 inleder ett följe av prärievagnar sin färd tvärs över Nordamerika för att nå Kalifornien, där nybyggarna hoppas på ett bättre liv, men det slutar istället i katastrof.

Donnerfamiljen tog en genväg till helvetet

Följet med prärievagnar som skulle föra Donnerfamiljen och deras resesällskap till ett bättre liv i Kalifornien, är det mest omtalade i Amerikas historia. De blev försenade på resan och leds direkt mot en mardröm med kyla, svält, mord och kannibalism.

26 maj 2019 av Boris Koll

Den 11 maj 1846 sjuder det av aktivitet i Independence i Missouri. Staden, som är civilisationens sista utpost, genljuder av hammarslag, ­gnäggande hästar, råmande boskap och glada barnröster. I gryningen nästa dag ska årets sista vagnkolonn påbörja den långa resan tvärs över prärien till Kalifornien.

Tamzene Donner är drygt 40 år och mamma till fem barn. Hon har mycket att stå i. Gång på gång kontrollerar hon förråden av hållbara livsmedel som stuvats in ­i tre vagnar tillsammans med kläder, verktyg, vapen, möbler, släktklenoder och köksattiraljer. ”Mjöl, bönor, socker, te, såpa ...”, repeterar Tamzene. När hon till sist är nöjd sätter hon sig ned en stund för att skriva färdigt ett brev till sin syster.

Hon tvekar ett ögonblick; familjen Donner är inte fattig. De behöver egentligen inte genomföra den här riskfyllda strapatsen. Men, som Tamzene skriver till sin syster: ”den kommer att gynna barnen och oss själva. Jag är villig att ­resa.” Villig, skriver hon – inte entusiastisk. Det är hennes man George Donner som är mest ivrig att komma iväg.

Resan blir snabbt en livsstil

Följande morgon lämnar Tamzene Donner staden tillsammans med make, barn, svåger, svägerska, brorsöner, brorsdöttrar, medhjälpare och hela familjen Reed – nybyggare med irländska rötter. De täckta prärievagnarna kallas ”präriens skonare” och likheten är påtaglig. På håll ser ­kolonnen med nio vagnar ut som en rad fartyg med vita segel som långsamt gungar fram över ett hav av böljande, grönt gräs.

Nybyggarna använder oxar som dragdjur – de är starkare och mer uthålliga än hästar. Med karavanen följer även flera ridhästar och mjölkkor. Det är korna som ska ge färsk mjölk åt barnen och nykärnat smör åt hela sällskapet.

Redan efter några veckor har de resande hittat en ny dagsrutin. Nattvakterna väcker resten av gruppen vid sextiden. Då gör kvinnorna kaffe och steker bacon medan männen spänner för dragdjuren. Om allt går enligt planerna lämnar vagnarna lägret klockan sju. Mitt på dagen är det dags för rast och då äter alla en rejäl måltid – ofta vita bönor i tomatsås, skinka och bröd med smör.

Efter lunch fortsätter färden till sent på eftermiddagen. Nybyggarna väljer inte fritt hur länge de vill färdas, eftersom de behöver slå läger där det finns vatten till både dem och djuren. När de hittat en bra lägerplats parkerar de vagnarna i en cirkel – en så kallad vagnborg. Den är lätt att försvara om indianerna går till anfall och fungerar dessutom som inhägnad för djuren.

Just indianattacker är det som nybyggarna är mest rädda för, men indianerna är sällan ett verkligt hot. Efter tidigare års vagnkolonner har indianerna insett att resenärerna inte har kommit för att stjäla deras land. De passerar bara förbi. Det finns ingen anledning att gå till anfall.

Donnersällskapet möter bara några få indianer. I sina anteckningar från resan berättar Tamzene att hon hade två indianhövdingar på besök vid frukosten i familjens tält. ”De var mycket vänliga och jag kunde inte annat än att känna sympati för dem”, skriver hon.

Dessvärre är det inte alla i sällskapet som har vett att återgälda vänligheten. När nybyggarna passerar en be­gravningsplats för indianer, där de döda traditionsenligt ligger på ställningar under bar himmel, börjar en av resenärerna, Lewis Keseberg, att plocka med sig souvenirer därifrån.

Hans agerande kunde ha utlöst hämndaktioner från hundratals ursinniga indiankrigare, men som tur är stoppas Keseberg i tid av James Reed, som allt mer tar på sig rollen som ledare för kolonnen. 

Keseberg avskyr Reed efter den episoden. Ett slagsmål är nära att bryta ut när Reed vid ett annat tillfälle börjar diskutera med Keseberg, som just har misshandlat sin kuvade hustru. ”Vi har några av de bästa människorna med oss. Och så vissa som inte är goda alls”, skriver Tamzene.


Vintern närmar sig snabbt

Vagnkolonnens fart skulle kunna göra även den lugnaste otålig. Oxar är starka men långsamma. Genomsnittshastigheten är bara omkring tre kilometer i timmen – en människa skulle lätt kunna gå om vagnarna. 

I den här hastigheten kommer resan i teorin att ta drygt ­fyra månader om de ­färdas åtta timmar per dygn. Men i praktiken kan de ­inte hålla det tempot. Det kommer oundvikligen att uppstå hinder på vägen och sällskapet är även noga med att hålla vilodag varje söndag.

Dessutom lämnade Donnersällskapet staden Independence förhållandevis sent på året. De måste hinna fram till Kalifornien innan vinterns snömassor stänger det sista bergspasset i bergskedjan Sierra Nevada. 

Därför är det en gyllene regel att nybyggare ska lämna Independence så snart marken är torr nog att bära vagnarna – och senast den 1 maj. Av okänd anledning gav sig Donnersällskapet inte iväg förrän nästan två veckor senare.

Nästa stora försening uppstår vid Big Blue River. Vattenståndet i floden är vanligtvis så lågt att man kan köra igenom den med vagn, men nu har floden blivit till en brusande fors till följd av häftiga skyfall. 

Efter att ha väntat förgäves på lägre vatten­nivåer börjar männen fälla träd och bygga en stor timmer­flotte för att skeppa över vagnarna. Det är ett tungt arbete och försinkar resan ­ytterligare, men till slut är alla över.

En av resenärerna i sällskapet, tidningsmannen Edwin Bryant, har redan tänkt några månader framåt och sett den hotande katastrofen. Han antecknar: ”Jag är bekymrad över vår långsamma förflyttning och rädd att vintern kommer över oss i de snöklädda bergen.”

Bryant tar ödet i egna händer. Vid en ödslig handelsstation, där några få vita bedriver handel med indianerna, säljer han sin vagn och sina oxar och köper i stället några betydligt snabbare mulor. Sedan lämnar han Donnersällskapet och fortsätter ensam mot Kalifornien.

Det är inte många som delar Edwin Bryants oro. Den 4 juli – på USA:s självständighetsdag – bestämmer sig sällskapet för att ta en paus och fira. Barnen får lemonad och männen delar på den sprit som sparats för just det här tillfället.

Nästa dag ägnar de åt att vila ut och ta hand om baksmällan. Två dagars rast är en lyx som säll­skapet egentligen inte har råd med. Och många av dem kommer bittert att få ångra till­taget längre fram.

Donnersällskapet hade fällt träd för att få ved. Efter tragedin visade de 3–4 meter höga stubbarna hur tjockt snötäcket hade varit.  

© Library of Congress

Vilseledda av en bedragare

Donnersällskapet har fått en dålig start men det är en främling som verkligen ska komma att ställa till det för dem. Den unge, ambitiöse juristen Lansford Hastings har själv rest västerut fyra år tidigare och slagit sig ned i Kalifornien. Området är fortfarande en del av Mexiko men det tänker Hastings försöka ändra på. 

Kanske har han ­planer på att bli president i ett självständigt Kali­fornien. Tanken är inte omöjlig; det bor bara några tusen mexi­kaner i området och ytterligare några tusen ame­rikanska invandrare skulle kunna förändra maktförhållandena.

Till Hastings stora förtret väljer dock många invandrare Oregon längre norrut i stället för Kalifornien. Därför skriver han boken The Emigrants Guide to Oregon and California där han varmt rekommenderar Kalifornien. Han beskriver rentav en ”genväg” till Kalifornien – ett alternativ till den traditionella resrutten.

I stället för att styra åt nordväst genom nuvarande ­Idaho kunde immigranterna resa genom Great Salt Lake. Hastings återger inte många detaljer kring den nya vägen, och det har sina orsaker: Han har aldrig själv sett den, och rutten finns helt enkelt inte. Där finns bara en brännhet saltöken utan bete åt djuren och det är flera dagsresor mellan vattenhålen.

Hastings bok – som Reed har köpt – får inte alls det ­genomslag han hoppats på, och år 1846 tappar Hastings ­tålamodet. Han ger sig ut på lobbyarbete längs immigrant­rutten. Om inte vagnkolonnerna kommer till Kalifornien får väl han komma till vagnkolonnerna.

Hastings reser längs sin egen rutt baklänges, från väst mot öst. Han har ingen tung vagn med hjul som kan sjunka ned i ökensanden, utan föredrar att rida – vilket naturligtvis är mycket lättare. Trots detta borde det ogästvänliga landskapet få ­honom att inse att han riskerar att försätta mängder av människor i direkt livsfara.

Hastings reskamrat James Clymann ­skriver i sin dagbok: ”Detta är troligen planetens mest tröstlösa natur. Det finns ingen vegetation, inte ett enda strå, och naturligtvis kan inga djur leva här.”
Men Hastings låter sig inte påverkas. Simpla fakta ska inte stå i vägen för hans stora vision. Han rekommenderar sin ”genväg” till alla han kommer i kontakt med – bland andra till Donnersällskapet.

Nybyggarna hade varnats

Där genvägen möter den traditionella, kända rutten gör Hastings halt för att vänta in vagnkolonnerna. Hans kamrat Clymann rider däremot vidare österut och råkar möta Donnersällskapet. 

Till sin stora förvåning träffar han ­James Reed, sin gamla soldatkamrat som han inte har sett på 14 år. De båda männen pratar med varandra en lång stund och Clymann blir förskräckt när han inser att James Reed känner till Hastings bok och att han har planerat att använda genvägen.

Flera år senare minns James Clymann samtalet och vad han sade till Reed: ”Ta den reguljära rutten i stället och lämna den aldrig. Om du följer den är det fullt möjligt att komma fram, och om du inte gör det kan det visa sig vara helt omöjligt.”

James Reed lyssnar emellertid inte på vännens varningar, och ett par veckor senare blir han stärkt i sin tro på att han verkligen valt den bästa rutten till Kalifornien. Sällskapet möter en ensam ryttare på väg österut. 

Han har med sig ett brev som ingen mindre än Hastings själv har bett honom att visa för alla immigranter han möter längs vägen. I brevet lovar Hastings att vänta på vagnkolonnerna vid Fort Bridger och själv leda dem längs genvägen.

Det är precis vad Reed, ledaren i Donnersällskapet, vill höra. Nybyggarna är mycket försenade och tanken på kortare restid kommer som en skänk från ovan. Donner­sällskapet fattar det ödesdigra beslutet att lämna den traditionella rutten.

När kolonnen den 27 juli kommer till Fort Bridger, som inte är något militärt fort utan en liten handelsstation som drivs av två män, är Hastings inte där. Trots att han vet att Donnersällskapet är på väg har han brutit sitt löfte om att vänta och i stället rest vidare med en annan vagnkolonn.

Nu har gruppen två möjligheter: Antingen kan de vända tillbaka till den traditionella rutten, vilket kommer att kosta dem en hel vecka, eller också kan de chansa på att ta gen­vägen på egen hand. Dess­värre fattar de fel beslut och fortsätter längs den okända resvägen.

Samtidigt har den kolonn som Hastings leder hamnat i stora svårigheter i en nästan oframkomlig ravin. Hastings skriver ett meddelande till Donnersällskapet. De ska stanna där de är och skicka fram ryttare för att hämta honom, sedan ska han visa dem en bättre resväg.

Hastings lämnar meddelandet i en buske, där Donnersällskapet hittar det av en ren tillfällighet. Tre ryttare – däribland Reed – ger sig iväg men Hastings har fått ett stort försprång. När de hinner ikapp honom går han först med på att följa med tillbaka, men ­efter en stund ändrar han sig.

Han anser inte att han hinner resa hela vägen tillbaka och dessutom är han tvungen att stanna kvar hos sin egen grupp för att hjälpa dem genom öknen. Efter det beskedet rider han iväg. Det är det sista Donnersällskapet ser av mannen de litat så blint på.

Resten av resan blir ett rent helvete. I en och samma ravin tvingas de ta sig över samma flod 13 gånger för att hitta en någorlunda farbar väg. På ett annat ställe står vagnarna stilla i två dagar medan männen kämpar med spadar, hackor och yxor för att röja väg.

Det är en utmattad skara som den 22 augusti till slut kommer fram till saltöknen. Och här börjar problemen på allvar. Hettan är olidlig och vagnshjulen sjunker ned i sanden. Oxarna är halvdöda av törst och orkar knappt släpa sig fram.

Många av dem kollapsar och dör. Även männi­skorna lider, barnen törstar och föräldrarna fruktar det värsta för de 31 barn under 12 år som är med på resan. Till och med kvinnorna använder språkets ­allra grövsta svordomar och ber till Gud att Hastings måtte brinna i ­helvetet.

Allt fler vagnar måste lämnas kvar i takt med att dragdjuren dör. Några familjer förlorar nästan allt de äger. ­Familjen Reed är särskilt hårt drabbad. Endast en ko och en oxe överlever och Reed måste låna dragdjur av de lyckliga få som ännu har reservdragdjur kvar.

Strapatserna sätter de sista resterna av samhörighetskänslan på svåra prov. Sällskapet har aldrig varit någon enhetlig grupp men nu blir motsättningarna väldigt tydliga. Ingen väntar på dem som hamnar på efterkälken. Var och en är sig själv närmast.

Som tur är dör inga människor av törst, men Hastings ”genväg” försinkar nybyggarna en hel månad. Inte förrän den 26 september är de tillbaka på den traditionella rutten mot Sierra Nevada och Kalifornien.

Frustration leder till dråp

De utmattade männen har nerverna utanpå kroppen och den 5 oktober kommer urladdningen. Reed hamnar i bråk med en annan man, Snyder, medan sällskapet ­försöker ta sig uppför en extremt besvärlig brant.

Snyder löper amok och slår Reed i huvudet med skaftet på sin ­piska så att Reed börjar blöda ymnigt. Ingen hinner se vad som sedan händer, men när Reeds fru rusar fram för att hjälpa sin man slår Snyder förmodligen till även henne. En kniv glimmar till i Reeds hand och Snyder faller ihop. Han är dödligt sårad av ett djupt stick i bröstet.

Reed har inte hunnit tänka. När han inser vad han har gjort faller han på knä för att hjälpa Snyder, men det finns ­ingenting att göra. Snyder dör strax ­därefter. Nybyggarna är först helt lamslagna, men sedan börjar flera ta parti och snart står två grupperingar mot varandra. 

Ingen vet vad de ska ta sig till. Ett dråp borde få påföljder, men de är långt utanför amerikanskt territorium och därmed landets lagar. De befinner sig bokstav­ligen utanför lagens gränser.

Lewis Keseberg, som fortfarande är ­irriterad på Reed efter kontroversen på indiangravplatsen, ser sin chans att hämnas. Han antyder att Reed borde hängas. Men de andra protesterar. Till sist beslutar majoriteten att Reeds straff ska bli att förvisas från vagnkolonnen. Reed vägrar att överge sin familj, men hans hustru övertalar honom; det är den bästa lösningen. Han ska rida i förväg till

Kalifornien och samordna en räddningsaktion som kan komma Donnersällskapet till undsättning om de inte hinner över ­bergen innan vintern kommer. Den 31 november närmar sig nybyggarna äntligen det sista hindret – Stephens Pass, vägen över Sierra Nevada och vägen till deras drömmars land. På kvällen slår de ­läger nedanför passet. Då kommer snön.

Nästa morgon kan nybyggarna bara konstatera att passet spärras av ett tjockt snötäcke. De gör ändå ett försök att ta sig upp, men tvingas ge sig och återvända till lägret. Inte förrän två dagar senare medger vädret ett nytt försök. 

Vagnarna som de haft med sig hela vägen kan inte ta sig fram i snön utan måste lämnas kvar. I stället lastar ­nybyggarna det allra nödvändigaste på oxarna och fortsätter uppåt till fots.

Den unge Charles Stanton lyckas nå toppen tillsammans med två indianer som sällskapet anlitat som väg­visare. Men de tre männen tvingas vända om när de inser att de övriga inte hänger med. 

Även på preparerade vägar och stigar kunde det vara mycket svårt att ta sig fram med tungt lastade vagnar.

© Polfoto/Corbis

Stanton blir nästan förtvivlad när han inser att de andra har tänt brasor och verkar ha slagit läger för natten. Han försöker förgäves få dem att fortsätta: ”Vi kan ta oss igenom om vi skyndar på nu, men det kommer att bli omöjligt om det faller mer snö.”

En av indianerna stödjer Stantons ord genom att peka upp mot molnen som hopar sig. Det dröjer inte länge förrän det kommer mer snö. Men det tjänar ingenting till. De dödströtta nybyggarna vill inte lämna sina varma brasor. Sällskapet har därmed fattat ännu ett ödesdigert beslut. Samma natt stängs passet av meterhöga drivor i en snöstorm.

Det kommer inte att bli farbart igen förrän till våren. Sällskapet har kommit en enda dag för sent. Bakom sig har de många bortslösade dagar, nu väntar bara svält och köld.

Ingen vill dela med sig

De flesta i sällskapet börjar bygga hyddor som skydd mot kölden och den isande vinden. Familjen Donner har inte samma möjlighet. De befinner sig omkring en mil från de övriga. Under klättringen knäcktes en axel på familjens vagn och George Donner råkade skada sig själv svårt med yxan när han skulle tillverka en ny axel.

Familjen Donner och vagnföraren som de anlitat nöjer sig med att resa fyra tält och klä dem med oxhudar som extra isolering. De orkar helt enkelt inte mer, och ingen erbjuder sig att hjälpa dem. För många är situationen redan desperat. Provianten är nästan slut och det finns ingen möjlighet att jaga i det snötäckta passet. 

De familjer som fortfarande äger djur kan hålla svälten borta genom att slakta dem, men inte en köttbit skänks bort till utomstående. Några svälter redan i november. ­I mitten av december blir 24-åriga Beylis Williams det första dödsoffret. Flera andra är nära döden.

Samtidigt bestämmer sig en grupp om tio män och fem kvinnor för att göra ett nytt försök att ta sig över passet och komma till närmaste vita bebyggelse på andra sidan, cirka 15 mil bort. De tillverkar primitiva snöskor som de hoppas ska hjälpa dem att ta sig över snömassorna. De tar varken mat eller tält med sig, och när snöskorna går sönder är de förlorade. Efter en vecka blir

Charles Stanton den förste som dör av svält och utmattning. Ungkarlen Stanton kunde ha räddat sig själv men valde att stanna kvar för att hjälpa de andra. Efter ytterligare några dagar blir Patrick Dolan den förste som föreslår att de ska äta människokött. De kan antingen dra lott, eller duellera. De övriga i gruppen äcklas av tanken – men är inte helt avvisande.

En kan dö så att andra kan leva. De bestämmer sig dock för att vänta tills någon dör av sig själv. Det händer redan samma natt. Offret är ironiskt nog Dolan själv. De överlevande fylls av en enorm skam och tittar inte på varandra medan de äter honom.

Det dröjer dock inte länge förrän kannibalismen blir allmänt accepterad. William Foster föreslår till och med att de ska döda de två indianerna som ingår i gruppen. Han stoppas dock av 28-årige William Eddy som varnar indianerna. De försvinner genast, men gruppen hittar dem igen en bit längre fram, där de ligger döende i snön. Nu är det ingen som stoppar Foster; han skjuter dem och även indianerna blir offer för kannibalismen.

Gruppen lyckas till sist ta sig genom passet och den 18 januari kommer de i säkerhet ned till låglandet. Det är ­bara två män och de fem kvinnorna kvar. I lägret på andra sidan passet blir situationen allt mer desperat. 

I december dör fem personer och i januari kommer döden på besök så ofta att den närmast blir en självklarhet. De som lever är så hungriga att de börjat koka och äta oxhudar och skinnband från böcker.

James Reeds hustru Margaret och parets fyra barn är fortfarande vid liv. Men när de inte har någonting kvar att äta tvingas de offra sin älskade hund, terriern Cash. Alla delar äts upp, även tassarna och skinnet.

Räddningen kommer

Under tiden kämpar James Reed, som jagats iväg, som en galning för att komma sin familj till undsättning. Halvdöd av svält och utmattning kommer han fram till Kalifornien där han genast köper proviant och börjar rekrytera män för en räddningsaktion.

En första räddningsexpedition ger sig av den 31 januari och en vecka senare följer James Reed själv efter med ytterligare en grupp. De försinkas av snöstorm och tre meter djup snö, men den 18 februari kommer den första räddningsgruppen fram till lägret. De ser inga tecken på liv när de går mellan hyddorna, men så hörs ett rop. En kvinna reser sig ur en snödriva och stapplar fram mot dem: ”Kommer ni från Kalifornien? Eller kommer ni från himlen?”

Räddningsmanskapet ger bara små matportioner till de utsvultna, för att de inte ska föräta sig. Många av dem är så svaga att de inte skulle överleva en evakuering, och männen tvingas lämna kvar några i lägret.

På tillbakavägen möter de Reed. Hans dotter Virginia rusar emot honom. Reed kan nästan inte tro att det är sant när han får veta att hela familjen har klarat sig. Det krävs fyra räddningsgrupper för att få ut alla överlevande, och när den sista gruppen kommer fram väntar en fasansfull syn. I snön sitter halvstora barn och kokar människokött i en gryta. Bredvid dem ligger den delvis styckade Mrs. Graves.

Intill henne sitter hennes dotter, drygt ett år gammal. Barnet har lagt ena armen på sin mors lemlästade kropp, som för att söka tröst. Hon gråter och ropar: ”Mamma, mamma!” En av männen ur räddningsgruppen lyfter upp den lilla flickan och tröstar henne ömsint tills hon slutar gråta.

Sedan fortsätter gruppen genom lägret och möts av nya hemska ­syner. Nybyggarnas långa resa har slutat i en fullständig mänsklig förnedring. 

Mardröm kostade 43 människoliv

Av de 90 som gav sig iväg överlevde bara 47 barn och vuxna vinterns strapatser bland bergen. För flera av dem blev drömmen om ett lyckligt liv i Kalifornien sann till sist.

Familjen Reed lyckades alla ta sig igenom mardrömmen. Margaret och James Reed fick senare ytterligare två barn och adopterade dessutom två av de föräldralösa barnen Donner. James Reed blev rik på fastighetsaffärer i San Jose, där familjen bodde.

James och Margaret Reed.

© Polfoto/AP

William Foster miste sin lille son Georgie, som – kanske – blev mördad och därefter uppäten av Lewis Keseberg. Foster själv ställdes aldrig inför rätta för mordet på sällskapets två indianska vägvisare.

Familjen Keseberg miste båda sina barn under resan. Philippine Keseberg stannade kvar hos sin brutale man och paret fick ytterligare åtta barn. Två av dem hade hjärnskador. Lewis Keseberg lyckades inte alls med sina affärer och familjen levde i fattigdom. Efter ankomsten till Kalifornien hade Lewis nästintill skrutit om sina meriter som kannibal. 

Till en början lyssnade sensationslystna människor på honom, men snart ebbade intresset ut och han blev utstött ur nybyggarsamhället. Familjen levde isolerat och när Lewis någon gång visade sig bland folk ropade pojkarna på gatan glåpord efter honom.

Familjen Donner drabbades hårt. Familjen bestod av två föräldrapar: Tamzene och George Donner samt Georges bror Jacob Donner och hans fru Elisabeth. Alla fyra dog i vinterlägret, liksom sex av de sammanlagt 14 barnen. 

Tamzene Donner var vid relativt god hälsa när de första hjälpgrupperna nådde fram, men hon vägrade överge sin man som var för sjuk för att följa med. De barn ur familjen Donner som överlevt den stapats­rika resan klarade sig bra senare i livet. Den yngsta, Eliza, gifte sig med en blivande senator i Kalifornien. Det av barnen Donner som levde längst, Leanna, blev hela 96 år gammal och avled år 1930.

Leanna Donner var den sista överlevande från katastrofen.

© Library of Congress

Läs mer

Ethan Rarick: Desperate Passage – The Donner Party's Perilous Journey West, Oxford University Press, 2008 Tim McNeese: The Donner Party. A Doomed Journey, Chelsea House Publishers, 2009 

Kanske är du intresserad av...