Crazy Horse förråddes av sina egna

Siouxkrigaren Crazy Horse var en av de vitas bittraste fiender. År 1876 ledde han indianerna till deras största seger, när Custers armé förintades vid Little Bighorn. Men andra siouxer hade för länge sedan gett upp striden, och de hade planer på att röja den fruktade krigaren ur vägen.

Shutterstock, Per O. Jørgensen/Historie

Crazy Horse var bara en ton­åring, när han på 1850-talet fick en drömsyn, som kom att prägla resten av hans liv: Han ser en spegelblank sjö. Plötsligt bryts ytan, när en ryttare dyker upp ur djupet och med vatten plaskande åt alla sidor galopperar upp på stranden.

Mannen på hästen är en ung indian med utsläppt hår. Bakom krigarens ena öra dinglar en röd sten i ett snöre, som är fäst i en hårtofs. En gul blixt är målad på kinden, och blå prickar pryder hans bröstkorg. Mörka moln och ett djupt åskmuller följer honom.

Ansiktslösa skepnader avfyrar pilar och gevärskulor mot krigaren, men de träffar vare sig honom eller hästen. En rödstjärtad vråk flyger över dem och utstöter höga skrik. Plötsligt är ryttaren omgiven av män som liknar honom, och de drar ner honom från hästen.

Där slutade Crazy Horses dröm tvärt. Liksom alla andra siouxindianer tog Crazy Horse sin drömsyn på djupaste allvar, och den följde honom genom hans korta och dramatiska liv, då krigen mot vita nybyggare kulminerade på Nordamerikas prärie.

De vita soldaterna var livsfarliga motståndare, men det blev indianer från hans egen stam som blev Crazy Horses undergång, när de högg honom i ryggen.

Åtta siouxkrigare klädda för ceremoniell dans (cirka 1880–1890).

© Library of Congress

Ljust hår gjorde pojken annorlunda

Crazy Horse föddes på prärien i dagens South Dakota omkring 1840. På den tiden härskade siouxfolket över enorma prärieområden i nordvästra Amerika. Siouxerna bestod av många stammar, och hans far var medicinman i lakotastammen.

Han bar liksom sin far och farfar namnet Thašúnke Witkó, som på ­siouxspråk betyder ”Hans galna häst” – ett namn som de vita förvanskade till Crazy Horse.

Enligt lakotas legender fick medicinmannens förstfödde till en början namnet Light Hair. I takt med att pojken blev större fick hans hår nämligen en ljusare nyans än den kolsvarta färg som var vanlig bland lakotaindia­nerna. Även hans hud var något ljusare än andra indianbarns.

Light Hair kunde se fram emot ett liv som helt vanlig krigare och jägare, men en högt respekterad krigarhövding vid namn High Backbone tog pojken till sig och gjorde honom till ett slags lärling. Light Hair var ännu i tonåren, när den vite mannen trängde in i hans värld.

År 1854 befann han sig av en slump på ett backkrön i närheten av ett annat lakotaläger, när amerikanska soldater gick till angrepp. Lägrets gamle hövding försökte dämpa oron, men föll omkull dödligt sårad – träffad av soldaternas kulor. Hans stam gick till motanfall och dödade samtliga trettio soldater.

Händelsen blev känd i hela USA som Grattanmassakern – uppkallad efter
den löjtnant som hade gett soldaterna order att öppna eld mot den obeväpnade hövdingen.

Året därpå utkrävde den amerikanska armén en gruvlig hämnd, och återigen var indianpojken med det bruna håret vittne till blodbadet. Den femtonårige Light Hair besökte släk­tingar, som hade slagit ner sina tältpålar i utkanten av lakotain­dianernas land.

En kväll strax innan solen gick ner återvände han från en jakt, men fann lägret skövlat, och det enda livstecknet var några kvarlämnade hästar. Det låg lik överallt, och solens sista strålar avslöjade spår av hästskor som endast den vite mannens hästar bar.

En enda person hade undgått döden. Light Hair fann en skräckslagen kvinna, som krampaktigt höll sitt livlösa barn tryckt mot kroppen, och bestämde sig för att sätta henne i säkerhet.

Med grenar och rep tillverkade han en släde av det slag som prärieindianerna använde för att släpa tunga lass efter hästar. Han lade kvinnan på släden och tog henne till sin fars läger.

Indianska kvinnor bestämde i regel själva vem de ville gifta sig med, men hövdingar kunde gifta bort döttrar för att stärka sin makt.

© Bridgeman Images

Triangeldrama fick blodet att flyta

Hela sitt liv försökte Crazy Horse vara en förebild för sin stam, men olycklig kärlek höll på att kosta honom livet.

När Crazy Horse blev vuxen förälskade han sig i Black Buffalo Woman, som var hövding Red Clouds brorsdotter. Trots att Crazy Horse ansågs vara en stor krigare kunde ett äktenskap inte komma på tal – hans familj var inte tillräckligt förnäm.

I stället blev Black Buffalo Woman tvun­gen att gifta sig med No Water, som var son till en annan la­ko­ta­höv­ding.

Under lång tid kastade Crazy Horse långa blickar efter sin olyckliga kärlek, tills det otänkbara hände: Black Buffalo Woman lämnade sin make och rymde med Crazy Horse. De slog sig ner i ett litet läger flera dagsritter bort, men där överrumplade den svartsjuke maken Crazy Horse, medan han sov.

No Water sköt sin rival i huvudet med en revolver. Sedan tvingade han med sig Black Buffalo Woman tillbaka till sitt läger.

Kulan hade gått genom kinden på Crazy Horse och kommit ut under ögat. Förutom smärta och en kraftig svullnad kom han undan med blotta förskräckelsen. Men Black Buffalo Woman var förlorad för alltid.

Drömmar tolkades bokstavligt

Slaget vid Ash Hollow, som det amerikanska kavalleriets angrepp på lakota­lägret kallades, blev det brutala slutet på Light Hairs barndom. Han hade alltid varit tyst av sig, men nu pratade han ännu mindre. Hans närmaste noterade dock ryckningarna kring hans ögon, när de vita kom på tal.

Kort tid efter den dramatiska händelsen sökte Light Hair upp sin far och gav honom ett knippe tobak i gåva. Bland indianerna användes tobaksgåvor som tecken på att givaren behövde en medicinmans råd.

Far och son satte sig till häst, och i flera dagar red de genom landskapet, tills de stannade i en liten, ensligt belägen dal. Där byggde de en svetthydda, och i dess varma, fuktiga inre började Light Hair prata.

Sonen berättade om den dröm som han hade haft natt efter natt i flera månader – om ryttaren i sjön, åskvädret och den röda stenen bakom örat. Han berättade också hur inga pilar eller skott träffade honom, tills indianska figurer drog ner honom från hästen.

Indianer tog ofta återkommande drömmar bokstavligt, och tillsammans letade far och son upp en rödbrun sten, som pojken skulle binda fast bakom örat, när han skulle ut i strid. Medicinmannen Crazy Horse lärde honom hur han skulle blanda färger för att måla en blixt på kinden och hagel på bröstet.

Light Hairs drömsyn diskuterades flitigt bland lakotaindianerna hemma i lägret. Enligt tolkningarna skulle den unge mannen vara osårbar i strid, när han bar sin sten och kroppsutsmyckning.

En dag träffades han emellertid i benet av ett vådaskott från ett gevär. Kanske var han inte osårbar trots allt, eller så kunde han endast skadas av sina egna, löd några stam­medlemmars tolkning. I drömmen drogs ryttaren ju ner från sin häst av andra lakotaindianer.

När Light Hairs ben hade läkt tog High Backbone med honom ut i strid för första gången. På 1850-talet var det inte vita män som utgjorde det största hotet mot lakota, i stället var stammar som crow, omaha och snake deras huvudfiender.
Inne på snakestammens territorium stötte lakotaindianerna på en liten grupp främmande krigare, som skyndade sig att ta skydd på en stenig kulle.

High Backbone spred ut sin styrka, och på hans signal galopperade alla upp mot fienden, medan gevärskulorna ven runt öronen på dem. I striden dödade Light Hair sina två första motståndare. Den ene träffade han med ett skott från en revolver som han hade fått av High Backbone.

Den andre fällde han med en pil. De triumferande krigarna återvände till sina egna, och Light Hair väckte uppståndelse med två skalper i bältet. Men han hade också sårats – ännu en gång i benet – och var fylld av tvivel om meningen med sin drömsyn.

Ett lakotaläger vid White Clay Creek i den amerikanska delstaten Nebraska, cirka år 1891. Fjorton år efter Crazy Horses död bevakades större indianläger av amerikanska trupper. En soldat har posterats vid hästarna, medan andra syns nära en prärievagn i utkanten av lägret.

© John C.H. Grabill/Library of Congress

Åskdrömmare bar på en tung börda

Efter en strid var det brukligt bland lakota att krigarna under segerfesten berättade om sina bedrifter. Alla överdrev sin egen insats, och det rynkade ingen på näsan åt, för de konkurrerade om ära.

Endast Light Hair deltog inte – och det kom han aldrig att göra, för hans far hade förutspått hans öde: den unge krigaren skulle aldrig mer ta några skalper, varnade fadern.

Ryttaren i hans drömsyn hade inte skalperat några fiender, och under Light Hairs strid hade han sårats först när han stod lutad över sin stupade fiende för att skaffa en trofé.

I Light Hairs dröm hade det dessutom förekommit åskmuller, och hos lakota fick så kallade åskdrömmare inte uppföra sig som andra. De skulle göra tvärtom mot stammens krigare. I stället för att jaga ära skulle de vara ödmjuka, och åskdrömmare hade en skyldighet att föregå med gott exempel och visa offervilja.

Light Hair höll sig därför i bakgrunden, medan de andra firade den framgångs­rika räden med skryt. I gengäld hedrade hans far honom med den värdefullaste gåva han kunde ge sin son: sitt namn.

Många år tidigare hade han själv övertagit det från sin far, och nu var tiden inne att låta det gå vidare. Medicinmannen tog i stället namnet Worm (mask), och pojken Light Hair förvandlades till krigaren Crazy Horse.

Genväg till Kalifornien satte Västern i brand

Oregonspåret var den mest farbara rutten, när amerikanska nybyggare i mitten av 1800-talet drog västerut till ett nytt liv i Kalifornien. Rutten gick dock tvärs genom siouxindianernas ­territorium, den fick bisonhjordarna att försvinna och ledde till blodiga sammanstötningar.

Imageselect

1. Grattanmassakern år 1854

inträffade för att en av nybyggarnas kor gått in i ett indianläger. Indianerna slaktade kon och åt upp den. Löjtnant Grattan ryckte ut med 29 kavallerister och två fältkanoner för att gripa de skyldiga, men besegrades och dödades.

Imageselect

2. Slaget vid Ash Hollow år 1855

var hämnd för Grattans död året innan. Kavallerister under ledning av general Harney slaktade 86 indianer – hälften av offren var kvinnor och barn.

Imageselect

3. Fettermanslaget år 1866

var en stor seger för ­lakotaindianerna. Crazy Horse lockade soldaterna i ett bakhåll, där kapten ­Fetterman och hans åttio män stupade.

Imageselect

4. Laramiefördraget

skulle skapa evig fred längs Oregon-spåret. Det undertecknades 1868 av indianerna och amerikanska ­officerare i Fort Laramie.

Imageselect

5. Guld i Black Hills

fick tusentals lycksökare att tränga in på sioux-indianernas territorium år 1874, och indianerna grep till vapen igen.

Imageselect

6. Slaget vid Rosebud år 1876

utkämpades mellan general Crook och krigare ledda av Crazy Horse. Omkring 1500 siouxer och cheyenner tvingade 1300 amerikanska soldater att vända om. Soldaterna kunde därför inte undsätta Custer vid Little Bighorn en vecka senare.

Imageselect

7. Slaget vid Little Bighorn

år 1876 var den amerikanska arméns värsta nederlag till prärieindianerna. Crazy Horse deltog och visade stort mod.

Imageselect

8. Fort Robinson

där Crazy Horse avled 1877.

Imageselect

Räd gav Crazy Horse hjältestatus

De två skalperna från Crazy Horses elddop ökade den unge mannens anseende, medan nästa krigsstråt gjorde honom till en levande legend. Ännu en gång var målet snakeindianerna, som en liten grupp krigare skulle smyga sig på.

Spejare fann ett stort fientligt läger, och i skydd av nattmörkret slog lakota till. De galopperade fram, och innan snakekrigarna kom på fötter var angriparna på väg bort med flera hundra stulna hästar.

Snakekrigare tog upp förföljandet med de hästar som för säkerhets skull hade stått bundna vid tälten, och snart knappade en stor styrka in på lakotaindianerna. För att rädda de andra lade Crazy Horse och en handfull krigare sig i bakhåll.

De gömde sig i en träddunge, och därifrån överraskade de snakeindianerna med pilar och gevärskulor. Förföljarna drog sig tillbaka, men började snabbt rida i en cirkel runt dungen.

Crazy Horse hade mist sin häst, och att komma undan till fots var omöjligt. Han klättrade upp i ett träd, och när en snakeryttare kom tillräckligt nära hoppade han ner på honom.

Med sin klubba slog Crazy Horse fienden till marken. Sedan drog han sin revolver och galopperade vilt skjutande ut från gömstället, så att de närmaste fienderna tog till flykten. En lucka hade öppnats, och resten av lakotaindianerna följde efter Crazy Horse.

Den vilda ritten fortsatte över prärien, tills Crazy Horse och hans män nådde lakotastammens land. Där vågade fienden inte fortsätta förföljandet, och lakota­indianerna jublade. Vid hemkomsten gav Crazy Horse sin del av bytet till stammens äldre medlemmar, och berättelsen om hans mod fick hans närmaste höra från andra.

Den unge krigaren hade förvandlats till en ödmjuk åskdrömmare. Trots det spred sig hans rykte som en modig krigare och skicklig ledare snabbt på prärien – även bland lakotaindianernas bittraste fiender:

”Vi känner honom bättre än ni, för när vi slåss är han alltid närmare oss än er”, förklarade en crowkrigare motvilligt respektfullt om sin avskydde, men ädle motståndare.

Indianernas land krympte

Gul: Fort Laramiefördraget (1851) drog upp de första gränserna kring lakotaindianernas land.

Orange: Fort Laramiefördraget (1868) etablerade det så kallade Stora siouxreservatet. Trots namnet var det en drastisk minskning av stammens land. År 1877 tog de vita även indianernas heliga Black Hills.

Burgundy: Det stora siouxreservatet löstes upp 1889. Fram till 1910 krympte reservaten, när de vita behövde mer land.

Indianerna blev beroende av gåvor

Som andra av präriens stammar levde lakotaindianerna av att jaga bison, som utgjorde stammens viktigaste födokälla. De använde hästar när de jagade och krigade, när stammen försvarade sina jaktmarker. Grannstammarna utgjorde ett allvarligt hot mot lakotaindianernas existens, för på prärien var varje dag en kamp för att överleva.

Så hade det varit i generationer, men allt oftare påmindes indianerna om att deras värld var stadd i hastig förändring. Vita män färdades genom lakotas land i allt större antal, och de sköt bisonoxarna enbart för pälsens skull.

Att de vita var intresserade av lakotas land berodde på det så kallade Oregon trail, Oregonspåret. Vagnsrutten användes av nybyggare, som ville pröva lyckan i de nya territorierna vid Stilla havet, där fet och billig lantbruksjord lockade.

Resan var krävande, för de vita skulle tillryggalägga nästan fyrahundra mil och bland annat korsa Klippiga bergen. Men Oregonspåret var mer farbart än rutterna längre söderut, så många prärievagnar kom den vägen.

De vita soldaterna betalade indianerna för att låta prärievagnarna vara i fred. Varor som mat, kläder och metallredskap var ovärderliga för nomadfolk, som inte hade det tekniska kunnandet för att själva producera dem.

En del lakota blev så vana vid leveranserna att de vände sin gamla livsstil ryggen. De slutade att jaga och slog sig i stället ner vid de vita soldaternas fort, där de fördrev tiden med att vänta på nästa leverans med gåvor.

Crazy Horse och många andra lakota kallade föraktfullt indianerna vid forten för ”dagdrivarna”. En del krigare ansåg att de vita skulle fördrivas, innan de översvämmade prärien fullkomligt.

Andra hävdade att konflikten skulle leda till stammens undergång. Det ryktades att de vita var oändliga till antalet, och att varje dödad vit soldat skulle ersättas av tio nya.

Efter hand som bisonoxen försvann från prärien blev indianerna alltmer beroende av den vite mannens varor. De fyra lakotakvinnorna på bilden är alla insvepta i yllefiltar som vävts på amerikanska fabriker vid östkusten. Krigaren till häst bär hatt och väst (cirka år 1891).

© Library of Congress

Red Cloud avundades sin rival

År 1866, när Crazy Horse var i tjugofemårsåldern, drabbades de vita amerikanerna av guldfeber, och de strömmade till lakotas land.

Soldater utvidgade Oregonspåret med det så kallade Bozemanspåret, som ledde till guldgruvorna i delstaten Montana, och in­di­a­ner­na svarade med att gå på krigs­sti­gen igen.

En hövding vid namn Red Cloud var la­ko­ta­s mäktigaste ledare i kri­get, som i historieböckerna fick namn efter honom. Krigets första slag avslöjade dock att india­nerna behövde organisera sig bättre för att kunna mäta sig med soldaterna.

Indianernas bästa vapen mot de vitas snabbskjutande gevär och kanoner var bakhåll, men flera lo­van­de överraskningsanfall saboterades av unga, överdrivet iv­ri­ga krigare, som ville bevisa sitt mod och angrepp alldeles för tidigt. Lakotas äldste väckte därför liv i en gammal sed och ­delade ut så kallade krigarskjortor till de bästa krigarna.

”För att bära en skjorta ska du vara en större man än andra. Du måste hjälpa andra, innan du tänker på dig själv. Låt inte vrede styra ditt sinne eller hjärta. Ha mod, och var den förste att angripa fienden”, förmanade stammens äldste.

För Crazy Horse var det en stor ära, när han fick en skjorta. Den gjorde ho­nom inte till hövding, men i strid skulle krigarna följa hans order, och gåvan väckte avund – i synnerhet hos Red Cloud, som förväntat sig att han och en av hans släktingar skulle få en krigsskjorta. Avunden utvecklades med tiden till hat.

Red Cloud var lakotas mest inflytelserika hövding på 1860- och 1870-talet.

Soldater gick i fällan

Erfarenheterna från de första striderna fick Crazy Horse att inse att indianerna bara kunde vinna om de gav upp sina gamla seder. Vita män stred inte som in­dianerna för att visa sitt mod och på så sätt få fienden att dra sig tillbaka.

När en ensam krigare rusade fram för att han ville möta fienden i ädel närkamp, sköt soldaterna honom. Deras enda mål var att döda så många som möjligt. Crazy Horse ansåg att även lakota var tvungna att strida på det sättet.

Kriget hade pågått i fyra månader, när indianerna vann sin första stora seger. Lakota angrep en grupp vita vedhuggare vid Bozemanspåret, och åttio soldater ryckte ut från ett närbeläget fort. Indianerna lät en liten, svagt beväpnad grupp agera lockbete, och trettio kavallerister sporrade sina hästar för att förfölja dem i hög fart. Resten av soldaterna var till fots och sackade hjälplöst efter.

Crazy Horse ledde lockbetet, och hans uppgift var att sprida ut de vita över ett stort område, så att krigare i bakhåll kunde angripa utan att möta en mur av fiender. Crazy Horse var tvungen att se till att hans män lät soldaterna komma nära, men inte så nära att hans unga krigare vände om för att slåss.

Enligt indianernas legender satt Crazy Horse plötsligt av och skrapade lugnt ut sten ur sin hästs hovar, medan kavalleristerna kom allt närmare. Soldaterna var inom skotthåll, när den modige skjortbäraren hoppade upp på sin häst igen och satte av i galopp.

Den här gången fungerade taktiken, och soldaterna gick rakt i fällan. Från sitt gömställe dök lakotaindianernas huvudstyrka plötsligt upp och kastade sig först över soldaternas fotfolk, som massakrerades till siste man.

Därefter kom turen till kavalleristerna. De försökte komma undan, men Crazy Horse skar av deras reträtt. Bland de vita amerikanerna blev nederlaget känt som Fettermanmassakern efter den oförsiktige officer som hade lett åttio man i döden.

Nederlaget var soldaternas dittills allvarligaste till prärieindianera. En större katastrof drabbade dem först tio år senare vid Little Bighorn.

Indianernas seger vid Little Bighorn skakade USA:s vita befolkning, men kunde inte ändra krigets utfall.

© Bridgeman images

Fredsavtal splittrade lakota

Efter Fettermanmassakern vågade soldaterna sig sällan ut ur forten i lakotas land, men indianerna var inte starka nog att inta dem. Frustrerad såg Crazy Hor­se på medan kriget ebbade ut. Ett och ett halvt år senare slöt indianerna fred med det så kallade Fort Laramiefördraget 1868.

Det såg ut som om lakota hade segrat, för Bozemanspåret stängdes, och de vita lovade att hålla sig borta från indianernas jord, som nu kallades för ett reservat.
Red Cloud skrev under å lakotastammens vägnar, och 1870 reste han med tåg till Washington för att tala med ”Den store fadern” – USA:s president.

Åsynen av storstaden övertygade hövdingen om att indianerna var hopplöst underlägsna och hädanefter var tvungna att lösa alla tvister med förhandlingar. Tillbaka bland sina egna anslöt han sig till ”dagdrivarna” och förespråkade att man skulle leva i fred med de vita.

Kriget hade lärt Crazy Horse något helt annat: soldaterna kunde besegras, om bara indianerna tillämpade rätt metoder. Hans inställning placerade honom bland de individer som indianerna kallade ”Starka hjärtan”.

År 1875 kom tusentals guldgrävare till Black Hills, lakotas heliga berg.

© Library of Congress

Guldfynd ledde till krig

Fort Laramiefördraget visade sig snabbt vara tomma ord. Vita äventyrare hittade guld i Black Hills, som låg i lakotas reservat, och i strid med fördraget gav armén snabbt upp alla ansträngningar för att hålla lycksökare ute. Samtidigt planerades en ny järnvägslinje tvärs genom in­dianernas bästa jaktmarker.

Förhandlingar ledde ingen vart, och i stället förberedde regeringen i Washing­ton sig på ännu ett krig. Den officiella anledningen var att lakotaledare som Sitting Bull och Crazy Horse inte följde fördraget, utan ofta slog sig ner utanför reservatet.

Bland lakota samlades alla ”starka hjärtan” i ett stort läger, och budbärare red till reservatet för att förmå resten av stammen att ta till vapen. Red Cloud och andra hövdingar vägrade att slåss, men många unga, ogifta män följde uppmaningen och lämnade reservatet för att ansluta sig till krigslägret. Likadant gjorde krigare från cheyennestammen och arapaho, som var lakotas allierade.

En dag i juni 1876 rapporterade spejare att vita soldater närmade sig lägret söderifrån. Crazy Horse gav inga order, utan samlade ihop sina vapen och satte sig på sin häst.

Under tystnad red han i en cirkel längs utkanten av lägret, och snart slöt krigare upp bakom honom. Efter fjärde varvet hade skaran vuxit till omkring tusen man, och då red Crazy Horse mot fienden.

Indianerna och soldaterna var ungefär lika många, när de möttes vid vattendraget Rosebud. Crazy Horse upprätthöll en sträng disciplin bland sina krigare, och därför red de inte fram mot de centrala delarna av slagfältet, där de vita soldaterna var som starkast. I stället slog hans män till mot mindre enheter längs flankerna.

När slaget vid Rosebud ebbade ut sent på dagen var förlusterna på båda sidor små. Crazy Horse vann ingen ärorik seger, men han bevisade att lakota kunde hålla stånd mot de betydligt bättre beväpnade soldaterna, som avbröt sin marsch mot lägret och vände om.

Custer red i döden

Lakota och deras allierade fick ingen förvarning, när soldaterna slog till en vecka senare. Lägret vid floden Little Bighorn hade skickat ut spejare, men de upptäckte inte Custer och hans 7:e kavalleri­regemente, förrän fienden ryckte fram mot de främre raderna av tält.

George Armstrong Custer var övertygad om att indianerna skulle försöka fly, så han delade upp sina sexhundra man i tre styrkor, som skulle angripa lägret från flera håll.

Han litade på en gammal rapport, enligt vilken Sitting Bull och Crazy Horse förfogade över cirka åttahundra krigare – en styrka som Custer ansåg sig kunna slå lätt. Men indianernas styrka var i själva verket 1500–2500, och i stället för att rycka fram fick Custer fly. Crazy Horse angrep med sina krigare, och enligt en arapahoindian, som deltog i slaget, stred han med stort raseri:

”Crazy Horse var den modigaste jag någonsin har sett. Han red närmast soldaterna, medan han skrek åt sina kri­gare. Sol­da­ter­na sköt mot honom, men han träffades aldrig”, berättade arapahomannen.

På ett backkrön nära lägret blev Custer omringad tillsammans med drygt tvåhundra man. Indianerna dödade och skalperade samtliga. Lakotaindianerna hade tillfogat de vita deras värsta nederlag på prärien.

Efter segern vid Little Bighorn ville Sitting Bull och Crazy Horse gå på offensiven och angripa flera fort, som efter Custers nederlag saknade försvar. I stället löstes det stora indianlägret upp. Många ansåg att de hade stridit tillräckligt, och de krigare som kommit från reservatet återvände hem.

Crazy Horse fortsatte kampen mot de vita med en skara trofasta män, som dag för dag blev allt färre under den hårda vintern 1876–1877. De som var kvar hade svårt att föra krig och samtidigt jaga, så att de kunde försörja sina familjer – efter hand miste allt fler tron på att motståndet tjänade något till.

Skeletten av sjunde kavalleriets hästar visade att Custer och hans män stred till sista blodsdroppen på en höjd vid Little Bighorn.

© US National Archives

Bajonett avslutade fri­hets­drömmen

Året efter segern över Custer blev även Crazy Horse tvungen att ge upp motståndet och rida till reservatet, så att hans män och deras familjer inte skulle svälta ihjäl. Till en början slog han läger strax innanför reserva­tet, nära Fort Robinson, där Red Cloud också bodde. Red Cloud såg till att Crazy Horse och hans män avväpnades och att deras hästar togs ifrån dem.

Crazy Horses hjältestatus gjorde honom emellertid till ett fortsatt hot mot Red Clouds auktoritet, och fyra månader senare fick Crazy Horse order att infinna sig på

Fort Robinson. Crazy Horse gjorde som han blivit tillsagd och begav sig ut på sitt livs sista resa. När han närmade sig fortet blev han omringad av män i blå uniformer. De var inte vita soldater, utan lakota som tjänstgjorde i det amerikanska kavalleriet. Stämningen var hotfull, medan de eskorterade den legendariske krigaren in genom porten.

Crazy Horse omringades genast av fler indianer i uniform och fördes in i Fort Robinsons vaktlokal. Vad som egentligen hände därinne har aldrig klarlagts helt och hållet, men enligt ögonvittnen fick Crazy Horse syn på cellen i hörnet och försökte ta sig ut ur lokalen.

Det är oklart om han redan hade dragit den dolda kniv som han bar på sig, när en av hans egna krigare, Little Big Man, slog sina starka armar om honom och höll fast honom. En vit soldat klev fram och genomborrade Crazy Horse med sin bajonett.

”Släpp mig, mina vänner, ni har sårat mig tillräckligt”, sa den sårade till förrä­daren Little Big Man, som i hemlighet hade övertalats att byta sida.

Såret var djupt, och vare sig fortets läkare eller en tillkallad medicinman kunde göra något. Vid midnatt avled Crazy Horse. I sin drömsyn hade han varit osårbar, men till slut drogs han ner från sin häst av andra lakotaindianer. Profetian hade gått i uppfyllelse.

Lakotaindianer möts än i dag till powwow – stamfester med dans, sång och bön.

© Shutterstock

Lakotaindianerna är fortfarande arga

Trots att deras land invaderades av vita nybyggare dukade Crazy Horses ättlingar inte under.

● 70000 personer är i dag ­registrerade som lakotaindianer, och de flesta bor i något av de fem ­reservat som tillhör stammen.

● 8984 km² är det största reservatet, Pine Ridge, i South Dakota. Det är stort som Södermanland.

● 10 miljarder kronor gav det amerikanska rättssystemet år 1980 lakota i ersättning för att de vita år 1877 stal Black Hills från dem. Crazy Horses ättlingar vägrar dock att ta emot pengarna. De kräver att få tillbaka sitt heliga berg.

Läs också:

Arkeologi

Metalldetektor-feber: Amatörer jagar Englands skatter

18 minuter
Amerikas historia

Låt oss presentera det perfekta sällskapsdjuret: en sten

2 minuter
Amerikas historia

Kolonisering: Upptäckten av Amerika förändrade världen

6 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!