Chicago brinner ner till grunden

Under sin 23 år långa karriär i brandkåren har Willams aldrig upplevt ett värre år i Chicago. Regnlösa, soliga månader har gjort stadens träbyggnader torra som fnöske, och minsta brand hotar att sätta hela stadsdelar i lågor.

När Williams kommer fram till De Koven Street – på väst­ra sidan av Chicagoflodens södra arm – har elden fått fäste i flera hus. Två brandsprutor är på plats, men Williams inser snabbt att den kraftiga vinden gör uppgiften svår.

”Håll ut, pojkar – hon (branden, red.) håller på att få övertaget”, ropar brandchefen till sina män.

”Chefen, jag tror inte vi kan fortsätta”, utbrister en av männen, vars händer är svedda av värmen från elden.

”Kämpa på så länge ni kan!” ropar Williams, innan han rusar bort till nästa rad av hus, där rök har börjat sippra ut från husen – ett säkert tecken på att de håller på att antändas.

”Rapportera larm två (ökad beredskap, red.)! Det här kommer att sprida sig!” beordrar brandchefen.

Williams erfarenhet säger honom att branden snart inte går att tygla – och han ska snart få rätt i sina farhågor.

Studerande ser eldskenet på långt avstånd

SÖNDAG 8 OKTOBER 1871 klockan 21.30: Teologi­studenten William Gallagher och hans kamrater är på väg genom Chicago i en vagn.

William Gallagher och hans studentkamrater är på gott humör. De har precis varit på ett föredrag i Plymouth-församlingens kyrka i västra delen av staden, och de är nu på väg hem till studenthemmet på Chicagos teologiska seminarium strax utanför staden.

Plötsligt avbryts deras samtal om kvällens föredrag av ljudet av ett brandlarm. De unga männen spanar åt alla håll och får syn på ett klart, glödande ljus i fjärran.

Dagen innan hade de sett en mindre eldsvåda i samma område, och de antar att glöden från gårdagens brand blossat upp igen på grund av blåsten. De förmodar att branden snart kommer att vara släckt.

Utan att oroa sig kryper William Gallagher därför tryggt till kojs, när de tre studenterna kommit hem till prästseminariet en halvmil söder om staden. Den unge studenten somnar snabbt, men sömnen ska bli kort.

Familj flyr från lågorna

SÖNDAG klockan 22.00: För familjen Bradwell, som bor två kilometer från De Koven Street, är ­lågorna en signal om att de ska lämna sitt hem.

Bessie Bradwell känner en arm på axeln och väcks ur sin djupa sömn. I skenet från ett stearinljus ser den trettonåriga flickan sin mamma sitta på sängkanten med en allvarlig min: ”Staden brinner. Vi måste lämna huset så snabbt vi kan”, säger mamman, som heter Myra.

”Kommer vårt hus att brinna upp?” frågar Bessie.

”Det vet jag inte. Men vi måste ge oss iväg, ifall det fattar eld”, svarar hennes mamma.

Bessie stiger upp och tar på sig sina finaste söndagskläder, så att elden inte ska sluka dem. Under tiden går mamman igenom skåpen, plockar ut de värdefullaste föremålen, och stoppar dem i en väska.

Bessies far, domare James Bradwell, stoppar familjens kontanter i kavajfickan, innan familjen är klar att lämna huset. Myra tar Bessies lillebror i ena handen, innan de går ut på gatan, som är täckt av rök.

James Bradwell säger åt sin hustru och barnen att följa Washington Street i östlig riktning, tills de når grönområdet nere vid Michigansjön. Om elden tar sig ända ner dit kommer familjen åtminstone att kunna vada ut i sjön för att klara livhanken.

Bessies far tänker bege sig till sitt domarkontor en bit längre uppför Washington Street för att rädda ett antal gamla, värdefulla lagböcker som han samlat på sig under åren.

Efter det tänker han leta upp familjen igen. Myra, som är redaktör för den juridiska tidskriften Chicago Legal News, förstår sin makes passion för det skrivna ordet, och hon motsätter sig inte hans plan.

Hon är emellertid inte så glad för att Bessie vill följa med sin far – men dottern är bestämd, så det tjänar inget till att diskutera.

Familjen skiljs åt. Mor och son går mot vattnet, medan pappan tar Bessies hand och går i motsatt riktning – genom röken mot lågorna, som hastigt närmar sig.

Brandchefen kallar in alla ångsprutor

*SÖNDAG klockan 22.20: Robert Williams dirigerar sina brandmän som en general på slagfältet, men det går inte att få bukt med lågorna.*

Röken svider i ögonen, och huden bränner på Robert Wil­liams tappra brandmän. I mer än en och en halv timme har de försökt stoppa elden i området vid De Koven Street på västra sidan av Chicagoflodens södra arm.

Fem ång­sprutor pumpar på, men vattenmängderna förslår inte. Gata efter gata antänds, och Williams blir ­tvungen att sätta stadens brandkårer i högsta alarmberedskap.

Resten av brandväsendets sammanlagt femton fungerande ångsprutor susar därför iväg åt sydväst med tjutande sirener. Under tiden flyr panikslagna invånare åt alla håll för att ta sig ut ur de mest utsatta områdena.

Branden bekämpades med ångsprutor:

Situationen blir alltmer desperat. Williams lägger märke till hur brinnande föremål fyller luften ovanför honom och hans män. Vinden virvlar upp allt material från marken och blåser det i nordostlig riktning – in mot Chicagos centrum.

Som eldprojektiler från en kanon dalar det brinnande materialet ner och antänder nya bränder.

Klockan 23.15 får Williams den rapport som han fruktat: En brand har blossat upp på motsatta sidan av Chicagoflodens sydgående arm – stadskärnan är hotad.

”Det är själva fan!” utbrister brandchefen, som hittills har hoppats att floden skulle stoppa elden.

”Bege er dit. Jag kommer direkt”, befaller Williams en av sina trofasta brandmän.

Brandchefen tar ett djupt andetag. Inom kort kommer lågorna att nå hans eget hem på Randolph Street.

Bessie väntar förgäves på sin far ute i röken

*SÖNDAG klockan 23.15: På Washington ­Street – som går parallellt med Randolph Street – har Bessie och hennes pappa kommit fram till domarkontoret.*

Bessie betraktar sin far under tystnad. I ena ögonblicket sliter han ner böcker från hyllorna på sitt kontor, i nästa rusar han ut på gatan med dem i famnen. James tycker inte att dottern ska släpa på de tunga böckerna, men Bessie insisterar på att hjälpa till.

Hon plockar fram en stor förteckning över prenumeranter på mammans juridiska tidskrift och bär ut den tunga boken på gatan:

”Det här är en bra sak att rädda, och jag ska vakta den”, säger Bessie bestämt till sin far. På trottoaren hopas böckerna.

James ber Bessie att vänta på honom, medan han går och försöker leta upp en ledig kusk, som kan hjälpa dem att köra lasset i säkerhet. Det går fem minuter, tio minuter, en kvart – men Bessies pappa dyker inte upp igen.

KARTA – Så spreds lågorna:

Under tiden har röken blivit tjockare, och brinnande föremål börjar dala från himlen. Bessie tycker att det ser ut som snö – fast flingorna är röda i stället för vita.

Den unga flickan inser emellertid att hon inte kan stå kvar på gatan särskilt länge till. I stället för att fortsätta vänta på sin far beslutar Bessie sig för att börja gå mot vattnet, där hennes mamma och lillebror befinner sig. Tillsammans med dem kommer hon att vara i säkerhet.

Hon börjar gå nedför Washington Street, som vimlar av flyende invånare. En man som balanserar en låda med kycklingar på huvudet knuffar till Bessie så att hon nästan faller omkull, och en annan man oroar sig för fångarna i finkan under domstolsbyggnaden:

”Åh, de stackars fångarna, de blir brända levande, inlåsta i sina celler!” ropar han förtvivlat. För den trettonåriga flickan är det en omskakande upplevelse.

Gatorna har förvandlats till ett kaos av skräckslagna människor, som alla försöker komma undan den framstormande elden med så många ägodelar som de kan bära. Bessie önskar att hon snart kan krama sin mors eller fars hand igen.

James Bradwell ilar mot vattnet

*MÅNDAG klockan 00.15: Bessies far återvänder till domarkontoret utan att ha fått tag i någon ledig kusk.*

Utanför ingången till domarkontoret ser James Bradwell sina travar med gamla böcker, men Bessie är borta! Han letar igenom kontoret utan att se skymten av henne.

På flera håll i södra delen av centrum rasar elden redan, och gnista för gnista närmar den sig Washington Street, som hittills drabbats endast av rök och glöder som faller från himlen.

James beslutar sig för att gå ner till parken vid vattnet, där Myra väntar med deras son. Förhoppningsvis har Bessie också sökt sig dit.

När James till slut når parken får han efter ett kort sökande syn på sin fru och son bland alla de andra flyende, som alla hoppas vara i säkerhet intill vattnet.

”Var är Bessie?” frågar James.

”Vad? Jag trodde hon var hos dig”, svarar Myra med panik i rösten.

”Kära nån”, mumlar James, medan han sätter sig tungt på familjens väska, varpå han förtvivlat utbrister: ”Vad har hänt med vår flicka?”

Bessies mor vägrar dock ge upp hoppet, och hon tröstar sin make: ”Jag skulle inte tveka att låta den ­flickan resa till världens ände – hon ska nog klara sig, bara lugn”.

Williams evakuerar sin fru

*MÅNDAG klockan 00.45: Robert ­Williams män har förgäves försökt stoppa lågorna. Elden närmar sig Randolph Street, där brandchefens eget hem ligger.*

Brandens tempo gör Robert Williams i det närmaste lamslagen. Stadens gasverk, arméns vapendepå och flera kyrkor har redan slukats av elden, och nu står stadens tjusiga domstolsbyggnad mellan Washington och Ran­dolph Street i skottgluggen.

Med borgmästarens tillåtelse släpper polisen ut de drygt hundra fångar­na i domstolsbyggnadens celler, medan Williams män försöker hålla lågorna i schack.

Brandchefens eget hem ligger endast 150 meter därifrån, och han rusar hem för att få ut sin fru. Några brandmän och en poliskonstapel är redan på plats och har hjälpt fru Wil­liams ut ur lägenheten.

I stället fokuserar brand­chefen nu på hemmets viktigaste föremål: ”Kan ni hjälpa mig att få ut mitt piano?” frågar Williams ett par brandmän, innan han skruvar av benen på instrumentet och får hjälp att lyfta ut det på gatan.

Lågorna kommer allt närmare, men Williams rusar tillbaka in i byggnaden för att rädda hemmets fina matta. Medan han är därinne börjar fönsterrutorna spricka av den kraftiga värmen. Williams kastar den tunga mattan över axeln och tar sig ut på gatan igen.

Därifrån ser han de första gula lågorna slicka hemmet. Vid sidan av honom gråter hustrun, men han har bara tid att ge henne en snabb kram, innan han skickar henne västerut i en droska.

Williams vet att hans eget hem är förlorat, men han måste förhindra att resten av staden går under.

Bessie flyr över en brinnande bro

*MÅNDAG klockan 1.00: Trettonåriga Bessie ­Bradwell har i kaoset haft svårt att hitta i staden, och hon har inte sett skymten av sin familj.*

En kakofoni av vrålande lågor, tjutande vind och skrikande människor har förvandlat södra delen av centrum till ett inferno. Bessie är förvirrad och rädd, men plötsligt hör hon bekanta röster ropa på henne. Vänner till familjen har fått syn på henne mitt i folkvimlet.

”Följ med oss”, säger paret, som liksom de flesta andra invånare är på väg mot de broar som leder över Chicago­floden till stadens norra kvarter.

När Bessie och familjens vänner når fram till State Street Bridge är bron delvis inhöljd i lågor. Elden har även fått fäste på flera ställen längs brädden, där brinnande nedfall har antänt lådor och säckar med gods.

”Kom, vi måste över bron med det samma!” ropar föräldrarnas vänner, och Bessie följer nervöst med dem.

Värmen på den brinnande bron är olidlig, och vid ett par tillfällen tar Bessies kappa eld, men hjälpsamma människor rusar fram och släcker elden med sina bara händer.

När de nästan har korsat floden rusar en man förbi dem. Mannen är fullkomligt vettskrämd: ”Detta är Chicagos undergång!” skriker han.

”Nej, hon kommer att resa sig igen!” utbrister Bessie instinktivt, för hon vägrar att ge upp hoppet.

”Hela staden brinner!”

*MÅNDAG klockan 2.30: William Gallagher sover tungt i sin säng på prästseminariet, när någon bankar hårt på dörren till hans sovsal.*

Det hårda bankandet får Gallagher att vakna med ett ryck. Yrvaken kommer han snabbt på benen och öppnar dörren. Ute i korridoren står en av hans vänner som var med på gårdagens föredrag: ”Hela staden brinner!” säger han med andan i halsen och frågar om de inte ska bege sig in till staden för att se eldsvådan på nära håll.

Gallagher tar sig först upp på seminariets tak, där han kan se en tre till fem kilometer lång rand av eld, som drivs hastigt framåt av en kraftig blåst. Vännen har rätt, det är en extraordinär eldsvåda, och inom kort är de båda männen på väg mot eldhavet.

Inne i stadens västra kvarter hamnar de mitt i dramat. Horder av människor är på väg längs gatorna med full­packa­de skottkärror och vagnar, och överallt springer lösa kor och hästar runt, skrämda och oroliga.

På flera gator är poliser och brandmän i färd med att plocka ner träfasader och rycka upp trottoarplankor för att sinka eldens frammarsch.

På andra håll försöker polis och militär spränga hela gator i luften, så att branden inte ska få fäste. På ett av stadens torg ser Gallagher en polis, som kommer gående med en liten pojke i handen:

”Jag vet bara att hans mamma och pappa brunnit inne på Girard Hotel”, säger polisen till alla han möter, tills en man förbarmar sig och tar med den föräldralöse pojken.

På torget sitter även tre barn på en resväska och väntar på sin mamma, men hon dyker aldrig upp. ”Nej!” skriker barnen, när några av de kringstående försöker dra med dem därifrån.

När lågorna kommer obehagligt nära drar en grupp vuxna dock bort barnen i alla fall, medan de stackarna ropar på sin mor. Gallagher går runt i staden hela natten – motvilligt fascinerad av eldens förödande frammarsch.

I gryningen följer han tillsammans med sin vän med folkmassan, som långsamt förflyttar sig västerut för att komma i säkerhet på prärien väster om Chicago.

De teologistuderande äcklas av de giriga flyttkarlar som utnyttjar situationen för att ”begära de mest hutlösa priser”. Gallagher hör kuskar kräva hundra dollar – cirka en femtedel av en arbetares årslön – per flyttlass.

Ute på prärien liknar det normalt tomma landskapet ett slagfält – fyllt med utmattade människor, som har sot i håret och svedd hud.

De som lyckats rädda föremål från sina hem sätter ut dem och rullar ut mattor, så att deras familjer har något att sitta på. Flyktingarna på prärien känner sig säkra, men inne i staden kämpar många invånare fortfarande för livet.

Söker säkerheten i vattnet

*MÅNDAG klockan 7.30: James Bradwell har under natten grävt ner familjens väska i parken vid ­Michigansjöns strand. Han är nämligen rädd att deras sista ägodelar ska brinna upp.*

James Bradwell är nöjd med att ha begravt familjens värdesaker, när brinnande föremål börjar dala som eldpilar ner över parken. Läget blir emellertid kritiskt, när elden snabbt blossar upp på grönområdet.

Byråer, väskor och kläder står i lågor, och människor springer i panik ut i sjön. Även familjen Bradwell kliver försiktigt ut i det grumliga vattnet, men de går inte så långt ut.

De nöjer sig med att konstant skvätta vatten i ansiktet och på armarna, så att hettan från elden inte bränner dem.

Lyckligtvis når elden inte ända ner till vattenbrynet, och när lågorna efter några timmar falnat kan de ta sig upp på det förkolnade gräset igen.

James gräver upp familjens väska, men lättnaden över att ha räddat värdesakerna kan inte kompensera för att Bessie fortfarande saknas.

Stadens brandvagnar går sönder

*MÅNDAG klockan 11.00: Brandchef Williams och hans män bekämpar lågorna. Vinden har dock gjort att elden korsat ännu en flodarm och nu nått ­stadens norra kvarter.*

Williams ögon är fyllda med rök och sot. Han kan knappt se vägen framför sig från den vagn som för honom till väst­ra Chicago, dit elden ännu inte nått.

Brandchefen hämtar därför ut skyddsglasögon, innan vagnen når det hus, där hans hustru förts i säkerhet.

Williams är dyblöt över hela kroppen, så det är en befrielse att kunna ta av den tunga uniformen och ta på sig en ny. Hustrun har ställt fram te och bröd.

Den varma drycken lindrar makens irriterade hals, men han kan inte tvinga i sig mer än två tuggor bröd. Brandchefen är bekymrad. Tidigt på morgonen har en brand på norra sidan av Chicagofloden förstört stadens vattenpumpar.

Brandkåren kan därför inte längre använda Michi­gan­sjön som reservoar. Dessutom har flera av stadens ångsprutor och brandslangar gått sönder.

Williams känner sig en smula piggare, när han kramar sin hustru farväl och kliver upp i vagnen igen. Optimistisk är han emellertid inte. Elden härjar fortfarande i Chicago, och brandchefen ber en bön att det snart ska börja regna.

Gallagher blir krispolis

*MÅNDAG klockan 22.00: William Gallagher har tillbringat nästan ett dygn vid bränderna och de nu hemlösa invånarna ute på prärien. Han har därför gått till sängs tidigt.*

Gallagher slår upp ögonen och är omedelbart klarvaken. Ett ljud har väckt honom. Han vet att de äldsta teologistuderande har organiserat ett vaktsystem, så att alla alarmeras snabbt, i händelse av att vinden vänder, och lågorna i staden börjar hota seminariet.

Snabbt inser Gallagher emellertid att ljudet inte kommer från korridoren, utan att det skickats från himlen – ett taktfast trummande på taket. Det regnar!

”Tack gode Gud för alla hans välsignelser”, utbrister den troende unge mannen, innan han somnar om, trygg i förvissningen att seminariet – och de ännu oskadda delarna av staden – är säkra.

Efter det dagliga bönemötet morgonen därpå organiserar de studerande sig i grupper och beger sig av in till First Congregational Church of Chicago i stadens norra del.

Där tänker de ställa sin arbetskraft till myndigheternas förfogande. I kyrkan har stadens ledning och polisen etablerat tillfälliga kontor, efter att rådhuset och polishuset brunnit ner.

På vägen dit blickar de unga studenterna ut över en stad i ruiner. På enstaka platser brinner det fortfarande, men nattens regn har underlättat släckningsarbetet, och elden är i stora drag under kontroll.

I kyrkan, där arbetsuppgifter delas ut till alla frivilliga som anmält sig, ställs de unga männen upp på två led. De bli­r tillsagda att höja höger arm och svära att de tänker utföra sin plikt ”som specialpoliser i denna nöd­­­­situ­a­tion och lyda order från polisbefälen”.

”Så hjälp mig, Gud”, avslutar studenterna eden, som tillfälligt gör dem till krispoliser, som ska hjälpa stadens hårt prövade poliskår att upprätthålla ordningen.

Gallagher utrustas med en polisbricka och får i uppgift att stoppa alla användbara vagnar och andra fordon, som kan användas för hjälparbetet.

Om vagnens ägare vägrar att lyda anvisningen kan Gallagher arrestera honom – men obehagliga kon­fron­ta­tio­ner av det slaget slipper teologistudenten lyckligtvis ställas inför.

Hela dagen kör den nyutnämnde polisen i skytteltrafik med rekvirerade vagnar och plockar upp nödställda familjer på prärien för att ta med dem till Chicagos oskadda kyrkor och skolor, där de får kläder, mat och husrum.

”Du kan inte föreställa dig vilket förkrossande slag detta har varit för många”, skriver Gallagher samma dag i ett brev till sin sys­ter, som bor i Boston. Den unge teologistuderanden kommer aldrig att glömma branden i Chicago.

Familjen Bradwell får goda nyheter

*TISDAG klockan 20.00: Domare Bradwell, hustrun Myra och deras son har varit utom fara sedan branden i parken falnade. De har emellertid ­fortfarande inte hittat sin dotter, Bessie.*

James Bradwell har varit sjuk av oro i snart två dygn – inte för att Chicago ligger i ruiner, och att hans hem brunnit ner till grunden, utan för att hans dotter saknas.

Han har vandrat runt i staden hela dagen utan resultat, så han har nästan gett upp hoppet, när han på kvällen besöker ett medborgarmöte. Strax efter att det börjat får han ordet.

Bradwell ställer sig upp och frågar om det i lokalen sitter någon som har sett hans lilla dotter. Hon är tretton år gammal och försvann i närheten av domstolsbyggnaden – möjligen med en stor bok i famnen.

En man bland åhörarna reser sig: ”Bara lugn, domare Bradwell, din dotter är i säkerhet på västra sidan (av Chicagoflodens södra arm, red.), och hon bar runt på den stora, tunga boken med prenumeranter i nio timmar”, berättar mannen, som på måndagsmorgonen mötte Bessie Bradwell på en restaurang, där flickan satt tillsammans med några bekanta.

James omfamnar främlingen och tackar honom hjärtligt för informationen. När han lite senare kommer tillbaka till sin hustru och meddelar den fantastiska nyheten, strålar hans ansikte för första gången på 48 timmar. Snart är hela familjen samlad igen. De har överlevt den stora branden.

Epilog

Robert Williams tjänade sin stad som brandchef i ytterligare två år, fram till 1873.

Familjen Bradwell stannade i Chicago, där Bessie utbildade sig till jurist liksom sina föräldrar. Hon blev assisterande redaktör för tidningen Chicago Legal News år 1894 – samma år som hennes mor dog. Bessie blev chefredaktör år 1907 och satt kvar som det till sin död tjugo år senare.

Teologistuderanden William Gallaghers öde efter Chicagobranden är inte känt.