Brev från mordvittne: ”Herregud, de har dödat honom”

Lincoln hade flera gånger uppmanats att hålla ett tal. Till slut gav han med sig. Ämnet för talet var landets framtid – Unionens återuppbyggnad och frågor av liknande slag*. Jag var på plats och hörde alltihop, trots att regnet strilade ner. När jag nu tänker på det, kan jag nästan se honom framför mig som han såg ut när han höll talet.

Förra fredagen, alltså för bara en vecka sedan, fick jag reda på att Grant** och hans hustru skulle ledsaga presidenten på teatern.

Jag hade ännu aldrig sett Grant, och ­eftersom jag var angelägen om att få en skymt av honom, beslutade jag mig för att gå på teatern med några vänner.

Med tanke på vårt syfte med besöket valde vi platser som garanterade oss bra sikt mot logen och de personer som satt i den i stället för platser som gav oss bra sikt över själva scenen.

När klockan var omkring halv nio kom presidenten in i sällskap av sin hustru samt miss Harris och major Rathbone***.

Vi var alla tämligen besvikna över att inte få se Grant. Men efteråt insåg vi att vi hade alla skäl att vara tacksamma för att han inte var med.

Tidskriften Harper’s Weekly ger en någorlunda god beskrivning av mordet – med undantag för att presidenten och hans hustru inte satt på den plats som tidningen hävdar, och att mördaren använde vänster hand att skjuta med.

Mordet skedde, när klockan var strax över tio, tror jag. Så fort skottet avlossats hoppade Booth upp på scenen. När han återfått balansen, drog han fram en lång kniv. ”Sic semper tyrannis” (så går det för tyranner, red.), skrek han. Orden är delstaten Virginias motto.

Booth tittade på en man som satt i närheten av mig. Det visade sig senare att mannen var en av Booths bekanta.

”Jag har gjort det”, sa han. Han hade nu korsat scenen. Medan han vände sig om, höjde han sin kniv och svingade den i luften. ”Södern har fått sin hämnd!” ropade han. Det var det sista jag såg av honom.

Jag glömmer aldrig hans ansikte. Det gjorde så stort intryck på mig. Hans ögon brann som eldar, hans hud var så vit att den såg nästan genomskinlig ut, och hans kolsvarta hår böljade på ett sådant sätt att det verkade spegla hans känslor.

Men låg mig återgå till vad som hände. När jag hörde honom ropa mottot förstod jag att något förfärligt hade hänt, och tillsammans med de andra skyndade jag mig bort till presidentens loge.

Den syn som mötte mig skulle ha rört vid hjärtat på även en vilde.

Herr Lincoln låg utsträckt på golvet med huvudet i miss Laura Keenes* famn. Hans hjärnsubstans rann långsamt ut i hennes knä.

Fru Lincoln var utom sig. ”Herregud, de har dödat honom, de har dödat honom”, skrek hon.

Presidenten bars ut och fördes till ett hus mittemot teatern. Där gjordes allt som stod i någon människas makt. Men det tjänade ingenting till. Timmarna gick, medan folkmassan ­utanför grät och väntade i hopp om att presidentens liv trots allt skulle ha skonats, och att han skulle överleva.

Men när beskedet ”han är död” kom, gick alla hem till sitt. Somliga grät, andra bad, men de flesta förbannade det avskum som hade tagit hans liv.

Aldrig har jag sett en likfärd som överträffar den jag bevittnade i onsdags. Hela två timmar tog det för processionen att passera. Jag har hört att 150000 personer hade samlats längs Avenyn och 15:e gatan, och jag ser ingen anledning att betvivla det påståendet.

Det gör mig ledsen att höra att Jim Caruthers är död, och jag tycker synd om Pheobe Jinnci och de andra anhöriga. Vädret här blir allt bättre. Du kan vara förvissad om att Todd är i säkerhet. Det var endast kavalleriet som deltog i den strid som du nämner.

Farväl
med kärleksfulla hälsningar från din brorson
J.E. Bingham

Epilog

Lincolns mördare, Booth, flydde från teatern, men lokaliserades och sköts av polisen den 26 april. Han avled av sina skador samma dag.

Fyra av Booths kumpaner dömdes till döden och hängdes. Nyheten om mordet på Lincoln spreds snabbt med brev och tidningsartiklar över hela landet och spädde på Nordstaternas hat gentemot Södern.

Hatet stärkte de politiker som ville bestraffa krigets förlorare i stället för att driva en försonlig politik, som Lincoln hade velat. Motsättningen mellan Nord och Syd levde därmed vidare till skada för i synnerhet landets svarta befolkning.