Ett sus gick genom de församlade, när USA:s president William McKinley precis klockan 16.00 den 6 september 1901 gjorde sitt intåg i en stor konsertsal i Buffalo.
Presidentens uppträdande var höjdpunkten under Pan-American Exposition – en utställning i vilken alla länder på den amerikanska kontinenten deltog.
Nu väntade tvåtusen personer på att få se presidenten och – med lite tur – trycka hans hand.
En orgel spelade lugn klassisk musik, medan presidenten arbetade sig genom raderna av gäster.
McKinleys sekreterare George B. Cortelyou var emellertid allt annat än avslappnad.
Två av presidentens företrädare hade blivit skjutna medan de befann sig i folkmassor: Lincoln på en teater och Garfield på en tågstation.
Sekreteraren var rädd att samma öde skulle drabba McKinley.
Cortelyou hade försökt övertala McKinley att ställa in, men presidenten avfärdade honom med orden: ”Varför det? Ingen vill mig något ont.”
Men McKinley misstog sig.
Bland alla förväntansfulla och glada gäster stod Leon Czolgosz, en tjugoåttaårig stålverksarbetare och övertygad anarkist.
Czolgosz ville i allra högsta grad McKinley ont: ”Jag såg alla dessa människor buga sig i stoftet för den store härskaren. Jag beslutade mig för att döda härskaren”, uppgav han senare som sitt motiv.
Säkerheten var slapp
För Leon Czolgosz skulle det bli lätt att komma åt presidenten, för alla var inte lika försiktiga som presidentens sekreterare.
Åtskilliga säkerhetsföreskrifter åsidosattes medan McKinley rörde sig genom salen.
Vanligtvis gick en specialutbildad livvakt vid presidentens vänstra sida, men just den här dagen fick en lokal vakt eskortera presidenten, eftersom han kunde peka ut särskilt förnäma gäster för presidenten.
Även regeln att personer med något i händerna inte fick närma sig presidenten åsidosattes den dagen.
September 1901 var ovanligt varm, och vakterna tillät därför gästerna att ha med sig en näsduk att torka svetten i pannan med.
När Leon Czolgosz klockan 16.07 närmade sig presidenten med en vit näsduk lindad runt höger hand, var det därför ingen som anade oråd.
Medan McKinley sträckte fram vänster hand för att hälsa, osäkrade Czolgosz den revolver som näsduken i hans högerhand dolde.
På nära håll avfyrade han två skott mot presidentens mage. En mörkröd fläck bredde ut sig på McKinleys vita väst.
Mordvapnet
Med en vit näsduk dolde mördaren sin revolver, en kortpipig modell från den amerikanska tillverkaren Iver Johnson.
Mördaren
Leon Czolgosz var anarkist och ansåg att ingen människa hade rätt att härska över andra. Det sägs att han inspirerades till attentatet av mordet på Italiens kung året innan.
Brottsplatsen
De dödliga skotten föll i ett avskärmat hörn av ”Musikens Tempel”. Flaggor och gröna växter skulle förhindra angrepp bakifrån.
”Presidenten stod helt stilla med ett osäkert och lite förvirrat uttryck i ansiktet. Sedan tog han ett steg bakåt och blev blek”, skrev tidningen The New York Times.
Medan säkerhetsvakter och gäster övermannade Czolgosz fördes presidenten i ilfart till sjukhuset. Där sydde en kirurg ihop såret i magen – men en av kulorna hittade han inte.
De följande dagarna förbättrades presidentens tillstånd. Han började till och med prata om politik.
”Om komplikationer uteblir ser vi fram emot ett snabbt tillfrisknande”, meddelade president McKinleys läkare fyra dagar senare.
Mördaren ångrade inget
Men komplikationerna uteblev inte. En vecka efter attentatet kände presidenten sig plötsligt svag. Under de följande timmarna förvärrades hans tillstånd, och kvart över två på natten dog han av kallbrand.
”Jag dödade presidenten för det arbetande folkets skull.” Leon Czolgosz, anarkist, 1901.
Mördaren visade ingen ånger: ”Jag tror inte på republiken som statsskick, och jag anser inte att vi bör ha någon härskare. Man gör det rätta genom att döda dem”, förklarade Czolgosz under förhören.
Den 16 september förkunnade en enig jury honom skyldig efter endast en halvtimmes överläggning.
Tjugotre dagar efter attentatet avrättades Czolgosz i elektriska stolen i fängelset Auburn i New York.
”Jag dödade presidenten för det arbetande folkets skull, för de goda människornas skull. Jag ångrar inte mitt brott”, löd hans sista ord.