Coretta King sitter tillsammans med en väninna i hemmet i Montgomery i delstaten Alabama. Som vanligt har Corettas make, prästen Martin Luther King, gett sig iväg för att tala om de svartas rättigheter i en av sydstatsstadens baptistkyrkor.
Det är den 30 januari 1956, och i två månader har den 27-årige Martin Luther King organiserat en bojkott av bussarna i Montgomery, där de vita har företräde till sittplatserna. Kings engagemang har fått många vita att hata honom, så därför blir Coretta nervös, när hon hör en bil stanna till utanför huset.
Coretta och väninnan hör hur något tungt landar med en duns på verandan. De tittar förskräckta på varandra, och flyger upp ur fåtöljerna. De hinner precis komma ut ur vardagsrummet, innan en öronbedövande explosion får hela huset att skaka. Vardagsrummet fylls med rök och glassplitter.
Skräckslagna rusar kvinnorna in i barnkammaren, där makarna Kings nyfödda dotter Yoki lyckligtvis ligger oskadd i sin vagga.
”Allt är okej. Det är bäst att ni går hem. Vi svarar inte med våld. Vi tänker älska våra fiender.” Martin Luther King, efter att en bomb exploderat på hans veranda 1956.
När Martin Luther King lite senare kommer ilande hem efter att ha fått höra om bombdådet, vimlar kvarteret av poliser och arga svarta invånare från området. När han försäkrat sig om att Coretta och väninnan inte kommit till skada, ställer han sig framför huset för att lugna alla som är upprivna efter attacken mot hans familj.
”Allt är okej. Det är bäst att ni går hem. Vi svarar inte med våld. Vi tänker älska våra fiender”, förmanar King.
Martin Luther King är känd för sina åsikter om icke-våld för att lösa konflikter – han kämpar för svarta amerikaners rättigheter med fredliga medel. Hans många motståndare har å sin sida inte för avsikt att ge honom en endaste lugn minut. De betraktar honom som ett hot mot den etablerade samhällsordningen, och alla – från de högsta cheferna inom FBI till de inbitna rasisterna i Ku Klux Klan – står i kö för att röja Martin Luther King ur vägen.
Sydstaterne var i 1950’erne gennemsyret af raceopdelingen – fra skolerne til busstoppestederne.
Underbarnet blev präst
Redan i tidig ålder stiftade Martin Luther King bekantskap med rasproblematiken i USA. ”Lille Mike”, som föräldrarna kallade honom, lekte ofta med en vit pojke i grannskapet, men vänskapen ebbade ut, när pojkarna vid sex års ålder hamnade i olika skolor. En dag kom vännen med ett tråkigt besked.
”Han berättade att hans far hade sagt att han inte fick leka med mig längre. Det var en stor chock för mig”, mindes King många år senare.
När King var fjorton år var han vid ett tillfälle tvungen att ge sin sittplats åt en vit person på en långfärdsbuss.
Han fick därför stå upp i drygt fjorton mil och hade som han sa ”aldrig varit så arg” i hela sitt liv. Men hans far, som var präst, upprepade gång på gång att Mike ”inte fick hata den vite mannen utan att han – som kristen – skulle älska honom”.
King var långtifrån den förste baptistprästen som engagerade sig i de svartas rättigheter. Både Kings far och hans läromästare, Benjamin Mays, var präster som deltog i kampen för medborgerliga rättigheter.
Martin Luther King gick i sin fars fotspår
Martin Luther King jr. föddes 1929 i Atlanta i delstaten Georgia som Michael King Jr. Hans far var baptistpräst, och efter en resa till Tyskland 1934 hade fadern blivit så fascinerad av protestantismens grundare Martin Luther att han tog namnet Martin Luther King och ändrade sonens till Martin Luther King Jr.
Fadern tog aktiv del i sonens uppfostran och berättade för honom om både religion och om vikten av att engagera sig i församlingens problem.
Redan i tonåren var King Jr. engagerad i svartas rättigheter, och när han som 18-åring gick med i en baptistförsamling, tog prästen Benjamin Mays, en av medborgarrättsrörelsens fäder, honom under sina vingar.
Relationen till Mays hjälpte till att leda in King på en karriär som präst, precis som sin far, och 1955 tog han en doktorsgrad i teologi. Efter ett antal år med olika flickvänner hade King 1953 gift sig med Coretta Scott. De fick fyra barn, som alla engagerade sig i medborgarrättskampen.
Den inställningen växte hos Martin Luther King, som tack vare sitt läshuvud och sina färdigheter som talare klarade sig utmärkt i skolan.
Han följde i sin fars fotspår och tog en doktorsgrad i teologi vid universitetet i Boston, innan han som nyanställd präst inom baptistkyrkan flyttade till Montgomery i delstaten Alabama.
King visste med sig att han tänkte viga sitt liv åt att försöka ge nationens svarta bättre villkor, och i Montgomery fanns det mycket att ta tag i. Alla tänkbara platser i sydstatsstaden var rasindelade – restauranger, matsalar, barer, skolor, toaletter och till och med dricksvattenfontänerna.
Men det var på bussarna som kampen för lika rättigheter sattes igång, när en svart kvinna vid namn Rosa Parks en decemberdag 1955 vägrade att ge sin plats åt en vit man. Polisen grep Parks, och det var droppen för King.
”Vi är trötta på segregationen och förödmjukelsen, trötta på att sparkas runt av förtryckets brutala fötter”, rasade King i kyrkan.
”Nigger, vi håller på att tröttna på dig och ditt trams nu. Om du inte har lämnat staden inom tre dagar, blåser vi skallen av dig och spränger ditt hus i luften.” En anonym sydstatsröst i ett samtal till Martin Luther King.
Tillsammans med prästkollegor uppmanade King alla svarta invånare att bojkotta bussarna i Montgomery för att på så sätt pressa bussbolaget ekonomiskt.
Stadens vita ledning och poliskår blev rasande och försökte stoppa aktionen genom att gripa de svarta bilister som körde runt människor, så att de skulle kunna ta sig till jobbet utan att behöva åka buss.
Den vita befolkningens vrede riktades snart mot stadens svarta präster – och i synnerhet frontfiguren Martin Luther King – som trakasserades och hotades till livet.
Efter nästan två månader av smutskastning och påhittade anklagelser var King rädd att han inte längre skulle klara av hetsen – inte minst när telefonen ringde vid midnatt i slutet av januari 1956.
”Nigger, vi håller på att tröttna på dig och ditt trams nu. Om du inte har lämnat staden inom tre dagar, blåser vi skallen av dig och spränger ditt hus i luften”, sa en släpig sydstatsröst.
Tre dagar senare exploderade bomben på Kings veranda. Med tanke på allvaret i situationen tog han incidenten med fattning. Han förklarade sitt lugn med att han några dagar tidigare hade fått en uppenbarelse, då en röst talat till honom:
”Jag kommer att vara med dig till världens ände.”
King hävdade att det måste ha varit Guds röst, och upplevelsen fick all hans rädsla och osäkerhet att försvinna.
Forholdene i storbyens sorte slum var særdeles hårde. Her Chicago i 1954.
Ekonomiska klyftor förtryckte svarta
Även om Martin Luther King ägnade mycket kraft åt att få de rasistiska Jim Crow-lagarna, som skiljde vita och icke-vita åt, avskaffade ansåg han att de ekonomiska ojämlikheterna i USA i lika hög grad höll den svarta befolkningen nere.
”Jag tror att du redan vet att jag är mycket mer socialistisk än kapitalistisk i min ekonomiska åskådning”, skrev King redan 1952 till sin blivande hustru, Coretta Scott.
Kings tes var att så länge de svarta – men i realiteten även alla andra fattiga i samhället – endast hade dåligt betalda jobb, skulle de ha sämre möjligheter att bli fria. Det lät så socialistiskt att medborgarrättskämpen skaffade sig många fiender i det kapitalistiska USA.
Kings ståndpunkt innebar också att hans motståndare ofta försökte få det att se ut som om medborgarrättsrörelsen var i maskopi med kommunismen, som under kalla kriget var ett rött skynke för de flesta amerikaner.
Överlevde knivdåd
Medborgarrättsledaren fick snart bruk för sitt nyvunna mod.
Bussbojkotten blev en lång och seg kamp, och i mars 1956 dömdes Martin Luther King och flera andra svarta präster i delstaten Alabama för att ha planerat och organiserat en olaglig bojkott.
King skulle betala 500 dollar i böter samt rättegångskostnaderna, och dessutom dömdes han till 386 dagars samhällstjänst.
Men om myndigheterna trodde att domen skulle knäcka King misstog de sig. Bojkotten i Montgomery hade bevakats ingående av nyhetsmedierna, och i de nordliga delstaterna hyllade många King som den nye Mose.
Ännu större blev triumfen, när Högsta domstolen upphävde domen och förkunnade att ”delstaten Alabamas rasåtskillnadslagar och lokala förordningar för bussar är författningsstridiga”.
Ickevåldsprotesten hade krönts med framgång, och King framstod mer än någonsin som hoppets röst bland svarta och icke inskränkta vita. Medborgarrättsrörelsen hade fått vind i seglen.
Bojkottningskampanjen spred sig till flera städer i Södern, och den retoriske mästaren King stod ständigt i talarstolen med sina entusiasmerande ord. Han gick från regional till nationell ledarfigur.
Men berömmelsen gjorde honom även till ett uppenbart mål för alla som var emot hans budskap. Upp till fyrtio gånger om dagen fick King telefonsamtal med hot mot honom och hans familj.
Ku Klux Klan prøvede bl.a. at skræmme King ved at placere brændende kors i hans forhave om natten.
Hoten ledde till att Martin Luther King alltid flankerades av män från sin församling, som ställde upp som frivilliga livvakter. De var framför allt på sin vakt mot vita rasister. Ingen misstänkte den 42-åriga svarta kvinnan Izola Ware Curry, som i september 1958 dök upp i ett varuhus i New York, där King signerade sin nya bok, ”Stride Toward Freedom”.
Den sinnesförvirrade kvinnan ställde sig i kön till King, och när det blev hennes tur drog hon fram en 18 centimeter lång japansk brevkniv och högg den i bröstet på honom. Chockade åskådare övermannade Izola Curry, medan King i ilfart kördes till sjukhuset med kniven i bröstkorgen.
Det krävdes ett omfattande kirurgiskt ingrepp för att få ut brevkniven, och efter operationen sa kirurgen att vapnet suttit så nära kroppspulsådern att om King hade så mycket som nyst innan operationen skulle knivbladet ha stuckit hål på aorta och då skulle han ha dött.
Curry förklarade att hon ville döda King, för att han hade underminerat hennes katolska tro. Psykiater förkunnade att hon var paranoid schizofren och hon lades in för sluten vård. Den chockerande attacken var en varning om att King inte kunde känna sig säker någonstans.
Olika åsikter om hur kampen skulle bedrivas
MARTIN LUTHER KING (1929–1968)
RELIGION: Martin Luther Kings familj hade i generationer varit baptistpräster. Som kristen fokuserade King på att älska och förlåta sina fiender. Utöver av sin kristna tro var han inspirerad av den indiske medborgarrättskämpen Mahatma Gandhi.
IDEOLOGI: King förespråkade att svarta och vita skulle leva sida vid sida i ett samhälle, där alla hade samma rättigheter. Samhället och lagen fick inte särbehandla – endast på det sättet skulle afroamerikanerna kunna integreras i det amerikanska samhället.
STRATEGI: Medborgarrättskampen skulle bedrivas utan våld. Lika rättigheter uppnåddes genom civil olydnad med hjälp av ”sit-ins”, bojkotter och demonstrationer. Myndigheternas hårdhänta svar på aktionerna skulle visa på orättvisorna i samhället.
MALCOLM X (1925–1965)
RELIGION: Malcolm Little konverterade till islam i samband med att han avtjänade ett fängelsestraff. Han blev muslim och tog namnet Malcolm X. Senare blev han en del av den nya religionen Nation of Islam, som förespråkade svart nationalism, som Malcolm X propagerade för i medborgarrättskampen.
IDEOLOGI: Enligt Malcolm X skulle svarta amerikaner kräva att få politisk makt och leva åtskilda från vita. Han organiserade svarta skolor och verksamheter för att skapa ett starkt svart samfund.
STRATEGI: De svarta skulle bekämpa förtrycket i USA med ”alla nödvändiga medel” – när de vita använde våld kunde svarta amerikaner inte bara vända andra kinden till. Under de sista åren av sitt liv tonade Malcolm X dock ner användandet av våld.
Gripanden blev vardag
År 1960 gav Martin Luther King upp sin anställning som präst och flyttade med sin familj till Atlanta i delstaten Georgia för att ägna all sin tid åt kampen för medborgerliga rättigheter, som närmast hade fått karaktären av en revolution.
Uppmuntrade av King genomförde svarta studerande i de södra delstaterna så kallade sit-ins, då de satte sig på segregerade kaféer och restauranger och vägrade att gå därifrån förrän de blev behandlade som vita.
Icke-våldsamma protestmarscher blev också ett av Kings viktigaste vapen.
Ofta slutade emellertid marscherna allt annat än fredligt, när polisstyrkor ingrep med förevändningen att demonstrationerna var olagliga. Under ingripandena misshandlade poliserna – ofta med god hjälp av vita rasister – de svarta deltagarna.
De många protestmarscherna mot exempelvis Jim Crow-lagarna slutade oftast med att flera hundra svarta demonstranter greps.
Även Martin Luther King greps upprepade gånger. Ofta botfälldes han för påhittade trafikförseelser, som när han vid ett tillfälle 1960 fick böter för att ha kört bil utan giltigt körkort, trots att hans körkort inte behövde förnyas förrän två år senare.
En av de värsta upplevelserna var när han 1963 sattes i en isoleringscell i Alabama.
”Man vet inte vad fullkomligt mörker är, förrän man har legat i en sådan fängelsehåla”, sa King efteråt.
Många amerikaner – även vita – stöttade emellertid Kings kamp, som nådde sin kulmen i augusti 1963 under den så kallade marschen till Washington. I huvudstaden hörde 250 000 personer King hålla sitt berömda ”Jag har en dröm”-tal i stekande hetta vid Lincolnmonumentet.
”Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag ska leva i en nation där de inte bedöms utifrån sin hudfärg, utan utifrån hur de är som människor”, sa han på podiet.
Orden naglade sig fast för evigt hos åhörarna. Men Kings allt större framgångar gav honom även motståndare bland de mäktigaste i samhället.
Med omkring 250.000 deltagere var “March on Washington for Jobs and Freedom” den hidtil største protestmarch i USA i 1963.
Demonstration mötte motstånd från alla håll
Ingen av medborgarrättsrörelsens aktioner blev så känd som marschen mot Washington, då Martin Luther King höll sitt berömda ”Jag har en dröm”-tal. Men det var nära att Kings motståndare lyckades spoliera protestmarschen.
De afroamerikanska medborgarrättskämparna Bayard Rustin och A. Philip Randolph fick redan 1961 idén till ett jättelikt demonstrationståg som skulle gå mot huvudstaden Washington, D.C.
Martin Luther King var entusiastisk och blev vice ordförande för arrangemanget, som skulle samla olika medborgarrättsgrupper, fackföreningar och religiösa organisationer i en gemensam protest.
Marschen, som efter år av planering skulle hållas i slutet av augusti 1963, hade emellertid inte stöd av alla medborgarrättsaktivister. Den svarte nationalisten Malcolm X kallade den för ”farsen mot Washington” och ”en cirkus”. Han var rasande för att vita personer fick lov att delta.
Trots besvärligheter och motstånd blev marschen mot Washington en enorm framgång med 250 000 deltagare – varav omkring en femtedel var vita – trots att medierna, FBI och vita rasister hade försökt sabotera den.
FBI jagade Martin Luther King
Myndigheternas förföljelse av Martin Luther King utövades inte enbart av lokala delstatsregeringar och poliser i Södern. Chefen för USA:s federala polis FBI, J. Edgar Hoover, organiserade rena rama klappjakten.
King hade nämligen gjort sig till ovän med den mäktige FBI-chefen, när han i samband med demonstrationerna och gripandena i de södra delstaterna anklagade FBI för att vara ”fullkomligt ineffektivt, när det gäller att skydda negrerna från brutaliteten i den djupa Södern”.
Hoover och hans män tog uttalandet som en förolämpning, och dessutom var FBI-chefen övertygad om att King och stora delar av medborgarrättsrörelsen drevs av kommunistiska krafter och därför utgjorde ett hot mot nationens säkerhet.
Här kan du se Martin Luther Kings berömda ”I Have a Dream”-tal återskapat i färg och hög kvalitet av sofistikerade datorprogram.
Redan 1962 hade FBI börjat avlyssna ledande personer inom rörelsen, men än så länge hade polismyndigheten inte hittat tillstymmelsen till bevis för någon kommunistisk koppling.
När Martin Luther King på allvar började samla anhängare efter den framgångsrika marschen till Washington i augusti 1963, intensifierade Hoover förföljandet av honom.
”Vi måste stämpla honom som den farligaste negern för det här landets framtid”, noterade Hoovers högra hand William Sullivan i en anteckning den 30 augusti 1963.
Omedelbart därefter började FBI placera dolda mikrofoner i Kings hotellrum och kontorslokaler för att få fram komprometterande uppgifter. Och en hel del snaskiga detaljer fick de fram – fast inte om några suspekta ideologiska kopplingar, utan om Kings sexuella utsvävningar.
Avlyssningen av hotellrum avslöjade spritfester och sexorgier, då King och hans vänner roade sig. ”Jag knullar för Gud”, ska King enligt en FBI-agent ha utbrustit vid ett tillfälle.
Hoover fick sina män att läcka historier om Kings eskapader till journalister, men de nappade inte.
FBI vägrade att lämna ifrån sig ljudbanden, och utan bevis ville journalisterna inte ta i historien, inte minst på grund av Kings stora popularitet bland svarta och progressiva unga.
”Vi måste stämpla honom som den farligaste negern för det här landets framtid.” FBI-anteckning om Martin Luther King, 1963.
President Kennedy lyssnade på opinionen bland folket och allierade sig med Martin Luther King, när han 1963 inledde arbetet med en ny medborgarrättslag.
Lagen skulle förbjuda all rasåtskillnad. Inte mer än ett par månader senare blev emellertid presidenten skjuten i Dallas. När King och hans fru fick höra att Kennedy förklarats död, utbrast King:
”Samma sak kommer att hända med mig. Det är ett sjukt samhälle!”
Landets nye president, Lyndon B. Johnson, tog över samarbetet med Martin Luther King, och i juli 1964 godkändes den nya medborgarrättslagen. Kings outtröttliga kamp hade burit frukt på ett nationellt plan.
Hoover hade svårt att acceptera Kings framgångar.
I november 1964 – kort innan King reste till Skandinavien för att ta emot Nobels fredspris – betecknade FBI-chefen inför en grupp kvinnliga journalister King som ”den mest notoriska lögnhalsen” och ”en av de uslaste personerna i landet”.
Offentligt svarade King att ”Mr. Hoover måste känna sig oerhört pressad för att säga något sådant”.
På sitt kontor – som FBI utan Kings vetskap avlyssnade – sa han till sin sekreterare att Hoover var ”gammal och höll på att bli senil” och borde avgå.
J. Edgar Hoover var chef för FBI från organisationens grundande 1935 fram till sin död 1972. Han var känd som en ivrig förkämpe för traditionella, konservativa värderingar.
Uttalandet gjorde inte direkt Hoover vänligare inställd till Martin Luther King.
En kort tid efter det damp det ner ett brev hemma hos familjen King. Brevet gav sken av att ha skrivits av en anonym afroamerikan – i själva verket stod ledande personer inom FBI bakom.
”Blicka in i ditt hjärta, King. Du vet själv att du är en bedragare och en stor belastning för alla oss svarta. Det är uppenbart att du inte har några moraliska principer. King, det finns bara en sak att göra. Du vet mycket väl vad det är. Det finns bara en utväg för dig, och det är bäst att du tar den, innan ditt smutsiga, svinaktiga ego uppenbaras för hela nationen”, stod det i brevet, som senare blev känt som ”FBI-King-självmordsbrevet”.
Hoovers ihärdiga försök att stoppa King lyckades aldrig.
FBI samlade in skvaller, inte politiskt sprängstoff. Kings offentliga image led ingen skada, men han blev alltmer deprimerad på grund av alla motståndare som ville honom ont.
”De är ute efter att knäcka mig”, sa King till en vän 1964.
King brugte gerne sine arrestationer til at udstille det amerikanske retssystems uretfærdigheder.
Fredlig präst greps 29 gånger
De rasistiska delstatsregeringarna och poliserna i den amerikanska Södern försökte konstant göra livet surt för Martin Luther King. Han greps av polis 29 gånger – ofta för små eller påhittade förseelser.
26 januari 1956
Två motorcykelpoliser stoppar Martin Luther King i hans bil i Montgomery, Alabama, och griper honom för att ha kört 50 km/t. i en zon där högsta tillåtna hastighet är 40 km/t. De sätter honom i en smutsig cell tillsammans med flera grova brottslingar.
22 mars 1956
Tillsammans med aktivisten Rosa Parks och mer än hundra andra svarta personer grips King för att ha organiserat den månadslånga bussbojkotten i Montgomery i Alabama. King och de andra protesterar genom att sjunga i arresten.
3 september 1958
King beger sig till en domstol i Montgomery för att följa rättegången mot en man som har angripit en nära vän till honom. Utanför domstolsbyggnaden hindrar två vita poliser King från att komma in och griper honom för att ”ha olovligen uppehållit sig på platsen”.
19 oktober 1960
Under en ”sit-in”-protest i Atlanta i Georgia grips King, medan han väntar på att betjänas i en restaurang. Han döms till fyra månaders fängelse, men efter att presidentkandidaten John F. Kennedy ingripit friges King.
16 december 1961
Tillsammans med 700 andra deltar King i en demonstration i Albany i delstaten Georgia. King grips för att ha blockerat trottoaren och demonstrerat utan tillstånd.
12 april 1963
Polisen i Birmingham i Alabama hävdar att King demonstrerar utan tillstånd. Han arresteras och sätts i en isoleringscell, där han på en bit skrynkligt papper skriver ”Ett brev från fängelset i Birmingham”, i vilket han argumenterar för den moraliska rätten att bryta mot orättfärdiga lagar.
11 juni 1964
King får tillbringa en natt i arresten efter att ha krävt att bli serverad på en segregerad restaurang i St. Augustine i Florida – en månad innan medborgarrättslagen antas.
2 februari 1965
Under de stora demonstrationerna i Selma i Alabama grips King. Medan han sitter i arresten fortsätter emellertid de stora demonstrationerna.
30 oktober 1967
King grips för sista gången i Birmingham i Alabama, där han anhålls i samma ögonblick som hans flygplan landar i delstaten. En tidigare dom i Alabama innebär nämligen att han riskerar att gripas så fort han återvänder till delstaten. Han sitter anhållen i tre dagar.
Rasister angrep Martin Luther King konstant
Medan myndigheterna gjorde vad de kunde för att få Martin Luther King på knä, var även vita rasister ute efter honom. Medan det tidigare mestadels rört sig om verbala hot, hade fysiska attacker nu blivit en fast del av Kings liv. Men han gjorde alltid en dygd av ett reagera utan våld.
”Det gör ont, men jag tar inte skada”, sa han 1966, efter att en person i Chicago hade kastat en sten stor som en baseboll i huvudet på honom.
Under ett besök i Birmingham gav en medlem av USA:s nazistparti King flera knytnävsslag i ansiktet, men King höjde inte ens händerna för att skydda sig, och ropade ”låt honom vara”, när personer i hans följe ingrep.
När King i början av 1965 reste till Selma i Alabama för att organisera en stor protestmarsch, slog en fascist ner honom på hans hotell och sparkade honom i magen. King gjorde inget, men hans bror lyckades få undan angriparen.
I Chicago fick King en stor sten kastad i huvudet, och var nära att tuppa av.
Trots att medborgarrättslagen mot rasåtskillnad hade införts så utsattes USA:s svarta fortfarande för förtryck i Södern.
I Selma ville Martin Luther King rikta uppmärksamhet mot alla de lagar som fråntog svarta medborgare deras rösträtt. Ett exempel var den så kallade farfarsklausulen, som innebar att endast personer vars mor- eller farfar hade haft rösträtt kunde få rösta.
Marscherna ledde till otaliga sammandrabbningar, då både poliser och civila vita rasister gav sig på värnlösa svarta män, kvinnor och barn.
Våldsamheterna kulminerade, när den vite prästen James Reeb, som var en förespråkare för medborgerliga rättigheter, av misstag gick in i fel gränd tillsammans med två vita kollegor. Prästerna passerade krogen Silver Moon – ett stamställe för medlemmar av Ku Klux Klan.
”Hallå där, niggrer!” ropade fyra män efter prästerna. Två av dem hann fly, men James Reeb misshandlades till döds med ett järnrör.
I 1963 eksploderede en bombe i det hotel, King boede på i Birmingham, Atlanta. Han havde forladt sit værelse nogle timer forinden.
USA chockades, och händelserna i Selma blev den direkta orsaken till att de diskriminerande lagarna förklarades strida mot författningen.
Segern var en kolossal glädje för Martin Luther King, men innebar även att dödshoten och attackerna tilltog i omfattning. Efter hand hade påfrestningarna börjat tära så kraftigt på Kings psykiska hälsa att hans familj och vänner var bekymrade för honom.
Trots det gick King i första ledet i demonstrationerna fram till våren 1968, då han den 3 april talade till strejkande renhållningsarbetare i Memphis i delstaten Tennessee.
Inför hans ankomst hade hans flygplan utsatts för ett bombhot, och det ryktades om flera dödshot. Men det var som om King den aprildagen hade förlikat sig med sitt öde:
”Precis som alla andra skulle jag gärna leva ett långt liv. Men det bekymrar mig inte längre. Jag tänker bara låta Guds vilja ske. Och i kväll är jag glad. Jag är inte det minsta bekymrad. Jag är inte rädd för någon!”
Orden blev Kings sista från en talarstol.
Enligt en del historiker kände Kings hustru Coretta till och accepterade hans många affärer med andra kvinnor.
Kvinnorna kom i skymundan
Trots att aktivisten Rosa Parks bidrog till att kampen för medborgerliga rättigheter inleddes 1955, dominerades rörelsen i hög grad av män. Kvinnorna hamnade ofta i bakgrunden.
Under marschen till Washington 1963 gick Martin Luther King och de andra manliga ledarna längst fram, medan kvinnliga svarta aktivister fick gå tillsammans med ledarnas hustrur i ett helt annat demonstrationståg, som medierna inte uppmärksammade.
När King kom tillbaka till sitt hotellrum efter en lång dag uppskattade han emellertid kvinnligt sällskap. Då fick han ofta besök av prostituerade och kvinnor som han hade kärleksaffärer med.
”Jag är igång 25–27 dagar i månaden. Sex är ett sätt för mig att dämpa min oro”, förklarade King för en vän.
Enligt uppgifter från FBI ska King till och med ha bevittnat en våldtäkt på ett hotell i Washington och bara ha ”skrattat åt” övergreppet utan att ingripa.
Rapportens trovärdighet är omdiskuterad, eftersom FBI-chefen Hoover gjorde allt han kunde för att smutskasta Martin Luther King. Ljudupptagningarna är hemligstämplade och kan inte offentliggöras förrän år 2027.
Kampen kostade Martin Luther King livet
Det hade gått mindre än ett dygn sedan Martin Luther King hållit sitt tal, när han klev ut på balkongen på Lorraine Motel i Memphis, där han övernattade.
Den 39-årige medborgarrättskämpen fiskade upp en av sina älskade mentolcigaretter ur innerfickan, men innan han hann sätta den mellan läpparna hördes ett skott.
I nästa ögonblick låg King i en pöl av sitt eget blod. En kula hade träffat hans underkäke och borrat sig fast i halsen.
Skottet hade avlossats av den förrymde fången James Earl Ray, som greps först efter en två månader lång människojakt. Ray var en glödande rasist och ville enligt sin bror att USA skulle vara ”ett land för enbart vita, inga judar eller negrer”.
Efter talrika mordförsök blev King till slut mördad, när rasisten James Earl Ray 1968 sköt honom i huvudet från ett hus på andra sidan gatan.
Under rättegången förklarade Ray sig skyldig, men han tog senare tillbaka sitt erkännande. Sedan dess har det diskuterats flitigt om Ray var ensam om attentatet – eller om han hade okända medhjälpare.
Både FBI och Ku Klux Klan har pekats ut som de som egentligen stod bakom dådet, och flera amerikanska regeringar har tillsatt utredningar utan att komma närmare någon slutsats.
Efter tretton år av misshandel, hot och attentatsförsök röjdes King ur vägen av sina motståndare, men hans ord om fredliga protester lever vidare.
Kampen för svartas rättigheter i USA fortsätter än i dag, mer än 50 år efter Martin Luther Kings död.
